Previous

Jag nickade och öppnade husbils dörren. När jag kommer in ser jag Amanda halvligga i Justin’s knä med hennes ena hand inflätad i en av hans och deras läppar är tätt ihop pressade. Jag smällde snabbt igen dörren och backade bort från dörren. Vad tar det åt mig egentligen? Det kanske inte var en bra dag att komma hit på, eftersom att det ser ut att vara så upptagna. Och jag som trodde att det kanske kunde bli någonting mellan mig och Justin. Jag hade visst fel. Jag vände mig om och gick därifrån utan att vända mig om en enda gång.


Allt började gå väldigt fort härifrån. Amanda halvlåg över mig och det kändes bara så fel. När allt kommer omkring känner jag ingenting för henne och det här är bara onödigt. Jag hörde husbil dörren smällas igen och drog då en snabb slutsats att någon precis kommit in. Amanda tryckte jag ifrån mig innan jag kollade mot dörren, där det borde stått någon, men det var tomt. Vad konstigt. Jag rynkade på ögonbrynen och puttade bort Amanda helt och hållet från mig.

- Vad är det Justin? Frågade Amanda och kollade chockat på mig.
Jag ignorerade henne och reste mig upp. Vem var det som hade kommit in, paparazzi? Isåfall måste jag göra något för att det inte ska komma ut. Bakom mig hörde jag hur Amanda fräste åt mig.
- Justin! Vad gör du?!
- Amanda. Sa jag och suckade. Vad tror du egentligen finns mellan oss? För allt jag ser är bara ett stort, tom utrymme med inga känslor alls.
- Va?! Ropade hon och drog mig i armen.
- Jag gillar inte dig på det sättet, okej? Sa jag irriterat och ryckte loss min arm från hennes hårda grepp.
- Du kan inte bara gå, du kan inte lämna mig på det här sättet! Ropade hon bakom mig, men jag hade återigen börjat att ignorera hennes bortförklaringar och lämnade henne bakom mig när jag gick ut från bussen.
Jag rätade till frisyren och sträckte ut t-shirten innan jag gick för att leta reda på Scooter.

*

Jag hittade honom äntligen, pratandes med scenarbetare om någon scen vi ska genomföra imorgon.
- Ey Scooter! Sa jag och gick fram till dom utan att bry mig om att de egentligen hade ett samtal som jag störde.
- Hej Justin. Vart är Melody?
- Melody?
- Ja, jag mötte henne för några minuter sen när hon frågade efter dig. Hon ville överraska dig för att hon hade tråkigt eller någonting, jag vet inte. Sa Scooter och viftade bort kommentaren med ena handen.
- Men jag såg själv när hon gick in i bussen, är hon inte därinne då? Fortsatte han och kollade bort på någonting.
- Nej, sa du inte att jag var därinne med Amanda?
- Varför skulle jag det? Vad gjorde ni därinne egentligen? Frågade Scooter och log lurigt.
- Äh, ingenting. Sa jag och vände mig om och gick.

När jag var påväg därifrån föll alla pusselbitarna på plats. Det var Melody som hade kommit in, men förmodligen vänt redan i dörren när hon såg mig och Amanda. Åh,åh. Det här kommer bli lite jobbigt att förklara tror jag.

Jag fortsatte att gå och gå tills jag var längst inne i lokalerna där vi spelar in. Det här kanske inte var en så bra ide ändå. Upprepade jag för mig själv medans jag gick runt och kollade medans de arbetade med att sätta ihop nästa scen där de var på ett hotellrum.
- Åh hej Melody, är du här idag? Hörde jag Arthur säga bakom mig.
Jag vände mig om och log.
- Ja, jag tänkte hälsa på lite bara och se hur ni hade det.
- Så du hade tråkigt helt enkelt? Frågade han och blinkade med ena ögat mot mig.
- Ja. Erkände jag och tittade ner i golvet.
- Det är okej, det är bara roligt att du är här, så att du ser hur de andra skådespelarna spelar också. Det är faktiskt ganska lärorikt ska du se.
- Ja, jag hade tänkt det. Det är bara att säga till om ni behöver hjälp med någonting, jag är ledig. Sa jag och flinade stort.
- Det ska jag göra, sätt dig ner och ta det lugnt bara. Men nu måste jag tyvärr återgå till jobbet, plikten kallar. Sa han och gjorde en honnör mot mig och vände sig om och gick.

*

Tiden började visa klockan fyra, vilket betyder att det är dags för en ny scen. Under tiden jag har suttit här har flera av arbetarna kommit fram för att underhålla mig och ge mig det jag behöver. Fast ska jag vara ärlig så vill jag hellre göra allt det där för mig själv, jag behöver ingen som gör någonting åt mig när jag har egna ben.

Arthur hade tagit sin plats på sin stol och satt nu och pratade det sista med någon av skådespelarna som behövde förbereda sig. Jag satt precis bredvid, så att jag såg det ur samma synvinkel som honom. Alla hade börjat att komma in nu, och precis när jag skulle fråga någonting avbröts jag av att jag såg Justin gå in genom dörren. Jag följde han med blicken och kunde inte sluta tänka på vad jag sett. Det är ingenting mellan mig och Justin, och det har det aldrig varit, men jag tänkte i alla fall att det åtminstone vart någonting, i alla fall vad jag kan hoppas på. Men jag antar att det inte var så nu. Och herregud, han är en kändis och jag är bara en vanlig tonåring som inte kan vara någonting mer än en kompis. Så är det bara.

Precis då tittade han upp och mötte min blick, det var som om han kännt på sig att han blev iakttagen. Han vinkade och log. Jag gjorde samma sak för att inte vara oförskämd.

*

- Okej, alla på sina platser!
Alla gick och ställde sig och det blev knäpptyst, så tyst att bara andetag hördes.
- Är ni redo?
Ja ekade över hela salen.
- Då kör vi igång. 3..2..1, Tagning!
Jag tittade uppmärksamt på vad som hände där framme.

Vanessa knackade på dörren och stod och väntade tålamodigt på att Seth skulle komma och öppna. När han öppnade log hon stort.
- Hej älskling! Sa Vanessa och kysste honom passionerat.

Jag vände blicken till Arthur och fick hålla mig för skratt när jag såg att han mimade replikerna han själv.

- Gud vad jag har saknat dig idag, du förstår inte. Det känns som om du har varit borta i ett år när vi egentligen sågs igår.
- Men gubben då. Så, vad ska vi göra idag?
- Jag har planerat något speciellt åt oss idag, vänta bara.
Seth drog in Vanessa och smällde igen dörren efter sig. Hon satte sig på sängkanten medans Seth gick iväg för att göra i ordning två drinkar åt de båda.
- Vad vill ha du för någonting?
Han öppnade barskåpet, ett skåp som var ett med skrivbordet, precis som på ett hotell.
- Jag kan ta en vodka utspätt med sprite. Finns det hallonsmak?
- Faktiskt så gör det det.
Seth tog ut en flaska och höjde flirtigt på ögonbrynet.
- Du förstår, jag bad någon i receptionen efter just den här flaskan, eftersom att jag vet att det är din favorit. Är jag inte snäll?
Vanessa nickade och fick någonting i blicken.
- Kom hit.
Han höjde på ögonbrynet och hon nickade återigen därav han bet sig i läppen.
- Om du säger det så.
Seth gick bort till Vanessa som ryckte ner honom i sängen och la sig på honom.

När jag satt där och tittade kunde jag inte undgå att minnas vad som hänt tidigare idag, när jag kommit. Det hade sett ut precis så här... Amanda liggandes på Justin. Jag tror aldrig det kommer försvinna från min näthinna.

- Jag älskar dig. Mumlade hon mot hans nacke och hennes hand trevade på hans mage.
Han tittade på henne och kysste henne på munnen.

När jag satt där och kollade studerade jag Justins ansikte noggrant. Det såg ut som om han började att bli obekväm.

Vanessas hand fortsatte att treva neråt och hon kysste hans mage.

Justin flög upp och puttade Amanda ifrån sig.
- Det här går bara inte!

Previous
- Vi ses sen! Ropade Justin och log stort mot mig.

- Ja, det gör vi. Sa jag och log stort tillbaka.

Påväg till tältet, kollade jag hela resan ner i marken för att inte visa att jag var generad. Precis när jag skulle gå in, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen såg att det stod James på displayen. Varför smsar han mig nu? Vi pratade ju precis, om han vill mig någonting är det ju bara att komma hit? Jag tog upp mobilen och läste.

 

”Jag trodde att jag hade sett dig kär, men jag hade tydligen fel”

- Så, Justin. Den här scenen börjar med att du kommer att sitta i din bil, påväg till ett café där du kommer möta din syster Ella. Det enda som händer är att ni kommer ta en fika ihop och ni kommer att småprata lite om hur du ska göra inför den stora dagen då du ska träffa Vanessa. Vilket jag hoppas att du vet vid det här laget, eftersom att du borde ha läst manuset och ska kunna dina repliker utantill. Sa Arthur, regissören.
- Ja, jag har pluggat som en idiot, men tack för att du åtminstone går igenom dom. Sa jag och log.
- Det är mitt jobb att säga till andra vad dom ska göra.
Han lutade huvudet bakåt i ett högt och irriterande skratt. Jag skrattade lite smått jag också, bara för att han inte skulle upptäcka att det han sagt inte var kul.

- Vi syns senare mannen, jag måste göra i ordning mig för scenen nu. Sa jag och gick bort till en orange bil som skulle vara Seths.
Jag studerade den, kollade in rimmarna och lackjobbet. Jag log stort och satte mig nickade i det svarta lädersätet. Det här är en riktigt snygg bil, tänkte jag och log stort igen.
- Justin! Hör du mig?
Jag kollade runt omkring mig, men jag kunde ändå inte hitta vart ljudet kom ifrån.
- Hallå? Hörde jag rösten säga igen.
- Ja, det gör jag. Klart och tydligt. Sa jag och rörde på lite knappar i bilen, för att se om dom funkade framförallt.
- Rör ingenting, inget funkar ändå. Det är en prototyp. Sa rösten igen, och nu kände jag igen den som Arthurs.
Jag släppte allt och höll händerna framför mig för att visa att jag inte skulle röra något mer.
- Du får ju röra den, men den enda jag säger är att den inte funkar. Men Justin, det är dags. Försök att leva dig in i rollen som Seth nu, vi ska börja nu.
- Okej. Sa jag och tog några djupa andetag och tänkte igenom mina repliker i huvudet.
- Då kör vi, 3...2... Tagning.
Jag började röra mig fram och tillbaka till musiken som satt igång, och rörde ratten lite då och då för att det skulle se ut som jag verkligen körde. Precis som jag blivit tillsagd, vinklade jag backspegeln och kollade i den. Dom skulle såklart klippa in så att det såg ut som om bilen faktiskt rörde sig, men när man spelar in så ska man bara stå på stället och se ut som om man faktiskt gör det.
- Bryt! Bra Justin, fast lite mindre gungning och lite mer rörelse på ratten tack! Vi kör en tagning till.
- Uppfattat! Sa jag högt och skrattade, dom som säger att skådespeleri inte är roligt, har så fel.

*

Efter någon timma var vi äntligen klar med bilscenen. Jag vet att en timma låter mycket, men tro mig, det verkade behövas så mycket tid. Jag hade fått göra om samma scen minst trettio gånger innan Arthur blev nöjd, helt otroligt. Men nu när vi äntligen blivit klara, är det dags för ännu en scen. Fast den här gången är det den mesta delen av café scenerna, så mycket vi hinner idag. Så det betyder att den resterande delen av dagen förmodligen kommer vara med Melody. Jag ser faktiskt verkligen fram emot att se henne skådespela, igen.
Jag blev förd igenom många olika salar, rum med kameragrejer och vanliga arbetsrum där bord satt framsatta, förmodligen för ett möte av något slag, innan vi kom fram till där vi skulle vara.
Flera bord och stolar satt framsatta i en viss ordning, och olika sorters rekvisita stod framställd runt omkring. Såsom väggar, en disk och en “greenscreen” som, om jag hört rätt, kan ändra bakgrunden.

- Justin, är du beredd? Frågade Scooter och kom fram till min sida.
- Mer än beredd, det ska bli kul! Det blir ju i alla fall lite skillnad från att sitta i en bil i någon timma. Sa jag och log.
- Ja, det scenen kanske blev lite långtråkig, men det kommer bli mycket roligare, tro mig.
- Det hoppas jag. Mumlade jag och vi gick tillsammans fram till Arthur, där han stod och pratade med Melody.
- Hej Mel! Ropade jag och log.
- Hej Justin, hur visste du mitt smeknamn förresten? Frågade hon och kollade frågande på mig.
- Jag hörde James kalla dig det innan idag.
- Det kan förklara saken.
- Nu måste vi köra igång om vi ska hinna med någonting idag. Men kom ihåg, glöm inte att se trovärdiga ut, ni måste uppföra er som om ni verkligen känner varandra. Som om ni är riktiga syskon. Avbröt Arthur oss.
- Okej, jag tror det ska gå bra. Sa Melody och gick bort till sin plats, vid ett av borden.
Ella, eller Melody i det här fallet, ska redan sitta vid café bordet när jag kommer in.
- Okej, alla på sina platser! 3...2... Tagning.
Lampan som visar när kameran är igång började lysa i ett starkt rött sken och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå fram mot café bordet, där Melody satt och kollade i sin mobil, som hon skulle.

- Ella? Hej, det var ett tag sen. Sa jag och log mot Ella som reste sig upp.
Hon kollade upp från mobilen.
- Seth? Hej, vad kul att se dig! Sa Ella och kramade om mig.

- Bryt!
Både jag och Melody kollade mot regissören för att se vad han skulle säga.
- Ni var jätte duktiga, men tänk på att få det så trovärdig som möjligt. Nu är ni liksom.. stela. En gång till!

- 3...2... Tagning.

Jag började ännu en gång att gå mot henne.
- Ella? Hej, de var ett tag sedan. Sa jag och log även den här gången.
Hon kollade upp från mobilen.
- Seth? Hej, vad kul att se dig!
Vi gav varandra en kram och sen satte vi oss ner vid bordet.
- Jag har beställt en kaffe till dig, eftersom att senast vi träffades så var du galen i det. Det gör inget va? Frågade Ella och pekade på en kopp som stod bredvid hennes.
- Nej, det är helt perfekt, men med mjölk va?
- Självklart.
- Tack, du känner mig för väl syster.

- Bryt! Bättre, både Justin och Melody. Fortsätt så. Sa Arthur och gjorde tummen upp.

*

Några timmar senare var vi klara med café scenerna, men tyvärr så var dagen slut. Jag och Justin gick trötta in i bussen igen för att komma bort från solen, även om den åkt längre ner under dagen, var det fortfarande ganska varmt.
- Vill du ha en flaska vatten? Frågade jag direkt när vi kom in och öppnade kylskåpet.
- Ja tack! Svarade Melody och satte sig i den lilla soffan.
Jag tog fram två vattenflaskor och satte mig jämte henne. Jag gav henne en flaska och vi båda började dricka stora klunkar. Man blir verkligen törstig av en dag ute i värmen.
- Så hur tycker du det har varit den första dagen? Roligt? Frågade jag Melody och log när jag druckit över halva flaskan, och min hals inte längre var torr.
- Jo, det var mycket bättre än vad jag trodde innan jag kom hit, jag trodde regissören skulle vara lite mer av en skitstövel, som dom har varit i de andra filmerna jag medverkat i. Vad tycker du?
- Det har varit grymt! Men jag måste erkänna att det faktiskt tar på krafterna.
- Ja, det trodde man inte, men det är ganska tufft ändå.
Jag nickade och tog några klunkar vatten till för att stilla min hals.
- Melody är du här inne?! Hörde jag en röst ropa utanför dörren.
- Ja.
- Om du vill ha skjuts hem så får du komma nu.
- Jag kommer.
Melody ställde sig upp och tog hennes väska och jacka i ena handen.
- Vi ses väl imorgon antar jag. Sa jag och log.
- Tyvärr inte! Det är en scen med Seth och Vanessa imorgon, så jag är ledig. Sa Melody och log stort.
- Vad tur du har då. Själv ska jag spendera hela dagen och spela in scener om hur min mamma ringer mig eller någonting, jag vet inte.
Melody skrattade.
- Men vi ses snart iallafall, hoppas jag. Sa hon och log.
- Ja, jag har verkligen haft en bra dag idag.
- Jag med.
Jag ställde mig upp och gav Melody en kram. Jag tog ett beslut och kollade bort mot några papper som låg i en hög.
- Här, glöm inte de här. Sa jag och gav dom till henne.
I den högen hade jag lagt en lapp, som jag egentligen skulle ge till Arthur, men jag kan ju lika gärna ge den till henne.
- Åh, tack. De här får jag ju inte glömma. Vi syns.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så får vi veta era åsikter?
Som ni kanske förstod så skriver vi kursivt när det är scener ur filmen.
Vad tror ni Justin har skrivit på lappen?
Kommentera gärna vad ni tror, och vill att det ska stå :)
Kramiz Hanna & Cissi

- Hej, du är Melody va? Sa Justin och log ett stort vackert leende som fick min mage att göra ont.
- Ja, det är jag. Sa jag och log nervöst tillbaka.
- Du gjorde en väldigt bra audition.
- Tack! Men hur vet du det? Jag såg inte att du var där?
- Oj, jag menar… Ja, du vet vad jag menar.
Justin knöt händerna stoppade dom i fickorna, det verkade nästan som om han blivit nervös för någonting. Men det kan ju inte stämma, varför skulle Justin bli nervös? Jag ignorerade min misstanke och nickade. För att inte stå där och se ut som en idiot, gick jag fram till den stora frukt skålen som stod placerad på en bänk. Jag tog upp ännu en skål, som stod bredvid, tog en slev med frukt. Under tiden som jag stod här, hade Justin gått och satt sig på en soffa, och om jag märkte rätt hade alla spår av hans nervositet försvunnit. Märkligt, det är nog min nervositet som gör att jag ser i syne eller någonting.

- Det finns vatten i kylen också, om du vill ha någonting till den där frukten. Personligen tyckte jag att den var lite... torr. Sa Justin och rynkade på näsan.
Jag tittade frågande på honom.
- Jag gillar inte mandariner. Sa Justin som en förklaring och log.
- Tack för tipset. Skrattade jag och öppnade kylen för att ta ut en vattenflaska.
Jag tog några klunkar och satte mig sedan för att äta några skedar av frukten för att slippa börja en konversation. Men när vi båda suttit tysta ett tag, och min frukt började ta slut, så kom jag på en fråga som jag undrat över ett bra tag.

- Vet du vem som ska spela Vanessa? Jag vill veta vem jag ska se upp till. Sa jag och log.
- Ja, Hon heter Amanda Williams och som faktiskt är ganska bra.
- Har du träffat henne någon gång mer? Jag menar mer än på provspelningen? Inte för att jag vill få reda på erat förhållande, jag vill bara veta vad du tycker om henne personligen. Sa jag nervöst och märkte precis vad det jag sagt måste låtit som.
Hade jag verkligen sagt förhållande? Herregud, vad händer med mig?
- Du behöver inte svara på det. Sa jag och kollade ner i min skål.
- Det gör inget, det är bara bra att du frågar, du vill bara veta mer om dina konkurrenter. Och för att svara, så nej, jag har inte träffat henne mer än första gången. Men det jag la märke till den dagen, var väll att hon var snäll, omtänksam och för att inte nämna en bra skådespelare. Fast även om jag tyckte att hon var bra, så tyckte jag att du var bättre, personligen. På tal om det, vad är du för slags skådespelare, på riktigt eller är det här din första roll? Frågade Justin och log.

Jag blev lättad när han bytte samtalsämne, han måste också känt av den pinsamma spänningen.
- Jag har bara varit med i små filmer förut, statister eller någons hembiträde. Men jag tror att den här rollen är den största rollen jag fått, trots att jag inte fick en huvudperson.
- Då antar jag att den här rollen betyder mycket för dig?
- Ja, det kan man säga. Hur är det med dig då? Har du bara jobbat med musik än så länge?
- Musik är mitt största intresse, men jag kan inte säga att det är det jag bara vill göra i min karriär.
Innan har jag medverkat i CSI, gjort en självbiografi på film som heter Never say Never. Du kanske har hört om den?
- Faktiskt så har jag gjort det, men jag har inte sett den.
- Jag tycker att du ska se den, om du vill kolla på en film som bara handlar om mig såklart. Sa Justin och skrattade högt. Du kanske tycker att det är lite själviskt att göra en film om sig själv? Frågade han och lät mycket mer seriös.
- Nej, nej. Jag skulle gärna se den, jag har hört att den är väldigt informationrik gällande dig. Sa jag och skrattade.
- Jag vet att jag har många haters i världen som inte vill att jag ska komma någonstans, som inte vill att jag ska lyckas. Vi gjorde inte den filmen till mina haters, utan till mina fans. Dom är bland det viktigaste jag har i mitt liv, och de är det som gjort mig till den jag är. Jag tyckte dom åtminstone förtjänade en sak. Sa han och kollade ner i golvet.
- Ja, jag antar att dom gör det. Mumlade jag och tog en klunk vatten, eftersom att spänningen just blivit högre igen.

Det kändes som en evighet gick förbi när vi återigen satt tysta. Jag satt och åt upp min fruktsallad medans Justin satt och kollade ut igenom fönstret. Ibland mötes våra blickar då och då och då log vi mot varandra.
- Förlåt, men du har banan på kinden. Sa Justin och skrattade, isen hade brutits igen, bara för att jag är så klumpig.
- Var? Frågade jag och fingrade på min kind.
- Låt mig hjälpa dig.

Justin reste sig upp från stolen och sträckte sig över bordet. Hans högra tumme nuddade min kind och drog försiktigt den längst kinden. Jag hade slutats att andas, och nu tittade jag på hans bruna ögon som såg koncentrerade ut. Nu när jag tänker på det, jag har aldrig varit så här nära en kändis förut. Fast Justin är inte bara en kändis, han är Justin Bieber. Om jag tittade riktigt nära kunde jag se hans ögon blänka till, och plötsligt mötte han mina ögon.
- Borta. Sa Justin och höll upp fingret framför dig där det satt en stor, kladdig bananbit fastkletad.
- Tack, jag vill ju inte att den saks sitta där för resten av dagen, det är ju bara min första dag. Sa jag generat och tittade ner i bordet.
Han nickade och log.

Jag åt upp den resterande frukten och drack några mer klunkar av vattnet innan jag och Justin gick ut ur bussen. Vi gick fram till James och Scooter, som fortfarande stod och pratade, fast de hade faktiskt flyttat sig in till skuggan, med tanke på att solen stod högt på himlen.
- Där är ni ju, vi skulle precis gå och leta efter er. Ni ska börja att spela in nu. Sa Scooter och kollade på klockan.
- Ja, Mel, du måste gå till sminkningen. Vad jag har fått höra så ska den vara i ett tält bara runt hörnet. Sa James och pekade. Du har övat nu va? Avslutade han och kollade på mig.
- Det kan man säga. Sa jag och skrattade.
- Övat? Frågade Justin och rynkade på näsan. Vi har ju...
Jag gav honom en bestämd blick och han tystnade.
- Jo, vi övade. Sa Justin och nickade.
- Mel, du skulle ju öva. Klagade James och kollade på mig med armarna i kors.
- Jaja, ta det senare istället. Sa jag och vände mig om för att gå.

- Vi ses sen! Ropade Justin och log stort mot mig.

- Ja, det gör vi. Sa jag och log stort tillbaka.

Påväg till tältet, kollade jag hela resan ner i marken för att inte visa att jag var generad. Precis när jag skulle gå in, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen såg att det stod James på displayen. Varför smsar han mig nu? Vi pratade ju precis, om han vill mig någonting är det ju bara att komma hit? Jag tog upp mobilen och läste.

 

”Jag trodde att jag hade sett dig kär, men jag hade tydligen fel”

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad tycker ni så här långt om novellen? Vad tror ni James menade med sms:et?
Kommentera mycket, så kommer nästa snart :) Förlåt för att det är lite försenat förresten, men ska försöka göra så att nästa kapitel ska komma så snart som möjligt.
Kram Hanna och Cissi

En vecka senare

“Hämtar upp dig om en timma sötnos! xx James”

Jag log åt sms:et jag precis fått, även om det inte är någonting mellan mig och James så får han mig alltid att le, oavsett vilket humör jag är på, och det är det jag älskar mest med honom. Det är det som får mig att bli alldeles rosig när han pratar med mig.

“Okej, ses! xx M”

Jag gick in i badrummet, fortfarande med mobilen i handen och stängde efter mig. Duschen stod redan på, eftersom att jag konstigt nog gillar att förvärma den. Jag vet inte varför, men jag har alltid kännt mig tvungen att göra så. Mobilen la jag bredvid handfatet och gick in i duschen för att njuta av en hettande, lugnande dusch. När jag äntligen kom ut från duschen, virade jag en handduk runt kroppen och gick fram till spegeln. Den hade immat igen efter all varm ånga som kommit från duschen, så jag lyfte handen och drog med ett enda svep över spegeln tills jag kunde se mig själv igen, och så började jag göra mig i ordning.

När jag tittade ut genom fönstret observerade jag hur solen nästan stod mitt på himlen, och insåg att det förmodligen kommer bli en varm dag idag. Det fick alltså bli ett par jeans shorts och en oversize tröja med Storbritanniens flagga som motiv, som jag fått av mamma i våras.
Jag var på väg ner till köket när jag insåg att håret fortfarande satt uppsatt i en knut efter duschen, så jag flätade en snabb och slarvig fläta innan jag gick ner till mitt egentliga mål och hittade en lapp som satt fast på bänken.

“Hej gumman, du har säkert insett att jag inte är här vid det här laget. Och nu ska jag berätta varför haha. Jag var tvungen att börja jobba tidigt idag, pågrund av att den där usla gubben jag pratade om här om dagen, han kan tydligen inte ta hand om en kopieringsmaskin, och det fanns ingen annan i världen som kunde hjälpa honom än mig får han det att låta som. Men, för att komma till saken, jag kommer komma hem lagom till middagen, så du behöver inte oroa dig om att behöva ta hand om dig själv. *Puss* Ha det bra på inspelningen idag, du kommer fixa det. Puss och Kram, din bästa mamma.”

Jag skrattade åt hennes antydande om att jag inte behöver ta hand om mig själv. Hon ska allt få höra när hon kommer hem senare. Tänkte jag och skrattade igen och hängde upp lappen på kylskåpet för att kunna komma ihåg att ta upp den senare. Även om lappen gjorde mig gladare, så kände jag samma orolighet jag känt hela morgonen. Jo, jag medger. En del av känslan beror på att jag inte ätit på 7 timmar, men ändå, jag kände fortfarande av den. Den kanske inte är lika stor som igår, men ändå lite. Mamma hade inte lyckats att kväva den helt med sina försök att muntra upp mig.

Jag gjorde i ordning en macka och en kopp vanilj te som jag tog med till tv:n för att fördriva tiden tills James skulle komma.
- Melody! Vart är du? Vi behöver åka, eftersom att jag tog lite längre tid på mig än väntat! Vart är du? Hörde jag James ropa
Jag reste mig upp och joggade fram till dörröppningen så att han skulle se mig.
- En minut bara. Jag ska ta undan min kopp.
Jag sprang in i köket med koppen i handen och slängde ner den i diskhon, och vidare ut till hallen igen och tog på mig mina skor.

Jag tog min väska och gick ut till James bil som stod och väntade på tomgång. Jag kan fortfarande inte vänja mig vid den här bilen. Tänkte jag och tittade på James silvriga porsche som han köpt förra året. Det känns som om man aldrig kommer börja vänja sig vid den heller, så snygg är den faktiskt.
När vi åkte på L.A:s gator passade jag på att titta ut genom fönstret, ut på alla främmande ansikten som far förbi.

- Hur nervös är du på en skala? 10 eller 10?
- Faktiskt bara en 4 eller något sånt. Jag har haft en hel vecka på mig att vänja mig. Men jag kan ju inte heller sitta här och säga att jag inte är nervös, för det är jag ju.. men.. Babblade jag utan att tänka mig för, jag måste låta riktigt dum. Som tur var avbröt James mig.
- Du är alltså nervös. Det är normalt, glöm inte att andas bara.
- Nja, det är nog omöjligt så som jag hyperventilerar. Vilken scen är det som spelas in idag? Frågade jag och tittade återigen ut genom fönstret.
- Om jag har rätt sa Daniel, han som ska regissera filmen, att det kommer vara en scen i början av filmen. Det är du som spelar idag, otroligt nog. Jag visste inte att man började i början, på dom filmerna jag vart med på har man hoppat rätt in i scenerna. Men nu är det så här.
- Kommer jag få en chans att repetera på replikerna innan eller? Och vad är det för scen förresten?
- Mel! Har du inte börjat repetera ännu! Okej, nu får vi se. Jag tror jag kan klämma in en stund nu på morgonen för dig att öva, och nu är det bäst för dig att du använder din förmåga att lära dig saker snabbt. Men för att svara på din andra fråga, Seth och Ella ska ta en fika på en allmänt café. Ella, du, kommer ge Seth råd om hur han ska göra för att uppvakta Vanessa som en riktigt prinsessa när det väl blir dags.
- Inte mitt fel att jag inte fått manuset än!
- Jag gav dig det häromdagen.
- Nej det gjorde du inte, jag svär.
- Nåväl, jag har med mig en kopia.
- Och förresten, kommer det bara vara jag och Justin som spelar idag? Frågade jag och log.
- Ja, vi börjar smått idag.
- Så... vi kommer vara ensamma?
- Inte riktigt, hela inspelningsteamet är ju där och spelar in, och regissören kommer vara där och ropa på er, men annars är ni ensamma om man ser på det sättet. Men...
Mina tankar fastnade på att jag och Justin skulle vara ensamma, så jag hörde inte när James fortsatte att prata. Men mitt leende växte sig större ju närmare jag kom inspelningslokalen.


När vi kommit fram var det redan jätte mycket folk som sprang runt på inspelningsplatserna och i lokalerna. Många olika sorters bilar stod huller om buller, några till och med täckte vägen, så man var tvungen att gå runt dom.

- Melody! Kommer du eller?! Frågade James och skrattade en bit fram.
- Ja. Sa jag och hann precis stanna innan en slags golfbil stannade framför oss.
Han i bilen log mot mig och tänkte precis sträcka fram handen mot mig när James klingande röst avbröt honom.
- Hej Scooter, det var länge sen. Sa James och kom fram till oss.
- Hej James! Det var inte igår. Sa mannen i golfbilen, som tydligen hette Scooter.
- Nej, verkligen inte. Det här är Melody som ska spela Ella. Sa James nickade mot mig.
- Jag vet, jag hade precis tänkt att hälsa på henne innan du kom. Men hej Melody, jag är Scooter. Justin’s manager. Sa Scooter skakade han med mig.
- Hej.
- Om du inte känner för att bli överkörd så kan du gå in i den  bussen som är där borta. Det finns frukt och vatten om du vill ha. Sa Scooter och skrattade förtjust.
Jag log mot hans skämt och skrattade.
- Ja, jag kanske borde lyda ditt råd. James, jag går dit, du hittar mig sen om du vill något.
- Gör du så solstråle. Vi ses sen.
- Ja. Ropade jag bakåt, eftersom att jag redan gått och stod framme vid dörren av bussen som han pekat på.
Jag öppnade dörren sakta och märkte genast till att det var mycket svalare här inne. När jag i morse tänkt att det skulle bli varmt, så hade jag rätt. Jag stängde dörren och vände mig om till ett vitt leende som jag mycket väl kände igen. Det var Justin.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 8, vad tror ni kommer hända? :) Kommentera också gärna och ge oss feedback på det vi skriver, det skulle uppskattas haha :)
Kram Cissi och Hanna.

Jag var så koncentrerad på Melodys akt att jag inte hörde när mobilen ringde. Det var först efter, när Melody gått av scenen och en brunhårig tjej kommit in istället som jag vände mig bort och fiskade upp mobilen ur fickan. Det missade samtalet jag fått var från mamma. Shit, det hade jag glömt av, hon förväntade ju sig att jag skulle komma hem i tid till att hon skulle bort eller nått. Med oro i åtanke, ringde jag upp henne igen.
- Är det du Justin? Hörde jag hon säga så fort samtalet var i gång.
- Ja, vem annars skulle ringa från min mobil? Frågade jag och kunde inte låta bli att le.
- Jag bara kollar. Varför svarar du inte när jag ringer? Vart är du?
- Mamma, det är ingen fara, jag är på väg hem nu. Sa jag och tog min jacka som jag hängt på en utav stolarna.
- Bäst för dig det unga man. Vi syns hemma sen då, för jag räknar med att du kommer hem nu Justin, jag litar på dig. Jag älskar dig. Hejdå!
- Älskar dig också.
Jag lade ner mobilen i byxfickan igen och suckade. Varför ska mammor alltid vara så oroliga. Jag skakade på huvudet för mig själv och insåg snabbt att det jag måste göra nu kommer bli det svåraste hittills, att komma ut härifrån obemärkt. Jag såg till att släcka innan jag stängde dörren och smög ut. Juryn satt fortfarande kvar vid sitt bord, men om jag har tur kan jag smita ut utan att de hinner se mig. Jag gick så ljudlöst jag kunde nerför trappan, och liksom hukade mig längre och längre ner ju närmare jag kom scenen. När jag kom till dörren jag tidigare gått in genom, svängde jag tyst ut genom den och såg till så att dörren stängdes så ljudlöst som det är möjligt. Jag joggade längs korridoren, så nära väggen som möjligt. Jag tar ett djupt andetag av den friska luften när jag kom ut genom entrén. Så fort jag gått ut och hunnit ställa mig vid räcket, började mobilen ringa igen. Men den här gången är det Scooter.
- Det är Justin. Svarade jag och drog kepsen närmare ansiktet.
- Hej Justin! Var är du? Din mamma ringde mig innan och sa att du inte svarade på din mobil. Är du okej?
- Varför måste alla ställa så många frågor? Men, ja, jag vet. Jag tog bara en omväg, är på väg hem nu. Svarade jag och försökte verka trovärdig på rösten.
- Vi vill bara din bästa. Vill du att jag ska plocka upp dig? Eller så är det ju bara att be Kenny köra dig eller något?
- Nej, det går bra. Det är skönt med luft. Sa jag snabbt och suckade över att jag är tvungen att ljuga igen.
- Ring om det är något bara. Ses imorgon.
- Ja det gör vi.
Jag la på och muttrade tyst för mig själv. Jag borde sluta ljuga. När jag vänder mig om för att gå nerför trappan krockar jag i någon.
- Shit, se dig för. Mumlar en blond tjej och kollar ner på alla papper som nu ligger utspridda över hela trappavsatsen.
- Oj! Förlåt. Sa jag snabbt och gick ner på huk för att hjälpa till att samla in alla papper igen, innan vinden tog dom.
- Tack! Muttrade hon irriterat och mötte min blick.
Det var ju den tjejen där inne på provspelningen för Vanessa. Vad var det nu hon hette?
- Ingen orsak, det var mitt fel. Sa jag vänligt och försökte komma ihåg hennes namn.
- Det var det verkligen. Muttrade hon och gick iväg utan att ge mig en enda blick till.

*

- Justin! Var har du varit? Sa nästan skrek mamma till mig när jag öppnade dörren.
- Ute bara. Svarade jag och sparkade av mig skorna och lade jackan på en stol.
- Vadå ute? Du skulle väll vara i studion?
- Om du vet vart jag var, varför frågar du då?
- Jag vill vara säker.
Jag skakade trött på huvudet och gick mot trappan.
- Du kan väll åtminstone hänga upp jackan? Frågade mamma och lade armarna i kors.
Jag suckade men gjorde som hon sa innan jag gick upp mot mitt rum och loggade in på twitter. Jag följde, och retweetade några av mina fans innan jag loggade ut, dom förtjänar egentligen mer. Men det är inte mycket jag kan göra från mitt rum klockan halv elva på kvällen. Halv elva! Jag borde nog sova, det har varit en lång dag och jag ska upp tidigt imorgon.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 4 :) Förlåt för att det tog så lång tid för att komma ut, men som Hanna sa så hade vi olika tankar om det, men här är det i alla fall :) Hoppas ni tycker det är bra och kommentera gärna :) Kram Cissi och Hanna

                                                               
                                                    
                 

Det kändes som om världen var ur balans när jag gick några trappor upp och satte mig stelt på några stolar som stod utanför hallen där provspelningen ägde rum. Även om jag kommit försent, hade jag hunnit göra i ordning mig, repeterat och tagit en liten rundtur för mig själv för att få se lite mer av omgivningen om inte för att lugna ner mig. Medans jag gått omkring kunde jag inte undgå att se hur gammalt detta stället var. Det var fina, gamla uppbyggnader som såg ut som om det byggts på 500- talet eller något åt det hållet. Det viktigaste var att det faktiskt lugnade mig. Men inte åtminstone ett dugg av det lugnet jag haft, finns kvar i mig. Jag vände blicken mot mitt knä, där mina händer låg och darrade som bara den. Det finns ingen anledning till att jag ska vara nervös egentligen, jag har gjort samma sak minst ett tiotal gånger och fixat det utmärkt. Men nu känner jag mig bara rädd. Jag tror det beror på att det här är en mycket större roll, och därför behöver mycket större jobb. Jag kanske bara är rädd för att gå framåt?

- Melody McCartney!
Jag tittade upp och lyckades få fram ett leende till en medelålders kvinna, med glasögon på näsan och ett stort skrivblock i handen.
- Det är jag. Svarade jag darrigt.
Jag tog min väska och gick så stadigt jag kunde efter henne in genom dörren in till scenen.
Vi stannade till bakom ett skynke och hon log mot mig.
- Okej, du vet vad du ska göra va? Ställa dig i mitten och så är det bara att börja göra din grej Sa hon och kollade ut genom en öppning i skynket utan att vänta på det minsta svar från mig.
Jag sträckte på mig och lyckades precis se ut genom en liten glipa precis över damens huvud. Där utanför såg jag hur ett bord var uppsatt, men inte mer. För precis när jag skulle sträcka på mig ännu mer, smällde skynket ihop och hon hade vänt sig mot mig igen. Hon tog ett hastigt steg bakåt när hon såg hur nära jag stod. Jag backade också ett steg, för säkerhetens skull.
- Öhm.. okej? Dom är redo för dig nu, gör din grej. Det var de sista ordet hon sa innan hon släntrade iväg längs kanten och försvann ut ur mitt sikte.

Innan jag gick in, öppnade jag väskan och lyckades precis fiska upp mitt manus, som James skickat med mig, innan väskan drämde i golvet med en stor smäll. Jag mumlade ett högt oj, innan jag suckade för mig själv. Vad oprofessionell jag kommer verka nu. Jaja, skadan är redan gjord. Jag tog några djupa, sista andetag innan jag sköt undan skynket och tog ett steg ut på den lilla scenen som låg framför mig.

Jag häpnade hur vackert det var. Flertals av läktare var uppradade i rummet, både stora och små och jag tror inte att det inte var en enda vägg som inte var full av konst. Allt såg bara så... gammalt ut, så antikt. Jag kände glädjen över att jag ens fick stå här, på scenen, full med konstvärk och olika saker. Jag vet inte vad det är, men antika saker gör mig på något sätt.. lugn och upprymd, ända sedan jag vart liten. När jag tittade mellan läktarna, såg deras fina arbete och gamla kvalitet, märkte jag att en större del av teatern var mörkläggd, och jag tror jag till och med kunde se några stolar upplagda på varandra.

Jag måste stått tyst en lång stund, för plötsligt harklade någon sig. Jag tittade bort mot det lilla bordet jag sett tidigare. Där satt nu tre dommare och tittade irriterat på mig. Great, det här är ju
en bra start, nu kommer jag aldrig att få rollen. Tänkte jag och hostade till innan jag försökte le så charmigt jag kunde.
- Hej, jag heter Melody McCartney. Jag hade tänkt att läsa den tredje scenen. Det första i början, när tjejen, Vanessa och killen, Seth träffas på deras dag.
- Okej. Hörde jag en tjej säga från bordet med “juryn”.
Jag tog ett djupt andetag och började sen läsa, precis som jag gjort för mig själv dagen innan, högt och tydligt trots att jag var väldigt nervös. När jag hörde att jag darrade lite på rösten försökte jag intalat mig själv att jag kan det här.


Kommentera massa nu! Vi vill höra vad ni tycker :)