När jag vaknade upp tog det ett tag att inse att jag inte låg hemma i min egna säng. Jag blinkade till några gånger, som för att vänja mig vid det plötsliga ljuset. När min syn vant sig, kunde jag väl se mig omkring. Det var när jag väl kunde se omgivningen, se mamma sitta där med sin hand i min och såg tankspridd ut som jag förstod att jag var på vårt anmäla sjukhus.

- Hej, mamma. Sa jag och hostade till för en plötslig spykänsla spred sig i munnen på mig.

- Åh, du är vaken.

Mamma log stort och kramade min hand innan hon rotade i väskan efter något, innan hon såg upp med en lurig min.

- Jag hann köpa lite av ditt favorit godis innan jag kom hit.

Hon höll fram en ask med tootsie rolls.

- Tänkte att det kunde muntra upp dig lite. Jag måste få veta, var det något dåligt du åt någon annanstans eller hemma? Det skulle nämligen vara svårt att kunna leva med att ha förgiftat sin egna, kära dotter.

- Jag vet inte vad som hände, plötsligt fick jag kvällningar och rätt som det var låg jag på marken och kräktes. Men jag är säker på att det inte var din mat som gjorde att jag spydde, jag menar, du och Brian är ju inte sjuka och ligger och spyr?

Jag kramade hennes hand och såg henne bestämt i ögonen, även om det skulle vara hennes mat som gjort det kanske det inte skulle vart så snällt att säga det. Och vad spelar det för roll egentligen? Jag är säkert bara matförgiftad och kommer få lämna sjukhuset så fort jag blir godkänd och utskriven av doktorn.

- Läkaren sa att du skulle må bättre när du fick i dig lite socker nämligen. Annars skulle jag aldrig gett dig det så nära inpå. Sa mamma och pratade på som om hon inte sagt vad hon sagt.

Mammor.. Tänkte jag och skakade på huvudet.

- Det var ett smart råd av honom. Sa jag och öppnade en tootsie roll och kastade in den i munnen.

Jag kände ett extremt sug efter socker otroligt nog.

- Ja just det, någon Scooter ringde innan, sa att han var Justins manager? Aja, men jag tänkte att det inte var rätt tillfälle för dig att svara då, med tanke på att du låg och sov, men då sa han bara att du skulle ringa tillbaka så snabbt kunde eftersom att det tydligen var viktigt. Och kan du tro det?! Direkt efter han sagt vad han ville få sagt slängde han bara på luren som ingenting, utan ett hejdå till och med! Kan du fatta? Utbrast mamma och såg orolig ut.

- Han hade säkert bara bråttom, som sagt är han Justins manager och behöver dagligen till sådana saker du inte förstår. Muttrade jag och skakade på huvudet. Vad ville han förresten? Sa jag nyfiket.

- Jag vet inte sa jag ju, han ville inte säga. Men han hade visst all tid i världen att vara oförskämd. Muttrade mamma och kollade argt på sin hand.

- Det är inget att oroa sig för, har du min telefon?

- Eh.. ja. Här.

Hon gav mig telefonen i min utsträckta hand. Jag letade bland kontakterna och såg sedan numret jag fått av Justin.

- Scooter här.

- Hej Scooter, det är Joelle, du sa att du ville något viktigt?

- Ja, hej Joelle. Mår du bättre?

- Ja, jag behövde bara lite sömn. Sa jag och skrattade.

- Vad bra. Det är lika bra att gå rakt på sak. Justin han inte så han bad mig säga det, och vad gör jag inte för honom? Han missade planet, men han hälsar att han älskar dig och kommer ringa dig så snart han kan eller något.

- Hur kunde han missa planet? Jag pratade ju med honom precis innan han skulle gå på?

- Han är på väg till Atlanta med ett annat plan, han ska nämligen förbi Selena och Mandy för ett viktigt möte.

- Han sa ju att han inte ville åka dit.

- Ja, jag vet. Men jag var tvungen att övertala honom, jag skrev på ett kontrakt som tydligen sa att dom måste göra den här saken tillsammans. Dom hade annars tänkt att stämma oss.

- Varför skulle du skriva på ett sånt kontrakt? Du vet ju att jag och Justin är ihop.

- Förlåt, jag skrev på det innan ni träffades och nu kan vi inte göra något åt det.

- Men varför skulle...

- Det spelar ingen roll, det är en för lång historia. Jag måste gå.

- Men när kommer han tillbaka då? Utbrast jag och den vita väggen mittemot mig hade blivit väldigt intressant.

- Han skulle vara hos Selena över helgen, och sen på måndag är galan. Så måndag eller tisdag natt kommer han vara hos dig om jag känner honom rätt.

- Okej.. Är han på planet mot Selena eller?

- Ja, jag skickade iväg honom ungefär när hans plan skulle gått.

- Okej, tack för att du ringde, jag uppskattar det verkligen.

- Ingen fara, men Joelle. Jag vill bara be om ursäkt för att jag vart ett svin mot dig, det var inte min mening.

- Det gör ingenting.

- Säkert? Jag önskar er förresten all lycka till för bröllopet, jag ska försöka göra allt för att vara där.

- Tack, jag uppskattar det.

- Då säger vi så. Jag måste gå nu, men ha det så bra.

- Okej, hejdå.

Jag lade på och vände mig mot mamma som satt och tittade undrande på mig.

- Vad ville han?

- Inget viktigt.... Viskade jag och hoppades att min lögn inte skulle tränga sig igenom rösten.

- Okej. På tal om något annat, du ser mycket bättre ut nu, piggare.

Precis när jag tänkte svara henne kom en läkare in med ett pappersark i handen. Han satte sig på en pall jämte mig och harklade till innan han sträckte sig mot mig och kände på min panna. Han kladdade ner något på pappret innan han såg upp och log mot mig.

- Du är frisk som en nötkärna. Det här är vanliga reaktioner och...

- Vanliga reaktioner? Mumlade jag och såg oförstående ut.

- Ja, för att vara gravid i tredje månaden så är det fullkomligt normalt.

- VA? Skrek jag chockat och kramade mammas hand.

- Ja, du är gravid. Har ingen meddelat det?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 129, vad tycker ni?
Nu är det bara ett kapitel kvar (+epilog) hur tror ni novellen slutar? Vi vill höra alla era åsikter :)
Många kramar från Hanna & Cissi :)