När jag väl tagit mig till samman, lyckades jag fatta vad som precis hänt. Jag drog upp solglasögonen på huvudet. Bakom Sarah fanns bland annat Hope. Min blick fastnade extra länge på henne. Jag saknar det vi hade. Jag skakade på huvudet och gick därifrån. Tro inte att jag vill umgås med er så fort ni vill hänga med mig. Tänkte jag och fnös för mig själv.

- Joelle, vi börjar inte om först 5 minuter, du behöver inte gå in nu. Hörde jag Sarah ropa efter mig.

Jag gick in och satte mig vid min vanliga plats vid fönstret. Precis när jag dumpat ner väskan bredvid mig, gled Sophie in på platsen bredvid mig.

- Vad är det med Sarah och alla dom tjejerna? Så fort du kom fick dom typ spel och började uppföra sig som förvirrade höns. Sa hon lågt och skrattade tyst.

Jag vände mig mot henne.

- Jag har absolut ingen aning. Så fort jag kom in genom dörren så var dom på mig. Jag har ingen aning varför.

- Ingen aning? Det kan ju bara vara en sak det här handlar om. Justin.

- Tror du verkligen det? Sa jag och tänkte efter.

Ja, jag antar att hon har rätt. Jag visste att Sarah måste ha en väldigt bra anledning till att ens prata med mig. Hon hatar mig, jag hon, det är så det ska vara. Jag behöver inte Sarah som tror att vi kommer bli bästisar.

- Du ska väll inte...? Började Sophie, men avbröt sig och en äcklad min for över hennes ansikte.

- Jag ska inte vad?

- Jag menar, umgås med henne?

- Vad tror du?! Nej! Såklart jag inte ska, hon är falsk. Jag behåller gärna mina riktiga vänner precis där vi är. Och du vet att jag inte står ut med att ha för många omkring mig utan att bli obekväm på något sätt.

Hon andades ut.

- Jag trodde nästan att du skulle överge oss där. Välkommen tillbaka Joelle. Sa hon och log varmt.

Hela dagen var ganska spänd runt omkring mig. Det är folk som viskar runt omkring mig hela tiden, vart jag än vänder mig. Det är inte bara störande, utan också väldigt jobbigt att bli utsatt av så många på en gång. Lunchen var nästan värst. Jag satt ner vid ett bord med Sophie och Julie och bara pratade för att komma ikapp det vi missat med varandra under sommaren. Dom hade tydligen haft det jätte tråkigt här hemma medans jag var ute och reste med Justin. Jag fick avbryta mig flera gånger när jag kände iver att berätta om förlovningen. Jag och Justin har gått med på att inte säga någonting till någon, och det betyder ingen.

Mitt i lunchen hade i alla fall Hope kommit fram och dragit mig åt sidan. Jag hade bara stått där med armarna i kors över bröstet och väntat på att hon skulle förklara sig själv. Och jag kunde ju alltid hoppas att hon drog mig åt sidan för att säga förlåt och berätta vad hon har haft för sig under tiden vi inte träffats. Men så blev det ju såklart inte. Sarah har visst lyckats med att förvandla Hope till en liknelse av sig själv. Hon hade frågat likadande frågor som Sarah gjort, vilket jag inte kände att jag skulle svara på. Dessutom kan Hope inte förvänta sig att jag ska berätta allt för henne igen bara om hon kommer fram till mig. Då tror hon helt fel faktiskt. Även fast jag inte kommer ihåg vad vi bråkar om, vilket är ironsikt, så kan jag bara inte förlåta henne för att ha ignorerat med hela denna tiden, förolämpat mig.

Direkt när jag fattade vart hennes frågor skulle leda till, suckade jag och gick ifrån henne utan att säga ett ord. Jag önskar att Hope ska fatta att hon inte är som Sarah och dom andra. Långt därinne kan jag fortfarande se den speciella flickan som var min bästa vän innan.

När jag väl kom hem, la jag mig utmattad ovanpå sängen och andades ut. Jag måste somnat, för när jag väcktes av mamma var det kolsvart utanför. Och jag hade lovat att ringa Justin direkt efter jag kommit hem från skolan. Så blev det ju med det. Han måste vara upprörd och orolig just nu.

Justins Perspektiv

Jag pillade nervöst och oroligt med mobilen. Joelle skulle ringt för... Jag tittade på klockan. … 3 timmar sen. Tänk om det har hänt henne någonting och behöver hjälp! Jag började slå in hennes nummer, men när jag fick en sträng min från Scooter la jag bort den direkt. Vi är mitt i ett viktigt möte, och ingenting får egentligen störa det. Vi håller på att börja planera på nästa turné, vad den ska ha för huvudämne och hur många låtar som kommer behövas att skrivas till mitt nästa album. Jag började pilla med mobilen igen, men när jag fick en sista stränga blicken från Scooter igen, la jag ner den i fickan och suckade.

- … planeringen... kostnaden... vart.

Då och då hörde jag små ord av vad som sades runt omkring mig. Även om jag ville lyssna, så kunde jag inte. Jag hade Joelle på minnet, och när det händer verkar det som om jag aldrig kan koncentrera mig på saker.

- Heeej! Utbrast alla plötsligt, vilket fick min uppmärksamhet.

Jag vände mig om log stort när jag såg Rihanna stå bakom mig och le.

Sista delen på 121, vad tycker ni?? :)