Justin’s Perspektiv

Jag drog efter andan och vände mig sakta om. Hur kunde hon känna igen mig? Jag har ju solglasögon och keps på? Åh. Tänkte jag för mig själv och kände mig dum. Det är det jag brukar ha på mig när jag inte vill synas. Inte konstigt att hon kände igen mig. Jag tittade på ansikte efter ansikte, mötte blick efter blick. Det var därför jag fattade vad som skulle hända innan det gjorde det.

- Spring. Mumlade jag till Joelle.

- Vad sa du?

- Spring!!

Jag tog tag i Joelle och vi började springa utan att vända oss om. Vi sprang ut genom dörren och vidare ut på gatan. Bakom oss hörde jag allas skrik och några som grät.

Efter flera tusen meter vågade jag äntligen vända mig om för att kolla om dom var kvar. När jag såg att det inte var det, stannade jag och drog efter andan. Det var... jobbigt!

- Man får bra kondis när man är känd i alla fall, det är en bra sak. Sa Joelle och skrattade medans hon nästan satt ner och drog efter andan hon med.

- Det ska jag säga. Det har du alldeles rätt i älskling.

- Nu kommer den stora frågan. Vart är vi? Frågade Joelle och kollade sig omkring.

- En sak är säker, vi är i en slags park, skog eller till och med ett naturreservat. Sa jag och tittade runt på alla träd som omringade oss.

Jag tittade mot Joelle som stod och tittade oroligt på mig.

- Justin, vad ska vi göra?! Sa Joelle oroligt.

Jag kramade om henne och pussade henne beskyddande på huvudet. Jag kan ju alltid ringa, jag fick med mig min mobil på utvägen. Jag tog upp mobil från fickan och försökte ringa. Men det stod klart och tydligt att det inte finns någon täckning alls.

- Ingen täckning. Mumlade jag och stoppade ner mobilen i fickan igen.

- Men hur ska vi komma här ifrån då?

- Vi har iallafall varandra.

- Vad gullig du är. Men allvarligt nu Justin, hur kommer vi ut från den här röran?

- Jag antar att vi får gå.

- Ja, kom då. Sa Joelle och började gå åt ena hållet.

- Vänta älskling. Vi kan inte bara vandra iväg utan att veta vilket håll vi går, på det viset kan vi gå i cirklar. Och dessutom vill jag ha en puss, kom hit.

Jag drog henne intill mig och kysste henne, först på pannan, kinderna, hakan, näsan och tillslut munnen.

- Jag älskar dig Joelle.

- Jag älskar dig med, precis som för någon sekund sen.

- Det är viktigt att säga att man älskar en ofta, på det viset visar man sin kärlek sötnos.

- Okej, det håller jag faktiskt med dig om. Sa Joelle och skrattade innan hon kysste mig igen.

- Men kom igen nu “smart guy” vi måste röra på oss.

Jag tog henne i handen och vi började gå åt det håll vi trodde att vi kom ifrån. Men efter 20 minuter hade vi fortfarande inte sett någon stad, hus eller inte ens en människa eller djur. Vi måste helt klart gått åt fel håll.

- Men titta, här är en bänk. Kan vi inte sätta oss här och vänta? Någon måste ju leta efter oss, väll?

- Som du vill, vi sätter oss ner för en stund och vilar fötterna.

Vi satte oss och Joelle hade sitt huvud på min axel, precis som igår kväll. Våran äng bestod av en vacker äng. Vänta! Sa inte Kenny något om att helikoptern skulle landa på en äng? Vi är i Paris. Hur många ängar kan det egentligen finnas? Jag trodde inte ens att det fanns en om jag ska vara ärlig.

- Justin, du ska åka igen när vi kommer hem va? Frågade Joelle och mötte min blick.

- Ja, tyvärr. Men jag är inte borta så länge, en månad, och sen är jag hemma en vecka och sen åker jag igen och är borta en månad igen. Det är inte ens nära från vad det var innan. Det här klarar vi.

- Det vet jag att vi gör, jag älskar dig Justin. Sa hon och la sitt huvud på min axel igen.

- Älskar dig så mycket mer.

Efter ett tag hörde jag hur Joelle’s andetag hade blivit djupare, så jag förstod att hon hade somnat. Hon hade lagt sig med huvudet i mitt knä, så nu satt jag och bara lekte med hennes hår och tittade på henne. Hon är så vacker när hon sover, det är en sak som är säker.

- Justin! Hörde jag någon säga bakom mig.

Jag ryckte till och tittade förvånat bakåt. Säg inte att det är något fan nu, Joelle sover och det vill jag ska stanna så. Hon måste vara urtrött efter den här resan.

- Jag ser att ni inte hade något problem att komma hit, va? Hur gick det med fansen egentligen?

Det var Kenny, tur nog.