Chapter 17 - What Did I Do Wrong?

Previous

- Så, Amanda? Hon verkar..snäll.. Sa jag och tog en klunk för att göra så att det såg mer trovärdigt ut.
Jag fick hålla tillbaka en kväljning.
-Snäll? Hon är så långt ifrån schysst man kan komma.
Han skrattade högt, och jag kunde inte undvika att undra vad som var så roligt.
- Hon tror att det är någonting mellan oss. Men om jag själv får säga någonting, så känner jag henne inte alls. Vi har inte ens träffats en dag, om man bortser från provspelningarna då. Förklarade han och skakade på huvudet.
- Jaså, det verkade inte som om det var så i husbilen i morse.
Justin frös till och satte i halsen. Han började hosta, och allt jag gjorde var att titta menande på honom. Till Justins räddning, ringde telefonen och han gick lättsamt för att svara.

 

När Justin äntligen kom tillbaka så blev jag lättad över att slippa sitta ensam. Medans han vart borta hade bara hans upprörda skrik hörts, så jag drar slutsatsen att det var ett jobbigt samtal.
- Vem pratade du med? Frågade jag intresserat.
- Det var bara Scooter, han ville att jag skulle komma tillbaka.
- Justin, förlåt men jag borde gå. Sa jag och reste mig upp.
Jag ställde ner den tomma koppen i köket på väg till hallen.
- Snälla, gå inte. Jag behöver ju någon som håller med om vad jag säger. Sa Justin rusade efter mig.
Jag kände hur en plötslig ilska kom över mig.
- Du har Amanda, fråga henne. Sa jag och rynkade på ögonbrynen.
- Jag vet inte om jag har rätt här, men är du svartsjuk Mel?
När jag mötte hans blick såg jag hur han log inbjudande.
- Varför skulle jag vara det? Snäste jag tillbaka och drog på mig skorna.
Inte en chans att jag låter hans leende förtrolla mig. Han valde Amanda, och nu ska jag gå.
- Jag har ingen aning, men, som en förklaring, så ska du veta att det inte är någonting mellan mig och Amanda, och det kommer det aldrig bli heller. Inte i världshistorien. Om hon inte byter personlighet bara sådär och blir till värsta super snälla och omtänksamma tjejen. Och det vet både du och jag att det inte kommer att hända.
- Så du säger att du bara leker med hennes känslor? För efter vad jag såg i morse så såg det ut som “någonting”.
- Nej, du missförstår. Vi satt där och tog det lugnt efter en inspelning och rätt som det var så låg hon på mig och..
Jag höll upp en hand och avbröt honom.
- Du behöver inte förklara dig för mig, ni gör vad ni vill utan att det blir mina bekymmer.
- Men du lät mig inte förklara klart. Det jag försöker säga är att jag gillar någon annan, så det kommer inte bli någonting mellan mig och Amanda i alla fall.
- Men då borde du satsa på henne då, istället för att spela med Amanda. Det är bara grymt.  
Jag gav honom en sista blick innan jag öppnade dörren för att gå ut.
- Melody, kan du vara snäll och vänta?

Justin överraskade mig när han tog tag i min arm. Och klumpig som jag är halkade jag till av förvåningen och trillade bakåt mot Justin, eftersom att han ryckte mig bakåt. Det hela blev en överraskning för Justin eftersom att han inte menat att rycka så hårt, så när jag föll på honom kunde han inte hålla balansen vilket ledde till att han ramlade baklänges längre in i rummet. Jag kunde inte undvika att börja skratta när Justins bröstkorg väl höjde sig som om den vibrerade för att han skrattade så att han kiknade. Jag skrattade fortfarande när jag vände på huvudet och tittade ut genom den öppna dörren.

Nervositet sköljdes över mig och skrattet försvann när jag såg två fötter stå precis bredvid mitt ansikte. Jag blinkade uppåt och såg en kvinna stå där med armarna i kors och som såg på oss med ett ansiktsuttryck som det bara lyste stränghet om.
Allt jag uppfattade av henne, gav mig känslan om att vi är i trubbel, speciellt jag, så jag makade mig av Justin och satte mig bredvid istället och låtsades att borsta av lite smuts på mitt ben. Justin vände sig frågande mot mig, men innan han hann säga någonting så vände han blicken och såg vad jag såg. Jag uppfattade genast nervositeten som spred sig som en våg över hans ansikte.

- Åh, hej mamma. Jag visste inte att du skulle komma så tidigt. Mumlade han tyst och reste sig upp.
Han rätade till frisyren och drog tröjan rätt innan han slutligen vågade att möta hans mammas blick.
- Vad ska det här betyda Justin?
Hon hade fortfarande armarna i kors och såg uppriktigt förbannad ut.
- Oj, så ohövlig jag är. Mamma, det här är Melody. Melody, det här är min mamma, Pattie.
Jag sträckte fram handen och log som en hälsning, men hon bara stirrade på min hand tills jag lät den falla till min sida igen.
- Jag vet vem hon är. Jag var i samma rum som dig när hon var på provspelningen över rollen för Vanessa. Det jag menar är, vad det här ska betyda.
Hon pekade på platsen där vi precis legat och stirrade misstroget på sin son.
- Jo, vi pratade och...
- Jag ville inte höra hela händelsen, bara en riktigt bra ursäkt. Gå upp till ditt rum Justin, så tar vi det här sen. Jag kom bara hem för att titta till dig och säga att jag ska ut och äta med några väninnor igen. Och gällande dig... Sa hon och stirrade så ilsket på mig att det kändes som om hon såg rakt igenom mig.
- Det kanske är dags att gå hem för dig. Fortsatte hon och plockade upp min jacka som åkt i väg i fallet.   
- Ja, jag hade precis tänkt att gå ändå. Sa jag och tackade tyst när hon räckte mig jackan.
- Men.. Protesterade Justin, men hans mamma höll upp en hand och han tystnade tvärt.
- Jag vet att jag inte är så rättvis och särskilt snäll just nu, men det här kan inte jag gå med på. Vi snackar om det här senare. Upprepade hon tyst till Justin innan hon marscherade iväg mot köket, där våra koppar fortfarande stod i vasken.

- Vad tror hon att vi höll på med egentligen?
Eftersom att hon tar det så seriöst menar jag. Och då gick det upp för mig.
- Jag vet inte... Började han, men jag avbröt honom precis som hans mamma hade gjort.
- Jag vill inte höra. Det var som sagt inte så bra att jag kom hit ändå.
Med de orden sagda vände jag på klacken och gick iväg längs den steniga vägen.
- Melody, vänta! Jag måste få säga det jag måste säga. Snälla..
- Vi ses på inspelningsplatsen i morgon. Hejdå Justin, och tack för chokladen! Ropade jag och avslutade samtalet där.
Men faktum var att jag inte gick för att jag var tvungen, utan för att jag inte ville höra det han skulle säga härnäst.

 

- Justin, är det okej om jag kommer in? Sa mamma mjukt och knackade på dörren.
- Det är öppet. Muttrade jag och la ifrån mig mobilen som jag haft i knät den senaste timman.
Jag har tappat räkningen på hur många sms jag har skickat till Melody som har förklarat att jag inte känner någonting för Amanda, utan för henne. Men hon har inte svarat på en enda, och det gör mig osäker och nervös. Och jag gillar inte att vara osäker och nervös, speciellt inte när det är en tjej som gör mig sådan. Men jag kan inte göra någonting åt det jag känner, eller..?

Jag mötte argt mammas blick när hon öppnade dörren och gick sakta fram till mig. Hon ställde sig vid huvudgaveln och tittade frågande på mig. Jag nickade stumt och hon satte sig vid mina fötter.
- Jag vet att du är arg Justin, men du måste förstå att..
- Nej. Sa jag lugnt och drog ena handen genom håret, endast för att ha händerna upptagna.
- Vad menar du med nej?
- Nej, jag vill inte prata om vad som hände. Nej, jag är inte arg på dig. Och nej, jag vill inte prata alls faktiskt.
- Men Justin. Sa hon lugnt och började smeka min fot.
Jag drog undan den och drog demonstrativt ihop dom så att jag hade dom alldeles intill mig.
- Jag ska inte tjata på dig, bara jag åtminstone får fråga en fråga. Du behöver inte svara, bara jag får ställa den, sen får du bestämma dig för om du vill fortsätta att prata eller inte. Sa mamma och såg sambiten ut.
- Vadå? Frågade jag och mötte hennes blick igen, nu nyfiken.  
- Varför är du så okänslig?
Jag studerade henne medans hon reste på sig och gick mot dörren. Hon såg sårad ut.
- Vad menar du?
Hon vände sig om och kollade på mig, riktigt länge, som om hon tänkte ut det perfekta svaret.
- Vill du verkligen ha reda på det?
- Ja, vad är det som jag har gjort som gör att du ska tycka att jag är okänslig mamma? Jag är inte självisk, ignorant eller..
- Nej, nej. Jag vet att du inte är något av de sakerna. Du är helt underbar, ger bort till mindre lyckligt lottade än oss och omtänksam, du är underbar. Upprepade hon och satte sig vid min fotända igen.
- Vad är det då?
- Jag har frågat mig själv många gånger idag om vad jag har gjort för fel i uppfostringen för att se dig behandla två tjejer så här?

 

_________________________________________________________________________________

 

Hej, ni får ett långt kapitel eftersom att ni inte fått ett på ett tag :) Vi hade tyvärr problem med publiceringen eftersom att blogg.se har ändrat design :) Men nu är det fixat :) Kommentera!

Kram Cissi och Hanna

Grymt bra!

Jättebra :D Men kan ni se till att de nt går för fort mellan Justin och Melody :3<3

Älskar din novell, och inlägget var toppen :) xx

hej länkbyte kanske skulle vara jätte snält är ny så :D

jätte bra.