Men jag kunde inte undgå att se den irriterande rynkan som spred sig över hennes panna.

- När kommer han ut därifrån då? Kommer han att överleva? Mumlade jag och lät tårarna som brände under mina ögonlock att falla.

- Kom nu gumman. Hon har sagt allt hon vet. Och dessutom så lovade hon att säga till om hon hörde något. Sa mamma och la en tröstande hand på min axel.

- Jag vill träffa honom, om det så ska vara mitt i den här operationen dom snackar om. Jag förstår inte, senast jag såg honom så mådde han fint. Sa jag och bröt ihop igen.

- Gumman, kom, vi sätter oss här borta.

Mamma ledde mig till två stolar lite mer avskiljt. Jag sjönk ner och lade ansiktet i händerna. Varför? Varför ska detta hända Justin? Jag fattar bara inte. Han betyder allt för mig. Vi ska gifta oss, han ska bli pappa till barnet jag bär. Han får inte dö, han måste klara det här, han måste vara stark nog.

Timme efter timme rann iväg utan att det verkade hända något alls, som om tiden stod stilla. Men varje gång en läkare hade turen att gå förbi tog jag chansen och frågade om dom hade fått reda på något från hans operation, men alla svarade nej. Jag höll på att bryta ihop ännu en gång när en man i femtio års åldern stannade vid oss.

- Joelle Winston?

- Ja, det är jag. Utbrast jag och gick genast fram till honom.

Oron smög sig fram i magen på mig igen.

- Operationen med Justin är precis avklarad, och eftersom att du står som en familjemedlem på listan så får jag berätta det här för dig..

- Hur gick det? Hur är det med honom? Lever han?

Frågor snurrade runt i huvudet på mig, men jag ville inget mer än att höra orden jag vill höra komma ut ur hans strupe.

- Han överlevde.

Jag började skrika och skratta på samma gång. Vad är det som händer med mig?

- MEN. Han är svårt omtöcklad och är fortfaranade i ett svårt läge.

- Det betyder inte att du inte får träffa honom såklart. Sa han och log mot mina ord som kommit ur hans mun.

- Rum 45.

Jag nickade och små joggade till rummet som faktiskt inte låg så långt bort från där vi suttit.

Väl utanför dörren tvekade jag, vill jag verkligen gå in här och se Justin helt förstörd? Kommer jag verkligen bli så glad som jag hoppats? Kommer han att se ut precis som vanligt, eller har hans utseende förändrats på något sätt? Jag bestämmde mig ändå för att öppna dörren eftersom min längtan efter honom tog över.

Jag öppnade försiktigt och såg Justin ligga där i en stor metallsäng med alla sorters slangar inkopplade i hans armar. Bredvid sängen var det fullt av olika sorters blommot och “Get well” kort. Jag gick så ljudlöst jag kunde fram till honom och stod där och tittade på honom. Han såg ut precis som vanligt. Tänkte jag och log stort. Det var skönt att få se honom ligga här, alldeles fridfull och säker. Jag drog till en metallpall som stod en bit bort för att kunna sitta bredvid honom. Hans hand hade jag lätt börjat att smeka när han öppnade ögonen.

- Joelle. Mumlade han med en tyst, skrovlig röst.

- Hej där. Sa jag tyst och log stort.

Plötsligt rann tårarna nerför mina kinder igen, men denna gången var det lyckotårar.

- Nej, varför gråter du gumman?

- Jag var så orolig, vet du det? Jag åt inget på flera dagar efter att jag fått reda på det, jag stod bara inte ut med att leva här utan dig.

Jag tryckte hans hand.

- Joelle...

- Nej, jag mår fint. Hur är det med dig då? Jag hörde att operationen gick bra. Efter några timmar dock. Muttrade jag och skakade på huvudet.

- Sådär, jag mår illa och huvudvärken verkar inte vilja försvinna.

- Det är inte bra, det kan det väll inte vara menar jag? Ska jag ringa efter doktorn?

- Nej, dom sa att det bara var bieffekter från behandlingen jag fått eller något sånt sa dom.

- Är du säker? Jag menar..

- Jag är säker gumman. Men tack ändå. Sa Justin och log mot mig.

- Hur mår alla andra då? Frågade Justin efter en stunds tystnad.

- Alla har oroat sig och undrat om du skulle klara dig. Sa jag och kände klumpen i halsen på mig växa. Din mamma är här förresten, om du vill att jag ska kalla in henne.

- Nej, det är bra. Låt henne oroa sig lite till. Kom hit. Mumlade Justin och log varmt.

Han visade med handen att jag skulle komma närmare. Jag gjorde som han sa och mötte hans kalla läppar i en kyss. Någonting väcktes till liv i mig, en känsla som det var länge sen jag fick känna.

- Fjärilarna har kommit tillbaka. Mumlade jag tyst mot hans läppar.

Efter en timma kom en doktor in. Under tiden som jag vart där hade jag lagt mig bredvid Justin på den hårda sängen, för att kunna vara så nära honom som möjligt. Men när doktorn kom in blev jag tvungen att flytta på mig för att han behövde göra några prover på Justin. Men när vi väl fick provsvaren såg det väldigt bra ut. Doktorn hade berättat att trots Justin hade suttit långt fram i planet och därför var svårt skadad, så var det något som hade skyddat honom. Vi båda kom fram till att han måste ha en skyddsängel av något slag. Med tanke på att han bara hade några brutna revben, och underarmen som var full av blåmärken efter stötar han fått på sig.

Två dagar senare

Det hade nu gått två dagar, men Justin hade ännu inte blivit utskriven. Men däremot trodde doktorn att han alldeles snart var beredd för det, han behövde bara återhämta sig lite mer. Hela tiden hade jag suttit vid Justins sida, eller legat bredvid honom, så att jag inte ens tänkt på att gå och äta. Jag ville inte behöva vika av från hans sida. Idag hade jag bestämt mig, jag tänker berätta för honom om graviditeten, ända problemet är att jag är så rädd för hur han ska reagera.  Tänk om han lämnar mig. Tänk om han aldrig mer vill se mig. Men jag tog i alla fall mitt initiativ och hosta till innan jag började att prata.

- Justin, jag har en sak jag måste berätta.

- Vad är det? Mumlade han sömnigt och gäspade.

- För ungefär 5 dagar sen var jag på ett läkarbesök.

- Varför det? Vad har hänt? Sa Justin och reagerade väldigt starkt.

- Inget allvarligt. Något... vackert. Justin jag... jag är gravid.

Justin kollade chockat på mig i början, men sen ändrades hans ansiktsuttryck sakta till ett varmt och lent leende.

______________________________________________________________________________

Och där är Mistletoe novellen helt avslutad. Hoppas verkligen att ni gillade den :)

Prologen på den nya novellen kommer att komma inom en snar framtid.

Kommentera och gilla gärna :)

Kram Cissi och Hanna.

P.S. Det blev knappt några bilder till epilogen, eftersom att vi ville att den skulle vara lite mer "serious" om ni förstår vad jag menar :)