Chapter 67- Believe Me- Part 1


Att älska en person så mycket så att det gör ont. Går det ens? Att älska en person som har sårat mig så många gånger, men ändå vara lika förälskad, går det?

Tankarna snurrade runt i mitt huvud, samtidigt som jag sprang och sprang. Jag bestämde mig för att springa till ett ställe som jag brukar vara på när jag är ledsen, eller arg. Det var ett litet berg som låg vid en sjö. När jag kom fram satte jag mig ner och grät som aldrig för. Alla känslorna kom på samma gång. Det var hemskt. Joelle, Joelle, och Joelle var det ända som snurrade runt i huvudet på mig. Jag älskar henne så...

- JUSTIN! Hörde jag någon skrika. Jag kollade upp och bakom några buskar kommer Joelle fram. Hon hade gråtit.

- Justin... Jag kan förklara. Sa hon och torkade tårarna som rann ner för hennes kinder.

- Att min flickvän kysser min... bästa vän.

- Nej, nej, det är inte som du tror. Jag kände igen Ryan’s hus och han kom ut och lämnade sopor, och så sa vi typ hej till varandra, och så visste han vem jag var, och så blev det att vi gick in, han kittla mig och sen ja. Justin du måste tro på mig, jag älskar dig.

- Joelle, jag vet inte vad jag ska tro.

- Snälla... Tro på mig.

Ingen av oss hade nog gråtit så här mycket förut, tårarna rann som forsar.

- Joelle...

- Jag ber dig, Justin.

- Vad är det egentligen jag ska tro på? Jag tror inte på dig för tillfället, låt mig vara.

Jag tittade på henne, under alla tårar, och även ifall hon också var i tårar kunde jag inte sluta tycka att hon är vacker. Hon är obeskrivligt vacker, och hon gör hela mitt liv just nu. Det är just därför jag inte vill se henne för tillfället, jag måste få tänka.

Joelle viskade fram ett litet okej, innan hon vände sig om och gick. Jag ville så gärna springa efter henne och krama om henne. Kyssa henne, helt enkelt bara hålla om henne.



Jag satt på berget och tänkte hela dagen. Klockan hade vart elva när jag kom hit, och nu är klockan halv nio på kvällen. Jag bestämde mig för att gå hem. Jag har bestämt mig för vad jag ska göra, och det blir bäst för oss båda om det blir så här.


Kommentarer
Postat av: Stina

:'( Kan de inte bara inse att de är ämnade för varandra.... Spännande!

2011-11-16 @ 20:43:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0