Joelle’s Perspektiv

Hela söndagen hade jag bara legat i sängen och tänkt på vad som gått fel. Vad kan det ha vart som gjorde att Justin var tvungen att sticka? Jag kom inte på en ända anledning till varför Justin behövde behandla mig som han gjorde. Timmarna gick och ingenting hände, jag låg bara i min säng och tänkte på Justin och mig, på oss. Mamma hade kommit in i mitt rum flera gånger och frågat hur det var med mig, men jag hade bara skakat på huvudet och hon hade gått ut. Pappa däremot var inte lika lätt att få iväg. Han tyckte att jag blivit sviken tillräckligt med gånger av Justin, så det kommer ta ett tag innan han förlåter Justin.

- Joelle. Du kan väl komma ner och äta?

Mamma hade kommit in i mitt rum igen och stod nu med en bekymrad min vid dörröppningen.

- Jag är inte hungrig. Sa jag och tittade bestämt ner i täcket.

- Joelle, han kommer berätta om det är någonting viktigt som berör dig.

Jag nickade och vände mig mot kudden igen. Tankarna for runt i mitt huvud hela tiden, jag fick bara inte stopp på dom. Jag tänkte hela tiden på Justin. Vad är det som har hänt? Upprepades hela tiden i min skalle som ett slags band som hamnat på upprepning. Tänk om det var mitt fel att han stack? Men om jag gjort någonting fel, så borde han ha sagt någonting? Det kanske beror på att jag sa nej, igen, när han friade. Jag vet att jag sårade honom, det såg jag, men alltså jag måste tänka på min framtid. Jag och Justin kanske bryter upp någon dag, och då vill jag inte bli lämnad där alldeles ensam utan en ända utbildning av något slag. Fast nu ska jag inte tänka sådana tankar, jag måste tänka positivt.
 

- Joelle.

Det var Brian som sa det, efter att han knackat på dörren, även fast den var öppen.

- Kom in.

Brian kom in och satte sig i sängen jämte mig.

- Vad har hänt? Frågade han efter ett tag och såg riktigt upprörd ut.

- Brian, det är ingen fara. Du behöver inte oroa dig för mig.

Jag kunde inte ens säga sanningen till min egna lillebror, mitt eget kött och blod. Men jag vet inte hur jag ska säga det, eftersom att jag egentligen inte visste vad som hade hänt. Justin hade lämnat ett stort frågetecken efter sig.

- Helt säkert? För pappa är verkligen jätte arg. Han går där nere och grubblar högt hela tiden. Han säger typ “ Han ska inte komma undan med det här” “Han ska inte få skada min älskade dotter något mer”.

- Va? Vad ska han göra åt det då?

- Jag vet inte riktigt, men han sa något om att inte släppa in honom i vårt hus igen.

Jag flög upp ur sängen och sprang nerför trapporna.

- Varför är du arg på Justin? Skrek jag när jag kom ner till vardagsrummet där pappa fortfarande gick runt i rummet.

- Han har gjort min lilla flicka illa, kära du. Jag kan inte låta honom göra det, jag ser ju hur du mår efter att han behandlar dig såhär.

- Sluta pappa. Jag är inte liten längre, jag är 17. Jag vet inte ens vad det är frågan om. Du ska absolut inte bli arg på Justin för det. Han var bara jätte stressad, och visste därför inte vad han gjorde.

- Sluta försvara honom. Joelle, kommer du ihåg när Selena var här.... Hur förkrossad du blev?

- Ja, men det är glömt nu. Det är historia. Det finns ingen anledning att ta upp det gamla.

Det är inte alls glömt, inte ett dugg. Jag kommer ihåg det som det var igår. Jag grät i sträck i mer än en månad.

- Men jag vill inte att det ska hända igen.

- Pappa, jag älskar Justin. Jag älskar honom över allt annat i världen.

- Jag förstår det också, man ser det ganska tydligt. Men han är inte en vanlig kille. Han är känd, så därför lever han i en helt annan livstil än vi normala människor gör. Han är bara trubbel.

- Står du och säger att jag inte får träffa Justin mer? Säger du det?!

- Nej, bara att du ska förstå...

- Vi har varit ihop i mer än ett halvår. Det är lite svårt att i ifråga sätta det nu.

Jag riktade all min ilska mot pappa, vilket jag egentligen inte ska göra eftersom att det inte är hans fel, han vill bara mitt bästa. Men om han menar allvar med att jag inte får träffa Justin mer, så vet jag inte vad jag gör. Jag var så arg att jag inte ens hörde att det ringde på dörren förrän mamma ropade från hallen att Justin var här.

- Jag kommer. Ropade jag tillbaka och gav pappa en sträng blick.

Jag suckade innan jag gick ut till hallen och mötte personen som jag älskar mest av allt på hela jorden.