- Vad vill du? Fräste jag och ville inte möta Justin´s frågande blick.

- Hej Joelle. Vad roligt att prata med dig.

Jag himlade med ögonen och tittade ut genom rutan.

- Var det något speciellt du ville? Jag är lixom upptagen här.

Killarna där bak snackade på, eftersom att jag inte tror att det hört mitt tonfall än. Men Justin skiftade nervöst blicken mellan vägen och mig. Jag log lugnt och koncentrerade mig sedan på samtalet.

- Kul att du är så vänlig. Vad har jag gjort?

Jag suckade högt och tydligt för att George skulle höra.

- Det tar vi inte nu. Vad ville du? Upprepade jag och rynkade irriterat ögonbrynen.

Han suckade men gav sig tillslut.

- Joelle.... du behöver komma hem.

- Varför ska jag komma hem? Jag är här med min pojkvän och jag tänker inte komma hem bara för att du ber mig att göra det.

Jag sa ordet “pojkvän” lite extra tydligt för att han skulle fatta meningen med ordet.

- Det är inte jag som ber dig.... okej lite, men inte i storhet. Det är din pappa.. och mamma.

- Varför? Om dom ville att jag skulle komma hem skulle de nog själv ringt, och inte bett dig.

- Din pappa bad mig att ringa dig, eller jag erbjöd mig snarare. Eftersom att han och Alexa har det väldigt jobbigt för stunden. Du borde komma hem.

Nu började jag bli riktigt irriterad, så han skyller på att mina föräldrar har det jobbigt med skiljsmässan? Usch vad lågt av honom.

- Jag har också haft jobbigt med skiljsmässan. Fräste jag och jag kände en hand på mitt lår.

Jag vände huvudet mot Justin som fortfarande tittade bekymrat på mig.

- Lugna dig. Viskade han och log ett snett leende.

Jag tog ett djupt andetag och fattade att han hade rätt, jag är för arg, så jag måste lugna ner mig. Jag tog ännu ett andetag och log tacksamt mot Justin.

- Skiljsmässan? Har dom skillt sig?

Han lät faktiskt förvånad på rösten, men det måste han veta. För vad annars är det som mina föräldrar har det jobbigt med?

- Sluta spela så förvånad. Jag vet att du vet, för varför annars skulle du ringa, eller?

- Nej jag visste faktiskt inte. Jag är ledsen, jag vill inte veta hur du mår nu. Du kanske har trott att jag inte brytt mig, men jag visste faktiskt inte. Om du behöver prata eller en axel att gråta på, finns jag här för dig. Det vet du väll?

- Ja det vet jag. Suckade jag och fattade att det är sant, han har vart här för mig.

- Men varför skulle du annars ringa? Fortsatte jag och väntade spänt på svaret som skulle komma.

- Det är Brian....

Mobilen gled ur min hand och landade på bilgolvet med en smäll. Brian..?