Joelle’s Perspektiv

Fredag 8 September

- Happy birthday to you...”

Jag vaknade till och såg Brian och mamma stå vid sängkanten och sjunga ut sista tonen. När jag äntligen vant mig vid mörkret, kisade jag upp mot dom och dom mötte mig med ett leende och klappade mig på låret. Idag är det min dag, min födelsedag.

- Grattis!

- Tack.

Jag satte handen för ögonen när Brian gick och tände lampan.

- Din present står utanför, så gå upp nu. Sa han och gick ut genom dörren, utan att vänta på att jag stigit upp.

- Utanför? Mumlade jag tyst och reste mig upp för att kolla ut genom fönstret.

Även fast jag ansträngde mig, kunde jag inte se något annat än något par som var ute och gick, mammas bil och en silvrig bil. Precis när jag vände mig om för att fråga mamma vad det var för något, fattade jag och kollade ut genom fönstret med stora ögon.

- Vänta?!

- Ja.

Jag vände mig mot mamma som såg så lugn ut. Jag gav henne ett stort leende och kramade om henne hårt.

- Du måste skojja!!

Jag tog hårdare om henne och började hoppa upp och ner. Hon har köpt en bil till mig! En äkta bil, som bara är min!
 

- Gillar du den?

- Vad tror du?!

Jag gav henne ännu ett blixtrande leende innan jag rusade mot min mobil. Jag är bara tvungen att berätta det här för Sophie. Dagen började sjukt bra, så just nu känns det som om det inte kan bli bättre.

Efter några timmars städande i lägenheten kom hela släkten, förutom Selenas familj då. Jag hade fått bl.a kläder och smink, men i stort sett hade nästan hela släkten hjälpt till med att köpa bilen. Men jag kan inte klaga, det är världens bästa present någonsin.

- Är det dags för tårta då? Sa mamma precis innan hon fått våran uppmärksamhet.

Vi alla tyckte det var en bra ide, så vi alla satte oss ner för att ta en bit allesammans. Även fast vi var väldigt många, försökte vi så gott vi kunde trycka in alla i våran lilla 3:a
.

- Har ni bakat själva? Frågade mormor, som satt vid andra sidan bordet.

- Ja. Joelle och Brian var så duktiga och gjorde det alldeles själv förstår du.

- Åh, så duktiga ni är. Sa hon och nöp tag om Brian’s kind eftersom att han satt närmast.

Han gjorde en sur min och drog sig undan. Jag kunde inte göra annat än att skratta.

- Joelle. Idag för sjutton år sedan klockan 13:52 föddes du på sjukhuset här i vår hemstad Atlanta. Alltså nu... Började mamma, men hon avbröts av dörrklockan som ringde en ton i tystnaden omkring oss.

- Jag öppnar! Skrek jag och rusade mot dörren, allt för att slippa mammas pinsamma snack om minnen från när jag var liten.

Jag öppnade dörren och hade ett förväntat leende fastklistrat på läpparna om det skulle vara Justin som stod på trappen. Med min vanliga otur, gjorde han inte det. Det var inte ens nära. Där stod George med en bukett med rosa blommor i handen och log stort.