Chapter 26- Just Shoot Me
- Jag skiter i vilket, okej? jag bryr mig inte längre, hur tror du det känns för mig? Jag struntar i det Joelle okej, gå till din George eller vad fan han nu hette, jag bryr mig inte! Skrek Justin och tog bort min hand från hans axel.
- Snälla Justin, jag är jätte ledsen. Jag älskar dig! Ropade jag och började gråta.
- Tror du inte jag älskar dig med va? Hur tror du det känns för mig, när du kysser någon annan?
- Justin, förlåt. Jag ville inte ha honom, jag vill ha dig. Och dessutom sa var det han som kysste mig. Påpekade jag och försökte dra honom närmare mig.
När Justin fattade vad jag höll på med puttade han bort mig.
- Jag trodde du visste bättre än att göra så här mot mig. Men tydligen inte. Ropade han och vände sig bort från mig.
- Förlååååt! Skrek jag efter Justin som börjat gå.
Han viftade bort min ursäkt som en fluga och fortsatte att gå.
Jag stod och stirrade en lång stund på där Justin´s ryggtavla försvunnit. Snön hade slutat att falla, märkte jag och såg upp. Och tårarna ville inte sluta rinna nerför mina kalla kinder, även om jag torkade bort dom hela tiden. Plötsligt hörde jag ett ljud bredvid mig, så jag vände mig om. Där fanns inget, så jag tänkte precis vända mig om och gå igen när det började blixtra runt mig. Jag tvärstannade och tittade förtvivlat in i alla kameror som helt plötsligt omringat mig.
- Vad heter du unga dam? Hörde jag en mörk röst säga.
- Öhm. Sa jag och tvekade.
- Är du och Justin ihop?
- Vad har du gjort mot honom?
- Har du kysst honom?
Frågorna omringade mig som en snara om halsen. Jag fick svårt att andas och ville bara där ifrån. Jag började leta efter en springa, och direkt när det blev en, tog jag sats och började springa. Jag sprang som jag aldrig sprungit förr och skulle precis svänga in på min gata när jag hörde hur dom sprang efter mig.
- Sluta följa efter mig! Ropade jag och ökade på stegen, mot parken.
Jag sprang så länge att mina fötter värkte av smärta och jag knappt kunde andas längre. Äntligen var alla papparazzis borta. Tänkte jag och såg att ingen följde efter mig längre. Jag suckade och satte mig på en liten bänk. Vad har jag gjort, jag orkar verkligen inte mer. Jag vill vara hemma och fira jul med familjen och Justin.
Jag satt och tänkte ett väldigt långt tag, för det började mörkna lite och bli mycket kallare.
- Joelle, sa en röst bakom mig, som jag kände igen men kom inte ifrån vart. Jag vänder mig om och ser Kenny.
Inte Texten
- Åh Hej Kenny, jag såg inte att det var du. Har Justin skickat dig? Frågade jag och kände mig hoppfull.
- Nej, faktiskt inte.Men Justin har berättat, du kan lita på mig. Fortsatte Kenny och satte sig på bänken bredvid mig.
- Jag vet inte vad jag ska göra, han hatar mig... Sa jag och självklart brast jag ut i gråt.
- Nej... Joelle, han älskar dig. Han pratar om dig hela tiden.
- Nej, jag har gjort bort mig totalt, jag har... kysst någon annan. Sa han inte det?
- Jo han sa det, men han har sina dagar. Om han älskar något eller vill ha något så släpper han inte det. Jag har känt Justin i snart 3 år.
Jag sa ingenting utan kollade bara ner i marken.
- Vill du att vi ska åka hem till Justin så att ni ungdomar kan reda ut det här?
- Det är julafton, jag måste nog hem...
- Joelle, du kommer ångra dig annars. Plus att du är ju inte direkt hemma nu, utan istället sitter du här ute. Det tar bara en timma eller så. Sa Kenny och log mot mig.
- Okej då. Mumlade jag och vi började gå mot en svart bil.
Detta var kapitel 26, hoppas att ni tycker om det. Om ni undrar något, eller ha något förslag på vad som han hända i novellen, lägg gärna en kommentar för då kan nästa kapitel komma snabbare :D Kram Hanna & Cissi
Meeeerrr!!
