Jag höjde på huvudet och såg när mamma kom in genom dörröppningen till hallen.

- Joelle, du har mycket att förklara unga dam.

Jag gäspade och blundade.

- Fast först ska du sova och det är sent. Du får din utställning imorgon, så var beredd. Sa mamma bestämt och hjälpte mig upp till mitt rum.

- Godnatt. Vi ska prata imorgon, vare sig du vill eller inte.

Hon gav mig en sista arg blick innan hon gick och stängde dörren efter sig. Jag tog tillfället i akt och blundade, medans jag hade chansen. Men precis då hörde jag dörren öppnas, aldrig får man vara ensam här. Jag suckade, men öppnade inte ögonen.

- Mamma, låt mig bara sova. Du får som du vill imorgon, låt mig vara. Sa jag irriterat och tryckte huvudet mot kudden.

- Tyvärr, jag är inte mamma, tur för dig. Hörde jag Brian mumla bredvid mig.

Jag öppnade ögonen och log stort.

- Åh Brian, fy vad jag har saknat dig. Du är trots allt min lillebror. Sa jag och kramade om honom.

- Jag har saknat dig med, tro det eller ej. Du ska bara veta vilken pina mamma har vart när hon inte har dig att skälla på, nu förstår jag hur du har det. Sa han och höll upp händerna framför sig.

- Det tänkte jag inte ens på. Förlåt för att jag lämnade dig ensam med henne. Men du har väll hängt med kompisar väll? Sa jag och log mot honom.

Jag förväntade mig att han skulle nicka, men istället skakade han på huvudet.

- Nej, jag var med David någon dag i veckan, men ända sedan det här med att du är förlovad har inte mamma låtit mig gå utanför huset. Hon har gråtit som aldrig förr och kallat Justin för öknamn. Jag förstod inte vad som hänt med henne förrän jag tog modet till mig och frågade henne. Såklart jag börjar undra. Och när hon sa att du är förlovad började hon att gråta och mumlade för sig själv.

- Nej, hur kan hon inte låta dig vara med dina kompisar på grund av mig? Du måste haft det jobbigt här hemma, men riktigt modigt att du konfronterade henne brorsan. Sa jag och boxade honom lekfullt på armen.

- Så... Är det sant eller inte? Jag hoppas verkligen det, fast även inte.

- Vadå? Frågade jag oförstående.

- Är du förlovad? För det skulle vart så kul, men kanske inte.
 

- Nu är det så att du får stå ut med det då. Jag är förlovad. Sa jag och log stort, stolt över det faktum att jag är just förlovad.

Jag har inte riktigt vant mig än, men det kommer väll. Det känns konstigt att ha en stor diamantring på fingret också.

- Åh Joelle. Antar att jag får säga grattis då. Sa Brian och kramade om mig.

- Tack. Men jag kan inte säga att jag längtar till imorgon. Mamma kommer tydligen skälla ut mig för att jag är kär. Men du, Brian jag behöver sova nu. Vi pratar mer imorgon om mamma inte låser in mig eller någonting. Godnatt.

- Det blir nog inte så farligt ska du tro. Godnatt Joelle, syns imorgon. Sa Brian och gick ut genom dörren.

Jag log för mig själv och var glad över att äntligen fått träffa honom. Det känns som evigheter sen. Vi har kommit mycket närmare sen skiljsmässan mellan mamma och pappa, vilket är bra. Vi har alltid varit den sortens syskon som bråkar mycket, men vem gör inte? Syskon är till för att bråka med ibland.

- Joelle?

- Ja? Sa jag och tittade på Brian som stuckit in huvudet i dörröppningen.

- Jag är glad att du är tillbaka.

Han log mot mig och stängde sedan dörren efter sig.

- Jag med. Mumlade jag för mig själv.

Jag la mig tillrätta i sängen, och så småningom somnade jag. Men tanken i huvudet vad som skulle hända dagen efter.

Kapitel 113, bra eller dåligt? Vill ni ha mer bilder eller... mindre? Vad tycker ni? Ni kanske tycker att det är för lite eller för mycket med runt 1 bild per kapitel? Kommentera gärna vad ni tycker, tack :) Kram Cissi och Hanna