Han såg på mig och suckade.

- Hej George, är Hope där inne? Frågade jag och tittade bakom honom.

- Öhm, nej Joelle. Det här är mitt rum. Hörde jag Josh säga och därefter skratta.

- Oj, måste tagit fel. Sa jag och var glad över att jag inte blev tagen på bar gärning.

- Fast egentligen, om man vill säga det förstås, så vet du att Hope´s rum är där nere. Vad gör du här uppe? Frågade Josh igen, som nu stod bredvid George och puttade honom i sidan.

- Jo... Började jag och tvekade.

Josh skrattade ännu högre, vilket gjorde mig irriterad. Jag vet vad han tror, och han har inte rätt.

- Okej, bara så du vet. Jag letar efter Hope här uppe eftersom att hon sprang iväg. Har ni sett henne eller inte? Frågade jag riktigt irriterat.

- Haha chilla. Nej, jag har inte sett henne. Sa Josh och gick in i rummet igen.

- Nej, jag har inte sett henne heller. Skyndade George sig att svara, förmodligen rädd för att jag skulle bli arg på honom.

Jag log mot honom innan jag gick längre in till de andra rummen. Bakom mig hörde jag hur George gick efter mig, så jag vände mig om. Han gick in i mig, vilket fick mig att ramla ner på golvet.

- Aj... Stönade jag och tog för benet.

- Oj! Förlåt, här låt mig hjälpa dig. Sa han och sträckte fram handen mot mig.

Jag tvekade innan jag tog hans hand och drog mig upp. När jag väl kom på fötter igen, stod han väldigt nära mig och höll fortfarande min hand. Så jag ryckte åt mig handen och log ursäktande innan jag mumlade ett tack och gick för att leta upp Hope. När jag kom till badrummet, öppnade jag dörren och såg Hope sitta på golvet medans Julie satt på toastolen med locket på, vänd mot Hope. När jag kom in tystnade båda två och tittade på mig. Hope hade fortfarande tårar i ögonen, så hon tittade bort när hon såg att George var med.

- Tack för att du hjälpte mig George, men jag tror att vi måste vara själva nu. Och snälla Julie, kan du vara snäll och gå ner du med? Jag behöver prata med Hope, ensam. Sa jag och tittade på Julie som satt och pillade med sina knogar, det såg ut som om hon ville slå till någon när som helst. Men tillslut gav hon med sig och gick ur badrummet tillsammans med George. När Julie stängde dörren efter sig gick jag fram till Hope där hon satt. Men hon vände sig så att hon satt med ryggen mot mig och tittade ut genom fönstret istället.

- Hope..Jag vet att jag skulle berättat. Men jag kunde bara inte, om du skulle vart i min situation skulle du vetat det. Hur skulle du gjort om du dejtade den snyggast, rikaste och kändaste killen i världen, men bara blev förföljda av papparazzis? Vi har inte riktigt pratat om att gå ut med förhållandet riktigt än, men just nu vill jag inte det. För att då kommer jag få alla Justin´s fans efter mig, och så kommer jag få dödshot och mycket annat, som Selena fick. Och du vet hur jag är, jag blir förkrossad bara någon säger att jag är jobbig eller någonting liknande. Så du måste fatta hur jag känner mig nu, med en bästa vän som hatar en och dessutom miljoners miljoner av tjejer som skulle göra allt för att bli av med denna mystiska tjej som Justin dejtar. Jo, om du inte fattade det så mår jag skit helt enkelt. Eftersom att ingen vet vem denna mystiska tjej är, så har jag inte fått några dödshot eller någonting annat än. Men när det väl kommer, så kommer det naturligtvis störa mig, men det som kommer förstöra mig innefrån är att du är arg på mig. Jag klarar inte av det bara. Jag vill att vi ska vara bästa vänner, som lek bråkar och kan prata om precis allt med varandra.

Jag tystnade och tog djupa andetag.

- Snälla Hope, sluta vara arg på mig. Sa jag och kände hur en ensam tår rann nerför kinden på mig.

Hope vände sig om och tittade med tårar i ögonen på mig. Jag torkade bort tåren och lät handen falla igen. Plötsligt gav hon ifrån sig ett tjut innan hon kastade sig i min famn. Vi stod och kramade varandra hårt och länge.

- Förlåt.. Mumlade jag och grävde in mitt ansikte i hennes hår.

- Det gör inget... Bästa vänner för alltid. Sa Hope och log genom tårarna.

- För alltid. Sa jag och kände nu hur glädje tårarna kom.

- Haha, vi måste se sjuka ut. Med mascara enda ner till tårna, så mycket som vi gråter. Sa Hope och skrattade hennes speciella skratt.

Alltid när hon skrattar, börjar jag också skratta eftersom att hon låter så kul. Så där stod vi, i Hope´s badrum och skrattade som bästa vänner.

Det var kapitel 34. Förlåt för ett bildlöst kapitel.
Kram Hanna och Cissi