Joelle’s Perspektiv

Senare

Jag och Hope hade åkt hem till mig, för varför skulle hon stå där ute i kylan och tycka synd om sig själv? Och dessutom behövde hon ett ställe att bo på, och jag har nog med plats. Direkt när vi kom innanför dörren gick vi upp till mitt rum. Mamma är inte hemma, vilket nog är ganska bra för stunden. Hope ska slippa behöva bli utfrågad när hon mår så dåligt om det.

- Fint rum. Sa Hope och log utan glädje. Du har flyttat runt lite sen vi sågs sist eller hur?

- Ja. Jag log mot henne. Jag ska bara gå och ta fram en extra säng, du kan ta en dusch eller något så länge medans du väntar. Jag kommer tillbaka om typ 5 minuter. Sa jag och gick iväg.

- Joelle.

Jag vände mig mot Hope och log.

- Ja?

- Jag antar att jag bara vill... tacka dig. Men om jag ska vara ärlig så förtjänar jag inte det här. Jag slutade att prata med dig i månader. Du hade inte gjort något fel, det är bara något fel på mig.

Jag gick fram och satte mig bredvid henne på sängen. Tårar hade börjat att rinna nerför hennes kinder. Jag la armen om henne och log.

- Du behöver inte tacka mig Hope. Du är min bästa vän, och det har du alltid varit. Jag har inte börjat hata dig eller någonting, det ända jag har gått runt och tänkt på är att, när ska Hope komma så att jag kan berätta allt som hänt för henne. Och nej, det är inte något fel på dig, du gick bara igenom en svår tid för dig själv, och det är okej, för det gör alla. Okej? Jag hatar inte dig, och det har jag aldrig gjort.

Jag log och bemöttes av ett leende tillbaka. Kanske jag kommer få tillbaka min bästa vän nu?

- Men nu måste jag faktiskt gå och hämta en extra säng så att du kan sova, du ser ut att behöva det. Sa jag och reste mig upp.

När jag var vid dörröppningen hörde jag Hope säga mitt namn igen.

- Joelle?

Jag vände mig om och log.

- Ja?

- Tack.

Jag vände mig om igen och gick för att hämta en säng.

När jag kom tillbaka från vinden med den förskräckliga madrassen hade Hope kommit ut från duschen och satt nu vid mitt fönster och kollade ut.

Jag la ner madrassen och började bädda med rena lakan jag tagit fram ur garderoben. När jag reste mig upp igen såg jag att Hope nu satt och kollade på mig med ett leende.

- Du har inga kläder jag kan få låna?

- Jo, jag tänkte att du skulle fråga det. Det finns i garderoben, ta för dig.

Hon tog ut ett par mjukis byxor och en stor vit t-shirt. Vi satte oss i min säng och pratade igenom vad som hänt medans vi vart ifrån varandra. När Hope berättade om hur situationen vart med Sarah lät hon väldigt ledsen över att hon hade dissat mig och vart med Sarah. Men jag sa bara som det var, att det inte gjorde någonting.

- Hur är det med Justin då? Frågade Hope och log.

- Det är väldigt bra. Han är i Japan eller något sånt nu, men han kommer hem om mindre än en vecka.

- Vad kul. Saknar du honom inte?

- Du ska bara veta. Men vi klarar oss igenom det här,  för vi älskar varandra.

- Jag önskar jag var lika stark som dig, Joelle. Du kan säga nej till saker som inte jag kan.

- Alla gör misstag, du vet det. Och jag förlät dig för vad du gjort innan jag ens träffade dig, du vet när du ringde? Jag åkte dit för att jag saknar dig, okej. Annars skulle jag inte gjort det, eller hur? Kan vi inte bara glömma allt det här, jag är så trött på att höra det. Nu vill jag bara prata med min bästa vän om saker som hon missat.

- Tack. Verkligen, jag menar det.

Vi gav varandra en kram.

Ett långt tag satt vi och bara snackade minnen, men när Hope började att gäspa bestämmde vi oss för att gå och lägga oss.

- God natt. Sa jag innan jag släckte lampan.

- God natt.

Mamma hade kommit hem för ett tag sen. Jag hade nämnt att Hope var här och hon sa att det var okej, att hon fick sova över.

Imorgon är det fredag vilket är så skönt, eftersom att det snart är helg. Jag somnade inte långt efter det, tänkandes på Justin.

Jag vaknade av att mobilen lätt hysteriskt. Så fort jag vaknat till, kollade jag fort på klockan. 03:14. Det enda jag kunde tänka på var att jag ställt klockan fel. Men när jag väl kollade var det inte alarmet, det var Justin som ringde.

- Hej, det är Joelle. Mumlade jag trött och gäspade stort.

- Hej Joelle, det är Justin.

- Hej.

- Jag sitter på flygplatsen här i Japan. Jag kommer hem till dig, snart. Imorgon, jag hämtar dig efter skolan.

- Va? Mumlade jag eftersom jag inte förstod ett ord av vad han sa.

- Ja, jag kommer hem till dig nu. Jag klarar inte av Selena längre….

Vadå Selena?