- Hej Joelle. Sa George och kramade om mig innan jag ens hann reagera.

- Åh. Hej George. Sa jag överrumplad och klappade honom lite lätt på armen.

- Hur mår du?

- Bra. Så, vad var det du ville?

- Åh, jag trodde att vi skulle hinna prata lite innan vi började prata allvar. Sa George nedstämt och tittade på mig med sina bruna ögon som faktiskt påminner mig lite om Justin’s. Även om jag vill eller inte så ser man samma glans, om man tittar riktigt noga alltså.
 

- Nja.. Jag tror inte det George. Förlåt, men för det första hinner jag inte för att Justin är där uppe och väntar på mig och...

Jag avbröt mig och tittade skämigt på honom.

- Och..? Vad tänkte du säga?

Jag gav honom en forskande blick innan jag nickade för mig själv. Han vill ju veta.

- Jag tycker inte vi ska umgås mer. Det... är liksom inte samma som det var förut. Och jag har på den senaste tiden fått ett annorlunda intryck av dig än vad jag fått innan. Det känns som om jag ser för första gången på väldigt länge. Det känns som om du vill förstöra för mig och Justin. Och om jag ska erkänna så tycker inte jag att det är... okej.

George stod bara stum, innan han harklade och rätade på sig.

- Jag har en anledning att förstöra för er Joelle! Utbrast han högt och tydligt.

Jag vet att Justin måste hört det där, för inte långt efter hörde jag hans röst ovanför trappan.

- Är du okej Joelle? Ska jag komma ner?

Jag vände mig om och skakade på huvudet.

- Nej Justin. Det är okej, jag kommer upp snart.

- Så vad tror han att han kan göra mot mig om han kommer ner? Jag kan lika gärna gå upp dit och lära honom en läxa. Sa George ursinnigt och gjorde en ansats att gå förbi mig.

Jag tryckte honom mot dörren innan han hunnit röra sig en enda centimeter. Träningen förra året måste visst satt liite muskler på mina ben i alla fall.

- Nej George. Antingen sänker du rösten eller så behöver du gå.

- Han ber ju om det. Väste George med sambitna käkar och tittade på ett hotfullt sätt mot trappan.

- Ut. Nu.

Jag lyckades på något sätt öppna dörren samtidigt som jag fortfarande tryckte på George. Vilket gjorde att så fort dörren var på glänt, flög George bakåt. Jag fick trycka George nerför sista steget på trappan. Det kändes mycket bättre att ha han på en lägre nivå än mig än att ha han på samma nivå, han kändes mycket mindre hotfullare nu.

- Antingen säger du vad du kom för att säga, eller så lämnar du mig och Justin ifred. Välj. Sa jag och blev förvånad över tonen i min röst.

Värst vad George får fram mina dåliga sidor. George nickade mot dörren och menade att jag skulle stänga den. Precis när jag stängt den, hörde jag George mumla bakom mig.

- Så det är sant. Jag trodde inte du skulle göra så, Joelle. Jag trodde det bara inte.

- Vad är sant? Frågade jag och gömde mina händer i fickan.

- Ringen. Muttrade han och såg ner på min vänstra arm.

Även om den var i fickan kändes det som om han kollade rakt på den.

- Varför gör du så här mot dig själv? Du tror säkert att ni kommer gifta er någon dag, få några barn, leva ett fullkomligt lyxliv. Men det ska jag säga dig, det kommer inte hända, tro mig.

- Du har inte med det att göra George. Det är inte du jag är förlovad med, tack och lov för det, det är Justin. Och vi gör precis som vi vill, utan att behöva lyssna på ditt skitsnack. Jag är stolt över att vara förlovad med en så snygg, underbar, vänlig och godhjärtad kille som Justin. I det här fallet har jag verkligen haft tur.

När jag avslutat meningen, vände jag mig om för att gå. Det finns ingen anledning att ens förklara min och Justin’s kärlek för George, han kommer aldrig förstå ändå. Precis när jag var på vippen att gå in genom dörren hörde jag George’s ekande röst bakom mig.

- Om du nu är så stolt som du säger. Hur kommer det sig att du gömmer handen med ringen i fickan?

Jag bet ihop och fick verkligen koncentrera mig på att inte vända mig om och skrika på honom. Jag vill inte skämma ut mig själv, så jag gick in och stängde dörren med en smäll. Jag satte mig ner på golvet och tittade ut genom det lilla fönstret som finns bredvid vår dörr. Han stod fortfarande där ute, det såg ut som om han var förbannad och nästan skrek.

- Joelle?

Jag ryckte till och kände hur hjärtat flög upp till halsgropen.

- Oj, det var inte meningen att skrämma dig hjärtat.

Justin såg bekymrat på mig och det var först då jag insåg hur det här måste se ut. Jag som sitter och ser ut genom fönstret i en obekväm ställning, George som står där utanför. Jag sjönk ner på golvet och log mot honom.

- Det gör inget.

Jag reste mig upp och började gå uppför trappan.

- Kommer du eller? Ropade jag när jag stod i mitten av trappan.

Justin stod med en bister min och kollade ut genom fönstret, han måste sett George.

- Justin? Frågade jag och försökte låta lite gladare på rösten.

- Ja?

Justin vände sig mot mig och tittade konstigt på mig.

- Kommer du med mig eller ska du bara stå där?

- Åh. Sa Justin och gick upp mot mig.

Någon timma senare gick Justin för att ta en snabbdusch i vårt fula, gamla badrum som inte blivit omgjort på typ 50 år. Det är nästan pinsamt att ha honom där inne när han är så perfekt menar jag. Jag slängde mig ner på sängen med ansiktet ner mot kudden. Jag kramade den och la kinden till. Jag kunde inte sluta tänka på varför jag haft handen i fickan när jag pratade med George. Jag är riktigt stolt, det är bara det.. jag gjorde det utan att tänka. Varför vet jag inte.