Jag smällde igen dörren efter mig och rusade ner för trappan. När jag väl stod vid trappavsatsen tog jag ett beslut och öppnade bestämt dörren efter att jag tagit på mig skorna. Jag gick runt huset och satte mig på en av våra bänkar som vi har i trädgården. Bakdörren var öppen, så jag kunde höra mamma och Pattie tjattra där inne. Jag fattar inte... Tänkte jag för mig själv och kände hur det brände i ögonen på mig. När dom väl kom, lät jag dom rinna nerför mina rosiga kinder. Jag kisade upp mot himlen där solen lyste starkt. Inte så långt borta hörde jag fåglar kvittra. Sommaren börjar gå mot sitt slut, och hösten kommer med stora steg. Löven på träden har redan börjat bli lite bruna i kanterna..

- Vart är Joelle?! Hörde jag Justin ropa där inne.

Jag satt och tittade upp mot den blåa himlen när Justin sköt upp dörren och gick ut, eller snarare klampade ut, på verandan där jag satt. Det märktes på långa vägar på att han var irriterad, men han är inte den enda som är det.

- Jag vet inte varför du bara rusade ut sådär, men det gjorde mig ärligt talat förbannad! Du kan tydligen stå där och läxa upp mig, men när det är min tur att försvara mig, flyr du? Är det verkligen så det går till Joelle?!

Jag satt tyst och vägrade möta hans blick.

- Om du tillåter det, vill jag gärna säga det jag vill säga nu! Om du lovar att inte rusa iväg sådär igen. Jag har också känslor Joelle, och om man åtminstone ska klara att ha ett förhållande, måste båda få säga vad dom tycker. Okej? Lovar du att du inte springer iväg så fort jag börjat prata?!

Tårarna rann igen, så jag vände mig bort från honom ytterligare och nickade sakta.

- Okej, bra. Jag förstår verkligen inte varför du ens tänker på något så urlöjligt som att ha gömt din ring när du pratat med en vän. Jag förstår bara inte varför du lägger ner så mycket energi på sådant som inte är det viktigaste. Huvudsaken är ju att vi gifter oss, inte om någon dum ring. Ringen är bara en symbol för kärleken som finns mellan två personer. Det är hur man är mot varandra som räknas. Sitt inte där nu och säg att jag inte har rätt, för det vet du att jag har, eller hur? Kan du åtminstone säga det? Att jag har rätt, så att jag förstår att du förstår och lyssnar på vad jag säger?

Jag torkade tårarna och satt återigen tyst. Det hade blivit lite kallare i luften nu, så jag rös till varje gång det kom en kylig vindpust.

- Joelle, kan du snälla svara och sluta sitta där och ignorera mig?!

Jag vände mig mot honom och tittade rakt in i hans ögon.

- Vad vill du att jag ska säga?! Jag hade en liten “crush” på George innan vi träffades och nu gömmer jag en sån här sak för honom. Tycker inte du att det är konstigt?

- Har du gråtit Joelle? FrågaJustin lite försiktigare när han såg mina rödgråtna ögon.

- Det spelar ingen roll! Tycker inte du att det är konstigt?!

- Öhm, nej, inte speciellt. Med tanke på att jag inte går runt och tänker på sådana onödiga saker. Jag har frågat dig, och när du säger att han bara är din vän så litar jag på dig. Det viktigaste är att vi älskar varandra. Att du älskar mig som jag älskar dig. Annars är det verkligen ingen idé med äktenskap.

- Jag vet. Suckade jag och lugnade ner mig jag med.

- Varför gråter du gumman?

Justin la sin arm om mig och satte sig bredvid mig.

- För att vi bråkar, och jag står inte ut med att vara osams med dig.

- Hey, hey. Vi bråkar inte.

- Vad gör vi då?

- Joelle, inget förhållande är perfekt.

- Varför friade du till mig, från början? Mumlade jag.

- För jag älskar dig, över allt annat, och jag vill leva mitt liv med dig. Sa Justin ärligt och pussade mig på huvudet.

Ett leende spred sig på mina läppar.

- Jag älskar dig med. Justin pussade mig på munnen. Ska vi inte gå in? Våra föräldrar börjar nog bli oroliga och vill se vad vi håller på med. Sa han och log charmigt.

Jag nickade och vi gick hand i hand in mot dom väntande föräldrarna.