Chapter 1 - The Future Can Be Frightening

Jag vaknade med ett ryck. Svetten rann längs pannan och ner i lakanen som sög till sig det som en svamp.
- Ännu en mardröm. Mumlade jag tyst för mig själv och tryckte ner huvudet i kudden med en suck.
Jag lyfte på huvudet och suckade ännu en gång när jag såg vad väckarklockan lyste upp, 04:16. Jag vände mig om i sängen och försökte att somna om. Efter en lång tid hade jag vridit och vänt på mig, men ändå inte lyckats att somna. När jag vände på mig ytterligare en gång bländades jag av solen som lyste igenom de nerdragna persiennerna. Snart hade jag vart vaken i över en timma. Varför måste jag påverkas av sömnlöshet just idag? Innan jag gick hem igår hade James tydligt sagt att jag skulle vara riktigt utvilad till imorgon. Men det blev tydligen raka motsatsen, jag kommer vara trött och tjurig, vilket förmodligen kommer att leda till att jag kommer göra dåligt på scenen.

“Pip Pip Pip.” Ljudet av min förskräckliga väckarklocka var det som väckte mig igen. Jag sträckte trött på handen och stängde av den med en suck. När jag kollade på klockan såg jag att jag bara hunnit sova två timmar sedan jag vaknade sist, klockan var 06: 50. Jag gick in i badrummet för att kolla på mig själv i min badrumsspegel. Huden var blek och svarta ringar under ögonen hade kommit fram under natten. Jag satte på vattnet och sköljde ansiktet några gånger för att i alla fall se lite fräschare ut innan jag drog på mig de första kläderna jag kunde hitta, ett par svarta jeans och en beige tröja. För att “puffa upp” mig lite satte jag på mig en klocka och lät ett långt halsband hänga från min hals. Jag sminkade mig snabbt innan jag gick ner till köket där mamma stod och gjorde frukost, så lägligt.
- God morgon gumman! Sovit gott? Frågade hon och log så fort jag kom in genom köksdörren.
- God morgon, och nej. Jag kunde inte sova inatt, för nervös tror jag.
- Aj då, när skulle du vara där?
- Halv tio. Svarade jag samtidigt som jag tog ett bett på en smörgås som mamma gjort i ordning till mig. .
- Jag kan köra dig om du vill, jag börjar ändå klockan 1 idag, möte förstår du.
- Verkligen? Tack mamma! Sa jag och log stort.
Det hade blivit lite krångligt att ta sig dit utan någon skjuts. När jag ätit upp små joggade jag upp till mitt rum för att ta min handväska innan vi skulle åka.

När vi satt i bilen passade jag på att ringa James för att fråga vad som skulle hända.
- Hej James. Det är Melody.
- Hej sötnos. Är du på väg till provspelningen eller? Såklart du är, varför frågar jag ens? Sa James och skrattade som vanligt åt sig själv.
- Du har fel. Vi är inte på väg till provspelningen, eftersom att vi är vilse!
Jag tittade surt på mamma som oroligt tittade på vägen framför sig och knöt händerna hårt om ratten.
- Vi är inte vilse. Hörde jag henne mumla lågt för sig själv.
- Nej, tydligen är vi inte vilse. Vi är bara mitt ute i ingenstans mamma! Utbrast jag förskräckligt och tittade återigen på skogen som omgav oss.
- Låt mig få prata med henne. Sa James lugnt i andra änden.
- Men du förstår inte, vi är... Ropade jag, men blev avbruten.
- Låt mig få prata med henne. Upprepade han, men lät fortfarande lika lugn.

Jag gav motvilligt mamma telefonen och såg hur hennes uttryck ändrades från orolig till leende
när James fick henne att förstå. När hon fått tag om situationen igen räckte hon mig min telefon, som jag tog irriterat. När jag tryckte den mot örat suckade jag högt och skakade på huvudet. Bara hon inte har förstört min chans att få den här platsen!

- Mel, lyssna på mig nu. Du kommer att bli någon minut försenad, därför vill jag att så fort du kommer fram måste du skynda dig att registrera dig själv. När du har gjort det kommer du ha mindre tid att öva än de andra, eftersom att du kommer lite senare, men det här fixar du tjejen.
Medans James pratade lugnade jag långsamt ner mig, så när han var klar nickade jag förstående för mig själv.
- Okej, “i got it”. Sa jag och log.
- Fixar du det här nu då? Jag kommer att finnas där för dig direkt efter du är klar där, åk bara ner till mitt kontor så kommer jag finnas där. Du kanske kommer att få vänta några minuter på mig, eftersom att jag måste ringa några samtal för att se hur du ligger till, men du kommer fixa det här utmärkt. Tro bara på dig själv Mel. Sa han uppmuntrande.
- Okej, ja, jag fixar det här. Jag fixar det här. Upprepade jag tyst för mig själv.
- Det är bra attityd, vi ses sen då. Gör din magi, och se till att förtrolla dom precis som du gör med mig. Okej?
- Jag ska försöka. Sa jag och log.
- Bra! Hejdå, lycka till nu.
- Hejdå.
När vi lagt på satt vi tysta, det var bara ljudet av motorn som ljöd i tystnaden.
- Har du fortfarande en “crush” på James eller? Sa mamma skrattretande och log stort.
- Tyst mamma! Jag var typ 10! Utbrast jag och vägrade prata igen förrän vi körde fram till den stora lokalen.

- Okej Mel. Det är nu din framtid bestäms, du kan göra det här! Mumlade jag för mig själv och tittade en gång till på den skrämmade byggnaden jag hade framför mig.

______________________________________________________________________________

Kapitel 1 :) Nu är novellen officiellt igång och jag och Hanna ska försöka att skriva så ofta vi kan för att hålla igång den :) Tycker ni att den är bra hittills, spännande haha? :) Kram Cissi och Hanna.