Kenny satte sig bredvid oss på bänken och väntade på mitt svar.

- Jo faktiskt. Fansen upptäckte oss precis när vi skulle gå ut genom dörren, jag trodde faktiskt att vi skulle lyckas, men nej. Mina fans är helt otroliga, och jag älskar dom. Varenda en där ute. Tillsamans gör dom mitt liv, dom är mitt liv. Jo, så dom började jaga oss. Vi började springa, såklart. När vi väl skakat av oss dom visste vi inte vart vi var. Och jag hade tänkt att ringa dig, men jag hade ingen täckning. Så vi började gå helt på måfå, och se vart vi hamnade. Sa jag och log stolt över min historia.

Jag och Joelle har vart med om en hel del saker idag, men det viktigaste med det var att vi var tillsammans.

- Oj, det låter som om ni har vart med om för mycket på en dag. Och det ser ut som om Joelle är helt slutkörd. Sa Kenny menande och nickade mot min sovande älskling.

Jag skrattade till och nickade.

- Jag antar det.

Vi satt och pratade ett tag innan helikoptern landade på nedre delen av ängen. Tur nog hade vinden som kommit från balden inte väckt Joelle, utan hon sov fortfarande sött i mina armar.

- Ska jag hjälpa dig med henne? Hörde jag Kenny ropade bredvid mig.

Jag skakade på huvudet och reste mig upp med henne i min famn. Hon är min, och jag vill inte att något illa ska hända henne. Vi gick ner mot helikoptern, och varje gång Joelle drog på huvudet trodde jag att hon vaknat, men nej. Inget verkar kunna väcka henne. Jag satte mig försiktigt i helikoptern. Piloten kom fram till mig och skakade på huvudet när jag försökte sätta på bältet över Joelle.

- Nej, det här går inte. Hon måste tyvärr sitta i ett eget säte, av säkerhets skäl.

Jag suckade och gjorde som han sa. Jag satte ner henne försiktigt och spände åt bältet över henne. Sedan satte jag mig på min plats och gjorde detsamma.

- Ursäkta att ni behöver åka hem så här tidigt Justin. Jag vet att ni ville ha mer “lonley time” tillsammans. Men ni får tyvärr inte åka tillbaka till hotellet, dom har fortfarande inte riktigt fått ordning på situationen med tanke på att fansen fortfarande tror att ni är där inne. Hörde jag Kenny ropa över ljudet på propellerna som startade igen.

- Åh, det gör ingenting. Jag tror Joelle är väldigt trött och bara vill hem och sova. Sa jag och log.

Det var då jag kom på det, vårat bagage då? Som om Kenny hört vad jag tänkt, klappade han på några väskor som låg bredvid honom i en hög. När jag tittade närmare såg jag att det var våra väskor.

- Jag visste att du skulle fråga om det snart. Sa han och flinade stort. Hotellet skickade iväg dom med ett bud hit så att ni kunde få med dom hem.

- Jaha, tacka dom om du hör från dom igen tack.

- Det ska jag mannen. Sa han och tog tag i min hand och skakade den.

Jag log mot honom och vi gjorde vårt egna handslag som vi alltid har gjort.

- Vart är vi? Hörde jag Joelle säga bredvid mig.

Jag vände mig förvånat mot henne och log sedan stort.

- Åh så bra, du har vaknat.

- Vart är vi? Upprepade hon sömnigt och gäspade.

- Vi är i helikoptern på väg tillbaka till Atlanta.

- Så vi hittade helikoptern tillslut? Frågade Joelle och log mot mig.

- Nej inte riktigt, helikoptern hittade oss.

Jag log mot henne och tog tag i hennes hand.

- Det ska bli skönt att få sova i min egna säng, herregud. Sa Joelle och tittade ut genom det lilla fönstret.

Jag nickade instämmande. Det ska det verkligen.

Joelle’s Perspektiv

När jag kom in genom dörren till mitt hus, släppte jag bara allt och satte mig ner på golvet med ryggen mot dörren. Det är så skönt att vara hemma, få träffa mamma och Brian. Pappa är fortfarande på affärsresa vad jag hört, vilket är konstigt. Han har vart borta ett tag nu. Jag andades lugnt och stilla och njöt av friden. Men den varade inte länge. Jag hörde mamma komma på långa vägar, och jag hörde att hon var arg.

Det var kapitel 112, och om ni inte tänkte på det så blev dom ju faktiskt räddade. 112 haha :) Passande. Där har ni det i alla fall, njut. Kram Cissi och Hanna.