Joelle’s Perspektiv

- Vad sa du? Jag trodde inte att du hade kontakt med honom längre. Mumlade Justin och tittade oroligt på mig.

- Det trodde inte jag heller. Och det var dessutom han som smsade mig, inte tvärtom. Så du har ingen anledning att bli tjurig Justin.

- Vad skrev han då?

- Bara att vi måste träffas typ omedelbart eller något.

- Du lyssnar inte på honom va? Jag menar, jag tycker inte du ska träffa honom.

- Nej, jag behöver inte träffa honom. Det viktigaste är bara att jag får reda på det som är så viktigt.

- Skicka sms och fråga då?

Jag nickade och började knappa in ett snabbt sms.

”Kan inte träffas idag, men vad är det som är så allvarligt?/Joelle”

Jag tryckte på skicka och kollade upp mot Justin.

- Varför var din mamma så arg förresten?

- Jag tror hon bara blev väldigt förvånad, och på något sätt trodde hon att vi har oskyddat sex..?

- Nej vad pinsamt. Men du sa väll att vi inte har det?

- Såklart, men hon berättade också anledningen varför hon inte tycker att vi ska gifta oss.

- Vad var det då?

- Hon vill inte att du ska bli med barn tidigt, som hon, så att vi blir väldigt unga föräldrar som inte vet någonting om livet liksom.

- Åh, så tur. Tur att vi har övertygat henne i alla fall. För det med unga föräldrar kommer inte hända, jag vill bli mamma först om något / några år.

- Ja, det är ju inte precis rätt tid att få ett barn nu eller hur? Men när vi väl har gift oss och köpt ett eget boende kan vi först tänka på när vi vill ha barn, om något år eller så.

- Hon hatar inte mig nu väll? Din mamma?

- Absolut inte! Hon bad mig förresten hälsa att hon var ledsen att hon reagerade på sättet hon gjorde.

Jag andades ut och log.

- Tur. Jag trodde det var kört för mig. Fast egentligen är det normalt att reagera som hon gjorde. Hon vill bara beskydda oss, det är allt. Jag tror jag förmodligen också kommer vara väldigt beskyddande när jag blir mamma. Liksom det är bättre att man bryr sig för mycket än inte alls. Det visar bara att man älskar en.

- När blev du så smart? Sa Justin och skrattade.

Jag tog en kudde och kastade på honom. Men istället för att fatta vinkeln och sluta skratta, fortsatte han tills han fick tårar i ögonen.

- Justin det var inte kul! Sa jag och gjorde ett nytt försök med att kasta en annan kudde på honom.

- Jo, du ska bara veta.

Tillslut började jag skratta också, men det var bara för att det smittar av sig. Han har ett sånt gulligt skratt. Både jag och Justin slutade skratta direkt när vi hörde att min mobil låta. Jag tog mobilen som låg på nattduksbordet Jag öppnade meddelandet och började läsa.

”Du är med Justin, eller hur? Sorry, men jag måste prata med dig, face to face. Snälla, det tar bara två minuter // George”

 

Justin som låg jämte mig läste också, så jag vände mig mot honom för att fråga vad han tyckte.

- Vad ska jag svara?

- Hmm, okej. Skriv att du kan träffa honom utanför ditt hus om ungefär en timma. Jag är inne, så om det händer något så gå bara in eller gör en signal eller något, okej?

- Helt säkert?

- Ja, låt oss få det här överstökat. Han kommer aldrig att ge sig.

Justin skakade besvärat på huvudet.

 

”Okej då, kan du komma hem till mig om ungefär en timma” Knappade jag in.

 

- Ska vi ta på oss igen och gå tillbaka nu eller? Jag tror mamma börjar bli otålig och det är ingen idé att reta upp henne ännu mer.

- Ja, det är nog bäst så.

Jag gick upp hur sängen och tog på mig kläderna som låg utslängda över hela hans rum, likaså gjorde Justin.

- Justin, har du sett mina byxor? Frågade jag och kollade skrattande runt i rummet...

- Nej.

Justin började att skratta och log fånigt. Hur kan dom ha försvunnit? Fast det är ju ganska troligt om jag tänker efter, vi såg inte vart dom landade... Jag fortsatte leta och hittade dem tillslut under Justin’s säng utan att tänka en minsta tanke hur dom kom dit när vi var på sängen.

- Ska vi gå då? Frågade jag när jag äntligen var klar.

Jag hade bättrat på sminket lite med reservnesesären som är så liten att den får plats i min väska.

- Vänta, du glömde en sak. Sa Justin och tog tag i min handled.

- Vad för något? Frågade jag och vände mig förvånat om.

- Det här.

Justin pressade sina läppar mot mina i en intensiv kyss. Han avslutade kyssen och log stort.

- Nu, kan vi gå.

- Nej, jag glömde visst något mer. Så klantig jag är.

Jag kysste honom igen och log sedan stolt när han tittade förvånat mot mig.

- Vadå? Jag ville ju också ha en.

Vi gick ut från Justin’s rum och ner till hallen.

- Går ni nu eller? För jag kommer om några minuter, säg det till Alexa. Och förlåt för innan Joelle, som jag sa till min kära son här så har jag inget större problem att ni gifter er egentligen, det är mer med det här... oskyddat sex delen som jag inte gillar.

- Jag sa till dig innan mamma! Vi håller inte på med det.

Justin vände sig mot mig och himlade med ögonen. Men jag mötte inte hans blick, utan jag kollade ner i golvet så fort jag kände hur kinderna blossade.

- Jag vet min son, jag vet. Men jag vill bara vara säker att ni förstår. Och Joelle. Sa hon och vände sig mot mig. Förlåt om jag gör dig obekväm, det är inte min mening.

- Vi går nu mamma. Vi syns sen då. Sa Justin och drog med mig ut genom dörren.

Jag hann inte ens säga hejdå, värst vad bråttom han hade då.

- Varför fick du så bråttom helt plötsligt?

- Jag fattade det som om du var väldigt obekväm. Så jag ville hjälpa dig att komma därifrån lilla sötnos. Sa Justin och kramade min hand medans vi gick längs trottoaren som lystes upp av solen.

- Det var jag också. Men det hade inte spelat någon roll ifall jag stannat kvar. Pattie är snäll, och har inget emot mig. Tror jag i alla fall. Sa jag och skrattade.

- Nej, hon har inget problem med dig. Kom igen nu, vi får inte komma försent till våran avrättning som vi förresten klarat ganska bra hittills, nu är det bara din mamma kvar då. Men det fixar vi.

Direkt när vi kom in till mig gick vi upp till mitt rum för att försöka vara ensamma innan mamma får ytterligare ett utbrott och det är dags igen.

- Jag vet inte om jag gillar att du ska prata med George faktiskt, han har inte gjort annat än ont för oss den senaste tiden och jag tvivlar inte det minsta att han kan göra det igen.

- Nej, nu när du säger det så...

Jag avbröts av att det knackade på dörren. Mamma stack in huvudet och log mot oss.

- Joelle. George är här. Ska jag be honom komma upp eller ska du komma ner?

- Nej, jag kommer ner.

Mamma nickade och stängde dörren efter sig.

- Jag går nu då, men så fort jag får reda på vad som är så viktigt så kommer jag upp direkt.

- Okej, ses sen då.

Justin pussade mig snabbt på kinden innan jag gick ner till hallen. Det kändes som evigheters sen, men där stod George och log mot mig.