De första 5 minutrarna sprang jag bara på, för att komma så långt bort som möjligt från Selena och.. Justin. Men efter ett tag, när ursinnet och tårarna slutat komma, slutade jag att springa och började undra vart jag var. Jag stannade och tittade mig omkring. På andra sidan vägen gick ett gammalt par hand i hand. Tänk att deras kärlek är behållen så länge. Tänkte jag och suckade högt. Just då vände båda sina huvuden mot mig och vinkade glatt.

- Hej, hej. Ropade den lilla tanten och verkade klänga sig närmare gubben som hon gick med.

- Hej. Sa jag och vi nickade hälsande mot varandra.

- Ha en trevlig dag unga flicka. Sa någon av dom, jag såg inte vem eftersom att jag gått förbi dom.

Jag log och gick vidare. Vad snälla alla verkar i den här staden. Jag såg mig forskande omkring. Min blick valde att fasta på ett stort fint hus med stora fönster. Jag såg mig omkring innan jag gick närmare huset. Jag vågade gå så långt fram, efter att jag tittat mig omkring ett antal gånger såklart, att jag la handen på den kalla stenväggen. Det här huset känns så bekant.. Jag tog ett steg tillbaka och kliade mig tankfullt på pannan. Det är nått med det här huset... Sekunden efter jag tänkt det öppnades dörren och en kille steg ut med två påsar med sopor i händerna. Han stängde dörren efter sig och började visslandes gå ut mot soptunnorna, som råkade stå precis bredvid mig. Först när han var 2 meter ifrån mig, slutade han att vissla och tittade upp mot mig.

- Öhm, hej? Kan jag hjälpa dig? Frågade killen och tittade konstigt på mig.

Först trodde jag inte att han sa till mig, så jag vände mig om och spanade ifall någon annan var i närheten. När jag försäkrat mig om att det inte var det, vände jag mig om med ett osäkert leende på läpparna.

- Nej, jag tyckte bara att jag kände igen ditt hus. Sa jag och visste direkt att det lät dumt.

Jag trodde att han skulle säga någonting i stilen med “ Åh, tack” eller “okej, du är konstig” men det gjorde han inte.

- Åh, du kanske har sett det på tv? Frågade han, nu med ett leende på läpparna.

- Nej, jag tror inte det. Sa jag och tittade fundersamt upp mot huset igen.

- Nehe, det kan vara därför. Du kanske känner igen mig också? Frågade han så plötsligt att jag var tvungen att vända mig mot honom igen.

Jag studerade honom uppifrån och ner, men kom inte på någon anledning till varför jag skulle det. Killen måste fattat att jag inte visste, så han tittade besviket ner i marken.

- Jag heter Ryan, Ryan Butler. Sa han och tittade upp mot mig igen.

- Aha, trevligt att träffas. Jag heter Joelle, Joelle Winston. Svarade jag och skrattade lite.

Jag räckte fram handen mot honom och skakade den häftigt. Han stelnade till och tittade frågande på mig.

- Vänta!? Justin pratade om någon Joelle? Sa Ryan och kilade sig på huvudet.

Jag drog efter andan och tittade på honom med stora ögon. Det är ju Ryan jag står och pratar med, en av Justin´s bästa vän. Han har ju snackat om en Ryan... Ryan Butler, det måste vara han.

- Oj, så dumt av mig. Kände inte igen dig först! Sa jag och log ursäktande mot honom.

- Det gör inget, det kan lätt hända. Sa han och skrattade ett klingande skratt.

- Hej!

Jag kramade om honom och log. Det var ju meningen att jag skulle träffat honom och alla andra Justin´s kompisar imorgon. Antar att jag bara får träffa Ryan nu då, eftersom att jag inte har några planer att gå tillbaka för tillfället.

- Haha, hej. Ryan kramade om mig och log. Vad gör du här ute alldeles ensam, har Justin lämnat sin kära flickvän ensam?

- Nej, eller jag stack, vi har bråkat. Sa jag och tittade ner på marken.

- Åh.. Suckade Ryan, men jag avbröt honom.

- Ska inte besvära dig med mina problem, även fast det är din kompis.

- Det gör ingenting, jag vill hjälpa dig. Du är ju trots allt min vän nu, eftersom att du är Justin´s... flickvän. Kom in med mig, istället för att stå här och frysa.

Ryan slängde soporna innan han tog mig i armen och drog in mig i det varma huset.

Det var kapitel 64, vad tycker ni? Bra? Hehe, tack återigen för att ni läser min och Hanna´s blogg, vi är väldigt tacksamma. Kram Cissi och Hanna.