När jag vaknade upp tog det ett tag att inse att jag inte låg hemma i min egna säng. Jag blinkade till några gånger, som för att vänja mig vid det plötsliga ljuset. När min syn vant sig, kunde jag väl se mig omkring. Det var när jag väl kunde se omgivningen, se mamma sitta där med sin hand i min och såg tankspridd ut som jag förstod att jag var på vårt anmäla sjukhus.

- Hej, mamma. Sa jag och hostade till för en plötslig spykänsla spred sig i munnen på mig.

- Åh, du är vaken.

Mamma log stort och kramade min hand innan hon rotade i väskan efter något, innan hon såg upp med en lurig min.

- Jag hann köpa lite av ditt favorit godis innan jag kom hit.

Hon höll fram en ask med tootsie rolls.

- Tänkte att det kunde muntra upp dig lite. Jag måste få veta, var det något dåligt du åt någon annanstans eller hemma? Det skulle nämligen vara svårt att kunna leva med att ha förgiftat sin egna, kära dotter.

- Jag vet inte vad som hände, plötsligt fick jag kvällningar och rätt som det var låg jag på marken och kräktes. Men jag är säker på att det inte var din mat som gjorde att jag spydde, jag menar, du och Brian är ju inte sjuka och ligger och spyr?

Jag kramade hennes hand och såg henne bestämt i ögonen, även om det skulle vara hennes mat som gjort det kanske det inte skulle vart så snällt att säga det. Och vad spelar det för roll egentligen? Jag är säkert bara matförgiftad och kommer få lämna sjukhuset så fort jag blir godkänd och utskriven av doktorn.

- Läkaren sa att du skulle må bättre när du fick i dig lite socker nämligen. Annars skulle jag aldrig gett dig det så nära inpå. Sa mamma och pratade på som om hon inte sagt vad hon sagt.

Mammor.. Tänkte jag och skakade på huvudet.

- Det var ett smart råd av honom. Sa jag och öppnade en tootsie roll och kastade in den i munnen.

Jag kände ett extremt sug efter socker otroligt nog.

- Ja just det, någon Scooter ringde innan, sa att han var Justins manager? Aja, men jag tänkte att det inte var rätt tillfälle för dig att svara då, med tanke på att du låg och sov, men då sa han bara att du skulle ringa tillbaka så snabbt kunde eftersom att det tydligen var viktigt. Och kan du tro det?! Direkt efter han sagt vad han ville få sagt slängde han bara på luren som ingenting, utan ett hejdå till och med! Kan du fatta? Utbrast mamma och såg orolig ut.

- Han hade säkert bara bråttom, som sagt är han Justins manager och behöver dagligen till sådana saker du inte förstår. Muttrade jag och skakade på huvudet. Vad ville han förresten? Sa jag nyfiket.

- Jag vet inte sa jag ju, han ville inte säga. Men han hade visst all tid i världen att vara oförskämd. Muttrade mamma och kollade argt på sin hand.

- Det är inget att oroa sig för, har du min telefon?

- Eh.. ja. Här.

Hon gav mig telefonen i min utsträckta hand. Jag letade bland kontakterna och såg sedan numret jag fått av Justin.

- Scooter här.

- Hej Scooter, det är Joelle, du sa att du ville något viktigt?

- Ja, hej Joelle. Mår du bättre?

- Ja, jag behövde bara lite sömn. Sa jag och skrattade.

- Vad bra. Det är lika bra att gå rakt på sak. Justin han inte så han bad mig säga det, och vad gör jag inte för honom? Han missade planet, men han hälsar att han älskar dig och kommer ringa dig så snart han kan eller något.

- Hur kunde han missa planet? Jag pratade ju med honom precis innan han skulle gå på?

- Han är på väg till Atlanta med ett annat plan, han ska nämligen förbi Selena och Mandy för ett viktigt möte.

- Han sa ju att han inte ville åka dit.

- Ja, jag vet. Men jag var tvungen att övertala honom, jag skrev på ett kontrakt som tydligen sa att dom måste göra den här saken tillsammans. Dom hade annars tänkt att stämma oss.

- Varför skulle du skriva på ett sånt kontrakt? Du vet ju att jag och Justin är ihop.

- Förlåt, jag skrev på det innan ni träffades och nu kan vi inte göra något åt det.

- Men varför skulle...

- Det spelar ingen roll, det är en för lång historia. Jag måste gå.

- Men när kommer han tillbaka då? Utbrast jag och den vita väggen mittemot mig hade blivit väldigt intressant.

- Han skulle vara hos Selena över helgen, och sen på måndag är galan. Så måndag eller tisdag natt kommer han vara hos dig om jag känner honom rätt.

- Okej.. Är han på planet mot Selena eller?

- Ja, jag skickade iväg honom ungefär när hans plan skulle gått.

- Okej, tack för att du ringde, jag uppskattar det verkligen.

- Ingen fara, men Joelle. Jag vill bara be om ursäkt för att jag vart ett svin mot dig, det var inte min mening.

- Det gör ingenting.

- Säkert? Jag önskar er förresten all lycka till för bröllopet, jag ska försöka göra allt för att vara där.

- Tack, jag uppskattar det.

- Då säger vi så. Jag måste gå nu, men ha det så bra.

- Okej, hejdå.

Jag lade på och vände mig mot mamma som satt och tittade undrande på mig.

- Vad ville han?

- Inget viktigt.... Viskade jag och hoppades att min lögn inte skulle tränga sig igenom rösten.

- Okej. På tal om något annat, du ser mycket bättre ut nu, piggare.

Precis när jag tänkte svara henne kom en läkare in med ett pappersark i handen. Han satte sig på en pall jämte mig och harklade till innan han sträckte sig mot mig och kände på min panna. Han kladdade ner något på pappret innan han såg upp och log mot mig.

- Du är frisk som en nötkärna. Det här är vanliga reaktioner och...

- Vanliga reaktioner? Mumlade jag och såg oförstående ut.

- Ja, för att vara gravid i tredje månaden så är det fullkomligt normalt.

- VA? Skrek jag chockat och kramade mammas hand.

- Ja, du är gravid. Har ingen meddelat det?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 129, vad tycker ni?
Nu är det bara ett kapitel kvar (+epilog) hur tror ni novellen slutar? Vi vill höra alla era åsikter :)
Många kramar från Hanna & Cissi :)

Joelles Perspektiv

Jag ryckte till och rörde mig inte. Alla omkring oss hade tystnat och stod nu och stirrade förvånat på mig. Min hand for automatiskt upp mot kinden där Sarah slått mig. När jag fingrade på den svullna huden, fick det min mage att vränga sig ut och in. Den kändes som om jag precis hade blivit påkörd, och att jag svimmat av. Ilskan som gömt sig inom mig åkte upp till ytan i ett högt, argt stön.

- Kan ni inte bara lägga av och sluta bråka?! För fan, bete er som vuxna. Sarah, det ända jag har att säga till dig är, kan inte du bara lägga ner?! Hope vill inte vara under dig längre, okej? Sluta trycka ner och snacka skit om henne. Även om jag och Hope inte haft kontakt på ett tag är hon fortfarande min bästa vän. Och ingen bråkar med min bästa vän, okej?! Skrek jag så högt jag kunde, tills jag fattade att det var knäpptyst runt mig.

Till och med Sarah förblev tyst när jag tog Hope i armen och marscherade därifrån.

- Hur gick det med kinden? Frågade Hope och såg oroligt på mig.

- Det gick bra. Sa jag, även om min kind verkade värka i takt med mina hjärtslag.

- Är du säker på det? Frågade Hope och började fingra precis under mitt öga. Ska jag inte ta dig till syster då?

- Nej. Så farligt är det inte. Sa jag och skyggade när hon råkade komma åt en känslig punkt.

En timma framåt hade det bestämts att våran klass skulle få håltimma. Läraren skulle på något möte eller någonting, jag bryr mig inte. Men jag och Hope bestämde oss i alla fall för at göra det bästa av stunden och gå till Starbucks för att ta en kaffe. När vi gick in genom dörrarna svärmade det av folk som gick fram och tillbaka mellan borden. Det förvånade mig därför inte att det var svårt att hitta ett bord, men tillslut blev ett ledigt precis vid fönstret
.

- Jag kan gå och beställa, vad vill du ha? Frågade jag Hope och reste mig upp.

- Överraska mig.

Jag log och gick iväg för att beställa till oss. Det blev två latte med två kanelbullar som sockerintag. Man måste ju få gotta sig ibland. När jag betalat gick jag med brickan mot Hope.

- Det fick bli en latte. Sa jag och ställde muggen framför henne. Det gick bra va?

När hon inte svarade kollade jag upp och upptäckte att hon satt och stirrade på något. Jag följde hennes blick bort mot ett bord med högljudda killar.

Jag puttade på henne och skrattade.

- Någon du känner eller?

När hon inte förstod vad jag menade, nickade jag bort mot killarna. Hennes kinder blev snabbt rosa och hon tittade ner i knät.

- Vadå? Är det någon du gillat ett tag eller?

- Ja, på sätt och vis. Vi har vart ihop, men för en månad sen gjorde jag slut, och har inte sett honom sen dess. Han ser så mycket snyggare ut nu.

- Vänta lite nu. Jag visste inte att du hade en pojkvän. Berätta allt för mig. Sa jag intresserad och lutade mig framåt när Hope började att prata.

Killen hette Peter och dom blev ihop ungefär precis när jag och Hope började att bråka. Han var ett år äldre och tydligen väldigt mogen för sin ålder.

- Jag har Justin, men jag måste säga att han ser bra ut. Sa jag och tittade bort mot bordet för minst tionde gången den senaste halvtimman.

- Bort med tassarna! Utbrast Hope och slog på skoj till mig på armen.

- He’s all your’s, jag vill inte ha någon annan än min älskling. Inte ens en söt kille kan ändra på det, eftersom att Justin är den snyggaste för mig, det finns bara han. Jag tror inte ens att jag har kollat på en kille på det där sättet sedan vi blev ihop.

- Åh, en sån kille vill jag också ha. Men ni förtjänar varandra, verkligen.

Hope log mot mig och för första gången på länge kände jag att jag verkligen hade min kompis tillbaka.

- Du kommer hitta din speciella du också. Men på tal om Justin, han kommer hem idag förresten.

Jag log stort och kände saknaden i mitt bröst.

- Vad kul! Då kanske jag kan få träffa honom?

- Kanske inte idag, jag vill bara vara själv med honom, ta igen det vi förlorat du vet?

- Ja, så hade jag också gjort. Men man kan ju alltid fråga. Sa Hope och log.

- Ska vi gå tillbaka nu eller? Vi börjar om 10 minuter otroligt nog.

Hope reste sig upp och tog på sig jackan.

- Vi har inget val, eller hur?

- Nej.

På vägen tillbaka gick vi bredvid varandra och pratade som om vi aldrig bråkat alls. Solen lyste högt på himlen, inte ett ända moln.
 

Joelle och Hope

Helt plötsligt kände jag en yrsel sprida sig genom min kropp, och jag vinglade till. Hela min syn snurrade och det kändes som om jag skulle falla ihop vilken sekund som helst.

- Joelle?! Mår du bra? Frågade Hope och stannade för att hjälpa mig att stå.

- Va? Mumlade jag som svar, eftersom att jag inte hörde vad hon sa. Det lät som om hon viskade.

- Joelle?! Ropade Hope när jag böjde på mig.

Det kändes som om magen vändes ut och in. Det var det sista jag kom ihåg, att jag kräktes upp hela lunchen över Hope.

______________________________________________________________________________

Ja, vad händer här? Stanna för nästa kapitel som kommer snart :) Kram Cissi och Hanna.

Justins Perspektiv

Tidigare

- Jag måste gå på nu. Jag älskar dig, ringer när jag är framme. Avslutade jag och la på samtalet med Joelle.

Jag kan inte vänta tills jag kommer hem och får hålla om henne. Jag måste väckt henne, för hon lät så trött när jag pratat med henne. Och kände en stark skuldkänsla över att ha väckt henne mitt i natten, är hon ska till skolan imorgon. Hon har ju sagt att hon vill fokusera på skolan, så det borde jag fatta.

- Flyg 34, stänger om 10 minuter. Jag upprepar, flyg 34 stänger om 10 minuter. Hördes det ur högtalarna.

Jag tog min jacka och gick mot ingången av planet. Plötsligt hoppade två tjejer fram i mitt synfält. Jag log mot dom och tänkte sedan gå förbi dom, när jag tänkte på att det förmodligen ser väldigt oförskämt ut om jag bara går, så jag stannade till och vände mig om.

- Var det något ni ville eller? Jag log så stort jag kunde och gick fram till dom.

Det är alltid kul att träffa fans, men just nu hade jag bara Joelle på huvudet.

- Kan vi få din autograf och kanske ta ett kort med dig? Sa den minsta av dom och log blygt.

Det är det gulligaste jag någonsin sett. Jag tog upp henne i famnen och log.

- Självklart.

För stunden glömde jag bort allt som hade med Scooter, Selena och till och med Joelle att göra. Jag blev så tagen av att mina fans stödjer mig hur jag än gör, och att dom fått mig hit jag är. Jag vill bara försöka ge tillbaka så mycket jag kan.

Den största av tjejerna tog fram en kamera och gick en bit ifrån för att få med hela oss. När blixten for av log jag stort mot kameran och pussade sedan den lilla flickan snabbt på kinden innan jag släppte ner henne igen. Den andra tjejen kom fram till oss igen, nu denna gången med ett litet skrivblock och en liten rosa penna. Hon sträckte blygt fram sakerna mot mig och vägrade möta min blick. Jag skrattade och kramade om henne.

- Vad heter du?

Hon tittade upp mot mig och började att rodna.

- Alison, och det här är min lillasyster Amanda. Sa Alison och pekade på den lilla tjejen jag så omsorgsfullt hade kramat innan.

- Okej, Alison och Amanda.

Jag tog emot blocket och började klottra ner min autograf och en liten hälsning, fortfarande med Alison i famnen.

- Här har ni sötnosar.

Jag räckte fram blocket och log.

- Men nu måste jag tyvärr gå, ska hinna med ett plan till Atlanta.

Jag sa hejdå innan jag skyndade mig till ingången igen. Men när jag väl kom dit hade dom stängt igen och ingen stod kvar där.

- Fan. Svor jag för mig själv och tog upp min mobil.

Precis när jag tänkte ringa Joelle hörde jag hur någon ropade mitt namn. Jag vände mig om och såg Scooter springa fram mot mig. När han kom till mig var han andfådd och andades ansträngt.

- Justin.... bra, du har inte gått på än.. Du får inte åka tillbaka riktigt än, jag behöver verkligen att du ska åka upp till Selena och Mandy för att bestämma det här. Du behöver vara med henne på måndag.

- Nej! And for the record, jag missade flyget, jag valde inte att inte gå på. Jag behöver inte vara med henne på måndag, säg en bra anledning.

- Hon och Mandy hotar att stämma oss om vi inte gör det.

- Vadå stämma? Hon har ingenting emot oss, och vad har vi gjort?

- Jo, tyvärr... Tydligen har jag skrivit på ett kontrakt, där det står att du måste hänga med eller någonting. Jag vet! Det låter extremt konstigt. Varför skulle jag skriva under ett sånt kontrakt. Och om jag ska vara ärlig så vet jag inte, jag gjorde det la för en lång tid sen, när jag och Mandy började att planera det. Men som mitt försvar, du och Selena var fortfarande ihop då.

- Det var ju jätte länge sen! Kan vi inte upphäva det eller någonting då?

- Jag vet, men det var då vi började att planera. Tydligen så är Selenas klänning skräddarsydd just för denna dagen eller något, jag vet inte. Och nej, tyvärr, jag har redan försökt, tro mig. Jag kontaktade din advokat så fort du protesterade att du inte ville, och om du inte visste det, så lyssnar jag visst på dig. Jag bryr mig om dig, för du är mer än bara en klient. Du är min bästa vän och har alltid varit, okej?

- Jag har redan ringt Joelle och sagt att jag är på väg hem. Vad ska jag säga till henne?

- Jag kan ringa henne, det är lugnt. Det är det minsta jag kan göra för dig efter det här.

- Okej, när vill du att jag ska åka upp då?

- Nu faktiskt. Det är redan ett plan bokat för när vi skulle åkt upp, och jag ville inte avboka det ifall att. Och Selena bor ju också i Atlanta, så du kan åka till Joelle efter mötet.

- Nu? Ska jag åka nu? Sa jag och lät lite oförskämd.

- Ja, och... du får åka själv. Jag, din mamma och alla i ditt crew måste stanna här. Det är ett stort möte imorgon som vi måste närvara på.

- Jaha, kan du visa vart jag ska gå på då? Och lova att du ringer Joelle då, och säger att jag blir sen?

- Ja, jag lovar!

Han tog mig i hand och vi gjorde en “kill” hälsning innan vi gick iväg mot mitt plan jag skulle ta istället.

När jag väl satt mig på planet och sagt hejdå till Scooter satte jag mig bekvämt i det lilla planet jag skulle flyga i. För en stund sedan hade jag fått ett glas med vatten och en varm macka att äta medans vi flög. Jag tog upp mobilen och stirrade på min bakgrund. Det var jag och Joelle på stranden förra sommaren, och Joelle log det vackraste leende jag någonsin fått se. Jag bestämde mig för att skicka iväg ett litet sms ändå, som en säkerhetsåtgärd.

“Hej älskling, ändrade planer. Scooter kommer att ringa och berätta allt för dig, om han inte redan gjort det. Jag ville bara säga att även om jag behöver göra det här nu, så längtar jag jätte mycket tills vi träffas igen, jag kan inte vänta. Jag älskar dig med hela mitt hjärta, även om det stannar varje gång du ser på mig, varje gång jag möter dina ögon. Jag vill bara ha dig, alla dina brister, misstag, leenden, skratt, skämt och din sarkasm. Allting. Jag vill bara ha dig.”

Jag klickade på skicka och suckade lättat när överföringen var klar. Jag lutade mig lättat tillbaka och tänkte att det var lika bra att sova resten av vägen.

______________________________________________________________________________

Det var kapitel 127! Hoppas ni gillar’t :) Det fick bli ett långt kapitel till er. Snart är den här novellen slut, och då hade jag och Hanna tänkt att börja på någon ny. Har inte kommit på en idé riktigt än, men det kommer väll :) Kram, Cissi och Hanna.

En lång stund stod jag bara tyst och stirrade ut i tomma intet. Vad var det hon hade sagt? Hade hon blivit utslängd? Varför? Jag rätade till mig och harklade högljutt.

- Varför? Frågade jag med krasslig röst som tydligen inte ville höras.

- Du vill inte veta.

Hope tittade skamset ner på sina fötter.

- Hope, du vet att du kan lita på mig va?

Hon kollade upp och jag möttes av ett par söndergråtna ögon.

- Mamma och pappa fick reda på… Snyftade Hope fram.

- Fick reda på vad?

- Jag röker, dricker, festar, tar med killar hem eller hem till dom, det är inte direkt den dottern någon vill ha.

Jag satt tyst, eftersom att jag inte hade något att säga emot, jag kunde inte. Hope har verkligen förändrats på sistone, och även om jag inte vill erkänna det för mig själv så har hon helt rätt. Allt jag kan göra är att hoppas, hoppas på att hon kommer att fatta vart hon är på väg.

- Jag vet inte vad jag ska göra. Joelle snälla hjälp mig, jag ber dig.

- Jag… Jag vet inte vad jag kan göra. Sarah då, har du frågat henne?

- Hon har varit fejkad från första början. Joelle, du är den ända jag kan lita på, snälla hjälp mig.

Hope såg ut som om hon ville ställa sig på sina bara knän och be mig. Det var då jag fick en idé.

- Du kan få bo hos mig om du vill? Sa jag och log.

Justins Perspektiv

Jag kan inte fatta varför Scooter ens tänker tanken på att jag vill gå med Selena, han borde inte ens gett mig det förslaget, speciellt inte såhär mitt på dagen då han vet att jag tänker på henne. Han borde förstått vid det här laget att jag ska gifta mig med Joelle och att jag inte vill ha Selena här som förstör allting. Jag vill inte riskera det jag har med Joelle, det speciella vi har. Jag älskar henne med hela mitt hjärta och det är henne jag vill ha, inte en ett ex som jag är helt färdig med kärleks mässigt. Inget ont mot Selena, men på senaste tiden har hon liksom tydligt vart i vägen för oss och visat att hon verkligen inte gillar Joelle. Men jag kan inte fatta, Joelle är hennes kusin, kan hon inte bara acceptera det och gå vidare. Jag skulle gärna vilja börja umgås med Selena igen, bara hon slutar göra vad hon nu har i tanke att göra.

- Kommer du eller? Frågade Scooter från dörröppningen.

Jag tittade runt mig och såg att alla stolar var tomma. Vart tog alla vägen? Jag reste mig upp och gick sakta fram till Scooter.

- Vart ska vi?

- Lyssnade du inte igen? Frågade han och flinade stort.

Jag skakade generat på huvudet och log.

- Vi ska och hälsa på Selena och Mandy för att kunna planera måndagen.

Jag slutade att le och tittade upp på honom.

- Okej, innan du skäller ut mig. Ja, jag vet att du inte vill ha med Selena att göra eller någonting mannen, men jag måste erkänna att det är väldigt bra för pressen, så slipper dom snoka så mycket. Alla blir nöjda.

Han slog ut med händerna framför sig och såg så oskyldig ut han kunde.

- För pressen? Det kommer bara att bli värre, förstår du inte det? Det är pressen som kommer att förstöra allting, för de kommer tro att jag är otrogen mot Joelle.

- Justin, Selena är känd, du är känd, och det är lika med mycket pengar. Kom igen nu, du måste tänka på våran situation också.

- Det här handlar inte om pengar utan hur jag vill att mitt och Joelles liv ska bli tillsammans, inte att Joelle ska få massa hat brev som kommer förstöra henne. Jag skiter fullständigt i pengarna, har du inte förstått det? Jag ska inte gå med Selena på måndag, bara så du är informerad om det, så att du inte kommer tjäna några pengar. Sa jag med ironi i rösten och trängde förbi honom.

- Men Justin, du...

- Save it.

Jag lämnade honom bakom mig där han stod i dörröppningen och försökte förklara sig själv alldeles i onödan. Jag trodde han förstod, tydligen inte.
__________________________________________________________________________

Kapitel 125, vad tycks?? :)
Jag (Hanna) vill bara säga att nu är det inte långt kvar på novellen. Det kommer bli till 130, + en epioliog. Men när denna novellen är slut så kommer en ny börja, men det kommer dröja ett tag. MEN innan  det så kommer ett spännande slut på "Under The Mistletoe"

Kramiz Hanna och Cissi

1 Månad Senare

Joelle’s Perspektiv

Ännu en dag i skolan, torsdag, vilket betyder att vi har matte direkt på morgonen.

Har vart här i en månad sedan vi började igen, och jag måste erkänna att jag redan är sjukt skoltrött. Hela dagarna tänker jag på Justin och kan inte koncentrera mig på lektionerna. Han har åkt iväg på ännu en turné och jag kommer inte se han på ett tag... igen. Rihanna har tydligen också börjat att samarbeta med honom, så nu har de släppt en singel tillsammans som dessutom ligger på topp 1 listan.

Sarah har helt plötsligt börjat att tro att vi är bästa vänner eller någonting, för att hon hänger efter mig som om jag vill spendera tid med henne, som om jag vill lyssna på hennes prat om onödiga saker. Och om det inte var nog, så tvingar hon mig att sitta med henne i matsalen, vilket jag självklart inte vill. Det har gjort så att jag inte hunnit prata med mina riktiga vänner om hur jag känner, och fråga hur dom känner sig. Jag vill bara bort från allt det här skitsnacket.

Hope är inte som jag trodde, hon har inte förändrats ett dugg. Fortfarande samma blonda hår, sminket och röker, avskyvärt. Jag bestämmer inte hur hon ska vara, bara hon är lycklig så spelar det egentligen ingen roll.

Jag får ständigt hat brev i mitt skåp, förmodligen från alla bieber- fans som finns i skolan. Jag bryr mig egentligen inte, utan varje gång det ligger en hög i mitt skåp, går jag till närmaste papperskorg och slänger dom. Jag har snackat lite med Justin på eftermiddagarna, när han inte är upptagen förstås. När jag berättar allt som händer runt omkring mig i skolan, alla förändringar, säger han varje gång som han sa vid första skoldagen. “Du borde gå i privatskola.” Men det vill jag inte, vill inte komma bort från Sophie och Julie. Vi har hunnit skypa ett fåtal gånger också, men det har bara slutat att jag är i tårar, och Justin mumlar tröstande ord från andra sidan jorden. Jag älskar honom så mycket, det är därför det gör så ont.

Mitt och Justin’s bröllop närmar sig, datumet är satt den 14 februari, alla hjärtans dag. Justin tyckte att det skulle vara romantiskt, och det erkänner jag faktiskt. Det är bara October, men jag och mamma har flera gånger suttit ner och pratat hur vi ska göra på bröllopet, hjälpt mig att planera. Hon har lagt fram flera underbara klänningsförslag som jag ska kolla på, men jag har inte riktigt hunnit än. Jag och Justin har bestämt oss för att vi vill gifta oss på Miami eftersom att det är varmt där, medans det är kallt här.

Jag rycktes ur mina tankar när någon puttade på mig. Jag vände mig sömnigt om och blev inte förvånad när Sarah log falskt mot mig. Nu börjar det igen.

-Joelle?

-Ja? Mumlade jag klistrade på ett trevligt leende.

- Max, du vet den snygga killen i klassen över oss. Han har fest i helgen, vill du komma? Du kan ta med Justin om du vill?

- Öhm, det går faktiskt inte. Justin är på turné. Sa jag och log för mig själv. Nu behöver jag ingen anledning till att säga nej.

- Men du kan väl komma?

- Miss Wintson! Huvudet i boken och sluta prata. Hörde jag våran mattelärare säga framme vid tavlan.

Jag vände mig om och försökte se koncentrerad ut. Ibland, väldigt sällan, kan en lärare vara räddaren i nöden. Om jag inte minns fel så går George i hans Max klass. Om George skulle komma, skulle det bara bli problem, så det är ingen bra idé ändå.

När jag kom hem efter skolan lade jag mig i soffan och började kollade på tv. Vi hade inga läxor idag, tack och lov. Idag får det bli en heldag framför tv:n för mig. Jag hoppade till av att min mobil lät från hallen. Jag reste mig upp och tog upp mobilen som låg på hallbordet. Ett sms från Justin. Jag log stort när jag öppnade det.

”Hej sötnos, jag saknar dig. Jag kan inte vänta tills jag ser dig nästa vecka, älskar dig. Justin <3”

Nästa vecka? Igår sa han ju att han skulle komma em om tre veckor, har det hänt någonting?

” Hej, saknar dig sjukt mycket. Var det inte tre veckor älskling? Glömmer du bort att du sa det igår? ;) Puss, din sötnos Joelle”

Jag satte mig vid tv:n igen, nu med mobilen i ett fast grepp, i väntan på att Justin skulle svara.

”Jo, egentligen. Men för mig gör det inget ;)”

”Nej, inte för mig heller. Det är faktiskt SUPER om jag ska vara ärlig. Saknar dig så mycket, kan inte vänta. Älskar dig”

”Älskar dig med, ska ut på scen nu. Vi hörs senare. *Sad face* Puss.”

“Okej, bryt ett ben nu älskling.”

”Tack. Favorite girl ska jag köra nu. Ikväll är den ägnad åt dig. Alla andra här också, men framför allt dig idag. Jag tänker på dig :).”

”Jag älskar dig.”

” Älskar dig med.”

Jag log stort för mig själv när jag insett för mig själv. Han kommer hem om en vecka! Om en vecka kommer han vara här i mina armar igen! Kan inte vänta.

När jag väl tagit mig till samman, lyckades jag fatta vad som precis hänt. Jag drog upp solglasögonen på huvudet. Bakom Sarah fanns bland annat Hope. Min blick fastnade extra länge på henne. Jag saknar det vi hade. Jag skakade på huvudet och gick därifrån. Tro inte att jag vill umgås med er så fort ni vill hänga med mig. Tänkte jag och fnös för mig själv.

- Joelle, vi börjar inte om först 5 minuter, du behöver inte gå in nu. Hörde jag Sarah ropa efter mig.

Jag gick in och satte mig vid min vanliga plats vid fönstret. Precis när jag dumpat ner väskan bredvid mig, gled Sophie in på platsen bredvid mig.

- Vad är det med Sarah och alla dom tjejerna? Så fort du kom fick dom typ spel och började uppföra sig som förvirrade höns. Sa hon lågt och skrattade tyst.

Jag vände mig mot henne.

- Jag har absolut ingen aning. Så fort jag kom in genom dörren så var dom på mig. Jag har ingen aning varför.

- Ingen aning? Det kan ju bara vara en sak det här handlar om. Justin.

- Tror du verkligen det? Sa jag och tänkte efter.

Ja, jag antar att hon har rätt. Jag visste att Sarah måste ha en väldigt bra anledning till att ens prata med mig. Hon hatar mig, jag hon, det är så det ska vara. Jag behöver inte Sarah som tror att vi kommer bli bästisar.

- Du ska väll inte...? Började Sophie, men avbröt sig och en äcklad min for över hennes ansikte.

- Jag ska inte vad?

- Jag menar, umgås med henne?

- Vad tror du?! Nej! Såklart jag inte ska, hon är falsk. Jag behåller gärna mina riktiga vänner precis där vi är. Och du vet att jag inte står ut med att ha för många omkring mig utan att bli obekväm på något sätt.

Hon andades ut.

- Jag trodde nästan att du skulle överge oss där. Välkommen tillbaka Joelle. Sa hon och log varmt.

Hela dagen var ganska spänd runt omkring mig. Det är folk som viskar runt omkring mig hela tiden, vart jag än vänder mig. Det är inte bara störande, utan också väldigt jobbigt att bli utsatt av så många på en gång. Lunchen var nästan värst. Jag satt ner vid ett bord med Sophie och Julie och bara pratade för att komma ikapp det vi missat med varandra under sommaren. Dom hade tydligen haft det jätte tråkigt här hemma medans jag var ute och reste med Justin. Jag fick avbryta mig flera gånger när jag kände iver att berätta om förlovningen. Jag och Justin har gått med på att inte säga någonting till någon, och det betyder ingen.

Mitt i lunchen hade i alla fall Hope kommit fram och dragit mig åt sidan. Jag hade bara stått där med armarna i kors över bröstet och väntat på att hon skulle förklara sig själv. Och jag kunde ju alltid hoppas att hon drog mig åt sidan för att säga förlåt och berätta vad hon har haft för sig under tiden vi inte träffats. Men så blev det ju såklart inte. Sarah har visst lyckats med att förvandla Hope till en liknelse av sig själv. Hon hade frågat likadande frågor som Sarah gjort, vilket jag inte kände att jag skulle svara på. Dessutom kan Hope inte förvänta sig att jag ska berätta allt för henne igen bara om hon kommer fram till mig. Då tror hon helt fel faktiskt. Även fast jag inte kommer ihåg vad vi bråkar om, vilket är ironsikt, så kan jag bara inte förlåta henne för att ha ignorerat med hela denna tiden, förolämpat mig.

Direkt när jag fattade vart hennes frågor skulle leda till, suckade jag och gick ifrån henne utan att säga ett ord. Jag önskar att Hope ska fatta att hon inte är som Sarah och dom andra. Långt därinne kan jag fortfarande se den speciella flickan som var min bästa vän innan.

När jag väl kom hem, la jag mig utmattad ovanpå sängen och andades ut. Jag måste somnat, för när jag väcktes av mamma var det kolsvart utanför. Och jag hade lovat att ringa Justin direkt efter jag kommit hem från skolan. Så blev det ju med det. Han måste vara upprörd och orolig just nu.

Justins Perspektiv

Jag pillade nervöst och oroligt med mobilen. Joelle skulle ringt för... Jag tittade på klockan. … 3 timmar sen. Tänk om det har hänt henne någonting och behöver hjälp! Jag började slå in hennes nummer, men när jag fick en sträng min från Scooter la jag bort den direkt. Vi är mitt i ett viktigt möte, och ingenting får egentligen störa det. Vi håller på att börja planera på nästa turné, vad den ska ha för huvudämne och hur många låtar som kommer behövas att skrivas till mitt nästa album. Jag började pilla med mobilen igen, men när jag fick en sista stränga blicken från Scooter igen, la jag ner den i fickan och suckade.

- … planeringen... kostnaden... vart.

Då och då hörde jag små ord av vad som sades runt omkring mig. Även om jag ville lyssna, så kunde jag inte. Jag hade Joelle på minnet, och när det händer verkar det som om jag aldrig kan koncentrera mig på saker.

- Heeej! Utbrast alla plötsligt, vilket fick min uppmärksamhet.

Jag vände mig om log stort när jag såg Rihanna stå bakom mig och le.

Sista delen på 121, vad tycker ni?? :)

Skolan har nu börjat, första dagen idag, och jag kände större och större längtan efter bröllopet, mitt eget bröllop, för varje dag som gick. Mamma hade faktiskt vant sig vid tanken att jag och Justin var förlovade och skulle gifta oss någon dag snart. När jag har haft lite fritid, har jag faktiskt hunnit smaka på lite idéer i mitt huvud. Jag har kommit fram till att jag gärna vill vara utomhus på en solig dag. Jag och Justin har också diskuterat några av idéerna och vad vi tycker, och det märks att Justin inte bryr sig så mycket om hur det blir, bara det händer. Inte som med mig då. När jag var mindre drömde jag alltid om att ha ett stort bröllop, stor vit brudklänning och allting, precis som alla gjorde när dom var små, ett prinsesslinkande bröllop. Men när det väl är dags, jag menar, det börjar luta mer åt Justins håll, bara vi gör det. Bjuda familj och närstående vänner, ett bröllop för familjen kan man säga. Ingen paparazzi, aldrig.

- Joelle. Vad gör du?

Jag vände mig om och såg mamma stå lutad mot dörrkarmen.

- Va?

- Du ska till skolan nu.

- Oj, ja. Jag vet, jag var precis på väg.

- Min fina lilla älskling. Mamma pussade mig på pannan. Ha det så bra i skolan nu, och ställ inte till med några bråk. Hejdå!
 

Jag sa hejdå till mamma innan jag skyndade mig ut till min bil. Allt har blivit så mycket enklare när jag har en egen bil.

På vägen till skolan funderade jag på om folk skulle bete sig annorlunda mot mig nu, nu när de vet att jag och Justin är ett par. Det kanske blir... ja, för mycket för vissa.

Jag parkerade på en plats, inte allt för långt bort från skolan för att slippa få gå en bit när skolan väl slutade. Jag låste bilen och började gå mot dörrarna, men när jag kommit ungefär halvvägs svor jag för mig själv.

- Fan. Jag glömde väskan i bilen.

Jag vände mig om och skyndade mig snabbt att ta ut den, jag vill ju inte komma försent till första skoldagen vill jag?

Jag satte på mig mina solglasögon som låg i väskan och gick in genom dörrarna. Det kändes som jag jag inte vart här på evigheter, inte någon månad. När jag gick till mitt skåp, bredvid receptionen, hälsade jag glatt med en nick till alla som gick förbi. Men istället för att bemötas av ett leende, mötte dom min blick och kollade snabbt bort igen. Det uppförde sig som om dom var... rädda för mig eller något?

Jag tog ut mina böcker för att gå på lektion. Det var i alla fall vad jag tänkt. När jag stängde skåpet för att låsa och gå, kom Sarah upp bakom mig.

- Heeeeeey! Jag har sååå saknat dig! Åh, skit snygg topp? Är den ny, isåfall, vart har du köpt den? Har du klippt dig också? Snyggt i alla fall!

Hon började pilla i mitt hår som var uppsatt i en enkel knut.

Jag stod helt still och sa ingenting. Vad är det som händer?

Det var kapitel 121 del 1. Om ni undrar vem Sarah är, så är det en av tjejerna som Hope börjat umgås med efter förvandlingen och bråket mellan dom. Hoppas ni tycker om det :)! Kram Cissi och Hanna.

Jag smällde igen dörren efter mig och rusade ner för trappan. När jag väl stod vid trappavsatsen tog jag ett beslut och öppnade bestämt dörren efter att jag tagit på mig skorna. Jag gick runt huset och satte mig på en av våra bänkar som vi har i trädgården. Bakdörren var öppen, så jag kunde höra mamma och Pattie tjattra där inne. Jag fattar inte... Tänkte jag för mig själv och kände hur det brände i ögonen på mig. När dom väl kom, lät jag dom rinna nerför mina rosiga kinder. Jag kisade upp mot himlen där solen lyste starkt. Inte så långt borta hörde jag fåglar kvittra. Sommaren börjar gå mot sitt slut, och hösten kommer med stora steg. Löven på träden har redan börjat bli lite bruna i kanterna..

- Vart är Joelle?! Hörde jag Justin ropa där inne.

Jag satt och tittade upp mot den blåa himlen när Justin sköt upp dörren och gick ut, eller snarare klampade ut, på verandan där jag satt. Det märktes på långa vägar på att han var irriterad, men han är inte den enda som är det.

- Jag vet inte varför du bara rusade ut sådär, men det gjorde mig ärligt talat förbannad! Du kan tydligen stå där och läxa upp mig, men när det är min tur att försvara mig, flyr du? Är det verkligen så det går till Joelle?!

Jag satt tyst och vägrade möta hans blick.

- Om du tillåter det, vill jag gärna säga det jag vill säga nu! Om du lovar att inte rusa iväg sådär igen. Jag har också känslor Joelle, och om man åtminstone ska klara att ha ett förhållande, måste båda få säga vad dom tycker. Okej? Lovar du att du inte springer iväg så fort jag börjat prata?!

Tårarna rann igen, så jag vände mig bort från honom ytterligare och nickade sakta.

- Okej, bra. Jag förstår verkligen inte varför du ens tänker på något så urlöjligt som att ha gömt din ring när du pratat med en vän. Jag förstår bara inte varför du lägger ner så mycket energi på sådant som inte är det viktigaste. Huvudsaken är ju att vi gifter oss, inte om någon dum ring. Ringen är bara en symbol för kärleken som finns mellan två personer. Det är hur man är mot varandra som räknas. Sitt inte där nu och säg att jag inte har rätt, för det vet du att jag har, eller hur? Kan du åtminstone säga det? Att jag har rätt, så att jag förstår att du förstår och lyssnar på vad jag säger?

Jag torkade tårarna och satt återigen tyst. Det hade blivit lite kallare i luften nu, så jag rös till varje gång det kom en kylig vindpust.

- Joelle, kan du snälla svara och sluta sitta där och ignorera mig?!

Jag vände mig mot honom och tittade rakt in i hans ögon.

- Vad vill du att jag ska säga?! Jag hade en liten “crush” på George innan vi träffades och nu gömmer jag en sån här sak för honom. Tycker inte du att det är konstigt?

- Har du gråtit Joelle? FrågaJustin lite försiktigare när han såg mina rödgråtna ögon.

- Det spelar ingen roll! Tycker inte du att det är konstigt?!

- Öhm, nej, inte speciellt. Med tanke på att jag inte går runt och tänker på sådana onödiga saker. Jag har frågat dig, och när du säger att han bara är din vän så litar jag på dig. Det viktigaste är att vi älskar varandra. Att du älskar mig som jag älskar dig. Annars är det verkligen ingen idé med äktenskap.

- Jag vet. Suckade jag och lugnade ner mig jag med.

- Varför gråter du gumman?

Justin la sin arm om mig och satte sig bredvid mig.

- För att vi bråkar, och jag står inte ut med att vara osams med dig.

- Hey, hey. Vi bråkar inte.

- Vad gör vi då?

- Joelle, inget förhållande är perfekt.

- Varför friade du till mig, från början? Mumlade jag.

- För jag älskar dig, över allt annat, och jag vill leva mitt liv med dig. Sa Justin ärligt och pussade mig på huvudet.

Ett leende spred sig på mina läppar.

- Jag älskar dig med. Justin pussade mig på munnen. Ska vi inte gå in? Våra föräldrar börjar nog bli oroliga och vill se vad vi håller på med. Sa han och log charmigt.

Jag nickade och vi gick hand i hand in mot dom väntande föräldrarna.

Jag låg och bara tänkte ett tag innan Justin kom ut från badrummet. Han la sig på mig och blötte ner mig med sitt blöta hår.

- Hey.. Vad gör du? Viskade han i mitt öra och kysste mig.

- Vet faktiskt inte. Sa jag och småskrattade. Ligger och tänker antar jag. Var det skönt att duscha eller?

- Ja, det var väll okej. Vad tänker du på då?

Justin gick av mig och ställde sig och tog på sig sina kläder han haft på sig hela dagen, med tanke på att han inte har några andra kläder här. Jag hade gärna lånat ut till honom, men jag har bara tjejkläder. Även fast om jag sett han barbröstad så många gånger, ryser det alltid till inom mig.

- Livet antar jag. Jag vet inte.

- Okej, men du?

- Ja?

- Får jag fråga.. hur det gick innan idag? Med Geore? Du har liksom inte nämnt det en enda gång sen du kom in och om jag ska vara ärlig, blir jag orolig att du döljer något för mig.

Jag stelnade till och tittade på honom. Jag harklade mig och log.

- Klart du får fråga, jag har bara inte tänkt på det så mycket.

Okej, där ljög jag. Jag tänker på det hela tiden.

- Det gick väll så bra det kan gå.

- Så det gick bra?

- Ja, jag antar det.

- Okej, då fattar jag inte. Varför satt du och tittade på honom när du gått in och han stod där... ute? Om du inte hade brytt dig om det, vilket jag förväntat mig att du inte skulle, så skulle du ju inte bry dig om han går eller inte? Börjar du gilla han igen eller vad? Snälla, säg det till mig nu i så fall.

- Nej, nej, nej, nej. Jag gillar verkligen inte honom, usch. Jag menar, jag brukade göra det... men det kom jag över så fort du och jag träffades. Jag lovar!

- Men vad är det då?

Justin tittade bekymrat på mig och jag beslöt mig för att berätta vad som störde mig. Det var ju ingen “big deal” eller hur? Jag gömde bara ringen utan att tänka, inget problem med det.. nej.

- Alltså, när jag och George stod och prata så... Jag tänke inte på det eller någonting, det var inte med mening, jag lovar. Sa jag panikartat och höll händerna framför mig i försvar.

- Vad tänkte du inte på?

- Jo... Någongång när jag stod och pratade med George så måste jag... Så måste jag ha gömt ringen. Jag vet inte varför, bara att jag gjorde det. Jag hade ju inte märkt det om inte George vart tvungen att nämna det. Han sa något i stil med “Om du är så stolt över att du och Justin är förlovade, varför gömmer du då ringen?”. Och det är klart att jag blir upprörd över det. Det var ju inte med mening, jag är stolt över att vi är förlovade Justin, det är jag! Utbrast jag och tittade ner i kudden för att jag inte ville se Justin’s reaktion.

Tänk om han tror att jag skäms för det, skäms över att vi är ihop? Jag började pilla på nagelbanden som jag bara gör när jag är riktigt nervös eller skäms för någonting. Då började Justin helt plötsligt att skratta. Jag tittade förvånat på honom och la huvudet på sne.

- Vad är det som är så roligt? Jag får typ panik här. Utbrast jag och kände hur tårarna brände i ögonen.

Han satte sig bredvid mig, fortfarande skrattandes, och lade handen på min svank.

- Joelle. Andades han lugnt och log.

- Ja!

- Ta det lugnt. Lugna dig.

Jag gjorde som han sa och tog djupare andetag. Justin småskrattade igen innan han log stort mot mig.

- Tack gode gud att det inte var något värre.

Jag tittade oförstående på honom.

- Vad menar du?

- Ja, jag trodde du funderade på att lämna mig för George eller någonting. Så som du tittade alltså...

- Hur kunde du tro det? Aldrig!

- Tur.

Justin pussade mig på hjässan innan han ställde sig framför min spegel för att fixa till sitt hår. För några månader sen klippte han sig korthårig, men nu ser man att det håller på att växa tillbaka. Det kanske är dags för mig att klippa mig nu när jag tänker på det? Det var faktiskt ett tag sen, och topparna börjar bli riktigt slitna.

- Vadå? Så du menar att det inte gör någonting att jag gömde ringen när jag stod och pratade med George som jag dessutom har haft en “hemlig crush” på? Betyder inte det någonting för dig? Jag har gått här och skämts bara för att jag gjorde det. Det är därför jag inte har sagt någonting förresten, inte för att jag inte tänkt på det. Sa jag ursinnigt och tittade på honom där han stod och lekte med sitt hår.

Han vände sig om och tittade förvånat på mig.

- Det är klart jag bryr mig. Men alltså det behöver inte betyda att jag tycker att det är allvarligt. Såklart jag undrar varför du gjorde det, men som du sa, du gjorde det automatiskt. Jag tror inte du gömde den bara för att du pratade med honom. Som du sa, du gillar inte honom.

- Om det inte betyder så mycket för dig så skiter vi la i det. Jag säger bara att jag har haft skuldkänslor och mått dåligt, tyd det hur du än vill.

Jag reste mig upp och gick med arga steg ur rummet. Hur kan han inte förstå hur allvarligt det här är för mig? Jag tror inte att jag gjorde så av ett sammanträffande.

- Hej Joelle. Sa George och kramade om mig innan jag ens hann reagera.

- Åh. Hej George. Sa jag överrumplad och klappade honom lite lätt på armen.

- Hur mår du?

- Bra. Så, vad var det du ville?

- Åh, jag trodde att vi skulle hinna prata lite innan vi började prata allvar. Sa George nedstämt och tittade på mig med sina bruna ögon som faktiskt påminner mig lite om Justin’s. Även om jag vill eller inte så ser man samma glans, om man tittar riktigt noga alltså.
 

- Nja.. Jag tror inte det George. Förlåt, men för det första hinner jag inte för att Justin är där uppe och väntar på mig och...

Jag avbröt mig och tittade skämigt på honom.

- Och..? Vad tänkte du säga?

Jag gav honom en forskande blick innan jag nickade för mig själv. Han vill ju veta.

- Jag tycker inte vi ska umgås mer. Det... är liksom inte samma som det var förut. Och jag har på den senaste tiden fått ett annorlunda intryck av dig än vad jag fått innan. Det känns som om jag ser för första gången på väldigt länge. Det känns som om du vill förstöra för mig och Justin. Och om jag ska erkänna så tycker inte jag att det är... okej.

George stod bara stum, innan han harklade och rätade på sig.

- Jag har en anledning att förstöra för er Joelle! Utbrast han högt och tydligt.

Jag vet att Justin måste hört det där, för inte långt efter hörde jag hans röst ovanför trappan.

- Är du okej Joelle? Ska jag komma ner?

Jag vände mig om och skakade på huvudet.

- Nej Justin. Det är okej, jag kommer upp snart.

- Så vad tror han att han kan göra mot mig om han kommer ner? Jag kan lika gärna gå upp dit och lära honom en läxa. Sa George ursinnigt och gjorde en ansats att gå förbi mig.

Jag tryckte honom mot dörren innan han hunnit röra sig en enda centimeter. Träningen förra året måste visst satt liite muskler på mina ben i alla fall.

- Nej George. Antingen sänker du rösten eller så behöver du gå.

- Han ber ju om det. Väste George med sambitna käkar och tittade på ett hotfullt sätt mot trappan.

- Ut. Nu.

Jag lyckades på något sätt öppna dörren samtidigt som jag fortfarande tryckte på George. Vilket gjorde att så fort dörren var på glänt, flög George bakåt. Jag fick trycka George nerför sista steget på trappan. Det kändes mycket bättre att ha han på en lägre nivå än mig än att ha han på samma nivå, han kändes mycket mindre hotfullare nu.

- Antingen säger du vad du kom för att säga, eller så lämnar du mig och Justin ifred. Välj. Sa jag och blev förvånad över tonen i min röst.

Värst vad George får fram mina dåliga sidor. George nickade mot dörren och menade att jag skulle stänga den. Precis när jag stängt den, hörde jag George mumla bakom mig.

- Så det är sant. Jag trodde inte du skulle göra så, Joelle. Jag trodde det bara inte.

- Vad är sant? Frågade jag och gömde mina händer i fickan.

- Ringen. Muttrade han och såg ner på min vänstra arm.

Även om den var i fickan kändes det som om han kollade rakt på den.

- Varför gör du så här mot dig själv? Du tror säkert att ni kommer gifta er någon dag, få några barn, leva ett fullkomligt lyxliv. Men det ska jag säga dig, det kommer inte hända, tro mig.

- Du har inte med det att göra George. Det är inte du jag är förlovad med, tack och lov för det, det är Justin. Och vi gör precis som vi vill, utan att behöva lyssna på ditt skitsnack. Jag är stolt över att vara förlovad med en så snygg, underbar, vänlig och godhjärtad kille som Justin. I det här fallet har jag verkligen haft tur.

När jag avslutat meningen, vände jag mig om för att gå. Det finns ingen anledning att ens förklara min och Justin’s kärlek för George, han kommer aldrig förstå ändå. Precis när jag var på vippen att gå in genom dörren hörde jag George’s ekande röst bakom mig.

- Om du nu är så stolt som du säger. Hur kommer det sig att du gömmer handen med ringen i fickan?

Jag bet ihop och fick verkligen koncentrera mig på att inte vända mig om och skrika på honom. Jag vill inte skämma ut mig själv, så jag gick in och stängde dörren med en smäll. Jag satte mig ner på golvet och tittade ut genom det lilla fönstret som finns bredvid vår dörr. Han stod fortfarande där ute, det såg ut som om han var förbannad och nästan skrek.

- Joelle?

Jag ryckte till och kände hur hjärtat flög upp till halsgropen.

- Oj, det var inte meningen att skrämma dig hjärtat.

Justin såg bekymrat på mig och det var först då jag insåg hur det här måste se ut. Jag som sitter och ser ut genom fönstret i en obekväm ställning, George som står där utanför. Jag sjönk ner på golvet och log mot honom.

- Det gör inget.

Jag reste mig upp och började gå uppför trappan.

- Kommer du eller? Ropade jag när jag stod i mitten av trappan.

Justin stod med en bister min och kollade ut genom fönstret, han måste sett George.

- Justin? Frågade jag och försökte låta lite gladare på rösten.

- Ja?

Justin vände sig mot mig och tittade konstigt på mig.

- Kommer du med mig eller ska du bara stå där?

- Åh. Sa Justin och gick upp mot mig.

Någon timma senare gick Justin för att ta en snabbdusch i vårt fula, gamla badrum som inte blivit omgjort på typ 50 år. Det är nästan pinsamt att ha honom där inne när han är så perfekt menar jag. Jag slängde mig ner på sängen med ansiktet ner mot kudden. Jag kramade den och la kinden till. Jag kunde inte sluta tänka på varför jag haft handen i fickan när jag pratade med George. Jag är riktigt stolt, det är bara det.. jag gjorde det utan att tänka. Varför vet jag inte.

Joelle’s Perspektiv

- Vad sa du? Jag trodde inte att du hade kontakt med honom längre. Mumlade Justin och tittade oroligt på mig.

- Det trodde inte jag heller. Och det var dessutom han som smsade mig, inte tvärtom. Så du har ingen anledning att bli tjurig Justin.

- Vad skrev han då?

- Bara att vi måste träffas typ omedelbart eller något.

- Du lyssnar inte på honom va? Jag menar, jag tycker inte du ska träffa honom.

- Nej, jag behöver inte träffa honom. Det viktigaste är bara att jag får reda på det som är så viktigt.

- Skicka sms och fråga då?

Jag nickade och började knappa in ett snabbt sms.

”Kan inte träffas idag, men vad är det som är så allvarligt?/Joelle”

Jag tryckte på skicka och kollade upp mot Justin.

- Varför var din mamma så arg förresten?

- Jag tror hon bara blev väldigt förvånad, och på något sätt trodde hon att vi har oskyddat sex..?

- Nej vad pinsamt. Men du sa väll att vi inte har det?

- Såklart, men hon berättade också anledningen varför hon inte tycker att vi ska gifta oss.

- Vad var det då?

- Hon vill inte att du ska bli med barn tidigt, som hon, så att vi blir väldigt unga föräldrar som inte vet någonting om livet liksom.

- Åh, så tur. Tur att vi har övertygat henne i alla fall. För det med unga föräldrar kommer inte hända, jag vill bli mamma först om något / några år.

- Ja, det är ju inte precis rätt tid att få ett barn nu eller hur? Men när vi väl har gift oss och köpt ett eget boende kan vi först tänka på när vi vill ha barn, om något år eller så.

- Hon hatar inte mig nu väll? Din mamma?

- Absolut inte! Hon bad mig förresten hälsa att hon var ledsen att hon reagerade på sättet hon gjorde.

Jag andades ut och log.

- Tur. Jag trodde det var kört för mig. Fast egentligen är det normalt att reagera som hon gjorde. Hon vill bara beskydda oss, det är allt. Jag tror jag förmodligen också kommer vara väldigt beskyddande när jag blir mamma. Liksom det är bättre att man bryr sig för mycket än inte alls. Det visar bara att man älskar en.

- När blev du så smart? Sa Justin och skrattade.

Jag tog en kudde och kastade på honom. Men istället för att fatta vinkeln och sluta skratta, fortsatte han tills han fick tårar i ögonen.

- Justin det var inte kul! Sa jag och gjorde ett nytt försök med att kasta en annan kudde på honom.

- Jo, du ska bara veta.

Tillslut började jag skratta också, men det var bara för att det smittar av sig. Han har ett sånt gulligt skratt. Både jag och Justin slutade skratta direkt när vi hörde att min mobil låta. Jag tog mobilen som låg på nattduksbordet Jag öppnade meddelandet och började läsa.

”Du är med Justin, eller hur? Sorry, men jag måste prata med dig, face to face. Snälla, det tar bara två minuter // George”

Justin som låg jämte mig läste också, så jag vände mig mot honom för att fråga vad han tyckte.

- Vad ska jag svara?

- Hmm, okej. Skriv att du kan träffa honom utanför ditt hus om ungefär en timma. Jag är inne, så om det händer något så gå bara in eller gör en signal eller något, okej?

- Helt säkert?

- Ja, låt oss få det här överstökat. Han kommer aldrig att ge sig.

Justin skakade besvärat på huvudet.

”Okej då, kan du komma hem till mig om ungefär en timma” Knappade jag in.

- Ska vi ta på oss igen och gå tillbaka nu eller? Jag tror mamma börjar bli otålig och det är ingen idé att reta upp henne ännu mer.

- Ja, det är nog bäst så.

Jag gick upp hur sängen och tog på mig kläderna som låg utslängda över hela hans rum, likaså gjorde Justin.

- Justin, har du sett mina byxor? Frågade jag och kollade skrattande runt i rummet...

- Nej.

Justin började att skratta och log fånigt. Hur kan dom ha försvunnit? Fast det är ju ganska troligt om jag tänker efter, vi såg inte vart dom landade... Jag fortsatte leta och hittade dem tillslut under Justin’s säng utan att tänka en minsta tanke hur dom kom dit när vi var på sängen.

- Ska vi gå då? Frågade jag när jag äntligen var klar.

Jag hade bättrat på sminket lite med reservnesesären som är så liten att den får plats i min väska.

- Vänta, du glömde en sak. Sa Justin och tog tag i min handled.

- Vad för något? Frågade jag och vände mig förvånat om.

- Det här.

Justin pressade sina läppar mot mina i en intensiv kyss. Han avslutade kyssen och log stort.

- Nu, kan vi gå.

- Nej, jag glömde visst något mer. Så klantig jag är.

Jag kysste honom igen och log sedan stolt när han tittade förvånat mot mig.

- Vadå? Jag ville ju också ha en.

Vi gick ut från Justin’s rum och ner till hallen.

- Går ni nu eller? För jag kommer om några minuter, säg det till Alexa. Och förlåt för innan Joelle, som jag sa till min kära son här så har jag inget större problem att ni gifter er egentligen, det är mer med det här... oskyddat sex delen som jag inte gillar.

- Jag sa till dig innan mamma! Vi håller inte på med det.

Justin vände sig mot mig och himlade med ögonen. Men jag mötte inte hans blick, utan jag kollade ner i golvet så fort jag kände hur kinderna blossade.

- Jag vet min son, jag vet. Men jag vill bara vara säker att ni förstår. Och Joelle. Sa hon och vände sig mot mig. Förlåt om jag gör dig obekväm, det är inte min mening.

- Vi går nu mamma. Vi syns sen då. Sa Justin och drog med mig ut genom dörren.

Jag hann inte ens säga hejdå, värst vad bråttom han hade då.

- Varför fick du så bråttom helt plötsligt?

- Jag fattade det som om du var väldigt obekväm. Så jag ville hjälpa dig att komma därifrån lilla sötnos. Sa Justin och kramade min hand medans vi gick längs trottoaren som lystes upp av solen.

- Det var jag också. Men det hade inte spelat någon roll ifall jag stannat kvar. Pattie är snäll, och har inget emot mig. Tror jag i alla fall. Sa jag och skrattade.

- Nej, hon har inget problem med dig. Kom igen nu, vi får inte komma försent till våran avrättning som vi förresten klarat ganska bra hittills, nu är det bara din mamma kvar då. Men det fixar vi.

Direkt när vi kom in till mig gick vi upp till mitt rum för att försöka vara ensamma innan mamma får ytterligare ett utbrott och det är dags igen.

- Jag vet inte om jag gillar att du ska prata med George faktiskt, han har inte gjort annat än ont för oss den senaste tiden och jag tvivlar inte det minsta att han kan göra det igen.

- Nej, nu när du säger det så...

Jag avbröts av att det knackade på dörren. Mamma stack in huvudet och log mot oss.

- Joelle. George är här. Ska jag be honom komma upp eller ska du komma ner?

- Nej, jag kommer ner.

Mamma nickade och stängde dörren efter sig.

- Jag går nu då, men så fort jag får reda på vad som är så viktigt så kommer jag upp direkt.

- Okej, ses sen då.

Justin pussade mig snabbt på kinden innan jag gick ner till hallen. Det kändes som evigheters sen, men där stod George och log mot mig.

Justin’s Perspektiv

- Åh, hej mamma. Vi bara... Min röst dog bort.

- Vad håller ni på med? Jag trodde ni var och tog en promenad?

Jag rullade av Joelle eftersom att jag förstod vad det måste se ut som.

- Jo.. vi ville ha lite ensamhet. Med tanke på vad ni har utsätt oss den senaste timmen.

- Justin! Hallen! Nu!

- Mamma, sluta..

- Nu Justin! Och jag skämtar inte!

Mamma gick ut och lämnade mig och Joelle ensamma för en sekund.

- Jag kommer snart älskling. Viskade jag till Joelle och pussade henne snabbt på kinden innan jag gick upp ur sängen och drog på mig ett par boxer.

Jag gick ut och såg mamma stå vid trappan med en orolig min.

- Jag trodde du sa att ni inte hade oskyddat sex. Det är onödigt, det vet du väl? Se bara på mig, jag vill inte att du gör samma misstag som jag gjorde och fick barn när jag fortfarande var en ungdom. Därför tycker jag inte det är så lägligt att ni förlovat er Justin, därför. Viskade mamma frustrerat.

Hon suckade, satte sig på översta trappsteget och höll fingrarna på näsryggen.

- Vänta! Vad? Tror du att vi har oskyddat sex? Som jag sa innan, vi har absolut inte det, varför skulle jag ljuga för dig? Och det kommer vi förresten inte inte ha heller, förrän vi bestämmer oss någon dag att skaffa barn, okej?

När mamma inte svarade, satte jag mig bredvid henne och lyfte upp hennes haka. Det var först då jag såg att hon grät.

- Jag kunde inte undgå att se att du inte hade använt någon kondom. Eftersom att det inte låg en framme, inte ens ett paket.

- Mamma. Suckade jag och kramade om henne.

- Vi har inte oskyddat sex. Det vet du nu.

Hon snyftade till och torkade sedan tårarna.

- Okej, jag tror dig Justin. Jag tror dig.

- Vad gör du hemma nu förresten? Jag trodde du och Alexa ville läxa upp oss om vad som är fel eller rätt ännu mer?

- Jo, och det ska vi också. Fast jag tycker läxa upp är fel ord att använda, och dessutom finns det inget rätt eller fel i det här. Det som känns bra är rätt, och tvärtom. Fast man genomgår många fel i livet också vet du, det kommer du märka när du blir äldre. Nä, nu ska jag göra vad jag kom för, laga lite mat. Gå in till Joelle du och säg förlåt, jag blev bara så upprörd. Sa mamma och reste sig upp.

Hon gav mig ett litet leende innan hon gick ner. Jag satt en stund och kollade där hon hade försvunnit. Efter någon minut reste jag mig upp och gick in till Joelle som låg och kollade på sin mobil. Hon såg väldigt koncentrerad ut.

- Hur går det älskling? Frågade jag glatt.

Hon ryckte till och tittade förvånat upp mot mig.

- Åh, jag såg inte att du kom in.

- Vad gör du då?

Jag gick och la mig bredvid henne i sängen igen.

- Det smset jag fick..? Det är från George och han vill tydligen prata om något jätte viktigt.

Jag tittade förvånat på Justin som la sig ner på sängen utan att ens tveka över vad han precis sagt. Jag lade mig jämte honom och tittade in i hans ögon.

- Ja, alltså. Vi måste inte kolla på det idag men jag menar, vi är ändå förlovade. Och när vi gifter oss och kanske får något barn, så är det ju bra att ha ett hus som man alltid kan komma tillbaka till. Sa Justin och log stort mot mig.

- Vänta Justin, barn?

- Inte nu, men i framtiden. Om några år kanske.

- Har du funderat mycket på det här? För det har faktiskt inte ens slagit mig förrän du säger det.

- Inte så mycket, men jag vet i alla fall att jag vill att du ska vara mamma till mina barn.

- Det var bra det. För när jag nu får barn, vill jag att du är pappan.

Jag log och kysste honom mjukt.

- Du vet väll vad man måste göra för att få barn väll? Frågade Justin ironsikt och log mot mig.

- Nej, jag har inte vart med på biologi lektionerna i typ 5an. Så kan du inte visa mig? Frågade jag och log flirtigt.

- Det kan jag göra om du så gärna vill.

Justin log ett sexigt leende mot mig innan han pressade sina läppar mot mina. Jag la mig sakta ner och Justin följde efter samtidigt som vi fortfarande kysstes. Justin lämnade mina läppar för en sekund medans han tog av sig sin t-shirt. När hans mage blottades kunde jag inte motstå att kolla på den. Har Justin vart och tränat? Jag drog mig bort från hans brännande läppar för en sekund och log mot honom.

- När har du hunnit att träna?

- Jag trodde inte du skulle märka det. Sa Justin och skrattade upphetsat.

- Jo, det är lite svårt att inte märka det när man har din mage uppe i ansiktet på mig. Men jag gillar det.

Jag log flirtigt och kysste honom igen. Justin skrattade och drog av linnet som jag hade på mig, och drog sakta med naglarna på min rygg tills han kom upp till bh bandet, som han knäppte upp. Jag drog av hans byxor i ett enda svep och började nafsa honom på halsen. Justin gav ifrån sig ett stön innan han knäppte upp knappen på mina byxor.

- Du har kondom va? Sa jag och tittade allvarligt på honom.

- Såklart jag har. Man kan inte vara för försiktig.

Justin sträckte sig och tog tag i en plastförpackning som han sedan gav till mig.

- Ser du? Sa han och log flirtigt.

- Ja, bra.

- Vill du ta på den eller ska jag?

Justin log mot mig och skrattade.

- Varför inte? Svarade jag och öppnade den lilla förpackningen med tänderna.

Jag slängde bort paketet och satte på den utan problem. Man lär sig väll till slut antar jag.

- Vad duktigt du har blivit på det. Sa Justin och log sexigt mot mig.

- Man lär sig efter ett tag. Mumlade jag innan jag mötte Justin’s läppar i en fantastisk kyss.

Han satte in den och började röra sig i rytmiska rörelser, men sedan snabbare och snabbare.

Efter ett tag låg vi sida vid sida och log mot varandra.

- Nu har du lärt dig hur man gör, av den bästa såklart. Sa Justin och log stolt.

- Snarare du som har lärt dig av den bästa älskling. Jag behöver tyvärr inte lära mig.

- Okej, det har du rätt i, det med att du inte behöver lära dig altså. Du var fantastisk. Men Inte det där med att jag lärt mig. För jag tycker mer att vi har lärt varandra älskling.

- Jag antar det.

- Du antar?

Justin log stort mot mig och kysste mig sedan igen, en lång en. Plötsligt lät min mobil till, så jag drog mig undan för att nå den där den låg i min jackficka. Men innan jag hunnit göra det, kände jag hur Justin satte sig på mig och började att kittla mig.

- Nej Justin! Sluta! Skrek jag och försökte dra mig undan.

- Jag slutar om du skiter i att kolla på din mobil. Jag vill inte att någon ska störa oss.

Jag tänkte ett tag och nickade sedan.

- Okej, okej. Jag ger mig.

Han slutade och såg på mig ett tag innan han drog bort en hårslinga som hade åkt ner för mina ögon.

- Jag älskar dig Joelle.

Justin böjde sig ner över mig och kysste mig på munnen. Plötsligt öppnades dörren och vi hörde någon flämta.

- Justin! Joelle!

Båda vände oss mot dörröppningen där Pattie stod och hade armarna i kors över bröstet.

Hela tiden var det minst två diskussioner som pågick samtidigt, vilket gjorde att det blev extremt högljutt. Brian hade gått för någon timma sen, eftersom att han förmodligen inte orkade höra på allt tjat. Och jag förstår honom fullständigt. Precis efter hade helvetet brutit ut. Mamma skrek på allihopa, Pattie pratade med oss samtidigt och försökte övertyga oss att det vi gjorde var fel medans pappa mest satt och grubblade över vem vet vad. Jag grät för det mesta, och Justin stod och höll tröstande om mig medans han pratade med Pattie och försökte få henne att förstå.
 

- Jag är 18 år mamma. Jag är inget litet barn längre som inte vet vad jag håller på med. Som liten var jag mer osäker ett tag, men fick upp självförtroendet när jag satt utanför den teatern och sjöng för allt det folket. Jag är väldigt säker på att det här är rätt val, snälla förstå det.

- Joelle.. 17 år gammal.

Mamma kunde tydligen inte släppa den delen med att vi är unga.

- Jag vet, jag hörde de senaste gångerna du sa det också. Snälla sluta säga det.

Inget gick någon vart, utan allt fortsätte att bara vara en ända röra. Fast däremot tror jag att vi har övertygat pappa en liten bit. Han tyckter dock fortfarande att det inte är rätt och att vi är för unga, men han förstod att varken jag eller Justin skulle ge oss. Så han kom med förslaget att jag och Justin skulle flytta ihop, så att vi slipper mamma och att vi bara har varandra att ta hand om då. När mamma hörde vad han sa fick hon ett utbrott.

- Nej, tänk inte ens tanken! Skrek hon och slog handen i bordet.

Jag hoppade till och vände mig bort från henne, jag gillar inte att se henne arg. Hur kommer det sig att vi inte har tänkt på det förut?

- Åh Joelle, mitt lilla barn...

- Mamma snälla. Jag är inte så liten längre, jag har vuxit upp. Kan du inte bara förstå det? Sa jag lite försiktigare.

- Jag och Justin är förlovade och det finns inget ni kan göra för att ändra på det. Fortsatte jag sedan mer bestämt och mötte allas blickar i rummet.

När jag kom till mamma brast hon ut i gråt och döljde ansiktet i händerna.

- Joelle och Justin… Började pappa och ställde sig upp.

- Jag tycker inte att ni gör rätt. Jag tycker att ni fortfarande är för unga, och det måste ni också tänka på. Men jag tror jag håller tillbaka det, och inte bryr mig om åldern. För jag vet att in älskar varandra väldigt mycket. Men ungdomar, jag måste tyvärr gå nu. Det var trevligt att träffas Pattie, och Alexa, snälla, ge barnen en chans, det förtjänar dom. Döda inte varandra nu. Sa han och med de orden gick han ut genom dörren och lämnade oss kvar, förbluffade.

Det var skönt att åtminstone han förstått och är på våran sida nu, tror jag i alla fall.

- Vill du gå ut och ta en promenad? Hörde jag plötsligt Justin säga bredvid mig.

Jag vände mig mot honom och nickade. Jag gör vad som helst för att komma bort från det här, åtminstone för en stund.

- Okej, jag ska bara byta om lite snabbt. Sa jag och sprang upp till mitt rum.

Jag tog på mig ett par jeans och en enkel tröja upptill, det får bli enkelt. Jag orkar inte att fixa i ordning mig mer än så. Jag satte upp håret i en slarvig toffs och sen gick jag ut till Justin igen där det var nästan tyst.

- Vart ska ni? Hörde jag mamma säga trött.

- Vi går ut en sväng bara, får lite luft och så.

- Joelle, tänk på vad du har gett dig in på, snälla.

- Mamma, jag älskar Justin.

Jag lämnade mamma och Pattie i köket och gick sedan med Justin till hallen och tog på oss våra skor. När vi var klara, gick vi hand i hand ut till solskenet.

- Våra mammor är verkligen inte på våran sida. Men jag tror att vi har övertygat mamma snart. Sa Justin och log mot mig.

- Ja, vi får hoppas det i alla fall. Nu återstår bara det svåraste, min mamma.

- Ja, jag antar att hon är svårast att övertyga. Men det klarar vi.

Han stannade och kramade min hand.

- Jag älskar dig. Fortsatte han sedan och log.

- Jag älskar dig ännu mer.

- Det går inte.

Vi gick hem mot Justin, eftersom att vi visste att ingen skulle vara hemma. Med tanke på att Pattie satt hemma hos oss i vårt kök.

- Din pappa kanske har rätt? Sa Justin och log mot mig när vi gick innanför dörren.

- Om vadå? Frågade jag när vi var på väg upp till hans rum.

- Om vi nu ska gifta oss borde vi flytta ihop….

Jag vaknade med ett ryck. Det lät väldigt mycket från nedervåningen. Just då hörde jag en smäll, så jag flög upp ur sängen. Vad håller dom på där nere? River huset? Mammas röst ekade i huset och jag märkte att hon var riktigt förbannad. Vad nu? Tänkte när jag drog upp dörren och gick ner. Klockan på väggen visade 11:52. Jag måste varit riktigt trött igår med tanke på att jag sov så här länge, men jag antar att jag förtjänar minst en god natts sömn. När jag kom in i köket där mamma fortfarande stod och skrek, högt och tydligt. Mamma stod vid köksbänken med glassplitter framför sig.

- Vad händer här egentligen? Jag försökte sova och... Började jag, men avbröt mig själv när jag såg pappa sitta med en allvarlig min vid köksbordet.

- Hej Joelle. Sa han lugnt och stilla, även om jag såg en liten gnista av irritation i hans ögon.

- Hej pappa, vad gör du hemma? Jag trodde du var på affärsresa?

- Ja, det var jag också. Han avbröt sig och tittade argt på mamma. Men tyvärr så ville din mamma ha mig här när vi diskuterar om den här... förlovningen. Sa han och tittade med avsky på min ring som gnistrade på mitt ringfinger. Bredvid pappa satt Brian och tittade oroligt scenen som utspelades här.

- Sätt dig! Sa mamma och pekade på en tom stol.

Jag gjorde som hon sa, utan att ifrågasätta såklart. Jag vill inte reta upp mamma mer än vad hon redan är.

- När Justin och Pattie kommer om några minuter så ska vi prata, okej?!

- Måste Justin verkligen få höra...?

- Joelle, det här gäller både dig och han. Så sluta gnälla nu.

Jag skakade på huvudet för mig själv. Jag vill inte att Justin ska höra när jag och mamma bråkar. Men ändå kommer det bli skönt att ha honom här, så att vi kan försvara oss tillsammans. Så lägligt som det var, ringde det på dörren.

- Jag öppnar. Sa jag och gick mot dörren.

Jag öppnade dörren och såg Justin stå där och le. Ett leende som inte riktigt nådde till ögonen.

- Hej, kom in. Sa jag och log mot Pattie som stod bakom honom.

Hon mumlade ett enkelt “hej” innan hon gick förbi mig och vidare in till köket. Varför måste alla vara så tjuriga?

- Justin, mamma är jätte förbannad. Och pappa är här också, dom måste ta det här allvarligt. Hur ska vi göra? Frågade jag oroligt och kramade om Justin’s hand.

- Min mamma är också förbannad, hur det nu kan hända eftersom att hon nästan aldrig är det. Vi klarar det här Joelle, vi behöver bara bevisa att vi är rätt för varandra. När dom väl har sett det kommer dom förstå, förstå att vi passar ihop.

Justin log och kysste mig och jag drog honom intill mig. Jag älskar honom överallt annat, det ska nog gå att övertyga dom om det. Vi avslutade kyssen och gick hand i hand in till köket. Nu hade mamma satt sig ner och pratade hetsigt med Pattie. När vi kom in genom öppningen tystnade plötsligt alla till och stirrade på oss. Det här kommer nog bli svårare än jag trott. Tänkte jag och gick och ställde mig med Justin vid diskbänken eftersom att alla platser var upptagna vid bordet. Mamma hostade till, men började inte prata. Jag tror dom väntade på att vi skulle försvara oss själva. Jag gav Justin en blick innan jag tog ett djupt andetag för att lugna mina nerver. Det här kommer gå bra.

- Så, varför är ni så arga?

Först tittade alla bara på mig, men tillslut hostade mamma till, så att vi vände oss och tittade på henne.

- Joelle, du är 17 år och det här är din första riktiga relation. Jag vet att du är ung och kär, vilket bara gör det värre. Du ser det som om han betyder allt för dig och som om du ska spendera resten av ditt liv med honom. Men sanningen är att det kommer flera killar...

Jag stirrade på henne med öppen mun. Hur kan hon ens antyda att jag inte vill spendera resten av mitt liv med honom?

- Hur kan du säga så?! Du vet att det är Justin jag älskar och jag vill vara med honom. Ingen annan kille! Avbröt jag henne förfärat och kramade Justin’s hand som om den var en kramboll.

- Joelle, det är okej. Lugna dig. Viskade Justin i mitt öra och kysste mig sedan snabbt på kinden.

Jag tog ett djupt andetag och lyckades tvinga fram ett leende mot honom.

- Joelle du är fortfarande bara 17 år gammal. Ditt liv har knappt börjat, du måste förstå det. Du kommer gå igenom många förhållanden till där killar kommer leka med ditt hjärta och förhållanden som du kommer vara fullständigt kär.

- Jag vill inte gå igenom några andra förhållanden än det här. Det är det här jag ska satsa på, vare sig du vill eller inte. Vi älskar varandra, kan ni inte bara förstå det?

- Justin...

Nu var det Pattie som öppnade munnen för första gången.

- … Du vet att jag var väldigt ung när jag fick dig. Jag vill inte...

- Mamma! Joelle är inte gravid. Man måste inte vara gravid för att gifta sig vet du. Vi är bara förlovade och kära, det är allt.

- Justin, bara? Det är inte bara.

Jag höjde på huvudet och såg när mamma kom in genom dörröppningen till hallen.

- Joelle, du har mycket att förklara unga dam.

Jag gäspade och blundade.

- Fast först ska du sova och det är sent. Du får din utställning imorgon, så var beredd. Sa mamma bestämt och hjälpte mig upp till mitt rum.

- Godnatt. Vi ska prata imorgon, vare sig du vill eller inte.

Hon gav mig en sista arg blick innan hon gick och stängde dörren efter sig. Jag tog tillfället i akt och blundade, medans jag hade chansen. Men precis då hörde jag dörren öppnas, aldrig får man vara ensam här. Jag suckade, men öppnade inte ögonen.

- Mamma, låt mig bara sova. Du får som du vill imorgon, låt mig vara. Sa jag irriterat och tryckte huvudet mot kudden.

- Tyvärr, jag är inte mamma, tur för dig. Hörde jag Brian mumla bredvid mig.

Jag öppnade ögonen och log stort.

- Åh Brian, fy vad jag har saknat dig. Du är trots allt min lillebror. Sa jag och kramade om honom.

- Jag har saknat dig med, tro det eller ej. Du ska bara veta vilken pina mamma har vart när hon inte har dig att skälla på, nu förstår jag hur du har det. Sa han och höll upp händerna framför sig.

- Det tänkte jag inte ens på. Förlåt för att jag lämnade dig ensam med henne. Men du har väll hängt med kompisar väll? Sa jag och log mot honom.

Jag förväntade mig att han skulle nicka, men istället skakade han på huvudet.

- Nej, jag var med David någon dag i veckan, men ända sedan det här med att du är förlovad har inte mamma låtit mig gå utanför huset. Hon har gråtit som aldrig förr och kallat Justin för öknamn. Jag förstod inte vad som hänt med henne förrän jag tog modet till mig och frågade henne. Såklart jag börjar undra. Och när hon sa att du är förlovad började hon att gråta och mumlade för sig själv.

- Nej, hur kan hon inte låta dig vara med dina kompisar på grund av mig? Du måste haft det jobbigt här hemma, men riktigt modigt att du konfronterade henne brorsan. Sa jag och boxade honom lekfullt på armen.

- Så... Är det sant eller inte? Jag hoppas verkligen det, fast även inte.

- Vadå? Frågade jag oförstående.

- Är du förlovad? För det skulle vart så kul, men kanske inte.
 

- Nu är det så att du får stå ut med det då. Jag är förlovad. Sa jag och log stort, stolt över det faktum att jag är just förlovad.

Jag har inte riktigt vant mig än, men det kommer väll. Det känns konstigt att ha en stor diamantring på fingret också.

- Åh Joelle. Antar att jag får säga grattis då. Sa Brian och kramade om mig.

- Tack. Men jag kan inte säga att jag längtar till imorgon. Mamma kommer tydligen skälla ut mig för att jag är kär. Men du, Brian jag behöver sova nu. Vi pratar mer imorgon om mamma inte låser in mig eller någonting. Godnatt.

- Det blir nog inte så farligt ska du tro. Godnatt Joelle, syns imorgon. Sa Brian och gick ut genom dörren.

Jag log för mig själv och var glad över att äntligen fått träffa honom. Det känns som evigheter sen. Vi har kommit mycket närmare sen skiljsmässan mellan mamma och pappa, vilket är bra. Vi har alltid varit den sortens syskon som bråkar mycket, men vem gör inte? Syskon är till för att bråka med ibland.

- Joelle?

- Ja? Sa jag och tittade på Brian som stuckit in huvudet i dörröppningen.

- Jag är glad att du är tillbaka.

Han log mot mig och stängde sedan dörren efter sig.

- Jag med. Mumlade jag för mig själv.

Jag la mig tillrätta i sängen, och så småningom somnade jag. Men tanken i huvudet vad som skulle hända dagen efter.

Kapitel 113, bra eller dåligt? Vill ni ha mer bilder eller... mindre? Vad tycker ni? Ni kanske tycker att det är för lite eller för mycket med runt 1 bild per kapitel? Kommentera gärna vad ni tycker, tack :) Kram Cissi och Hanna

Kenny satte sig bredvid oss på bänken och väntade på mitt svar.

- Jo faktiskt. Fansen upptäckte oss precis när vi skulle gå ut genom dörren, jag trodde faktiskt att vi skulle lyckas, men nej. Mina fans är helt otroliga, och jag älskar dom. Varenda en där ute. Tillsamans gör dom mitt liv, dom är mitt liv. Jo, så dom började jaga oss. Vi började springa, såklart. När vi väl skakat av oss dom visste vi inte vart vi var. Och jag hade tänkt att ringa dig, men jag hade ingen täckning. Så vi började gå helt på måfå, och se vart vi hamnade. Sa jag och log stolt över min historia.

Jag och Joelle har vart med om en hel del saker idag, men det viktigaste med det var att vi var tillsammans.

- Oj, det låter som om ni har vart med om för mycket på en dag. Och det ser ut som om Joelle är helt slutkörd. Sa Kenny menande och nickade mot min sovande älskling.

Jag skrattade till och nickade.

- Jag antar det.

Vi satt och pratade ett tag innan helikoptern landade på nedre delen av ängen. Tur nog hade vinden som kommit från balden inte väckt Joelle, utan hon sov fortfarande sött i mina armar.

- Ska jag hjälpa dig med henne? Hörde jag Kenny ropade bredvid mig.

Jag skakade på huvudet och reste mig upp med henne i min famn. Hon är min, och jag vill inte att något illa ska hända henne. Vi gick ner mot helikoptern, och varje gång Joelle drog på huvudet trodde jag att hon vaknat, men nej. Inget verkar kunna väcka henne. Jag satte mig försiktigt i helikoptern. Piloten kom fram till mig och skakade på huvudet när jag försökte sätta på bältet över Joelle.

- Nej, det här går inte. Hon måste tyvärr sitta i ett eget säte, av säkerhets skäl.

Jag suckade och gjorde som han sa. Jag satte ner henne försiktigt och spände åt bältet över henne. Sedan satte jag mig på min plats och gjorde detsamma.

- Ursäkta att ni behöver åka hem så här tidigt Justin. Jag vet att ni ville ha mer “lonley time” tillsammans. Men ni får tyvärr inte åka tillbaka till hotellet, dom har fortfarande inte riktigt fått ordning på situationen med tanke på att fansen fortfarande tror att ni är där inne. Hörde jag Kenny ropa över ljudet på propellerna som startade igen.

- Åh, det gör ingenting. Jag tror Joelle är väldigt trött och bara vill hem och sova. Sa jag och log.

Det var då jag kom på det, vårat bagage då? Som om Kenny hört vad jag tänkt, klappade han på några väskor som låg bredvid honom i en hög. När jag tittade närmare såg jag att det var våra väskor.

- Jag visste att du skulle fråga om det snart. Sa han och flinade stort. Hotellet skickade iväg dom med ett bud hit så att ni kunde få med dom hem.

- Jaha, tacka dom om du hör från dom igen tack.

- Det ska jag mannen. Sa han och tog tag i min hand och skakade den.

Jag log mot honom och vi gjorde vårt egna handslag som vi alltid har gjort.

- Vart är vi? Hörde jag Joelle säga bredvid mig.

Jag vände mig förvånat mot henne och log sedan stort.

- Åh så bra, du har vaknat.

- Vart är vi? Upprepade hon sömnigt och gäspade.

- Vi är i helikoptern på väg tillbaka till Atlanta.

- Så vi hittade helikoptern tillslut? Frågade Joelle och log mot mig.

- Nej inte riktigt, helikoptern hittade oss.

Jag log mot henne och tog tag i hennes hand.

- Det ska bli skönt att få sova i min egna säng, herregud. Sa Joelle och tittade ut genom det lilla fönstret.

Jag nickade instämmande. Det ska det verkligen.

Joelle’s Perspektiv

När jag kom in genom dörren till mitt hus, släppte jag bara allt och satte mig ner på golvet med ryggen mot dörren. Det är så skönt att vara hemma, få träffa mamma och Brian. Pappa är fortfarande på affärsresa vad jag hört, vilket är konstigt. Han har vart borta ett tag nu. Jag andades lugnt och stilla och njöt av friden. Men den varade inte länge. Jag hörde mamma komma på långa vägar, och jag hörde att hon var arg.

Det var kapitel 112, och om ni inte tänkte på det så blev dom ju faktiskt räddade. 112 haha :) Passande. Där har ni det i alla fall, njut. Kram Cissi och Hanna.

Justin’s Perspektiv

Jag drog efter andan och vände mig sakta om. Hur kunde hon känna igen mig? Jag har ju solglasögon och keps på? Åh. Tänkte jag för mig själv och kände mig dum. Det är det jag brukar ha på mig när jag inte vill synas. Inte konstigt att hon kände igen mig. Jag tittade på ansikte efter ansikte, mötte blick efter blick. Det var därför jag fattade vad som skulle hända innan det gjorde det.

- Spring. Mumlade jag till Joelle.

- Vad sa du?

- Spring!!

Jag tog tag i Joelle och vi började springa utan att vända oss om. Vi sprang ut genom dörren och vidare ut på gatan. Bakom oss hörde jag allas skrik och några som grät.

Efter flera tusen meter vågade jag äntligen vända mig om för att kolla om dom var kvar. När jag såg att det inte var det, stannade jag och drog efter andan. Det var... jobbigt!

- Man får bra kondis när man är känd i alla fall, det är en bra sak. Sa Joelle och skrattade medans hon nästan satt ner och drog efter andan hon med.

- Det ska jag säga. Det har du alldeles rätt i älskling.

- Nu kommer den stora frågan. Vart är vi? Frågade Joelle och kollade sig omkring.

- En sak är säker, vi är i en slags park, skog eller till och med ett naturreservat. Sa jag och tittade runt på alla träd som omringade oss.

Jag tittade mot Joelle som stod och tittade oroligt på mig.

- Justin, vad ska vi göra?! Sa Joelle oroligt.

Jag kramade om henne och pussade henne beskyddande på huvudet. Jag kan ju alltid ringa, jag fick med mig min mobil på utvägen. Jag tog upp mobil från fickan och försökte ringa. Men det stod klart och tydligt att det inte finns någon täckning alls.

- Ingen täckning. Mumlade jag och stoppade ner mobilen i fickan igen.

- Men hur ska vi komma här ifrån då?

- Vi har iallafall varandra.

- Vad gullig du är. Men allvarligt nu Justin, hur kommer vi ut från den här röran?

- Jag antar att vi får gå.

- Ja, kom då. Sa Joelle och började gå åt ena hållet.

- Vänta älskling. Vi kan inte bara vandra iväg utan att veta vilket håll vi går, på det viset kan vi gå i cirklar. Och dessutom vill jag ha en puss, kom hit.

Jag drog henne intill mig och kysste henne, först på pannan, kinderna, hakan, näsan och tillslut munnen.

- Jag älskar dig Joelle.

- Jag älskar dig med, precis som för någon sekund sen.

- Det är viktigt att säga att man älskar en ofta, på det viset visar man sin kärlek sötnos.

- Okej, det håller jag faktiskt med dig om. Sa Joelle och skrattade innan hon kysste mig igen.

- Men kom igen nu “smart guy” vi måste röra på oss.

Jag tog henne i handen och vi började gå åt det håll vi trodde att vi kom ifrån. Men efter 20 minuter hade vi fortfarande inte sett någon stad, hus eller inte ens en människa eller djur. Vi måste helt klart gått åt fel håll.

- Men titta, här är en bänk. Kan vi inte sätta oss här och vänta? Någon måste ju leta efter oss, väll?

- Som du vill, vi sätter oss ner för en stund och vilar fötterna.

Vi satte oss och Joelle hade sitt huvud på min axel, precis som igår kväll. Våran äng bestod av en vacker äng. Vänta! Sa inte Kenny något om att helikoptern skulle landa på en äng? Vi är i Paris. Hur många ängar kan det egentligen finnas? Jag trodde inte ens att det fanns en om jag ska vara ärlig.

- Justin, du ska åka igen när vi kommer hem va? Frågade Joelle och mötte min blick.

- Ja, tyvärr. Men jag är inte borta så länge, en månad, och sen är jag hemma en vecka och sen åker jag igen och är borta en månad igen. Det är inte ens nära från vad det var innan. Det här klarar vi.

- Det vet jag att vi gör, jag älskar dig Justin. Sa hon och la sitt huvud på min axel igen.

- Älskar dig så mycket mer.

Efter ett tag hörde jag hur Joelle’s andetag hade blivit djupare, så jag förstod att hon hade somnat. Hon hade lagt sig med huvudet i mitt knä, så nu satt jag och bara lekte med hennes hår och tittade på henne. Hon är så vacker när hon sover, det är en sak som är säker.

- Justin! Hörde jag någon säga bakom mig.

Jag ryckte till och tittade förvånat bakåt. Säg inte att det är något fan nu, Joelle sover och det vill jag ska stanna så. Hon måste vara urtrött efter den här resan.

- Jag ser att ni inte hade något problem att komma hit, va? Hur gick det med fansen egentligen?

Det var Kenny, tur nog.

- George. Jag borde fattat att det skulle vara du. Sa jag och satte mig med min kopp i soffan.

- Låt mig tala med Joelle bara. Sa han argt.

- Hon sover, så det kan jag tyvärr inte tillåta.

Jag hörde George sucka högt i andra sidan luren.

- Kan du inte låta oss vara. Vi är i Paris och..

- Tror du inte jag vet det “beavern”.

- Vad vill du George?

- Prata med Joelle.

- Fortfarande, hon sover.

- Väck henne då, det är brådskande.

- George, vill du verkligen att jag ska väcka henne? Hon sover så sött i sängen som jag ska lägga mig i sen...

Även fast jag inte gillar att vara så här, så måste det här få ett slut. George ringer hela dagarna och försöker förstöra mitt och Joelle’s förhållande.

- Sluta! Låt mig bara prata med henne.

- Jag älskar Joelle över allt annat. Så låt oss vara.

Med dem orden lade jag på. Jag orkar inte höra mer från George, aldrig. Han kommer bara förstöra för oss.

Joelle’s Perspektiv

Jag öppnade ögonen när jag hörde Justin’s upprörda röst ute vid dörren. Vad det lät som pratade han med Kenny. Jag drog av mig täcket och kände mig genast piggare än vad jag vart i gårkväll. Jag tog på mig en av Justin’s tröjor innan jag öppnade dörren och kikade ut. Jag hade haft rätt, Justin och Kenny stod vid soffan och båda såg extremt upprörda ut.

- Vad är det som händer? Hej Kenny. Sa jag när jag kom ut.

- Åh, hej Joelle. Sa Kenny och log, även fast hans nervositet syntes rakt igenom.

- Gumman. Jag visste inte att du var uppe. Sa Justin och kom fram till mig.

Han försökte le, men jag genomskådade honom ännu mer än vad jag gjort med Kenny.

- Vad är det som händer? Upprepade jag och tittade Justin i ögonen.

Han suckade och skakade på huvudet för sig själv.

- Jo..

- Fans har kommit in på hotellet, så nu är det en enda röra där nere. Avbröt Kenny och tittade allvarligt på mig.

- Tack Kenny. Tack för att du avbröt mig. Sa Justin och tittade surt på honom.

- Inga problem kiddo.

Kenny höll händerna framför sig och gick till köket för att lämna oss ifred.

- Vad menar han med att det har kommit in fans på hotellet? Hur kunde det hända?

- Vi vet inte riktigt, dålig vakt eller något sånt antar jag. Sa Justin och kliade sig på huvudet.

- Dålig vakt? Sa jag och tittade skeptiskt på honom.

- Eller något annat kan det också vara.

- Aha, okej. Så jag ska tro på att det kommer in tusentals av fans pågrund av en dålig vakt? Jag trodde polisen var inblandad i det här också.

- Jag vet inte Joelle. Det viktigaste är att det redan har hänt och att det är flera tusen fans som springer runt på hotellet och letar efter oss. Vi måste komma på en lösning på det här, det här kan bli farligt. Sa Justin allvarligt och satte sig bredvid Kenny i soffan.

- Jag har redan ringt din mamma Justin, och hon föreslår att vi ska ringa efter en privat helikopter som tar oss här ifrån. Men det löser inte problemet här på hotellet. När vi isåfall går upp för att ta helikoptern, kan fansen fortfarande hitta oss. Med tanke på att dom springer runt i korridorerna.

- Ring till henne igen och säg att beställa det helikoptern så länge. Så försöker jag och Joelle komma på en idé på hur vi ska komma upp till den säkert.

Kenny nickade sakta och reste sig upp och gick till andra sidan rummet där han tog upp mobilen.

- Så, älskling. Hur mår du? Bättre hoppas jag. Sa Justin och såg oroligt mot mig.

- Ja tack. Jag mår mycket bättre idag. Men du har förståt att det inte var ditt fel väl?

- Det var ju mitt fel..

- Nej Justin. Det var inte ditt fel, det var en olyckshändelse. Jag fick kramp, så att jag inte kunde röra mig. Jag tror det var för alla plättar jag åt. Sa jag och skrattade.

Justin kunde inte låta bli att skratta han med, fast sedan blev han allvarlig igen.

- Allvarligt Joelle, mår du bra? Jag blev så orolig över att jag hade förlorat dig... Sa Justin och tittade ner i golvet. Det vill jag inte ens tänka på.

- Vad vill du inte tänka på? Hörde jag Kenny säga bakom oss.

Han hade tydligen redan hunnit ringa Pattie. Jag vände mig om och log mot honom.

- Att inte få äta frukost. Sa jag snabbt och tittade menande på Justin som tog sig om magen.

- Ja. Jag är sååå hungrig.

Jag tittade ner i golvet och fick hålla mig för skratt när Justin gned sig om magen. Kenny vände blicken mot mig och rynkade på ögonbrynen. Jag nickade och skrattade till.

- Jaha. Jag kan gå och göra frukost om ni vill.

- Det hade varit perfekt Kenny. You’re the man!

Kenny gick iväg till köket och medans han gjorde i ordning mat till oss, tittade han undrande på oss någongång ibland.

- Det var så nära! Viskade jag diskret och skrattade till.

- Ja!

Jag log mot honom igen och sträckte mig sedan för att kyssa honom.

- Okej, hur ska vi sköta det här med fans problemet? Frågade Justin och slog ihop händerna, redo att tänka.

Någon timma senare, när vi fått mat och suttit och diskuterat hade vi kommit på en idé som kunde fungera. Jag hade ett par solglasögon och en sjal som jag tagit med för säkerhetens skull. Justin hade sina vanliga solglasögon och en keps som täcker det mesta av hans ansikte. Jag hade lagt fram allt på bordet och allt var redo att ta på sig. Jag hade redan tagit på mig sjalen på huvudet, och den täckte en del av ansiktet också. Plötsligt ryckte vi alla till när det knackade på dörren. Jag hörde hur det fnittrades utanför.

- Hallååå?! Justin Bieber, är du där inne? Hörde vi det ropas utanför dörren.

Jag vände mig mot Justin och satte fingret framför munnen. Han nickade och vände sig mot Kenny och gjorde samma sak.

- Det verkar inte vara någon Justin Bieber här inne tjejer!

Just då slutade det att knacka och banka på dörren och jag vägade äntligen andas ut. Det där var nära.

- Kom igen nu och skynda er. Vi måste gå innan något sånt händer igen. Hörde jag Justin viskade bakom mig.

Jag satte på mig solglasögonen utanför sjalen och granskade mig i spegeln. På långt håll skulle man aldrig se att det är jag. Plötsligt ringde Kenny’s mobil och alla tre sprang fram för att tysta den. Kenny svarade lågt.

- Vem är det?

- Aha.

- Okej, jag meddelar det till dom.

- Okej, hejdå.

Han stod tyst ett tag och la sedan ner mobilen i fickan.

- Det här kommer bli lite svårare än vi tror. Dom kan inte landa på taket mitt i storstaden. Istället landar dom lite utanför, vid en stor äng. Dom sa att det låg vid en skog av någon slag, det kanske var en park, jag vet inte.

- Okej, vi hittar den nog.

- Bra. Sa Kenny och tog på sig sin luva.

När alla var klara gick Justin och öppnade dörren, sakta. När han viskade att kusten var klar, smög vi alla ut genom dörren. Vi hann ganska långt utan att möta någon, vilket var tur. Vi gick in i hissen och andades ut ännu en gång. Det här är väldigt stressande för någon som inte är van vid sånt här.

- Okej, när vi kommer ut från hissen. Kenny, du kan springa åt vänstra hållet och jag och Joelle springer högra. Okej?

- Men Justin. Jag tror inte det är så säker att...

- Nej Kenny. Det är bäst så här. Avbröt Justin och rufsade sitt hår innan han tog på sig sin keps igen.

- Och Joelle. Jag vill bara säga..

Justin drog mig intill sig och kysste mig.

- Jag älskar dig, vad som än händer.

- Jag älskar dig med.

Just då gick hissdörrarna upp, så jag och Justin flög ifrån varandra för att ingen skulle misstänka någonting. Kenny gjorde som Justin sagt och gick snabbt ut genom entrén där det flockades av tjejer i alla åldrar. Jag drog min sjal närmare och vi började gå mot entrén. Det är nu det svåra kommer. Runt oss skrek och det sprang runt tjejer, överallt. Galet. Jag log för mig själv och tittade sedan ner i golvet. Precis när vi skulle gå ut, hörde jag någon tjej bredvid mig ropa till.

- Hallå?! Är inte det där Justin Bieber?!

Jag drog efter andan och tittade på alla tjejer som vände sig mot oss, fantastiskt. Det här kommer bli fantastiskt.

Det var kapitel 110 gott folk, ett extra långt. Hoppas ni gillar det, mycket dramatik nu alltså. Vad ska dom hitta på härnäst? :) Kram Cissi och Hanna.

Jag såg inte Joelle någonstans. Jag tog ett djupt andetag och dök under ytan. Vattnet var grumligt, vilket betyder att jag inte kunde se något när jag tittade. Jag tog ett ännu djupare andetag och dök under ytan en gång till. Trots paniken i mitt bröst, simmade jag runt i vattnet och letade efter ett livstecken. När jag dök ner för femte gången, tyckte jag att jag såg ett ansikte lite längre ner än vad jag var. Jag tog i och simmade det snabbaste jag kunde neråt. Jag grep med händerna framför ansiktet på mig. Plötsligt slog mina fingrar emot någonting, så jag grep tag i det och simmade uppåt. Jag kände hur det började göra ont i bröstet på mig och jag ville så gärna ta ett andetag. När jag nästan var vid ytan var jag tvungen att dra efter andan. Men istället för luft, fick jag in vatten i lugnorna. När jag väl kom upp ovanför ytan spottade jag och fräste ut vattnet jag fått i mig. Efter några sekunder kom jag på att jag hade något i mina armar. Jag drog det ovanför ytan och flämtade till när jag såg Joelle’s bleka ansikte. Hon blundade och jag kunde inte avgöra om hon andades eller inte. Jag simmade in mot stranden och drog upp henne på sanden. Jag kände tårarna rinna nerför kinderna, men jag torkade ursinnigt bort dom och började göra hjärt och lungräddning på henne. Jag tryckte det hårdaste jag kunde på hennes bröst, men inte allt vad jag hade för att jag var rädd för att skada henne. Hennes vita klänning var fastklistrad vid hennes kropp, likaså hennes hår vid hennes ansikte. Jag höll för hennes näsa och försökte blåsa in så mycket luft i hennes lungor som jag kunde. Sedan återvände jag till att trycka på hennes bröst. Tur att Kenny lärde mig det här förra månaden, men jag trodde aldrig att jag skulle få användning av det om jag ska vara allvarlig. Plötsligt hostade Joelle till och spottade vatten rakt upp i luften. Jag slutade och tryckte henne mot mitt bröst. Jag andades lugnt och stilla och lät tårarna rinna. Jag hade vart nära att förlora kvinnan jag älskar, och allt hade vart mitt fel.

- Justin. Hörde jag Joelle kraxa bredvid mig. Du kväver mig.

Jag släppte henne genast och tittade skamset bort.

- Det här är mitt fel... Förlåt.

Hon drog mig till sig och nu kramades vi lugnare än förut.

- Nej. Det är inte ditt fel Justin. Viskade hon i mitt öra, och jag torkade tårarna.

- Jo. Hur kunde jag vara så oansvarig och hoppa i med dig när du inte ville?

- Det var liksom... kul. Förutom delen med att jag var nära på att drunkna då. Sa Joelle och log snett mot mig.

Hur kan hon vara glad över det här? Jag hade nästan dödat henne.

- Hur kan du säga så? Jag dödade dig nästan, du borde vara vansinnig.

Joelle skakade på huvudet och det var då jag märkte att hon skakade tänder.

- Dina läppar är blå gumman, du fryser. Mumlade jag och lade armarna om henne för att hon skulle få upp värmen.

- Tack. Jag måste se hemsk ut, med mascaran utkletad i hela ansiktet typ.

Det var först då jag märkte att hon ens hade svarta ränder under ögonen.

- Det märkte jag inte förrän nu älskling. Men du är alltid vacker, vackraste i världen även fast du nyss höll på att dö.

- Jag tar det som en komplimang.

- Det var vad det var. Sa jag och log.

När Joelle hade fått upp värmen lite gick vi upp till Kenny som stod utanför bilen och tog lite luft.

- Vad har hänt med er? Har ni badat eller? Frågade Kenny precis när han såg oss komma på vägen.

- Vi tog bara ett snabbt bad. Sa jag och kände skuldkänslor för att jag ljög för min bästa vän.

Kenny har alltid varit där när jag behövt honom, jag vill inte behöva göra så här. Men han behöver inte veta om vad som hänt ikväll, för då kommer han ringa mamma och då kommer hon tvinga oss att åka hem, vilket vi absolut inte vill.

- Låt inte dina mamma få reda på det bara.

- Nej, för du kommer inte säga någonting väll?

- Nej, jag lovar.

- Tack. Sa jag och vi satte oss där bak.

- Även fast jag inte förstår varför ni badade när ingen var i närheten, det kunde hänt vad som helst.

- Ja, vad som helst. Mumlade jag och vände blicken mot Joelle som låg med huvudet mot min axel, hon måste vara riktigt trött efter att ha legat i vattnet så länge.

Inte Selena då, men ni fattar poängen :)

- Tur att det inte gjorde det då, Justin. Sa Kenny och log mot mig i backspegeln.

Jag log tillbaka, och höll tummarna för att han inte skulle märka att det var något fel. Efter en timmas körning tillbaka till hotellet och vi skulle gå ut, såg jag att Joelle hade somnat. Jag lyfte upp henne och bestämde mig för att bära henne upp till vårat rum. Klockan var mitt på natten, så som tur var fanns det inte så många fans som fortfarande stod utanför hotellet. Däremot fans det några papparazzis som vaknade till liv när vi kom gående. Blixtrarna blixtrade runt omkring oss, men som tur fanns Kenny där och blockerade vägen. Jag vill inte heller att dom ska väcka Joelle som sov så sött i min famn, inte efter allt vad hon har vart med om idag. När vi äntligen kom förbi alla, gick vi in i hissen och åkte upp mot våran våning. Joelle mumlade tyst i sömnen, så jag vände blicken mot henne. Hon såg ut som en söt, porslindocka när hon sover. Så vacker, så fridfull.

När vi kom in på rummet, ska jag godnatt till Kenny som gick till sitt rum bredvid vårt, och jag gick och lade Joelle på sängen. Jag virade in henne i massa filtar och täcken så hon inte skulle vakna upp för att hon fryser. När jag var klar, pussade jag henne på pannan och gick till köket för att göra iordning en kopp varm choklad till mig eftersom att jag kände att jag också frös.

- Justin. Hörde jag en hes röst mumla. Joelle.

- Jag kommer älskling.

Jag ställde ner koppen som jag precis tagit ner från ett av skåpen, och gick in i sovrummet där Joelle låg och tittade mot mig.

- Vad är det gumman? Frågade jag och gick fram till henne.

- Jag fryser, kan du inte lägga dig bredvid mig tills jag somnar? Mumlade hon halvsovande.

Jag lade mig jämte henne och försökte värma henne så gott jag kunde.

- Bättre?

- Tack Justin, jag uppskattar det verkligen.

- Försök att sova. Du mår bättre imorgon. Viskade jag i hennes öra.

Joelle nickade som svar och hennes andning blev tyngre och tyngre allt eftersom tiden gick.

- Jag älskar dig. Mumlade jag i hennes öra och tänkte gå upp och lämna henne ifred, men precis då ringde Joelle’s mobil.

Jag reste mig upp ur sängen och svarade så fort jag kunde för att Joelle inte skulle vakna.

- Justin här. Svarade jag med dämpad röst och gick ut ur sovrummet.

- Jag måste prata med Joelle. Hörde jag en hård och kall röst säga. George.