Jag mötte Justin´s röda ögon lite fort, innan han vände blicken neråt, mot sina fötter.

- Förlåt Joelle. Jag vet inte vad som tog åt mig.

- Det är okej, kom in. Vi går upp på mitt rum i stället.

Justin tog av sig hans skor och vi gick upp för trapporna mitt rum, där vi satte oss i min säng.

- Joelle. Du tycker inte att det är okej. Hur mår du? Jag vet att jag sår....

- Jag mår bra! Avbröt jag honom och försökte låta så övertygande som möjligt för att Justin inte skulle få några skuldkänslor.

- Nej, jag ser på dig att du inte mår bra. Det är mitt fel alltihop. Jag var så...

- Nej Justin. Kan du inte bara berätta vad som har hänt istället för att sitta här och tracka på dig själv? Jag står inte ut med det.

- Det har hänt lite saker. Och det kom så plötsligt... Jag ska åka på turné.

- Va? När då?

Är han rädd för att jag inte ska tycka att det är okej att han åker iväg? Det är ju inte direkt så att jag kan hindra honom, det är hans passion. Och dessutom så är det bara en månad ungefär.... eller?

- Jag åker..

Justin avslutade inte meningen, utan kollade ner i marken istället, eftersom att det rann tårar nerför hans kinder.

Nej, det kan inte vara sant.

- Du åker ikväll, eller hur? Fick jag fram och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

- Förlåt...

- Hur länge är du borta? Frågade jag och gick rakt på sak, för att slippa all ångest.

Justin mötte inte min blick den här gången heller. Det var då jag fattade. Han kommer vara borta längre än en månad, det här kan inte vara sant. Några små tårar rann nerför kinden på mig, även fast jag försökte hindra dom utan framgång.

- Förlåt. Joelle, jag älskar dig.

Justin tog ett stadigt tag om mig och grät ut på min axel, likaså jag på hans.

- Jag kommer förmodligen ha en vecka ledig i mitten. Då ska jag gottgöra dig, jag lovar. Joelle snälla, vi kan hålla ihop. Vi är starka, det här klarar vi.

Va? Jag såg på honom under mina tårar och förstod ingenting.

- Hur länge ska du vara borta egentligen Justin?

- Jag kommer gottgöra dig! Jag lovar. Sa Justin och försökte undvika frågan som jag nyss ställt.

- Justin... Hur länge?

Jag la handen på hans arm för att visa att allt var okej, vilket det var, för stunden....

- Ett halvår ungefär. Turnén ska gå igenom hela Europa och sedan in i en bit av Asien.

- Du får bara ledigt en gång på ett halvår?

- Snälla Joelle, jag vet att vi kan klara av det här.

- Ett halvår, 6 månader... Justin, jag tvivlar på att det kommer funka. Vi kommer knappt att ha kontakt med varandra, och du kanske träffar.... en ny tjej, som du tycker är bättre än mig. Och då vill inte jag stå i vägen för dig och bara vara den flickvännen som försökte hålla ihop med dig, men inte gick.

Jag lade mig på rygg och torkade bort tårarna som var under ögonen på mig. Justin la sig jämte mig och tog bort luggen från mitt ansikte. Jag vände blicken mot fönstret och såg hur solen strålade där utanför. Ett fint väder, för en dålig dag.

- Vi kommer att klara det. Det kommer alltid vara vi ända tills slutet, det är jag säker på.

- Lovar du? Frågade jag, med lite hopp i rösten.

- Ja, när jag äntligen får ledigt ska jag gottgöra dig.

Jag log och kysste Justin som besvarade den direkt. Jag rullade över så att jag låg över Justin och fortsatte att kyssa honom.

- Jag älskar dig. Viskade jag.

- Jag älskar dig också. Idag, imorgon och för alltid.

Kapitel 90, vad tycks så här långt av novellen? Bra /dålig? Kan vi förbättra något? Eller ni kanske har någon idé om vad som kan hända :)
Förlåt för dålig upptratering, men både jag(Hanna) och Cissi har hur mycket som helst i skolan just nu.
Kram Hanna & Cissi