Joelles Perspektiv

Jag ryckte till och rörde mig inte. Alla omkring oss hade tystnat och stod nu och stirrade förvånat på mig. Min hand for automatiskt upp mot kinden där Sarah slått mig. När jag fingrade på den svullna huden, fick det min mage att vränga sig ut och in. Den kändes som om jag precis hade blivit påkörd, och att jag svimmat av. Ilskan som gömt sig inom mig åkte upp till ytan i ett högt, argt stön.

- Kan ni inte bara lägga av och sluta bråka?! För fan, bete er som vuxna. Sarah, det ända jag har att säga till dig är, kan inte du bara lägga ner?! Hope vill inte vara under dig längre, okej? Sluta trycka ner och snacka skit om henne. Även om jag och Hope inte haft kontakt på ett tag är hon fortfarande min bästa vän. Och ingen bråkar med min bästa vän, okej?! Skrek jag så högt jag kunde, tills jag fattade att det var knäpptyst runt mig.

Till och med Sarah förblev tyst när jag tog Hope i armen och marscherade därifrån.

- Hur gick det med kinden? Frågade Hope och såg oroligt på mig.

- Det gick bra. Sa jag, även om min kind verkade värka i takt med mina hjärtslag.

- Är du säker på det? Frågade Hope och började fingra precis under mitt öga. Ska jag inte ta dig till syster då?

- Nej. Så farligt är det inte. Sa jag och skyggade när hon råkade komma åt en känslig punkt.

En timma framåt hade det bestämts att våran klass skulle få håltimma. Läraren skulle på något möte eller någonting, jag bryr mig inte. Men jag och Hope bestämde oss i alla fall för at göra det bästa av stunden och gå till Starbucks för att ta en kaffe. När vi gick in genom dörrarna svärmade det av folk som gick fram och tillbaka mellan borden. Det förvånade mig därför inte att det var svårt att hitta ett bord, men tillslut blev ett ledigt precis vid fönstret
.

- Jag kan gå och beställa, vad vill du ha? Frågade jag Hope och reste mig upp.

- Överraska mig.

Jag log och gick iväg för att beställa till oss. Det blev två latte med två kanelbullar som sockerintag. Man måste ju få gotta sig ibland. När jag betalat gick jag med brickan mot Hope.

- Det fick bli en latte. Sa jag och ställde muggen framför henne. Det gick bra va?

När hon inte svarade kollade jag upp och upptäckte att hon satt och stirrade på något. Jag följde hennes blick bort mot ett bord med högljudda killar.

Jag puttade på henne och skrattade.

- Någon du känner eller?

När hon inte förstod vad jag menade, nickade jag bort mot killarna. Hennes kinder blev snabbt rosa och hon tittade ner i knät.

- Vadå? Är det någon du gillat ett tag eller?

- Ja, på sätt och vis. Vi har vart ihop, men för en månad sen gjorde jag slut, och har inte sett honom sen dess. Han ser så mycket snyggare ut nu.

- Vänta lite nu. Jag visste inte att du hade en pojkvän. Berätta allt för mig. Sa jag intresserad och lutade mig framåt när Hope började att prata.

Killen hette Peter och dom blev ihop ungefär precis när jag och Hope började att bråka. Han var ett år äldre och tydligen väldigt mogen för sin ålder.

- Jag har Justin, men jag måste säga att han ser bra ut. Sa jag och tittade bort mot bordet för minst tionde gången den senaste halvtimman.

- Bort med tassarna! Utbrast Hope och slog på skoj till mig på armen.

- He’s all your’s, jag vill inte ha någon annan än min älskling. Inte ens en söt kille kan ändra på det, eftersom att Justin är den snyggaste för mig, det finns bara han. Jag tror inte ens att jag har kollat på en kille på det där sättet sedan vi blev ihop.

- Åh, en sån kille vill jag också ha. Men ni förtjänar varandra, verkligen.

Hope log mot mig och för första gången på länge kände jag att jag verkligen hade min kompis tillbaka.

- Du kommer hitta din speciella du också. Men på tal om Justin, han kommer hem idag förresten.

Jag log stort och kände saknaden i mitt bröst.

- Vad kul! Då kanske jag kan få träffa honom?

- Kanske inte idag, jag vill bara vara själv med honom, ta igen det vi förlorat du vet?

- Ja, så hade jag också gjort. Men man kan ju alltid fråga. Sa Hope och log.

- Ska vi gå tillbaka nu eller? Vi börjar om 10 minuter otroligt nog.

Hope reste sig upp och tog på sig jackan.

- Vi har inget val, eller hur?

- Nej.

På vägen tillbaka gick vi bredvid varandra och pratade som om vi aldrig bråkat alls. Solen lyste högt på himlen, inte ett ända moln.
 

Joelle och Hope

Helt plötsligt kände jag en yrsel sprida sig genom min kropp, och jag vinglade till. Hela min syn snurrade och det kändes som om jag skulle falla ihop vilken sekund som helst.

- Joelle?! Mår du bra? Frågade Hope och stannade för att hjälpa mig att stå.

- Va? Mumlade jag som svar, eftersom att jag inte hörde vad hon sa. Det lät som om hon viskade.

- Joelle?! Ropade Hope när jag böjde på mig.

Det kändes som om magen vändes ut och in. Det var det sista jag kom ihåg, att jag kräktes upp hela lunchen över Hope.

______________________________________________________________________________

Ja, vad händer här? Stanna för nästa kapitel som kommer snart :) Kram Cissi och Hanna.