Chapter 17 - What Did I Do Wrong?
Previous
- Så, Amanda? Hon verkar..snäll.. Sa jag och tog en klunk för att göra så att det såg mer trovärdigt ut.
Jag fick hålla tillbaka en kväljning.
-Snäll? Hon är så långt ifrån schysst man kan komma.
Han skrattade högt, och jag kunde inte undvika att undra vad som var så roligt.
- Hon tror att det är någonting mellan oss. Men om jag själv får säga någonting, så känner jag henne inte alls. Vi har inte ens träffats en dag, om man bortser från provspelningarna då. Förklarade han och skakade på huvudet.
- Jaså, det verkade inte som om det var så i husbilen i morse.
Justin frös till och satte i halsen. Han började hosta, och allt jag gjorde var att titta menande på honom. Till Justins räddning, ringde telefonen och han gick lättsamt för att svara.
- Så, Amanda? Hon verkar..snäll.. Sa jag och tog en klunk för att göra så att det såg mer trovärdigt ut.
Jag fick hålla tillbaka en kväljning.
-Snäll? Hon är så långt ifrån schysst man kan komma.
Han skrattade högt, och jag kunde inte undvika att undra vad som var så roligt.
- Hon tror att det är någonting mellan oss. Men om jag själv får säga någonting, så känner jag henne inte alls. Vi har inte ens träffats en dag, om man bortser från provspelningarna då. Förklarade han och skakade på huvudet.
- Jaså, det verkade inte som om det var så i husbilen i morse.
Justin frös till och satte i halsen. Han började hosta, och allt jag gjorde var att titta menande på honom. Till Justins räddning, ringde telefonen och han gick lättsamt för att svara.
När Justin äntligen kom tillbaka så blev jag lättad över att slippa sitta ensam. Medans han vart borta hade bara hans upprörda skrik hörts, så jag drar slutsatsen att det var ett jobbigt samtal.
- Vem pratade du med? Frågade jag intresserat.
- Det var bara Scooter, han ville att jag skulle komma tillbaka.
- Justin, förlåt men jag borde gå. Sa jag och reste mig upp.
Jag ställde ner den tomma koppen i köket på väg till hallen.
- Snälla, gå inte. Jag behöver ju någon som håller med om vad jag säger. Sa Justin rusade efter mig.
Jag kände hur en plötslig ilska kom över mig.
- Du har Amanda, fråga henne. Sa jag och rynkade på ögonbrynen.
- Jag vet inte om jag har rätt här, men är du svartsjuk Mel?
När jag mötte hans blick såg jag hur han log inbjudande.
- Varför skulle jag vara det? Snäste jag tillbaka och drog på mig skorna.
Inte en chans att jag låter hans leende förtrolla mig. Han valde Amanda, och nu ska jag gå.
- Jag har ingen aning, men, som en förklaring, så ska du veta att det inte är någonting mellan mig och Amanda, och det kommer det aldrig bli heller. Inte i världshistorien. Om hon inte byter personlighet bara sådär och blir till värsta super snälla och omtänksamma tjejen. Och det vet både du och jag att det inte kommer att hända.
- Så du säger att du bara leker med hennes känslor? För efter vad jag såg i morse så såg det ut som “någonting”.
- Nej, du missförstår. Vi satt där och tog det lugnt efter en inspelning och rätt som det var så låg hon på mig och..
Jag höll upp en hand och avbröt honom.
- Du behöver inte förklara dig för mig, ni gör vad ni vill utan att det blir mina bekymmer.
- Men du lät mig inte förklara klart. Det jag försöker säga är att jag gillar någon annan, så det kommer inte bli någonting mellan mig och Amanda i alla fall.
- Men då borde du satsa på henne då, istället för att spela med Amanda. Det är bara grymt.
Jag gav honom en sista blick innan jag öppnade dörren för att gå ut.
- Melody, kan du vara snäll och vänta?
Justin överraskade mig när han tog tag i min arm. Och klumpig som jag är halkade jag till av förvåningen och trillade bakåt mot Justin, eftersom att han ryckte mig bakåt. Det hela blev en överraskning för Justin eftersom att han inte menat att rycka så hårt, så när jag föll på honom kunde han inte hålla balansen vilket ledde till att han ramlade baklänges längre in i rummet. Jag kunde inte undvika att börja skratta när Justins bröstkorg väl höjde sig som om den vibrerade för att han skrattade så att han kiknade. Jag skrattade fortfarande när jag vände på huvudet och tittade ut genom den öppna dörren.
Nervositet sköljdes över mig och skrattet försvann när jag såg två fötter stå precis bredvid mitt ansikte. Jag blinkade uppåt och såg en kvinna stå där med armarna i kors och som såg på oss med ett ansiktsuttryck som det bara lyste stränghet om.
Allt jag uppfattade av henne, gav mig känslan om att vi är i trubbel, speciellt jag, så jag makade mig av Justin och satte mig bredvid istället och låtsades att borsta av lite smuts på mitt ben. Justin vände sig frågande mot mig, men innan han hann säga någonting så vände han blicken och såg vad jag såg. Jag uppfattade genast nervositeten som spred sig som en våg över hans ansikte.
- Åh, hej mamma. Jag visste inte att du skulle komma så tidigt. Mumlade han tyst och reste sig upp.
Han rätade till frisyren och drog tröjan rätt innan han slutligen vågade att möta hans mammas blick.
- Vad ska det här betyda Justin?
Hon hade fortfarande armarna i kors och såg uppriktigt förbannad ut.
- Oj, så ohövlig jag är. Mamma, det här är Melody. Melody, det här är min mamma, Pattie.
Jag sträckte fram handen och log som en hälsning, men hon bara stirrade på min hand tills jag lät den falla till min sida igen.
- Jag vet vem hon är. Jag var i samma rum som dig när hon var på provspelningen över rollen för Vanessa. Det jag menar är, vad det här ska betyda.
Hon pekade på platsen där vi precis legat och stirrade misstroget på sin son.
- Jo, vi pratade och...
- Jag ville inte höra hela händelsen, bara en riktigt bra ursäkt. Gå upp till ditt rum Justin, så tar vi det här sen. Jag kom bara hem för att titta till dig och säga att jag ska ut och äta med några väninnor igen. Och gällande dig... Sa hon och stirrade så ilsket på mig att det kändes som om hon såg rakt igenom mig.
- Det kanske är dags att gå hem för dig. Fortsatte hon och plockade upp min jacka som åkt i väg i fallet.
- Ja, jag hade precis tänkt att gå ändå. Sa jag och tackade tyst när hon räckte mig jackan.
- Men.. Protesterade Justin, men hans mamma höll upp en hand och han tystnade tvärt.
- Jag vet att jag inte är så rättvis och särskilt snäll just nu, men det här kan inte jag gå med på. Vi snackar om det här senare. Upprepade hon tyst till Justin innan hon marscherade iväg mot köket, där våra koppar fortfarande stod i vasken.
- Vad tror hon att vi höll på med egentligen?
Eftersom att hon tar det så seriöst menar jag. Och då gick det upp för mig.
- Jag vet inte... Började han, men jag avbröt honom precis som hans mamma hade gjort.
- Jag vill inte höra. Det var som sagt inte så bra att jag kom hit ändå.
Med de orden sagda vände jag på klacken och gick iväg längs den steniga vägen.
- Melody, vänta! Jag måste få säga det jag måste säga. Snälla..
- Vi ses på inspelningsplatsen i morgon. Hejdå Justin, och tack för chokladen! Ropade jag och avslutade samtalet där.
Men faktum var att jag inte gick för att jag var tvungen, utan för att jag inte ville höra det han skulle säga härnäst.
- Justin, är det okej om jag kommer in? Sa mamma mjukt och knackade på dörren.
- Det är öppet. Muttrade jag och la ifrån mig mobilen som jag haft i knät den senaste timman.
Jag har tappat räkningen på hur många sms jag har skickat till Melody som har förklarat att jag inte känner någonting för Amanda, utan för henne. Men hon har inte svarat på en enda, och det gör mig osäker och nervös. Och jag gillar inte att vara osäker och nervös, speciellt inte när det är en tjej som gör mig sådan. Men jag kan inte göra någonting åt det jag känner, eller..?
Jag mötte argt mammas blick när hon öppnade dörren och gick sakta fram till mig. Hon ställde sig vid huvudgaveln och tittade frågande på mig. Jag nickade stumt och hon satte sig vid mina fötter.
- Jag vet att du är arg Justin, men du måste förstå att..
- Nej. Sa jag lugnt och drog ena handen genom håret, endast för att ha händerna upptagna.
- Vad menar du med nej?
- Nej, jag vill inte prata om vad som hände. Nej, jag är inte arg på dig. Och nej, jag vill inte prata alls faktiskt.
- Men Justin. Sa hon lugnt och började smeka min fot.
Jag drog undan den och drog demonstrativt ihop dom så att jag hade dom alldeles intill mig.
- Jag ska inte tjata på dig, bara jag åtminstone får fråga en fråga. Du behöver inte svara, bara jag får ställa den, sen får du bestämma dig för om du vill fortsätta att prata eller inte. Sa mamma och såg sambiten ut.
- Vadå? Frågade jag och mötte hennes blick igen, nu nyfiken.
- Varför är du så okänslig?
Jag studerade henne medans hon reste på sig och gick mot dörren. Hon såg sårad ut.
- Vad menar du?
Hon vände sig om och kollade på mig, riktigt länge, som om hon tänkte ut det perfekta svaret.
- Vill du verkligen ha reda på det?
- Ja, vad är det som jag har gjort som gör att du ska tycka att jag är okänslig mamma? Jag är inte självisk, ignorant eller..
- Nej, nej. Jag vet att du inte är något av de sakerna. Du är helt underbar, ger bort till mindre lyckligt lottade än oss och omtänksam, du är underbar. Upprepade hon och satte sig vid min fotända igen.
- Vad är det då?
- Jag har frågat mig själv många gånger idag om vad jag har gjort för fel i uppfostringen för att se dig behandla två tjejer så här?
_________________________________________________________________________________
Hej, ni får ett långt kapitel eftersom att ni inte fått ett på ett tag :) Vi hade tyvärr problem med publiceringen eftersom att blogg.se har ändrat design :) Men nu är det fixat :) Kommentera!
Kram Cissi och Hanna
Chapter 15- I Can’t Do It!
Previous
Jag nickade och öppnade husbils dörren. När jag kommer in ser jag Amanda halvligga i Justin’s knä med hennes ena hand inflätad i en av hans och deras läppar är tätt ihop pressade. Jag smällde snabbt igen dörren och backade bort från dörren. Vad tar det åt mig egentligen? Det kanske inte var en bra dag att komma hit på, eftersom att det ser ut att vara så upptagna. Och jag som trodde att det kanske kunde bli någonting mellan mig och Justin. Jag hade visst fel. Jag vände mig om och gick därifrån utan att vända mig om en enda gång.
Allt började gå väldigt fort härifrån. Amanda halvlåg över mig och det kändes bara så fel. När allt kommer omkring känner jag ingenting för henne och det här är bara onödigt. Jag hörde husbil dörren smällas igen och drog då en snabb slutsats att någon precis kommit in. Amanda tryckte jag ifrån mig innan jag kollade mot dörren, där det borde stått någon, men det var tomt. Vad konstigt. Jag rynkade på ögonbrynen och puttade bort Amanda helt och hållet från mig.
- Vad är det Justin? Frågade Amanda och kollade chockat på mig.
Jag ignorerade henne och reste mig upp. Vem var det som hade kommit in, paparazzi? Isåfall måste jag göra något för att det inte ska komma ut. Bakom mig hörde jag hur Amanda fräste åt mig.
- Justin! Vad gör du?!
- Amanda. Sa jag och suckade. Vad tror du egentligen finns mellan oss? För allt jag ser är bara ett stort, tom utrymme med inga känslor alls.
- Va?! Ropade hon och drog mig i armen.
- Jag gillar inte dig på det sättet, okej? Sa jag irriterat och ryckte loss min arm från hennes hårda grepp.
- Du kan inte bara gå, du kan inte lämna mig på det här sättet! Ropade hon bakom mig, men jag hade återigen börjat att ignorera hennes bortförklaringar och lämnade henne bakom mig när jag gick ut från bussen.
Jag rätade till frisyren och sträckte ut t-shirten innan jag gick för att leta reda på Scooter.
Jag hittade honom äntligen, pratandes med scenarbetare om någon scen vi ska genomföra imorgon.
- Ey Scooter! Sa jag och gick fram till dom utan att bry mig om att de egentligen hade ett samtal som jag störde.
- Hej Justin. Vart är Melody?
- Melody?
- Ja, jag mötte henne för några minuter sen när hon frågade efter dig. Hon ville överraska dig för att hon hade tråkigt eller någonting, jag vet inte. Sa Scooter och viftade bort kommentaren med ena handen.
- Men jag såg själv när hon gick in i bussen, är hon inte därinne då? Fortsatte han och kollade bort på någonting.
- Nej, sa du inte att jag var därinne med Amanda?
- Varför skulle jag det? Vad gjorde ni därinne egentligen? Frågade Scooter och log lurigt.
- Äh, ingenting. Sa jag och vände mig om och gick.
När jag var påväg därifrån föll alla pusselbitarna på plats. Det var Melody som hade kommit in, men förmodligen vänt redan i dörren när hon såg mig och Amanda. Åh,åh. Det här kommer bli lite jobbigt att förklara tror jag.
Jag fortsatte att gå och gå tills jag var längst inne i lokalerna där vi spelar in. Det här kanske inte var en så bra ide ändå. Upprepade jag för mig själv medans jag gick runt och kollade medans de arbetade med att sätta ihop nästa scen där de var på ett hotellrum.
- Åh hej Melody, är du här idag? Hörde jag Arthur säga bakom mig.
Jag vände mig om och log.
- Ja, jag tänkte hälsa på lite bara och se hur ni hade det.
- Så du hade tråkigt helt enkelt? Frågade han och blinkade med ena ögat mot mig.
- Ja. Erkände jag och tittade ner i golvet.
- Det är okej, det är bara roligt att du är här, så att du ser hur de andra skådespelarna spelar också. Det är faktiskt ganska lärorikt ska du se.
- Ja, jag hade tänkt det. Det är bara att säga till om ni behöver hjälp med någonting, jag är ledig. Sa jag och flinade stort.
- Det ska jag göra, sätt dig ner och ta det lugnt bara. Men nu måste jag tyvärr återgå till jobbet, plikten kallar. Sa han och gjorde en honnör mot mig och vände sig om och gick.
Tiden började visa klockan fyra, vilket betyder att det är dags för en ny scen. Under tiden jag har suttit här har flera av arbetarna kommit fram för att underhålla mig och ge mig det jag behöver. Fast ska jag vara ärlig så vill jag hellre göra allt det där för mig själv, jag behöver ingen som gör någonting åt mig när jag har egna ben.
Arthur hade tagit sin plats på sin stol och satt nu och pratade det sista med någon av skådespelarna som behövde förbereda sig. Jag satt precis bredvid, så att jag såg det ur samma synvinkel som honom. Alla hade börjat att komma in nu, och precis när jag skulle fråga någonting avbröts jag av att jag såg Justin gå in genom dörren. Jag följde han med blicken och kunde inte sluta tänka på vad jag sett. Det är ingenting mellan mig och Justin, och det har det aldrig varit, men jag tänkte i alla fall att det åtminstone vart någonting, i alla fall vad jag kan hoppas på. Men jag antar att det inte var så nu. Och herregud, han är en kändis och jag är bara en vanlig tonåring som inte kan vara någonting mer än en kompis. Så är det bara.
Precis då tittade han upp och mötte min blick, det var som om han kännt på sig att han blev iakttagen. Han vinkade och log. Jag gjorde samma sak för att inte vara oförskämd.
- Okej, alla på sina platser!
Alla gick och ställde sig och det blev knäpptyst, så tyst att bara andetag hördes.
- Är ni redo?
Ja ekade över hela salen.
- Då kör vi igång. 3..2..1, Tagning!
Jag tittade uppmärksamt på vad som hände där framme.
Vanessa knackade på dörren och stod och väntade tålamodigt på att Seth skulle komma och öppna. När han öppnade log hon stort.
- Hej älskling! Sa Vanessa och kysste honom passionerat.
Jag vände blicken till Arthur och fick hålla mig för skratt när jag såg att han mimade replikerna han själv.
- Gud vad jag har saknat dig idag, du förstår inte. Det känns som om du har varit borta i ett år när vi egentligen sågs igår.
- Men gubben då. Så, vad ska vi göra idag?
- Jag har planerat något speciellt åt oss idag, vänta bara.
Seth drog in Vanessa och smällde igen dörren efter sig. Hon satte sig på sängkanten medans Seth gick iväg för att göra i ordning två drinkar åt de båda.
- Vad vill ha du för någonting?
Han öppnade barskåpet, ett skåp som var ett med skrivbordet, precis som på ett hotell.
- Jag kan ta en vodka utspätt med sprite. Finns det hallonsmak?
- Faktiskt så gör det det.
Seth tog ut en flaska och höjde flirtigt på ögonbrynet.
- Du förstår, jag bad någon i receptionen efter just den här flaskan, eftersom att jag vet att det är din favorit. Är jag inte snäll?
Vanessa nickade och fick någonting i blicken.
- Kom hit.
Han höjde på ögonbrynet och hon nickade återigen därav han bet sig i läppen.
- Om du säger det så.
Seth gick bort till Vanessa som ryckte ner honom i sängen och la sig på honom.
När jag satt där och tittade kunde jag inte undgå att minnas vad som hänt tidigare idag, när jag kommit. Det hade sett ut precis så här... Amanda liggandes på Justin. Jag tror aldrig det kommer försvinna från min näthinna.
- Jag älskar dig. Mumlade hon mot hans nacke och hennes hand trevade på hans mage.
Han tittade på henne och kysste henne på munnen.
När jag satt där och kollade studerade jag Justins ansikte noggrant. Det såg ut som om han började att bli obekväm.
Vanessas hand fortsatte att treva neråt och hon kysste hans mage.
Justin flög upp och puttade Amanda ifrån sig.
- Det här går bara inte!
Jag nickade och öppnade husbils dörren. När jag kommer in ser jag Amanda halvligga i Justin’s knä med hennes ena hand inflätad i en av hans och deras läppar är tätt ihop pressade. Jag smällde snabbt igen dörren och backade bort från dörren. Vad tar det åt mig egentligen? Det kanske inte var en bra dag att komma hit på, eftersom att det ser ut att vara så upptagna. Och jag som trodde att det kanske kunde bli någonting mellan mig och Justin. Jag hade visst fel. Jag vände mig om och gick därifrån utan att vända mig om en enda gång.
Allt började gå väldigt fort härifrån. Amanda halvlåg över mig och det kändes bara så fel. När allt kommer omkring känner jag ingenting för henne och det här är bara onödigt. Jag hörde husbil dörren smällas igen och drog då en snabb slutsats att någon precis kommit in. Amanda tryckte jag ifrån mig innan jag kollade mot dörren, där det borde stått någon, men det var tomt. Vad konstigt. Jag rynkade på ögonbrynen och puttade bort Amanda helt och hållet från mig.
- Vad är det Justin? Frågade Amanda och kollade chockat på mig.
Jag ignorerade henne och reste mig upp. Vem var det som hade kommit in, paparazzi? Isåfall måste jag göra något för att det inte ska komma ut. Bakom mig hörde jag hur Amanda fräste åt mig.
- Justin! Vad gör du?!
- Amanda. Sa jag och suckade. Vad tror du egentligen finns mellan oss? För allt jag ser är bara ett stort, tom utrymme med inga känslor alls.
- Va?! Ropade hon och drog mig i armen.
- Jag gillar inte dig på det sättet, okej? Sa jag irriterat och ryckte loss min arm från hennes hårda grepp.
- Du kan inte bara gå, du kan inte lämna mig på det här sättet! Ropade hon bakom mig, men jag hade återigen börjat att ignorera hennes bortförklaringar och lämnade henne bakom mig när jag gick ut från bussen.
Jag rätade till frisyren och sträckte ut t-shirten innan jag gick för att leta reda på Scooter.
*
Jag hittade honom äntligen, pratandes med scenarbetare om någon scen vi ska genomföra imorgon.
- Ey Scooter! Sa jag och gick fram till dom utan att bry mig om att de egentligen hade ett samtal som jag störde.
- Hej Justin. Vart är Melody?
- Melody?
- Ja, jag mötte henne för några minuter sen när hon frågade efter dig. Hon ville överraska dig för att hon hade tråkigt eller någonting, jag vet inte. Sa Scooter och viftade bort kommentaren med ena handen.
- Men jag såg själv när hon gick in i bussen, är hon inte därinne då? Fortsatte han och kollade bort på någonting.
- Nej, sa du inte att jag var därinne med Amanda?
- Varför skulle jag det? Vad gjorde ni därinne egentligen? Frågade Scooter och log lurigt.
- Äh, ingenting. Sa jag och vände mig om och gick.
När jag var påväg därifrån föll alla pusselbitarna på plats. Det var Melody som hade kommit in, men förmodligen vänt redan i dörren när hon såg mig och Amanda. Åh,åh. Det här kommer bli lite jobbigt att förklara tror jag.
Jag fortsatte att gå och gå tills jag var längst inne i lokalerna där vi spelar in. Det här kanske inte var en så bra ide ändå. Upprepade jag för mig själv medans jag gick runt och kollade medans de arbetade med att sätta ihop nästa scen där de var på ett hotellrum.
- Åh hej Melody, är du här idag? Hörde jag Arthur säga bakom mig.
Jag vände mig om och log.
- Ja, jag tänkte hälsa på lite bara och se hur ni hade det.
- Så du hade tråkigt helt enkelt? Frågade han och blinkade med ena ögat mot mig.
- Ja. Erkände jag och tittade ner i golvet.
- Det är okej, det är bara roligt att du är här, så att du ser hur de andra skådespelarna spelar också. Det är faktiskt ganska lärorikt ska du se.
- Ja, jag hade tänkt det. Det är bara att säga till om ni behöver hjälp med någonting, jag är ledig. Sa jag och flinade stort.
- Det ska jag göra, sätt dig ner och ta det lugnt bara. Men nu måste jag tyvärr återgå till jobbet, plikten kallar. Sa han och gjorde en honnör mot mig och vände sig om och gick.
*
Tiden började visa klockan fyra, vilket betyder att det är dags för en ny scen. Under tiden jag har suttit här har flera av arbetarna kommit fram för att underhålla mig och ge mig det jag behöver. Fast ska jag vara ärlig så vill jag hellre göra allt det där för mig själv, jag behöver ingen som gör någonting åt mig när jag har egna ben.
Arthur hade tagit sin plats på sin stol och satt nu och pratade det sista med någon av skådespelarna som behövde förbereda sig. Jag satt precis bredvid, så att jag såg det ur samma synvinkel som honom. Alla hade börjat att komma in nu, och precis när jag skulle fråga någonting avbröts jag av att jag såg Justin gå in genom dörren. Jag följde han med blicken och kunde inte sluta tänka på vad jag sett. Det är ingenting mellan mig och Justin, och det har det aldrig varit, men jag tänkte i alla fall att det åtminstone vart någonting, i alla fall vad jag kan hoppas på. Men jag antar att det inte var så nu. Och herregud, han är en kändis och jag är bara en vanlig tonåring som inte kan vara någonting mer än en kompis. Så är det bara.
Precis då tittade han upp och mötte min blick, det var som om han kännt på sig att han blev iakttagen. Han vinkade och log. Jag gjorde samma sak för att inte vara oförskämd.
*
- Okej, alla på sina platser!
Alla gick och ställde sig och det blev knäpptyst, så tyst att bara andetag hördes.
- Är ni redo?
Ja ekade över hela salen.
- Då kör vi igång. 3..2..1, Tagning!
Jag tittade uppmärksamt på vad som hände där framme.
Vanessa knackade på dörren och stod och väntade tålamodigt på att Seth skulle komma och öppna. När han öppnade log hon stort.
- Hej älskling! Sa Vanessa och kysste honom passionerat.
Jag vände blicken till Arthur och fick hålla mig för skratt när jag såg att han mimade replikerna han själv.
- Gud vad jag har saknat dig idag, du förstår inte. Det känns som om du har varit borta i ett år när vi egentligen sågs igår.
- Men gubben då. Så, vad ska vi göra idag?
- Jag har planerat något speciellt åt oss idag, vänta bara.
Seth drog in Vanessa och smällde igen dörren efter sig. Hon satte sig på sängkanten medans Seth gick iväg för att göra i ordning två drinkar åt de båda.
- Vad vill ha du för någonting?
Han öppnade barskåpet, ett skåp som var ett med skrivbordet, precis som på ett hotell.
- Jag kan ta en vodka utspätt med sprite. Finns det hallonsmak?
- Faktiskt så gör det det.
Seth tog ut en flaska och höjde flirtigt på ögonbrynet.
- Du förstår, jag bad någon i receptionen efter just den här flaskan, eftersom att jag vet att det är din favorit. Är jag inte snäll?
Vanessa nickade och fick någonting i blicken.
- Kom hit.
Han höjde på ögonbrynet och hon nickade återigen därav han bet sig i läppen.
- Om du säger det så.
Seth gick bort till Vanessa som ryckte ner honom i sängen och la sig på honom.
När jag satt där och tittade kunde jag inte undgå att minnas vad som hänt tidigare idag, när jag kommit. Det hade sett ut precis så här... Amanda liggandes på Justin. Jag tror aldrig det kommer försvinna från min näthinna.
- Jag älskar dig. Mumlade hon mot hans nacke och hennes hand trevade på hans mage.
Han tittade på henne och kysste henne på munnen.
När jag satt där och kollade studerade jag Justins ansikte noggrant. Det såg ut som om han började att bli obekväm.
Vanessas hand fortsatte att treva neråt och hon kysste hans mage.
Justin flög upp och puttade Amanda ifrån sig.
- Det här går bara inte!
Chapter 11- Call Me Maybe
Previous
Jag ställde mig upp och gav Melody en kram. Jag tog ett beslut och kollade bort mot några papper som låg i en hög.
- Här, glöm inte de här. Sa jag och gav dom till henne.
I den högen hade jag lagt en lapp, som jag egentligen skulle ge till Arthur, men jag kan ju lika gärna ge den till henne.
- Åh, tack. De här får jag ju inte glömma. Vi syns.
När jag kom hem, efter att ha sagt hejdå till James, stod förvånansvärt mammas bil utanför. Jag som trodde att hon skulle komma hem senare ikväll, eftersom att hon i morse sagt att hon hade möten.
- Hemma! Ropade jag när jag kom innanför dörren och tog av mig skorna och ställde upp dom.
- Åh, hej gumman. Sa mamma, som precis kommit ut till hallen.
- Vad gör du hemma? Jag trodde du skulle jobba sent? Frågade jag och log.
- Det är sent. Klockan är nio Mel, det är du som är sen.
Mamma log och la armarna i kors över bröstet.
- Aha, jag visste inte att klockan var så mycket? Frågade jag och rynkade på pannan.
Jag dumpade väskan på hallbordet innan jag gick vidare ut i köket.
- Förresten, hur gick det idag? Var du nervös?
- Såklart jag var nervös, vem är inte det när man spelar mot en kändis? Liksom, han är känd! Jag var orolig för att göra bort mig, men om jag uppfattade rätt från alla jag frågade, så gjorde jag bra. Men för att sammanfatta allting, det var skit kul, rent ut sagt! Sa jag och log stort.
- Vad roligt, du måste berätta mer för mig senare. Men inte nu, jag har precis lagat mat, kyckling, blir det bra?
- Ja, det går bra med vad som helst egentligen. Jag har vart hungrig det mesta av dagen.
Jag satte mig vid bordet medans mamma ställde fram en stor form fylld med kyckling och ris till.
- Har du inte ätit någonting idag? Frågade mamma och hejdade sig.
- Jo, klart jag har, jag har blivit fullproppad med mat hela dagen. Men jag hungrar alltid efter din kyckling. Sa jag och blinkade.
- Du är för rolig du.
- Det är bara sån jag är mamma, bäst. Skämtade jag och skrattade.
- Det är snarare jag som är bäst lilla du. Men nog skämtat, nu måste du berätta om din dag! Sa mamma upprymd och satte sig och åt bredvid mig.
- Okej, lugna dig. Dagen började med att...
Hela måltiden pratade vi inte om någonting annat än om min dag. Jag berättade om allt som hänt idag, caféscenen, bussen och hur roligt det är att jag äntligen fått en bra regissör.
- Tack för maten. Sa jag och reste mig upp på stela ben.
- Varsågod gumman, hoppas det smakade.
- Det behöver du inte oroa dig om, det gör det alltid. Sa jag samtidigt som jag ställde in tallriken och besticken i diskmaskinen.
Innan jag gick upp, gick jag ut i hallen och tog med mig min väska som kanat ner från bordet, och nu låg på golvet. Väskan lade jag på sängen och satte på datorn. Jag loggade in på Twitter och tappade nästan hakan när jag såg att jag nästan hade fått mer än 100 nya följare. Jag gick in och kollade på vilka som följde mig för att se om det var några jag kände. Men nej, det var bara folk som hette i stil med “Swaggiee, Bieber-fever, ILoveYouBieber”. Men en som stod ut i mängden var faktiskt den riktiga Justin! Justin hade hittat mig på twitter och gjort så att jag fått mer följare, tänka sig. När jag insåg att jag log mot skärmen, skakade jag av mig känslan, följde några tillbaka, inklusive Justin, och stängde ner datorn.
Jag bestämmde mig för att plugga på manuset. Lyckligtvis så har jag fått ledigt från skolan under tiden vi kommer spela in, så att jag slipper plugga vanliga läxor. Så nu är det bara manus som gäller. Jag drog till mig väskan och drog ut alla papper som låg i en enda stor hög därinne. Minst trettio olika papper kom ut när jag egentligen bara ville ha ett. Jag gick igenom alla, en efter ett medans jag letade efter manuset. Egentligen borde jag ju se den direkt, eftersom att häftet är ganska stort, men det verkar som om jag har blivit blind, eller i alla fall trött. Jag skulle precis ge upp och slänga tillbaka alla papper igen, när jag såg en vit lapp som stack ut i mängden eftersom att den var mycket renare än dom andra, otroligt nog. Jag tog upp den och höll den i handen ett tag. Vad är det här för lapp? Jag kommer inte ihåg att jag lagt in en sån här lapp?
Med den tanken i åtanke, vek jag upp den och studerade innehållet. När jag förstod vad det var, hade min mun sedan länge sjunkit i längden, och jag bara stirrade. Hur fick jag den här lappen? Det måste blivit något fel någonstans.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så kapitel 11!!
Vad tycker ni?
Kommentera :)
Jag ställde mig upp och gav Melody en kram. Jag tog ett beslut och kollade bort mot några papper som låg i en hög.
- Här, glöm inte de här. Sa jag och gav dom till henne.
I den högen hade jag lagt en lapp, som jag egentligen skulle ge till Arthur, men jag kan ju lika gärna ge den till henne.
- Åh, tack. De här får jag ju inte glömma. Vi syns.
När jag kom hem, efter att ha sagt hejdå till James, stod förvånansvärt mammas bil utanför. Jag som trodde att hon skulle komma hem senare ikväll, eftersom att hon i morse sagt att hon hade möten.
- Hemma! Ropade jag när jag kom innanför dörren och tog av mig skorna och ställde upp dom.
- Åh, hej gumman. Sa mamma, som precis kommit ut till hallen.
- Vad gör du hemma? Jag trodde du skulle jobba sent? Frågade jag och log.
- Det är sent. Klockan är nio Mel, det är du som är sen.
Mamma log och la armarna i kors över bröstet.
- Aha, jag visste inte att klockan var så mycket? Frågade jag och rynkade på pannan.
Jag dumpade väskan på hallbordet innan jag gick vidare ut i köket.
- Förresten, hur gick det idag? Var du nervös?
- Såklart jag var nervös, vem är inte det när man spelar mot en kändis? Liksom, han är känd! Jag var orolig för att göra bort mig, men om jag uppfattade rätt från alla jag frågade, så gjorde jag bra. Men för att sammanfatta allting, det var skit kul, rent ut sagt! Sa jag och log stort.
- Vad roligt, du måste berätta mer för mig senare. Men inte nu, jag har precis lagat mat, kyckling, blir det bra?
- Ja, det går bra med vad som helst egentligen. Jag har vart hungrig det mesta av dagen.
Jag satte mig vid bordet medans mamma ställde fram en stor form fylld med kyckling och ris till.
- Har du inte ätit någonting idag? Frågade mamma och hejdade sig.
- Jo, klart jag har, jag har blivit fullproppad med mat hela dagen. Men jag hungrar alltid efter din kyckling. Sa jag och blinkade.
- Du är för rolig du.
- Det är bara sån jag är mamma, bäst. Skämtade jag och skrattade.
- Det är snarare jag som är bäst lilla du. Men nog skämtat, nu måste du berätta om din dag! Sa mamma upprymd och satte sig och åt bredvid mig.
- Okej, lugna dig. Dagen började med att...
Hela måltiden pratade vi inte om någonting annat än om min dag. Jag berättade om allt som hänt idag, caféscenen, bussen och hur roligt det är att jag äntligen fått en bra regissör.
- Tack för maten. Sa jag och reste mig upp på stela ben.
- Varsågod gumman, hoppas det smakade.
- Det behöver du inte oroa dig om, det gör det alltid. Sa jag samtidigt som jag ställde in tallriken och besticken i diskmaskinen.
Innan jag gick upp, gick jag ut i hallen och tog med mig min väska som kanat ner från bordet, och nu låg på golvet. Väskan lade jag på sängen och satte på datorn. Jag loggade in på Twitter och tappade nästan hakan när jag såg att jag nästan hade fått mer än 100 nya följare. Jag gick in och kollade på vilka som följde mig för att se om det var några jag kände. Men nej, det var bara folk som hette i stil med “Swaggiee, Bieber-fever, ILoveYouBieber”. Men en som stod ut i mängden var faktiskt den riktiga Justin! Justin hade hittat mig på twitter och gjort så att jag fått mer följare, tänka sig. När jag insåg att jag log mot skärmen, skakade jag av mig känslan, följde några tillbaka, inklusive Justin, och stängde ner datorn.
Jag bestämmde mig för att plugga på manuset. Lyckligtvis så har jag fått ledigt från skolan under tiden vi kommer spela in, så att jag slipper plugga vanliga läxor. Så nu är det bara manus som gäller. Jag drog till mig väskan och drog ut alla papper som låg i en enda stor hög därinne. Minst trettio olika papper kom ut när jag egentligen bara ville ha ett. Jag gick igenom alla, en efter ett medans jag letade efter manuset. Egentligen borde jag ju se den direkt, eftersom att häftet är ganska stort, men det verkar som om jag har blivit blind, eller i alla fall trött. Jag skulle precis ge upp och slänga tillbaka alla papper igen, när jag såg en vit lapp som stack ut i mängden eftersom att den var mycket renare än dom andra, otroligt nog. Jag tog upp den och höll den i handen ett tag. Vad är det här för lapp? Jag kommer inte ihåg att jag lagt in en sån här lapp?
Med den tanken i åtanke, vek jag upp den och studerade innehållet. När jag förstod vad det var, hade min mun sedan länge sjunkit i längden, och jag bara stirrade. Hur fick jag den här lappen? Det måste blivit något fel någonstans.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så kapitel 11!!
Vad tycker ni?
Kommentera :)
Chapter 10- The Café Scene
Previous
- Vi ses sen! Ropade Justin och log stort mot mig.
- Ja, det gör vi. Sa jag och log stort tillbaka.
Påväg till tältet, kollade jag hela resan ner i marken för att inte visa att jag var generad. Precis när jag skulle gå in, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen såg att det stod James på displayen. Varför smsar han mig nu? Vi pratade ju precis, om han vill mig någonting är det ju bara att komma hit? Jag tog upp mobilen och läste.
”Jag trodde att jag hade sett dig kär, men jag hade tydligen fel”
- Så, Justin. Den här scenen börjar med att du kommer att sitta i din bil, påväg till ett café där du kommer möta din syster Ella. Det enda som händer är att ni kommer ta en fika ihop och ni kommer att småprata lite om hur du ska göra inför den stora dagen då du ska träffa Vanessa. Vilket jag hoppas att du vet vid det här laget, eftersom att du borde ha läst manuset och ska kunna dina repliker utantill. Sa Arthur, regissören.
- Ja, jag har pluggat som en idiot, men tack för att du åtminstone går igenom dom. Sa jag och log.
- Det är mitt jobb att säga till andra vad dom ska göra.
Han lutade huvudet bakåt i ett högt och irriterande skratt. Jag skrattade lite smått jag också, bara för att han inte skulle upptäcka att det han sagt inte var kul.
- Vi syns senare mannen, jag måste göra i ordning mig för scenen nu. Sa jag och gick bort till en orange bil som skulle vara Seths.
Jag studerade den, kollade in rimmarna och lackjobbet. Jag log stort och satte mig nickade i det svarta lädersätet. Det här är en riktigt snygg bil, tänkte jag och log stort igen.
- Justin! Hör du mig?
Jag kollade runt omkring mig, men jag kunde ändå inte hitta vart ljudet kom ifrån.
- Hallå? Hörde jag rösten säga igen.
- Ja, det gör jag. Klart och tydligt. Sa jag och rörde på lite knappar i bilen, för att se om dom funkade framförallt.
- Rör ingenting, inget funkar ändå. Det är en prototyp. Sa rösten igen, och nu kände jag igen den som Arthurs.
Jag släppte allt och höll händerna framför mig för att visa att jag inte skulle röra något mer.
- Du får ju röra den, men den enda jag säger är att den inte funkar. Men Justin, det är dags. Försök att leva dig in i rollen som Seth nu, vi ska börja nu.
- Okej. Sa jag och tog några djupa andetag och tänkte igenom mina repliker i huvudet.
- Då kör vi, 3...2... Tagning.
Jag började röra mig fram och tillbaka till musiken som satt igång, och rörde ratten lite då och då för att det skulle se ut som jag verkligen körde. Precis som jag blivit tillsagd, vinklade jag backspegeln och kollade i den. Dom skulle såklart klippa in så att det såg ut som om bilen faktiskt rörde sig, men när man spelar in så ska man bara stå på stället och se ut som om man faktiskt gör det.
- Bryt! Bra Justin, fast lite mindre gungning och lite mer rörelse på ratten tack! Vi kör en tagning till.
- Uppfattat! Sa jag högt och skrattade, dom som säger att skådespeleri inte är roligt, har så fel.
*
Efter någon timma var vi äntligen klar med bilscenen. Jag vet att en timma låter mycket, men tro mig, det verkade behövas så mycket tid. Jag hade fått göra om samma scen minst trettio gånger innan Arthur blev nöjd, helt otroligt. Men nu när vi äntligen blivit klara, är det dags för ännu en scen. Fast den här gången är det den mesta delen av café scenerna, så mycket vi hinner idag. Så det betyder att den resterande delen av dagen förmodligen kommer vara med Melody. Jag ser faktiskt verkligen fram emot att se henne skådespela, igen.
Jag blev förd igenom många olika salar, rum med kameragrejer och vanliga arbetsrum där bord satt framsatta, förmodligen för ett möte av något slag, innan vi kom fram till där vi skulle vara.
Flera bord och stolar satt framsatta i en viss ordning, och olika sorters rekvisita stod framställd runt omkring. Såsom väggar, en disk och en “greenscreen” som, om jag hört rätt, kan ändra bakgrunden.
- Justin, är du beredd? Frågade Scooter och kom fram till min sida.
- Mer än beredd, det ska bli kul! Det blir ju i alla fall lite skillnad från att sitta i en bil i någon timma. Sa jag och log.
- Ja, det scenen kanske blev lite långtråkig, men det kommer bli mycket roligare, tro mig.
- Det hoppas jag. Mumlade jag och vi gick tillsammans fram till Arthur, där han stod och pratade med Melody.
- Hej Mel! Ropade jag och log.
- Hej Justin, hur visste du mitt smeknamn förresten? Frågade hon och kollade frågande på mig.
- Jag hörde James kalla dig det innan idag.
- Det kan förklara saken.
- Nu måste vi köra igång om vi ska hinna med någonting idag. Men kom ihåg, glöm inte att se trovärdiga ut, ni måste uppföra er som om ni verkligen känner varandra. Som om ni är riktiga syskon. Avbröt Arthur oss.
- Okej, jag tror det ska gå bra. Sa Melody och gick bort till sin plats, vid ett av borden.
Ella, eller Melody i det här fallet, ska redan sitta vid café bordet när jag kommer in.
- Okej, alla på sina platser! 3...2... Tagning.
Lampan som visar när kameran är igång började lysa i ett starkt rött sken och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå fram mot café bordet, där Melody satt och kollade i sin mobil, som hon skulle.
- Ella? Hej, det var ett tag sen. Sa jag och log mot Ella som reste sig upp.
Hon kollade upp från mobilen.
- Seth? Hej, vad kul att se dig! Sa Ella och kramade om mig.
- Bryt!
Både jag och Melody kollade mot regissören för att se vad han skulle säga.
- Ni var jätte duktiga, men tänk på att få det så trovärdig som möjligt. Nu är ni liksom.. stela. En gång till!
- 3...2... Tagning.
Jag började ännu en gång att gå mot henne.
- Ella? Hej, de var ett tag sedan. Sa jag och log även den här gången.
Hon kollade upp från mobilen.
- Seth? Hej, vad kul att se dig!
Vi gav varandra en kram och sen satte vi oss ner vid bordet.
- Jag har beställt en kaffe till dig, eftersom att senast vi träffades så var du galen i det. Det gör inget va? Frågade Ella och pekade på en kopp som stod bredvid hennes.
- Nej, det är helt perfekt, men med mjölk va?
- Självklart.
- Tack, du känner mig för väl syster.
- Bryt! Bättre, både Justin och Melody. Fortsätt så. Sa Arthur och gjorde tummen upp.
*
Några timmar senare var vi klara med café scenerna, men tyvärr så var dagen slut. Jag och Justin gick trötta in i bussen igen för att komma bort från solen, även om den åkt längre ner under dagen, var det fortfarande ganska varmt.
- Vill du ha en flaska vatten? Frågade jag direkt när vi kom in och öppnade kylskåpet.
- Ja tack! Svarade Melody och satte sig i den lilla soffan.
Jag tog fram två vattenflaskor och satte mig jämte henne. Jag gav henne en flaska och vi båda började dricka stora klunkar. Man blir verkligen törstig av en dag ute i värmen.
- Så hur tycker du det har varit den första dagen? Roligt? Frågade jag Melody och log när jag druckit över halva flaskan, och min hals inte längre var torr.
- Jo, det var mycket bättre än vad jag trodde innan jag kom hit, jag trodde regissören skulle vara lite mer av en skitstövel, som dom har varit i de andra filmerna jag medverkat i. Vad tycker du?
- Det har varit grymt! Men jag måste erkänna att det faktiskt tar på krafterna.
- Ja, det trodde man inte, men det är ganska tufft ändå.
Jag nickade och tog några klunkar vatten till för att stilla min hals.
- Melody är du här inne?! Hörde jag en röst ropa utanför dörren.
- Ja.
- Om du vill ha skjuts hem så får du komma nu.
- Jag kommer.
Melody ställde sig upp och tog hennes väska och jacka i ena handen.
- Vi ses väl imorgon antar jag. Sa jag och log.
- Tyvärr inte! Det är en scen med Seth och Vanessa imorgon, så jag är ledig. Sa Melody och log stort.
- Vad tur du har då. Själv ska jag spendera hela dagen och spela in scener om hur min mamma ringer mig eller någonting, jag vet inte.
Melody skrattade.
- Men vi ses snart iallafall, hoppas jag. Sa hon och log.
- Ja, jag har verkligen haft en bra dag idag.
- Jag med.
Jag ställde mig upp och gav Melody en kram. Jag tog ett beslut och kollade bort mot några papper som låg i en hög.
- Här, glöm inte de här. Sa jag och gav dom till henne.
I den högen hade jag lagt en lapp, som jag egentligen skulle ge till Arthur, men jag kan ju lika gärna ge den till henne.
- Åh, tack. De här får jag ju inte glömma. Vi syns.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så får vi veta era åsikter?
Som ni kanske förstod så skriver vi kursivt när det är scener ur filmen.
Vad tror ni Justin har skrivit på lappen?
Kommentera gärna vad ni tror, och vill att det ska stå :)
Kramiz Hanna & Cissi
Chapter 9- A Piece Of Banana
- Hej, du är Melody va? Sa Justin och log ett stort vackert leende som fick min mage att göra ont.
- Ja, det är jag. Sa jag och log nervöst tillbaka.
- Du gjorde en väldigt bra audition.
- Tack! Men hur vet du det? Jag såg inte att du var där?
- Oj, jag menar… Ja, du vet vad jag menar.
Justin knöt händerna stoppade dom i fickorna, det verkade nästan som om han blivit nervös för någonting. Men det kan ju inte stämma, varför skulle Justin bli nervös? Jag ignorerade min misstanke och nickade. För att inte stå där och se ut som en idiot, gick jag fram till den stora frukt skålen som stod placerad på en bänk. Jag tog upp ännu en skål, som stod bredvid, tog en slev med frukt. Under tiden som jag stod här, hade Justin gått och satt sig på en soffa, och om jag märkte rätt hade alla spår av hans nervositet försvunnit. Märkligt, det är nog min nervositet som gör att jag ser i syne eller någonting.
- Det finns vatten i kylen också, om du vill ha någonting till den där frukten. Personligen tyckte jag att den var lite... torr. Sa Justin och rynkade på näsan.
Jag tittade frågande på honom.
- Jag gillar inte mandariner. Sa Justin som en förklaring och log.
- Tack för tipset. Skrattade jag och öppnade kylen för att ta ut en vattenflaska.
Jag tog några klunkar och satte mig sedan för att äta några skedar av frukten för att slippa börja en konversation. Men när vi båda suttit tysta ett tag, och min frukt började ta slut, så kom jag på en fråga som jag undrat över ett bra tag.
- Vet du vem som ska spela Vanessa? Jag vill veta vem jag ska se upp till. Sa jag och log.
- Ja, Hon heter Amanda Williams och som faktiskt är ganska bra.
- Har du träffat henne någon gång mer? Jag menar mer än på provspelningen? Inte för att jag vill få reda på erat förhållande, jag vill bara veta vad du tycker om henne personligen. Sa jag nervöst och märkte precis vad det jag sagt måste låtit som.
Hade jag verkligen sagt förhållande? Herregud, vad händer med mig?
- Du behöver inte svara på det. Sa jag och kollade ner i min skål.
- Det gör inget, det är bara bra att du frågar, du vill bara veta mer om dina konkurrenter. Och för att svara, så nej, jag har inte träffat henne mer än första gången. Men det jag la märke till den dagen, var väll att hon var snäll, omtänksam och för att inte nämna en bra skådespelare. Fast även om jag tyckte att hon var bra, så tyckte jag att du var bättre, personligen. På tal om det, vad är du för slags skådespelare, på riktigt eller är det här din första roll? Frågade Justin och log.
Jag blev lättad när han bytte samtalsämne, han måste också känt av den pinsamma spänningen.
- Jag har bara varit med i små filmer förut, statister eller någons hembiträde. Men jag tror att den här rollen är den största rollen jag fått, trots att jag inte fick en huvudperson.
- Då antar jag att den här rollen betyder mycket för dig?
- Ja, det kan man säga. Hur är det med dig då? Har du bara jobbat med musik än så länge?
- Musik är mitt största intresse, men jag kan inte säga att det är det jag bara vill göra i min karriär.
Innan har jag medverkat i CSI, gjort en självbiografi på film som heter Never say Never. Du kanske har hört om den?
- Faktiskt så har jag gjort det, men jag har inte sett den.
- Jag tycker att du ska se den, om du vill kolla på en film som bara handlar om mig såklart. Sa Justin och skrattade högt. Du kanske tycker att det är lite själviskt att göra en film om sig själv? Frågade han och lät mycket mer seriös.
- Nej, nej. Jag skulle gärna se den, jag har hört att den är väldigt informationrik gällande dig. Sa jag och skrattade.
- Jag vet att jag har många haters i världen som inte vill att jag ska komma någonstans, som inte vill att jag ska lyckas. Vi gjorde inte den filmen till mina haters, utan till mina fans. Dom är bland det viktigaste jag har i mitt liv, och de är det som gjort mig till den jag är. Jag tyckte dom åtminstone förtjänade en sak. Sa han och kollade ner i golvet.
- Ja, jag antar att dom gör det. Mumlade jag och tog en klunk vatten, eftersom att spänningen just blivit högre igen.
Det kändes som en evighet gick förbi när vi återigen satt tysta. Jag satt och åt upp min fruktsallad medans Justin satt och kollade ut igenom fönstret. Ibland mötes våra blickar då och då och då log vi mot varandra.
- Förlåt, men du har banan på kinden. Sa Justin och skrattade, isen hade brutits igen, bara för att jag är så klumpig.
- Var? Frågade jag och fingrade på min kind.
- Låt mig hjälpa dig.
Justin reste sig upp från stolen och sträckte sig över bordet. Hans högra tumme nuddade min kind och drog försiktigt den längst kinden. Jag hade slutats att andas, och nu tittade jag på hans bruna ögon som såg koncentrerade ut. Nu när jag tänker på det, jag har aldrig varit så här nära en kändis förut. Fast Justin är inte bara en kändis, han är Justin Bieber. Om jag tittade riktigt nära kunde jag se hans ögon blänka till, och plötsligt mötte han mina ögon.
- Borta. Sa Justin och höll upp fingret framför dig där det satt en stor, kladdig bananbit fastkletad.
- Tack, jag vill ju inte att den saks sitta där för resten av dagen, det är ju bara min första dag. Sa jag generat och tittade ner i bordet.
Han nickade och log.
Jag åt upp den resterande frukten och drack några mer klunkar av vattnet innan jag och Justin gick ut ur bussen. Vi gick fram till James och Scooter, som fortfarande stod och pratade, fast de hade faktiskt flyttat sig in till skuggan, med tanke på att solen stod högt på himlen.
- Där är ni ju, vi skulle precis gå och leta efter er. Ni ska börja att spela in nu. Sa Scooter och kollade på klockan.
- Ja, Mel, du måste gå till sminkningen. Vad jag har fått höra så ska den vara i ett tält bara runt hörnet. Sa James och pekade. Du har övat nu va? Avslutade han och kollade på mig.
- Det kan man säga. Sa jag och skrattade.
- Övat? Frågade Justin och rynkade på näsan. Vi har ju...
Jag gav honom en bestämd blick och han tystnade.
- Jo, vi övade. Sa Justin och nickade.
- Mel, du skulle ju öva. Klagade James och kollade på mig med armarna i kors.
- Jaja, ta det senare istället. Sa jag och vände mig om för att gå.
- Vi ses sen! Ropade Justin och log stort mot mig.
- Ja, det gör vi. Sa jag och log stort tillbaka.
Påväg till tältet, kollade jag hela resan ner i marken för att inte visa att jag var generad. Precis när jag skulle gå in, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen såg att det stod James på displayen. Varför smsar han mig nu? Vi pratade ju precis, om han vill mig någonting är det ju bara att komma hit? Jag tog upp mobilen och läste.
”Jag trodde att jag hade sett dig kär, men jag hade tydligen fel”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker ni så här långt om novellen? Vad tror ni James menade med sms:et?Kommentera mycket, så kommer nästa snart :) Förlåt för att det är lite försenat förresten, men ska försöka göra så att nästa kapitel ska komma så snart som möjligt.
Kram Hanna och Cissi
Chapter 8 - Scooter Braun
En vecka senare
“Hämtar upp dig om en timma sötnos! xx James”
Jag log åt sms:et jag precis fått, även om det inte är någonting mellan mig och James så får han mig alltid att le, oavsett vilket humör jag är på, och det är det jag älskar mest med honom. Det är det som får mig att bli alldeles rosig när han pratar med mig.
“Okej, ses! xx M”
Jag gick in i badrummet, fortfarande med mobilen i handen och stängde efter mig. Duschen stod redan på, eftersom att jag konstigt nog gillar att förvärma den. Jag vet inte varför, men jag har alltid kännt mig tvungen att göra så. Mobilen la jag bredvid handfatet och gick in i duschen för att njuta av en hettande, lugnande dusch. När jag äntligen kom ut från duschen, virade jag en handduk runt kroppen och gick fram till spegeln. Den hade immat igen efter all varm ånga som kommit från duschen, så jag lyfte handen och drog med ett enda svep över spegeln tills jag kunde se mig själv igen, och så började jag göra mig i ordning.
När jag tittade ut genom fönstret observerade jag hur solen nästan stod mitt på himlen, och insåg att det förmodligen kommer bli en varm dag idag. Det fick alltså bli ett par jeans shorts och en oversize tröja med Storbritanniens flagga som motiv, som jag fått av mamma i våras.
Jag var på väg ner till köket när jag insåg att håret fortfarande satt uppsatt i en knut efter duschen, så jag flätade en snabb och slarvig fläta innan jag gick ner till mitt egentliga mål och hittade en lapp som satt fast på bänken.
“Hej gumman, du har säkert insett att jag inte är här vid det här laget. Och nu ska jag berätta varför haha. Jag var tvungen att börja jobba tidigt idag, pågrund av att den där usla gubben jag pratade om här om dagen, han kan tydligen inte ta hand om en kopieringsmaskin, och det fanns ingen annan i världen som kunde hjälpa honom än mig får han det att låta som. Men, för att komma till saken, jag kommer komma hem lagom till middagen, så du behöver inte oroa dig om att behöva ta hand om dig själv. *Puss* Ha det bra på inspelningen idag, du kommer fixa det. Puss och Kram, din bästa mamma.”
Jag skrattade åt hennes antydande om att jag inte behöver ta hand om mig själv. Hon ska allt få höra när hon kommer hem senare. Tänkte jag och skrattade igen och hängde upp lappen på kylskåpet för att kunna komma ihåg att ta upp den senare. Även om lappen gjorde mig gladare, så kände jag samma orolighet jag känt hela morgonen. Jo, jag medger. En del av känslan beror på att jag inte ätit på 7 timmar, men ändå, jag kände fortfarande av den. Den kanske inte är lika stor som igår, men ändå lite. Mamma hade inte lyckats att kväva den helt med sina försök att muntra upp mig.
Jag gjorde i ordning en macka och en kopp vanilj te som jag tog med till tv:n för att fördriva tiden tills James skulle komma.
- Melody! Vart är du? Vi behöver åka, eftersom att jag tog lite längre tid på mig än väntat! Vart är du? Hörde jag James ropa
Jag reste mig upp och joggade fram till dörröppningen så att han skulle se mig.
- En minut bara. Jag ska ta undan min kopp.
Jag sprang in i köket med koppen i handen och slängde ner den i diskhon, och vidare ut till hallen igen och tog på mig mina skor.
Jag tog min väska och gick ut till James bil som stod och väntade på tomgång. Jag kan fortfarande inte vänja mig vid den här bilen. Tänkte jag och tittade på James silvriga porsche som han köpt förra året. Det känns som om man aldrig kommer börja vänja sig vid den heller, så snygg är den faktiskt.
När vi åkte på L.A:s gator passade jag på att titta ut genom fönstret, ut på alla främmande ansikten som far förbi.
- Hur nervös är du på en skala? 10 eller 10?
- Faktiskt bara en 4 eller något sånt. Jag har haft en hel vecka på mig att vänja mig. Men jag kan ju inte heller sitta här och säga att jag inte är nervös, för det är jag ju.. men.. Babblade jag utan att tänka mig för, jag måste låta riktigt dum. Som tur var avbröt James mig.
- Du är alltså nervös. Det är normalt, glöm inte att andas bara.
- Nja, det är nog omöjligt så som jag hyperventilerar. Vilken scen är det som spelas in idag? Frågade jag och tittade återigen ut genom fönstret.
- Om jag har rätt sa Daniel, han som ska regissera filmen, att det kommer vara en scen i början av filmen. Det är du som spelar idag, otroligt nog. Jag visste inte att man började i början, på dom filmerna jag vart med på har man hoppat rätt in i scenerna. Men nu är det så här.
- Kommer jag få en chans att repetera på replikerna innan eller? Och vad är det för scen förresten?
- Mel! Har du inte börjat repetera ännu! Okej, nu får vi se. Jag tror jag kan klämma in en stund nu på morgonen för dig att öva, och nu är det bäst för dig att du använder din förmåga att lära dig saker snabbt. Men för att svara på din andra fråga, Seth och Ella ska ta en fika på en allmänt café. Ella, du, kommer ge Seth råd om hur han ska göra för att uppvakta Vanessa som en riktigt prinsessa när det väl blir dags.
- Inte mitt fel att jag inte fått manuset än!
- Jag gav dig det häromdagen.
- Nej det gjorde du inte, jag svär.
- Nåväl, jag har med mig en kopia.
- Och förresten, kommer det bara vara jag och Justin som spelar idag? Frågade jag och log.
- Ja, vi börjar smått idag.
- Så... vi kommer vara ensamma?
- Inte riktigt, hela inspelningsteamet är ju där och spelar in, och regissören kommer vara där och ropa på er, men annars är ni ensamma om man ser på det sättet. Men...
Mina tankar fastnade på att jag och Justin skulle vara ensamma, så jag hörde inte när James fortsatte att prata. Men mitt leende växte sig större ju närmare jag kom inspelningslokalen.
*
När vi kommit fram var det redan jätte mycket folk som sprang runt på inspelningsplatserna och i lokalerna. Många olika sorters bilar stod huller om buller, några till och med täckte vägen, så man var tvungen att gå runt dom.
- Melody! Kommer du eller?! Frågade James och skrattade en bit fram.
- Ja. Sa jag och hann precis stanna innan en slags golfbil stannade framför oss.
Han i bilen log mot mig och tänkte precis sträcka fram handen mot mig när James klingande röst avbröt honom.
- Hej Scooter, det var länge sen. Sa James och kom fram till oss.
- Hej James! Det var inte igår. Sa mannen i golfbilen, som tydligen hette Scooter.
- Nej, verkligen inte. Det här är Melody som ska spela Ella. Sa James nickade mot mig.
- Jag vet, jag hade precis tänkt att hälsa på henne innan du kom. Men hej Melody, jag är Scooter. Justin’s manager. Sa Scooter skakade han med mig.
- Hej.
- Om du inte känner för att bli överkörd så kan du gå in i den bussen som är där borta. Det finns frukt och vatten om du vill ha. Sa Scooter och skrattade förtjust.
Jag log mot hans skämt och skrattade.
- Ja, jag kanske borde lyda ditt råd. James, jag går dit, du hittar mig sen om du vill något.
- Gör du så solstråle. Vi ses sen.
- Ja. Ropade jag bakåt, eftersom att jag redan gått och stod framme vid dörren av bussen som han pekat på.
Jag öppnade dörren sakta och märkte genast till att det var mycket svalare här inne. När jag i morse tänkt att det skulle bli varmt, så hade jag rätt. Jag stängde dörren och vände mig om till ett vitt leende som jag mycket väl kände igen. Det var Justin.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 8, vad tror ni kommer hända? :) Kommentera också gärna och ge oss feedback på det vi skriver, det skulle uppskattas haha :)
Kram Cissi och Hanna.
Chapter 7 - Disappointment
Jag tryckte ner handtaget. När jag kom in, gick jag med skakiga ben längre in i rummet. Men även om jag skakade, var jag väldigt samlad. Jag hoppas verkligen att jag får rollen som Vanessa och någonstans inom mig känner jag på mig att detta bör vara min chans, eftersom att jag har fått vänta så länge på en sådan här chans.
- Hej igen Melody! Du kan sätt dig. Sa den enda tjejen där och log.
Justin och de andra satt vid ett stort bord, med en ledig stol mittemot dom, där de förmodligen ville att jag skulle sätta mig. Jag satte mig på stolen och tog ett djupt andetag för att lugna mitt hjärta som verkar som om det har börjat slå ett extra slag.
- Är du nervös? Frågade en annan jurymedlem.
- Ja. Erkände jag och pressade fram ett leende.
- Jag ser det på dig. Sa han och skrattade. Men du behöver inte vara nervös, vi har diskuterat i över tre timmar som du kanske har märkt. Sa han och log.
Jag nickade och väntade spänt på vad han skulle säga.
- Vi alla har olika favoriter så det är därför det har tagit sin lilla tid.
- Okej. Sa jag och log spänt.
Kan de inte bara berätta om jag har fått rollen eller inte? Varför måste han dra ut på det?
- Men nu har vi lyckligtvis kommit fram till ett resultat. Vi har beslutat att ge dig rollen som Ella, Seth’s syster. Även om du kanske är lite besviken över att inte få rollen som Vanessa, så kan vi avslöja att den rollen som du får är ganska stor i alla fall.
- Åh.. Okej, men tack ändå. Sa jag och försökte hålla rynkan mellan ögonbrynen borta för att se så obekymrad ut som möjligt.
Jag hade verkligen hoppats att få rollen som Vanessa. Jag har aldrig varit en dålig förlorare, men nu kände jag hur besviken jag kände mig för att jag äntligen hade chansen, och så fick jag en liten roll. Dom försöker bara trösta mig, jag förstår dom, jag har hört sånt tillräckligt. Det känns som om jag aldrig räckter till! Jag har verkligen gjort mitt bästa, men det verkar inte hjälpa. Jag vet att jag låter som en väldigt dålig förlorare när jag tänker så här, även jag tycker det. Jag borde acceptera det här och bara ta smällen istället för att deppa om det.
- Vi förstår om du är lite besviken just nu, men bara så du vet har du ändå en ganska stor roll i filmen. Ella kommer vara med regelbundet i filmen, och det kommer du att förstå när du får se manuset. Hon kommer kanske inte vara med lika mycket som Vanessa, men det är fortfarande en stor roll.
- Tack. Sa jag och log smått mot dom.
Justin, som hade suttit tyst under hela tiden och inte gjort en enda min log uppmuntrande mot mig. Det lilla leendet som kom från honom, gjorde så att mitt leende växte till ett större. Jag kände mig, till skillnad från innan, glad och varm inombords.
Jag reste mig upp och det gjorde dom andra också.
- Vi skickar dig information via mejl inom kort, som kommer informera om när repetitionerna är bokade.
- Okej, tack för eran tid och för att jag får vara med. Sa jag och log.
Jurymedlemen som satt på min högra sida gav mig en kram, och de bredvid gjorde detsamma, som ett slags tack tror jag.
När Justin kramade mig, kände jag mig generad, eftersom att jag börjat gilla honom mer och mer. Jag har inte något problem med att vi bland annat ska spela in en film tillsammans. Det är det enda som känns bra just nu, som en tröst.
- Jag röstade på dig. Viskade Justin tyst i mitt öra medans han kramade mig.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera!
Lite oväntat att Melody inte fick rollen som Vanessa gissar jag ;)
Tror ni Justin börjar falla för Melody nu? Eller röstade han bara på henne för hon gjorde det bästa intrycket? Vänta och läs vidare på nästa kapitel som kommer snart :)
Kramiz Hanna & Cissi
Chapter 6 - Deliberation(Överläggning) - Part 2
Samtidigt
Jag satte mig ner på min stol igen efter att jag kommit tillbaka från toaletten.
- Så? Ska vi börja nu? Frågade jag Shirley, den enda tjejen i juryn.
- Ja, det var vad vi hade tänkt. Jag tror bara att Kenny skulle gå och hämta ett glas vatten till dig. Men när han är tillbaka finns det inget som stoppar oss från att fortsätta. Om det är att du är uppspelt för att se vem det blir menar jag.
- Det kan man säga.
När Scooter först sagt till mig att jag skulle vara med i en film, och dessutom vara huvudpersonen i den, så blev jag alldeles exalterad. Jag menar, jag vill testa på mer än att vara en sångare. Även om jag har en stor passion av musik så vill jag också testa på något nytt, och det enda jag kommer på när jag tänker på nytt, är skådespeleri. Det skulle faktiskt vara riktigt kul att se en själv på film, alltså en riktig spel film. Det skulle kännas som en overklighet. Och nu när jag har fått den här chansen kan jag inte med ord beskriva hur glad jag är.
- Här grabben. Sa Kenny, som äntligen kommit tillbaka från sin tur efter något att dricka till mig.
- Tack man. Sitter du och mamma här bak eller? Inte för att jag tvivlar på de här tjejerna, utan för att jag gärna vill att ni är här och säger vad ni tycker efteråt. Hjälper mig och de andra att bestämma menar jag. Frågade jag och såg hoppfullt mot mamma som satt lite längre bort i hörnet.
- Jadå gubben! Vi sitter här. Ropade mamma precis som jag kollade på henne och log.
- Tack.
- Det här måste man ju bara se. Flinade Kenny ironiskt och gick bort till mamma samtidigt som han himlade med ögonen mot mig.
När han fått reda på att jag skulle vara med i en film så skrattade han bara. Inte för att jag förstår varför, men jag tror det beror på att han missförstår min anledning till varför jag gör det här. Han tror att jag gör det här bara för att kolla på tjejer. Men jag menar, nej, jag skulle aldrig göra något sånt. Jag är här för att uppfylla någonting, uppfylla en annan dröm som jag har vart tvungen att lägga åt sidan.
- Eftersom att du nu är klar, börjar vi.
- Kan Carla komma in tack? Ropade Shirley och knäppte händerna framför sig och fick genast en allvarlig min.
Om hon är professionell, ska jag minsan också vara det.
En nervös tjej kom in genom ridån och satte sig på en stol som var framsatt.
- Hej. Du heter väll Carla Evens?
- Ja, svarade Carla nervöst.
- Okej, Carla vi har tyvärr dåliga nyheter, du är tyvärr inte antagen till dem fem bästa.
- Varför inte? Jag är ju en av dom bästa här. Fräste hon och gick ut från scenen med några långa, arga steg.
Fyra platser var redan tagna, så det fanns bara en plats kvar. Och den platsen ska gå till en tjej som heter Amanda som ska komma in precis efter Carla, om det går som planerat.
Amanda kom som förutspått ut på scenen med kaxiga steg. Och jag kunde inte låta bli att titta på henne uppifrån och ner, jag menar, jag är en kille.
- Så, Amanda Williams. Grattis, du är uttagen till top fem! Sa Sherily och log samma leende som hon gjort de senaste timmarna.
- Verkligen? Tack så mycket! Ni ska bara veta hur glad jag är för att ni ser det rätta och tar med mig! Tack! Skrattade Amanda och log stort, så stort att två perfekta rader av vita tänder visades.
- Kan du berätta lite om dig själv? Vad du gör på fritiden och så?
- Jag går i skolan och på fritiden övar jag på min skådespelning genom teatern, vilket jag älskar mer än någonting annat!
- Vad tycker du om Vanessa, som person?
- Hon verkar vara snäll och ärlig, precis som jag är såklart. Det är därför vi passar så bra, om ni förstår vad jag menar? Frågade hon och tittade mig i ögonen.
Hon mimade någonting som jag inte lyckades att uppfatta, men hon fick ett större leende på läpparna efteråt. Undra vad det var hon försökte säga.
- Tyvärr så måste vi komma igång med överläggningen, så du får ställa dina frågor sen. Men vi återkommer till er sen!
- Okej, hejdå!
Amanda gick ut från scenen och nu skulle det “riktiga” jobbet börja. Överläggningen. Dem fem bästa var redan uttagna, men nu ska vi välja vem som skulle spela Vanessa, som var den största rollen, men sen finns det också fyra andra “delroller” som vi kan kalla dom. Det är fyra mindre, vissa större än andra, och mindre roligare än Vanessas.
Vi gick in i ett annat rum, där vi skulle sitta och diskutera, eftersom att det var ett mer mindre och välordnat rum och så slipper man ekningen varje gång man pratade som det var i teatern.
- Så då är det bara att börja! Vem tycker ni har varit bäst? Frågade en av de två killarna, Oliver.
- Jag tycker Nicki var väldigt bra, men hon verkade väldigt osäker dock. Sa Simon, den fjärde och sista av oss fyra.
- Ja, ganska. Men jag gillade Amanda och jag tycker verkligen att hon ska ha rollen som Vanessa.
- Hon var ju bra och så, men var hon inte lite väl falsk? Frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
- Lite kanske, men hon har ju den rätta looken om man säger så. Men kvar har vi Melody, Sarah och Tyra. Jag tycker personligen att Melody var den bästa av dem tre. Sarah och Tyra utstrålar inte lika mycket energi som hon gjorde. Jag kunde inte låta bli att sitta där och le när hon spelade, det var underbart.
- Inte jag heller. Jag vet att vi hade bestämt oss för att vara sten kalla, men jag kunde inte hjälpa det.
- Men Amanda har ju varit skådespelare en längre tid, vilket betyder att hon vet mer om industrin, om så att säga. Sa Oliver och rynkade på pannan.
Tre timmar senare
Vi hade diskuterat i snart över tre timmar i sträck. Men äntligen hade vi kommit överens till ett resultat som överlag alla var glada över. Alla fyra hade sin egna favorit, vilket gjorde det mycket svårare att välja än det egentligen behövde vara.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6 :) vi verkade inte få några frågor till frågestunden, “akward”, så jag antar att vi sket i det :) Hoppas ni gillar det nya kapitlet och kommentera gärna feedback :) Kram Cissi och Hanna
Chapter 6 - Deliberation(Överläggning) - Part 1
När jag kom in stod den en pall mitt på scenen. En av jurymedlemarna gjorde en handgest och visade att jag skulle sätta mig på den. När jag gjort det skiftade jag blicken mellan de olika ansiktena som satt där. När jag mötte Justins log han stort och lutade sig bakåt i stolen.
- Melody McCartney, eller hur? Hörde jag tjejen i mitten säga med hög röst.
- Ja, det är jag det. Sa jag och log så trevligt jag kunde.
- Bra, för vi har nämligen bara bra nyheter att berätta om för dig. Det är nämligen så att vi kan berätta det redan nu, att Melody, du har verkligen gjort dig förtjänt av en av dem fem platserna som vi har att erbjuda..
Jag tittade på hennes som om hon precis sagt något obegripligt.
- Vänta, va?
- Ja faktiskt.
- Verkligen?!
- Ja, grattis. Sa hon och log.
- Wow. Sa jag tyst för mig själv och log ner mot golvet.
Hade jag verkligen klarat det här? Det som var så omöjligt att få? Herregud, det här trodde jag aldrig skulle hända.
- Så, Melody. Vill du vara snäll och berätta lite om dig själv?
- Okej.
Jag tog ett djupt andetag och log så stort att mina mungipor gjorde ont.
- Jag heter Melody McCartney och är 17 år gammal. Enda sedan jag vart liten har jag älskat att hålla på med skådespeleri. Jag har haft några små roller i filmer och jag har varit statist i några musikvideor, men aldrig gjort något så här stort. Till mitt försvar har jag väntat på att mina chans ska komma, som ni kanske vet så är det ganska svårt att hitta bra roller och ännu svårare när man inte är känd.
När jag sa det gled min blick över till Justin automatiskt.
- Jag bor för tillfället i Los Angeles med min mamma, men jag har även bott i San Francisco när jag var mindre. Ja, vad ska jag säga mer? Jag är hemskolad sen några år tillbaka pågrund av många olika skäl som jag kanske inte ska gå in på.
- Så bra att du har bott på olika ställen. Vad tycker du hur Vanessa är som person? För det är väl ändå henne du önskar att spela? Frågade en annan, en kille den här gången.
- Ja, jag skulle gärna vilja spela Vanessa. Som jag förstår det som, när jag läste den lilla delen av manuset så såg jag att Vanessa är en väldigt ödmjuk och trevlig tjej som skulle göra allt för sin kille Seth. Hon verkar gilla romantiska saker som middagar och sena myskvällar.
- Okej, tack Melody, det var våra frågor för stunden. Har du några frågor som du vill ställa till oss?
- Nej, inga jag kommer på.
- Okej, då måste jag be dig att gå ut. Tack för att du kom hit.
Jag log och gick ut från scenen. Direkt när jag kom ut möttes jag av en väldigt nyfiken James.
- Nå? Hur gick det?
- Ska jag vara ärlig...? Frågade jag och kollade ner i marken för att göra honom extra nervös.
- Jag var en av dom fem bästa! Nästan skrek jag rakt i ansiktet på honom.
Han kollade först allvarligt på mig men brast sen ut i skratt.
- Skräm mig inte så där! Sa James och slog till mig löst på armen. Jag visste redan att du skulle gå vidare Mel, för det är bara sånt jag vet.
- Jasså du? Men i alla fall, dom skulle överlägga, så jag fick gå ut. Nu är det bara till att vänta antar jag.
Jag och James gick och satte oss på en bänk. När tiden gick såg jag mer och mer folk gå med nerböjda huvuden. När det bara var ett tiotal kvar i lokalen vände sig James till mig.
- Nu kan du äntligen säga att du har gjort det! Det värsta är över. Nu är det säkert att du i alla fall kommer att få en roll. Sa James och log stolt mot mig.
- Du ska bara veta hur jag är inombords! Fast om jag ska vara ärlig tror jag inte du vill det, om du inte vill höra mina skrik såklart.
Sa jag och rabblade upp det jag gjort det jag gjort sedan jag fick reda på det i hjärnan. “Jag kom in! Jag kan inte fatta det!” Jag lutade mig tillbaka och tog upp mobilen ur fickan. Jag hade fått ett sms från mamma någon gång när jag vart därinne, men jag märkte det inte förrän nu.
“Hej gumman! Hur går det? Bryt ett ben och ring mig när du hinner. Kram från mamma”
Jag väntade inte en stund till, jag letade upp mammas nummer och ringde henne direkt.
- Mrs McCartney! Hörde jag mamma svara i luren.
- Hej mamma! Det är Melody.
- Hej gumman, hur har det gått?
- Du ska bara veta! Jag är uttagen till en av de fem bästa. Vilket betyder att jag i alla fall har en roll i filmen, om jag inte lyckas på Vanessa rollen.
- Nej vad kul! Grattis gumman! Det här måste vi fira med något speciellt när du kommer hem. Jag får åka till affären och köpa lite smått och gott till dig.
- Det behöver du inte göra. Protesterade jag och tänkte på mammas rygg.
Den hon haft ont i det senaste, hon ska på massage snart tror jag.
- Jo, sluta protestera. Det gör jag så gärna! Jag måste återgå till arbetet nu, men ring mig igen när du har fått veta vilken roll du har fått! Jag måste få veta de bra nyheterna först!
- Tro inte något annat! Jag älskar dig, hejdå.
- Älskar dig också.
Jag lade på och la ner mobilen i fickan. Nu är det bara att vänta då. Tänkte jag och suckade.
Fyra timmar senare
Det hade gått fyra timmar sen jag satt på den där scenen sist. Helt otroligt att det kan ta över fyra timmar att överlägga. Men de måste la göra vad det måste göra. Sen jag senast pratat med mamma har det gått ytterligare fem, så nu är det bara jag och fyra andra tjejer som sitter kvar och väntar spänt på vad som ska hända härnäst.
- Melody McCartney kan gå till sal nummer 3. Jag upprepar. Melody McCartney, sal nummer 3!
Jag reste mig upp från stolen så hastigt jag kunde.
- Bryt ett ben! Sa James högt efter mig när jag börjat gå med stela ben mot sal 3.
Där inne skulle min närmaste framtid att avgöras. Vanessa eller inte. Jag har faktiskt överträffat mig själv genom att lyckas så här långt, och jag är väldigt stolt över mig själv. Jag stannade framför dörren. Det är nu det avgörs. Tänkte jag och tog tag i handtaget.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så kapitel 6 (Part 1) Tror ni Melody får rollen som Vanessa eller får hon en kant roll? Kommentera för mer :-)
Ps. För dom som inte hört det, så kommer Justin tydligen att komma till Sverige. Vilka ska gå mer än vi? :D
Kram Hanna & Cissi
Chapter 5- You Again?
Två dagar senare
Jag vaknade upp ur mitt tänkade av att James knäppte med fingrarna framför ögonen på mig.
- Lyssnar du? Eller är du utom hörhåll? Frågade han och hade ett litet flin på läpparna.
- Jag lyssnar.
- Bäst för dig. Idag, klockan tre så ska vi åka tillbaka till teatern, där du provspelade. När vi väl är där så kommer dom att ropa upp dom som är bland dom fem bästa.
- Vi?
- Ja, jag hade faktiskt tänkt att hänga med dig denna gången. Har ingen bättre för mig, och du behöver ju mig som en turamulett vet du. Sa han och skrattade högt.
- Om du säger det så. Sa jag och log. Men vad händer om jag kommer bland dom fem första då? Vilket inte är så troligt, eftersom att jag mumlade vissa ord.
- Säg inte det, du har säkert gjort ett utmärkt jobb. Det kommer vi att få se senare idag. Och dom bra nyheterna slutar inte där. Dom fem som kommer bli uppropade kommer att få vara med i filmen på något sätt, delroller eller det bästa då, huvudrollen som Vanessa.
- Va? Kommer fem att få vara med i filmen? Fem? Jag trodde det skulle vara en! Sa jag förvånat.
- Som tur är det fem, jag tror faktiskt att du åtminstone fixat en av dom. Det får vi hoppas i alla fall. Sa James och log.
Plötsligt hördes en knackning, och både jag och James vände oss mot dörren.
- Kom in! Ropade James och satte jag raktryggad i stolen.
Cherrys röda hår syntes till i dörröppningen.
- Jag undrar bara om ni önskar något att dricka eller möjligtvis något att äta? Frågade Cherry och log.
- Nej tack Cherry, inte för mig i alla fall. Melody, vill du ha något?
- Nej tack, det är lugnt.
- Okej, då återgår jag till mitt jobb då. Förresten, James. Din mamma hälsar att hon kommer imorgon klockan 7.
- Okej, tack.
Cherry nickade och stängde dörren efter sig.
- När ska hon någonsin klippa sig? Frågade jag och skrattade högt.
- Det var inte snällt sagt, hon har faktiskt haft samma frisyr i snart 6 år. Sa James allvarligt och nickade.
Det tog dock inte lång tid innan han också brast i skratt.
- Nej, nu får vi skärpa oss, hon kan ju faktiskt höra. Sa han och lugnade ner sig själv.
- “Just sayi’n”.
James hostade till och drog ena handen genom sin långa lugg som han har slickat på huvudet.
- Förresten? Vem är det egentligen som bestämmer rollerna? Är det han som var här häromdagen? Den gubben? För ifall det hade vart en yngre tjej lovar jag att du hade kunnat charma till dig min roll, eller hur?
- Vadå charma? Vem säger att jag är så charmig att jag kan få vad jag vill? Vad har du fått det ifrån? Frågade han och log irriterande sexigt.
- Vadå, du gör ju det hela tiden. Det här är någonting du inte kan neka James.
- Vi lämnar det där området obesvarat. Och för att svara på din fråga, så är det ingen person så som bestämmer. Det är mer det systemet med den som får högst poäng.
- Vad menar du med poäng? Poängsatte dom när man provspelade? Sa jag oroligt och tänkte på min dåliga prestation.
- Nej, inte på det sättet. Alla som medverkade kommer att intervjuas, och under tiden så poängsätter dom dig. Men tänk inte på det för mycket, för då kommer du bara att skämma bort dig Mel. Sa James och skrattade.
- Vadå skämma bort mig? Vart har du fått det ifrån? Sa jag och log.
- Det är något du brukar göra bara, lita på mig. Var bara dig själv cutie.
- Okej, det är bara lite svårt att vara mig själv ibland. När så mycket händer omkring mig “you know”?
- Ja, men om du någonsin känner att det du håller på med, det som håller på att hända inte är du, så är det bara att tänka på just den här situationen. När jag, din manager och bästa vän sitter och pratar med Melody, den riktiga Melody, okej?
- Ja.
- Bra! Så lägligt att vi ska åka till teatern nu då. Klockan börjar närma sig halv nu.
Jag möttes av ett blixtrande leende.
Jag reste mig upp och tog på mig min jacka innan vi började gå mot James bil. Under hela bilresan satt jag och dagdrömde, mest om killen som jag krockade i för två dagar sedan. Det var något underligt likt med honom, som om jag känt honom i ett tidigare liv eller nått, eftersom att jag kände åtminstone lite igenkännande. Inte tillräckligt mycket för att känna honom, men tillräckligt för att känna igen honom. Konstigt. Det var något med honom som fick mina minnen att komma igång. Han var ganska lik en föredetta kille jag haft när jag var mindre. Jag vet inte varför, men jag blir alltid irriterad när jag tänker på honom, konstigt nog. Det kanske är för att han dumpade mig, precis efter att ha snackat skit bakom min rygg. Det är helt otroligt vad killar kan göra med en. Men nu när jag väl tänker på det, så blir jag fortfarande snurrig i huvudet när jag tänker på honom, bortom all irritation.
- Sådär! Nu är vi framme. Sa James glatt och körde in på en parkeringsplats.
- Wohoo.. Sa jag glädjelöst och James skratt ekade bredvid mig på nolltid.
- Jag vet att det kan vara väldigt spänt just nu, men när du väl fått reda på resultatet kommer du att må mycket bättre. “I tell you what”. Jag bjuder ut dig på en bulle och kanske varm choklad efter?
- Bjuder ut? Frågade jag och tittade genomskådande på honom.
Menar han bjuda ut som kompisar eller bjuda ut, bjuda ut?
- Du måste inte såklart. Det är helt frivilligt.
- Nej. Jag vill. Sa jag snabbt och log varmt.
Jag tror till och med mina kinder skiftade i någon nyans av röd.
- Okej! Då är det fixat då, ska vi gå in? Frågade James och gick ut.
Innan jag hunnit svara, hade han gått runt på min sida och öppnat dörren.
- Mam?
Han räckte fram handen åt mig. Jag lät han ta min och hjälpa mig ur bilen.
- Så! Ska vi ta och gå in då? Frågade han och släppte leende min hand.
*
När vi kom in och satte oss i samma hall som jag satt i förut, hade ingenting förändrats. Det enda jag kunde märka var att det var fem eller sex tjejer mer som satt på stolarna den här gången. När jag tittade på de andra tjejerna märkte jag att dom var mer fixade än mig. Jag, med mina jeans och en blus kan inte matcha upp till deras kjolar, långklänningar som glittrade av olika sorters glitter. Plötsligt kände jag mig som ett troll bland prinsessor, så jag kände att jag behövda fixa till mig lite för att jag åtminstone ska se ut lite som de.
- James, jag går bara på toa. Jag kommer snart.
- Okej, vet du vart den ligger då?
- Ja, jag såg en när jag var här senast. Passa min jacka medans jag är borta är du snäll. Sa jag och gick iväg längs korridoren.
När jag kom fram till toaletten jag sett tidigare, ryckte jag i dörren. Men när den visade låst, tog jag ett steg bakåt och suckade. Jag behöver verkligen komma in på en toa, typ nu. Tänkte jag och tittade mig omkring. Då slog det mig, när jag provspelade hade jag sett en toa dörr längre bak längs läktarna som såg användbar ut. Jag bestämmde mig och gick, eller snarare smög längre nerför korridoren för att inte missa dörren. När jag väl kom fram till den, smög jag så tyst jag kunde bland läktarna och fram till dörren. Lyckligtvis var det en svängdörr, så när jag öppnade den gick den ljudlöst igen. Det var ett stort upplyst rum med tre olika handfat och toalettbås. När jag kollade närmare såg jag dock att två av båsen var “ur funktion”, så det var bara den längst till höger kvar. Jag gick fram och ryckte tag i handtaget. Den var låst. Vem går på toa här inne egentligen? Det försej, det var ju trots allt tänt härinne. Tänk om det är en av jurymedlemmarna? Då skulle det hela sluta med katastrof. Precis när jag tänkte gå, smällde dörren upp.
- Hej där. Sa en bekant röst.
Jag vänder mig sakta om.
- Jag vet att jag inte får vara här inne, förlåt. Men den andra var upptagen och jag ville inte.... vänta. Mumlade jag och tittade igenkännande på honom.
Det var killen från i förrgår.
- Jag såg ingenting. Sa han och log mot mig.
- Tack.. antar jag.
Jag gick mot toan, och tänkte precis stänga den när jag hörde hans röst utanför båset.
- Jag måste gå, men om jag träffar på dig igen, vad ska jag kalla dig?
- Melody.
- Fint namn! Du kan kalla mig Justin.
- Okej. Sa jag och log.
- Hejdå, Melody. Sa Justin och lämnade toalettrummet med ett leende på läpparna.
*
- Var det lång kö eller? Eftersom att du var borta så länge menar jag? Frågade James när jag kom tillbaka.
- Ganska.
- Okej, men du är ju i alla fall tillbaka nu. Dem ropar upp alla namn i bokstavsordning verkar det som. Nu är dom uppe i K, så det borde vara din tur snart
- Melody McCartney! Ekade det från högtalarna som satt på väggen.
Jag trängde mig fram och gick efter kvinnan, samma som förra gången, till ett annat rum. Där satt fyra personer uppradade vid ett bord. Tre av dem var jurymedlemmarna från häromdagen, och den fjärde var en kille som jag mycket väl kände igen. Justin.
¨
---------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 5!! Nu vill vi veta vad ni tycker :) Jag och Cissi ska bort i helgen, men om ni kommenterar mycket så får ni ett kapitel innan helgen :)
Kramiz Hanna och Cissi
Chapter 4 - Am I In Trouble?
Jag var så koncentrerad på Melodys akt att jag inte hörde när mobilen ringde. Det var först efter, när Melody gått av scenen och en brunhårig tjej kommit in istället som jag vände mig bort och fiskade upp mobilen ur fickan. Det missade samtalet jag fått var från mamma. Shit, det hade jag glömt av, hon förväntade ju sig att jag skulle komma hem i tid till att hon skulle bort eller nått. Med oro i åtanke, ringde jag upp henne igen.
- Är det du Justin? Hörde jag hon säga så fort samtalet var i gång.
- Ja, vem annars skulle ringa från min mobil? Frågade jag och kunde inte låta bli att le.
- Jag bara kollar. Varför svarar du inte när jag ringer? Vart är du?
- Mamma, det är ingen fara, jag är på väg hem nu. Sa jag och tog min jacka som jag hängt på en utav stolarna.
- Bäst för dig det unga man. Vi syns hemma sen då, för jag räknar med att du kommer hem nu Justin, jag litar på dig. Jag älskar dig. Hejdå!
- Älskar dig också.
Jag lade ner mobilen i byxfickan igen och suckade. Varför ska mammor alltid vara så oroliga. Jag skakade på huvudet för mig själv och insåg snabbt att det jag måste göra nu kommer bli det svåraste hittills, att komma ut härifrån obemärkt. Jag såg till att släcka innan jag stängde dörren och smög ut. Juryn satt fortfarande kvar vid sitt bord, men om jag har tur kan jag smita ut utan att de hinner se mig. Jag gick så ljudlöst jag kunde nerför trappan, och liksom hukade mig längre och längre ner ju närmare jag kom scenen. När jag kom till dörren jag tidigare gått in genom, svängde jag tyst ut genom den och såg till så att dörren stängdes så ljudlöst som det är möjligt. Jag joggade längs korridoren, så nära väggen som möjligt. Jag tar ett djupt andetag av den friska luften när jag kom ut genom entrén. Så fort jag gått ut och hunnit ställa mig vid räcket, började mobilen ringa igen. Men den här gången är det Scooter.
- Det är Justin. Svarade jag och drog kepsen närmare ansiktet.
- Hej Justin! Var är du? Din mamma ringde mig innan och sa att du inte svarade på din mobil. Är du okej?
- Varför måste alla ställa så många frågor? Men, ja, jag vet. Jag tog bara en omväg, är på väg hem nu. Svarade jag och försökte verka trovärdig på rösten.
- Vi vill bara din bästa. Vill du att jag ska plocka upp dig? Eller så är det ju bara att be Kenny köra dig eller något?
- Nej, det går bra. Det är skönt med luft. Sa jag snabbt och suckade över att jag är tvungen att ljuga igen.
- Ring om det är något bara. Ses imorgon.
- Ja det gör vi.
Jag la på och muttrade tyst för mig själv. Jag borde sluta ljuga. När jag vänder mig om för att gå nerför trappan krockar jag i någon.
- Shit, se dig för. Mumlar en blond tjej och kollar ner på alla papper som nu ligger utspridda över hela trappavsatsen.
- Oj! Förlåt. Sa jag snabbt och gick ner på huk för att hjälpa till att samla in alla papper igen, innan vinden tog dom.
- Tack! Muttrade hon irriterat och mötte min blick.
Det var ju den tjejen där inne på provspelningen för Vanessa. Vad var det nu hon hette?
- Ingen orsak, det var mitt fel. Sa jag vänligt och försökte komma ihåg hennes namn.
- Det var det verkligen. Muttrade hon och gick iväg utan att ge mig en enda blick till.
*
- Justin! Var har du varit? Sa nästan skrek mamma till mig när jag öppnade dörren.- Ute bara. Svarade jag och sparkade av mig skorna och lade jackan på en stol.
- Vadå ute? Du skulle väll vara i studion?
- Om du vet vart jag var, varför frågar du då?
- Jag vill vara säker.
Jag skakade trött på huvudet och gick mot trappan.
- Du kan väll åtminstone hänga upp jackan? Frågade mamma och lade armarna i kors.
Jag suckade men gjorde som hon sa innan jag gick upp mot mitt rum och loggade in på twitter. Jag följde, och retweetade några av mina fans innan jag loggade ut, dom förtjänar egentligen mer. Men det är inte mycket jag kan göra från mitt rum klockan halv elva på kvällen. Halv elva! Jag borde nog sova, det har varit en lång dag och jag ska upp tidigt imorgon.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 4 :) Förlåt för att det tog så lång tid för att komma ut, men som Hanna sa så hade vi olika tankar om det, men här är det i alla fall :) Hoppas ni tycker det är bra och kommentera gärna :) Kram Cissi och Hanna
Chapter 3- The Question Is, Who Will Be My Vanessa?
Tidigare
- Jättebra Justin, nu tror jag att vi är klara för idag. Sa Scooter och klappade mig leende på ryggen.
- Bra, då är det bara att åka hem då? Frågade jag och tog av mig hörlurarna som jag haft på mig den senaste timmen.
- Ja, det är bara att åka hem. Softa hemma eller göra vad du vill. Äta pizza, “what ever”.
- Gött! Utbrast jag och spelade en sista ton på gitarren för att märka mitt ord.
Scooter skrattade högt samtidigt som han skakade på huvudet för sig själv innan han lämnade studion. Inte långt efter han gått, stack mamma in huvudet genom dörren.
- Jag lyckades höra några toner utifrån hallen, verkligen jättebra Justin. Ni har gjort ett bra jobb, även fast ni inte jobbar så seriöst alltid. Sa hon och gav mig en fejkad irriterad blick.
Inte långt efter brast vi båda i skratt.
- Man måste ju leva livet! Sa jag glatt och hängde gitarren på dess krok på väggen.
- Ja, om bara jag förstått det när jag var i din ålder. Sa mamma och log lustigt.
- Om du vill ha skjuts hem, så måste vi åka nu eftersom att jag ska träffa några väninnor lite senare idag.
- Det behövs inte, jag kan be Kenny hämta mig, eller bättre, om jag får ta bilen och så kan du få skjuts?
- Dröm vidare unga man, du valde själv att inte ta en egen bil
Hon kom fram och kysste mig på pannan.
- Glöm inte att ta med dig Kenny vart du än går, det kan vara farligt att gå på gatorna utan en livvakt som kan skydda dig. Fortsatte hon med en allvarlig ton.
- Ja, jag får väl be om skjuts senare, eller i värsta fall får jag la gå. Jag stannar kvar lite, jag har ganska mycket att göra.
- Okej, gör du så. Jag älskar dig, och jag förväntar mig att se dig hemma sen. I tid!
Jag suckade och himlade med ögonen. Enda sedan jag och Alfredo haft lite kul ute en natt, och jag inte hört av mig på hela natten eftersom att jag krashade på soffan hos honom, så har jag inte fått vara ute senare än 12, om jag inte säger något till mamma, och hon godkänner det.
- Jag älskar dig med.
- Den där låten måste bli extra bra nu, eftersom att du jobbar övertid med den så mycket.
- Jag hoppas det. Jag känner bara ibland att jag måste stanna kvar och jobba, precis som nu.
Jag hatar att ljuga för mamma. Jag var egentligen klar för idag, men jag vill så gärna gå till teatern och se provspelningarna för tjejen som kommer att spela Vanessa. Scooter har sagt att jag absolut inte ska visa mig ens i närheten av teatern, pågrund av säkerhets skäl, men jag kan inte hålla mig borta verkar det som. Jag blev så glad när Scooter berättade att jag skulle göra en film, att jag sprungit runt och spelat basket hela dagen, utan något att äta, alls. Jag ska spela Seth, en kille som är väldigt kärleksfull och orolig för sin flickvän. De ska fira sin ett års dag tillsammans med mycket som händer, både bra och dåligt. Men jag är i alla fall jätte glad över att ens ha fått den här chansen.
- Justin, låser du innan du går? Frågade Scooter, som tydligen kommit tillbaka, och stack in huvudet genom dörren.
- Ja, det är lugnt. Ses imorgon bro.
- Ja det gör vi.
Jag ryckte upp min jacka som låg slarvigt nerslängd i en fåtölj, stängde och låste innan jag klev ut i kylan. Det är i mitten på oktober och börjar att bli riktigt kallt. Jag knäppte jackan och drog mössan tätare omkring öronen. Det hade börjat att mörkna när jag gick mot teatern, med huvudet och blicken neråt för att inte ta chansen för att bli igenkänd. Jag vet att det var en risk jag tog när jag inte tog med Kenny, men jag vill inte att någon ska känna igen mig, inte ens dom på teatern, eftersom att dom bara kommer att gå och skvallra för Scooter. Och då kommer jag få utegångsförbud i minst ett år.
Jag stod utanför den stora teatern och tittade mig omkring. Ingen hade känt igen mig på vägen hit, och det verkar inte som det skulle hända nu heller. Det var glest med folk på gatorna. Jag tog första steget upp på trappan, innan jag joggade resten. Så när jag öppnade den stora dörren, var jag alldeles varm. Jag tog ett steg in och släppte dörren utan att tänka. En ljudlig smäll ekade längs rummets väggar. Hoppas att ingen hörde det där, jag vill inte att någon ska komma hit rusandes och fråga om jag behöver hjälp med något. Jag lämnade snabbt dörren bakom mig och gick längre in, genom dörrar och rum tills jag kom fram till en stor tom teatersal. Scenen där framme var mörkläggd och knarrade i mörkret. Jag gick närmare scenen och tänkte precis gå upp på den när jag började höra röster som närmade sig.
Jag vände mig om och sprang tillbaka upp för trapporna, fast åt ett annat håll, som ledde till ett annat rum. Det var ett väldigt litet rum med några stolar som stod staplade, och ett litet bord som stod i ena hörnet. När jag tittade runt lade jag märke till två mellanstora fönster i mitten av rummet. Jag förde fingret mot det ena och märkte att det var väldigt tjockt, troligen mörkläggande som är ogenomträngliga av ljuset. Alltså, det går inte att se igenom dom. Utan att fundera på varför ett sånt här rum ens finns, tog jag en stol och ställde den precis bredvid ett av fönstren, så att jag hade en klar utsikt över scenen, framför mig. Någon hade tänt upp rummet, så nu lystes varenda hörna upp av de väldiga strålkastarna. I mitten av rummet hade tre personer nu satt sig och höll på att fixa med portföljer eller något, medans det skrattade högt, troligen åt varandra.
Jag hade säkert suttit där bak i över en timma och det var nu jag började känna av utmattningen efter dagen. De tre i juryn hade ännu bara gått igenom ungefär hälften av dom som provspelar, och ingen av dom som vart hade fått min uppmärksamhet, mer än här och där men inget speciellt. Jag hade precis tänkt att gå när juryn ropade ut nästa.
- Nästa, tack! Ropade en av jurymedlemmarna snorkigt.
Dem verkar vara väldigt tuffa och stränga, eftersom att ingen av de provspelande har ens fått ett leende i respons från någon av dom, och jag vet fortfarande inte om jag tycker att det är positivt eller inte. In kom en nervös tjej med långt, vågigt blont hår. Hon hade svarta, tighta jeans och en enkel tanktop till. Hon var faktiskt väldigt söt.
- Hej, jag heter Melody McCartney. Jag hade tänkt att läsa den tredje scenen. Det första i början, när tjejen, Vanessa och killen, Seth träffas på deras dag. Sa tjejen, som jag nu fick reda på hette Melody.
En vid bordet ropade något i stil med “okej, kör igång”. Och det gjorde hon, riktigt bra. Hon är bäst ikväll, hittills åtminstone. Hon lyckades få min uppmärksamhet, det måste ju betyda en bra sak, eller hur?
Jag försökte andas så tyst jag kunde, för att jag skulle höra så mycket av det hon sa jag kunde. Det här var verkligen perfekt, undra vart hon har lärt sig att få med en så där, med i akten och så. Liksom riktigt förhäxa en på något sätt. Jag gav juryn en snabb blick och märkte att en av dom faktiskt var på väg mot ett leende.
Chapter 2- My Turn To Shine
Det kändes som om världen var ur balans när jag gick några trappor upp och satte mig stelt på några stolar som stod utanför hallen där provspelningen ägde rum. Även om jag kommit försent, hade jag hunnit göra i ordning mig, repeterat och tagit en liten rundtur för mig själv för att få se lite mer av omgivningen om inte för att lugna ner mig. Medans jag gått omkring kunde jag inte undgå att se hur gammalt detta stället var. Det var fina, gamla uppbyggnader som såg ut som om det byggts på 500- talet eller något åt det hållet. Det viktigaste var att det faktiskt lugnade mig. Men inte åtminstone ett dugg av det lugnet jag haft, finns kvar i mig. Jag vände blicken mot mitt knä, där mina händer låg och darrade som bara den. Det finns ingen anledning till att jag ska vara nervös egentligen, jag har gjort samma sak minst ett tiotal gånger och fixat det utmärkt. Men nu känner jag mig bara rädd. Jag tror det beror på att det här är en mycket större roll, och därför behöver mycket större jobb. Jag kanske bara är rädd för att gå framåt?
- Melody McCartney!
Jag tittade upp och lyckades få fram ett leende till en medelålders kvinna, med glasögon på näsan och ett stort skrivblock i handen.
- Det är jag. Svarade jag darrigt.
Jag tog min väska och gick så stadigt jag kunde efter henne in genom dörren in till scenen.
Vi stannade till bakom ett skynke och hon log mot mig.
- Okej, du vet vad du ska göra va? Ställa dig i mitten och så är det bara att börja göra din grej Sa hon och kollade ut genom en öppning i skynket utan att vänta på det minsta svar från mig.
Jag sträckte på mig och lyckades precis se ut genom en liten glipa precis över damens huvud. Där utanför såg jag hur ett bord var uppsatt, men inte mer. För precis när jag skulle sträcka på mig ännu mer, smällde skynket ihop och hon hade vänt sig mot mig igen. Hon tog ett hastigt steg bakåt när hon såg hur nära jag stod. Jag backade också ett steg, för säkerhetens skull.
- Öhm.. okej? Dom är redo för dig nu, gör din grej. Det var de sista ordet hon sa innan hon släntrade iväg längs kanten och försvann ut ur mitt sikte.
Innan jag gick in, öppnade jag väskan och lyckades precis fiska upp mitt manus, som James skickat med mig, innan väskan drämde i golvet med en stor smäll. Jag mumlade ett högt oj, innan jag suckade för mig själv. Vad oprofessionell jag kommer verka nu. Jaja, skadan är redan gjord. Jag tog några djupa, sista andetag innan jag sköt undan skynket och tog ett steg ut på den lilla scenen som låg framför mig.
Jag häpnade hur vackert det var. Flertals av läktare var uppradade i rummet, både stora och små och jag tror inte att det inte var en enda vägg som inte var full av konst. Allt såg bara så... gammalt ut, så antikt. Jag kände glädjen över att jag ens fick stå här, på scenen, full med konstvärk och olika saker. Jag vet inte vad det är, men antika saker gör mig på något sätt.. lugn och upprymd, ända sedan jag vart liten. När jag tittade mellan läktarna, såg deras fina arbete och gamla kvalitet, märkte jag att en större del av teatern var mörkläggd, och jag tror jag till och med kunde se några stolar upplagda på varandra.
Jag måste stått tyst en lång stund, för plötsligt harklade någon sig. Jag tittade bort mot det lilla bordet jag sett tidigare. Där satt nu tre dommare och tittade irriterat på mig. Great, det här är ju
en bra start, nu kommer jag aldrig att få rollen. Tänkte jag och hostade till innan jag försökte le så charmigt jag kunde.
- Hej, jag heter Melody McCartney. Jag hade tänkt att läsa den tredje scenen. Det första i början, när tjejen, Vanessa och killen, Seth träffas på deras dag.
- Okej. Hörde jag en tjej säga från bordet med “juryn”.
Jag tog ett djupt andetag och började sen läsa, precis som jag gjort för mig själv dagen innan, högt och tydligt trots att jag var väldigt nervös. När jag hörde att jag darrade lite på rösten försökte jag intalat mig själv att jag kan det här.
Kommentera massa nu! Vi vill höra vad ni tycker :)
Prolog + Info
- Mamma, du kan inte köra mig till James? Frågade jag mamma medans jag drog på mig mina svarta converse.
- Det beror på. Är det viktigt? För jag skulle nämligen åka och hälsa på din mormor. Men om det verkligen behövs, kan det vänta antar jag.
- Han sa att det var ganska viktigt i alla fall. Fast jag vet inte.
- Jag tar och kör dig då, om han säger att det är viktigt så är det väll det. Han är ju trots allt din käraste manager. Sa mamma och blinkade retligt på sina ögonfransar.
Hur länge ska hon behöva komma ihåg det där? Jag tänkte tillbaka till minnet då jag faktiskt tyckte att James var snygg, och då jag gjorde misstaget att berätta det för mamma.
Jag skakade på huvudet och log.
- Tack, han sa att det hade något att göra med “min stora chans”. Sa jag och gjorde kaninöron i luften för att märka orden jag sa.
Han lyckas alltid tro att min stora chans ska komma nu, men när all väl kommer till så är det ju inte så.
- Jag går ut till bilen så länge och väntar. Sa jag och gick ut och satte mig i bilen och lyssnade på musik.
När vi körde in på parkeringen till James kontor, stannade mamma vid ingången, för att släppa av mig. Hon drog ut nyckeln och log mot mig.
- Såå! Då var vi framme då. Jag åker till mamma nu, men jag kommer att nås på mobilen om du vill snacka. Men du får ha det så kul älskling. Sa mamma och log stort.
Jag nickade och log.
- Tack för skjutsen.
Precis när jag skulle stänga dörren, stack jag in huvudet.
- Och hälsa mormor från mig.
Sen stängde jag ingen bildörren med en smäll och såg henne åka iväg. När hon kört ur mitt synfält tog jag fram solglasögonen jag hade i väskan, och drog handen genom håret innan jag marscherade in genom dörren.
- Nej men hej Melody, jag visste inte att du skulle komma idag. Vill du att jag ska hämta något att dricka åt dig?
Jag vände blicken mot James receptionist som satt och log mot mig. Hon är i tjugo åldern och jag måste säga att hon är riktigt trevlig.
- Nej tack Cherry. Är James där inne eller? Frågade jag och pekade på den stänga dörren längst bort i korridoren, James kontor.
- Ja, men jag tror att han har någon där inne just nu. Är du säker på att jag inte ska hämta någonting åt dig?
Jag tittade henne i ögonen och log. Varför inte? Tänkte jag och log ännu större.
- Ett glas vodka. Sa jag försökte se så seriös ut som möjligt.
Utan att vika undan med blicken såg hon förvånad ut.
- Men.. men du är ju bara 16 år.
- 17. Rättade jag henne och skrattade.
Jag tänkte precis säga till henne att det var lugnt, att jag bara skojjat, men precis då öppnades James dörr och ut kom en medelålders man.
Jag skrattade en sista gång åt Cherrys min innan jag tog min väska i handen och gick in till James som satt spänt på sin stol.
- Varför så spänd? Frågade jag och log när jag kom in.
Han satt tyst ett tag innan han tittade upp på mig, som om han först då märkt att jag var där.
- Och hur länge har du stått där fröken? Sa han och log ett av sina vita leenden.
- Jag kom precis. Men du verkar ha mycket att tänka på. Sa jag och satte mig skrattade på stolen mittemot honom.
- Ja, just det! Lika bra att komma till saken. Den mannen som du förmodligen mötte på vägen ut?
- Ja?
- Han är en filmdirektör och... du kommer inte fatta det... han vill ha med dig i sin nästa stora film! Utbrast James och log stort.
- Mig? Varför just mig? Det är ju inte så att alla vet vem jag är direkt.
- Jo, han sa att han blivit tipsad av en av sina närstående vänner. Dom hade tydligen sett din förra film du var med i, den med den kidnappade sonen du vet. Jag vet inte hur, men han gillade tydligen när du sa dina repliker i slutet. Och fråga mig inte varför, för jag har ingen aning själv, så oduglig som du är. Sa han och skrattade ironiskt.
- Vadå? Så han kom in hit personligen för att säga att jag fått en huvudroll i en stor film? Frågade jag och rynkade skeptiskt på näsan. Det låter lite ironsikt.
- Nja, så lätt är det inte gumman. Han har bara fixat en PLATS för provspelning, inte själva rollen. Från och med nu måste du börja öva och göra ditt bästa när det är dags. Sa han och såg allvarligt in i ögonen på mig.
Trots att han alltid är oseriös, tog jag honom nu på allvar.
- Jag ska göra vad jag kan. Sa jag lika allvarligt.
- Men vänta tills mina kompisar får höra om det här! Utbrast han och klappade händerna.
All allvarlighet var som bortblåst, nu fanns bara den alldagliga James kvar.
Jag skrattade och log.
- Det är bäst för dig det.
Jag tog fram mobilen och skickade snabbt iväg ett sms till mamma.
“Vet du vad? James har tydligen fixat en provspelning åt mig! Världens roll! Fattar du vilken chans jag har fått eller? Jag älskar honom!”
Efter jag skickat det, tänkte jag mer på vad jag skrivit. Om hon misstolkar “Jag älskar honom” så får hon ge sig, hon vet att jag inte menar på det sättet.
- Mel! Vi firar det här genom att jag bjuder dig på lunch! Men sen måste du börja att öva på direkten, du måste förstå allvaret. Det här är ingen delroll som i alla andra av dina filmer hittills. Det är här på riktigt. Jag måste be dig att lova att du ska göra ditt bästa.
- Jag lovar. Sa jag och slog honom snabbt på armen. För att senare höra han skrika till av lycka.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är alltså den nya novellen - A Little Thing We Call Love :)
Novellen handlar om en tjej i 17 årsåldern vid namn Melody. Melody är en skådespelare men har aldrig lyckats att få sin riktiga, stora roll. Men nu har James, hennes manager, hittat den perfekta rollen för Melody, åtminstone är det vad han säger. Melody ska nämligen få provspela för den nya filmen A Little Thing We Call Love, som James tror kommer att bli en stor succe. Melody får inte reda på mer om filmen än att den handlar om ett tonårspar som ska fira deras ett årsdag tillsammans.
Självklart är Melody jätte nervös inför provspelningen, och tror inte det minsta att hon får rollen eftersom att det finns andra, mer begåvade, skådespelare än hon själv.
Hur kommer det att gå för Melody på provspelningen? Läs vidare för att få reda på mer om Melody’s liv, och hur det går för henne att nå toppen.
Så vad tycker ni om den kommande novellen? :)
Kommentera ♥
- Det beror på. Är det viktigt? För jag skulle nämligen åka och hälsa på din mormor. Men om det verkligen behövs, kan det vänta antar jag.
- Han sa att det var ganska viktigt i alla fall. Fast jag vet inte.
- Jag tar och kör dig då, om han säger att det är viktigt så är det väll det. Han är ju trots allt din käraste manager. Sa mamma och blinkade retligt på sina ögonfransar.
Hur länge ska hon behöva komma ihåg det där? Jag tänkte tillbaka till minnet då jag faktiskt tyckte att James var snygg, och då jag gjorde misstaget att berätta det för mamma.
Jag skakade på huvudet och log.
- Tack, han sa att det hade något att göra med “min stora chans”. Sa jag och gjorde kaninöron i luften för att märka orden jag sa.
Han lyckas alltid tro att min stora chans ska komma nu, men när all väl kommer till så är det ju inte så.
- Jag går ut till bilen så länge och väntar. Sa jag och gick ut och satte mig i bilen och lyssnade på musik.
När vi körde in på parkeringen till James kontor, stannade mamma vid ingången, för att släppa av mig. Hon drog ut nyckeln och log mot mig.
- Såå! Då var vi framme då. Jag åker till mamma nu, men jag kommer att nås på mobilen om du vill snacka. Men du får ha det så kul älskling. Sa mamma och log stort.
Jag nickade och log.
- Tack för skjutsen.
Precis när jag skulle stänga dörren, stack jag in huvudet.
- Och hälsa mormor från mig.
Sen stängde jag ingen bildörren med en smäll och såg henne åka iväg. När hon kört ur mitt synfält tog jag fram solglasögonen jag hade i väskan, och drog handen genom håret innan jag marscherade in genom dörren.
- Nej men hej Melody, jag visste inte att du skulle komma idag. Vill du att jag ska hämta något att dricka åt dig?
Jag vände blicken mot James receptionist som satt och log mot mig. Hon är i tjugo åldern och jag måste säga att hon är riktigt trevlig.
- Nej tack Cherry. Är James där inne eller? Frågade jag och pekade på den stänga dörren längst bort i korridoren, James kontor.
- Ja, men jag tror att han har någon där inne just nu. Är du säker på att jag inte ska hämta någonting åt dig?
Jag tittade henne i ögonen och log. Varför inte? Tänkte jag och log ännu större.
- Ett glas vodka. Sa jag försökte se så seriös ut som möjligt.
Utan att vika undan med blicken såg hon förvånad ut.
- Men.. men du är ju bara 16 år.
- 17. Rättade jag henne och skrattade.
Jag tänkte precis säga till henne att det var lugnt, att jag bara skojjat, men precis då öppnades James dörr och ut kom en medelålders man.
Jag skrattade en sista gång åt Cherrys min innan jag tog min väska i handen och gick in till James som satt spänt på sin stol.
- Varför så spänd? Frågade jag och log när jag kom in.
Han satt tyst ett tag innan han tittade upp på mig, som om han först då märkt att jag var där.
- Och hur länge har du stått där fröken? Sa han och log ett av sina vita leenden.
- Jag kom precis. Men du verkar ha mycket att tänka på. Sa jag och satte mig skrattade på stolen mittemot honom.
- Ja, just det! Lika bra att komma till saken. Den mannen som du förmodligen mötte på vägen ut?
- Ja?
- Han är en filmdirektör och... du kommer inte fatta det... han vill ha med dig i sin nästa stora film! Utbrast James och log stort.
- Mig? Varför just mig? Det är ju inte så att alla vet vem jag är direkt.
- Jo, han sa att han blivit tipsad av en av sina närstående vänner. Dom hade tydligen sett din förra film du var med i, den med den kidnappade sonen du vet. Jag vet inte hur, men han gillade tydligen när du sa dina repliker i slutet. Och fråga mig inte varför, för jag har ingen aning själv, så oduglig som du är. Sa han och skrattade ironiskt.
- Vadå? Så han kom in hit personligen för att säga att jag fått en huvudroll i en stor film? Frågade jag och rynkade skeptiskt på näsan. Det låter lite ironsikt.
- Nja, så lätt är det inte gumman. Han har bara fixat en PLATS för provspelning, inte själva rollen. Från och med nu måste du börja öva och göra ditt bästa när det är dags. Sa han och såg allvarligt in i ögonen på mig.
Trots att han alltid är oseriös, tog jag honom nu på allvar.
- Jag ska göra vad jag kan. Sa jag lika allvarligt.
- Men vänta tills mina kompisar får höra om det här! Utbrast han och klappade händerna.
All allvarlighet var som bortblåst, nu fanns bara den alldagliga James kvar.
Jag skrattade och log.
- Det är bäst för dig det.
Jag tog fram mobilen och skickade snabbt iväg ett sms till mamma.
“Vet du vad? James har tydligen fixat en provspelning åt mig! Världens roll! Fattar du vilken chans jag har fått eller? Jag älskar honom!”
Efter jag skickat det, tänkte jag mer på vad jag skrivit. Om hon misstolkar “Jag älskar honom” så får hon ge sig, hon vet att jag inte menar på det sättet.
- Mel! Vi firar det här genom att jag bjuder dig på lunch! Men sen måste du börja att öva på direkten, du måste förstå allvaret. Det här är ingen delroll som i alla andra av dina filmer hittills. Det är här på riktigt. Jag måste be dig att lova att du ska göra ditt bästa.
- Jag lovar. Sa jag och slog honom snabbt på armen. För att senare höra han skrika till av lycka.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är alltså den nya novellen - A Little Thing We Call Love :)
Novellen handlar om en tjej i 17 årsåldern vid namn Melody. Melody är en skådespelare men har aldrig lyckats att få sin riktiga, stora roll. Men nu har James, hennes manager, hittat den perfekta rollen för Melody, åtminstone är det vad han säger. Melody ska nämligen få provspela för den nya filmen A Little Thing We Call Love, som James tror kommer att bli en stor succe. Melody får inte reda på mer om filmen än att den handlar om ett tonårspar som ska fira deras ett årsdag tillsammans.
Självklart är Melody jätte nervös inför provspelningen, och tror inte det minsta att hon får rollen eftersom att det finns andra, mer begåvade, skådespelare än hon själv.
Hur kommer det att gå för Melody på provspelningen? Läs vidare för att få reda på mer om Melody’s liv, och hur det går för henne att nå toppen.
Så vad tycker ni om den kommande novellen? :)
Kommentera ♥
