Joelle’s Perspektiv.

Jag såg hur chockad Justin blev.

- Vad ville hon?

- Hon sa bara att hon skulle komma till Atlanta i helgen, och hon ville att vi skulle träffas, och det gick jag med på, för jag vill gärna bli vän med henne igen. Eftersom att vi var så bra vänner innan, och nu vill jag ha tillbaka den vänskapen med henne. Sa jag bestämt.

- Okej,vad bra.

Vi satt och pratade tills en bil tutade utanför.

- Jag kommer sakna dig. Sa Justin och gav mig en stor kram.

- Jag kommer sakna dig också.

Jag kysste Justin mjukt, och när det tutade utanför ville jag inte släppa honom.

Vi gick ner för trappan och Justin började ta på sig sina skor.

- Joelle... Jag saknar dig redan. sa Justin, som nu rest sig, och kysste mig.

- Jag älskar dig Justin, glöm aldrig det, okej?

- Jag älskar dig mer. En månad, 31 dagar, 4 och en halv vecka, 744 timmar. Vi klara det här.

- Haha, okej, älskar dig.

Justin kysste mig igen och gick ut.

Innan han gick in i bilen vinkade han och jag vinkade tillbaka.

Jag gick in i mitt rum och lade mig i sängen. Med huvudet mot kudden, kom tårarna direkt. Jag saknar honom redan, hur kommer detta gå?

- Joelle. Sa mamma och knackade på min dörr.

- Kom in. Sa jag och snyftade till.

Mamma kom in och satte sig på sängen.

- Hur är det? Frågade hon och satte sin hand på min rygg.

- Justin... ska åka nu, och han ska vara borta en månad.

- En månad? oj...

- Mamma, jag saknar honom redan. Vad ska jag göra?

Mamma kramade om mig och jag grät i hennes famn.

- Ni kommer klara det här. Viskade hon i mitt öra medans hon gungade mig fram och tillbaka.

Jag nickade lite och lade mig ner i sängen igen.

Det blev tyst en liten stund, men sen gick mamma ut och jag fick ett sms.

“Jag saknar dig redan. Ord kan inte säga hur mycket jag älskar dig, nu är det bara 743 och en halvtimma kvar. Älskar dig, din Justin”

Jag svarade direkt.

“Jag saknar dig med. Jag älskar dig också. Bara 743 timmar, det här klarar vi”

Jag och Justin satt och smsade ett tag. Tills jag skulle ner och äta. Det var pappas lasange idag, så jag kände hur hungern blev större när jag kände den ljuvliga doften.

- Det luktar gott. Sa jag och satte mig vid bordet.

- Vad bra. Sa pappa och log stort.

Vi alla satt och åt under tystnad tills Brian började prata om något nytt spel han hade köpt. Boring.

- Joelle. Sa pappa och kollade på mig.

- Ja. Sa jag och mötte hans blick.

- Du känner George Rabbitson va?

- Ja hurså? Frågade jag och suckade. Han var personen som jag minst ville prata om eller tänka på.

Jag drack av min mjölk, och väntade på vad han skulle säga.

- Jo, Mr Rabbitson ringde mig i eftermiddags och bjöd hem oss på middag imorgon kväll.

Jag sprutade ut mjölken jag hade i munnen, och kollade chockat på pappa.

Det var kapitel 47. Kommentera :D