Justins Perspektiv

Jag tittade ut genom fönstret där vi satt högt upp i en hög byggnad. Lite tidigare idag berättade jag för Joelle över telefon att jag skulle komma henne en vecka, och hon lät lika glad som jag kände mig. Jag har längtat så efter henne, få kyssa henne igen, ha henne i mina armar.

- Justin, koncentrera dig nu grabben.

Jag vände mig mot Scooter som höjt ögonbrynet mot mig.

- Joelle igen eller?

Jag nickade och log.

- Ja, jag kan inte få bort henne från mina tankar, hon är så underbar.

Jag bet i läppen och tänkte tillbaka på hennes ansikte för miljonte gången idag.

- Justin! Jag borde kunna operera bort tanken på henne från din hjärna för några dagar så att vi kan bli klara här.

Jag skakade på huvudet och slog skämtsamt till honom.

- Så, vad väljer du? Första eller andra?

- Andra blir väll bra. Sa jag även om jag inte visste vad han snackade om, det blir oftast bättre om man lämnar vissa saker till slumpen.

- Utmärkt, jag ringer Selena direkt.

- Vänta va?! Vad är det med Selena? Frågade jag uppmärksamt, men Scooter hade redan luren mot örat.

Jag mötte Alfredos blick som skakade på huvudet mot mig och skrattade.

- Man, du har nyss gått med på att ha Selena som dejt på måndag.

Kunde inte hitta någon bra på Alfredo, så fick bli en bild med en söt Justin på också

Joelles Perspektiv

När jag lagt på hade jag ingen tid att fundera över vad som hänt eller vad Hope ville. Allt jag tänkte på var att hon är, eller i alla fall var, min vän och vänner betyder väldigt mycket för mig. Även om man har gjort som Hope och inte snackat med mig på flera månader. Jag vred ratten det mesta jag kunde och gjorde en U - sväng så att jag var på väg mot området Hope bor istället för att åka mot Sophie som jag hade tänkt från första början. Ändrade planer verkar det som.

När jag kom till Hopes område saktade jag ner och svängde in till kanten och stannade en bit ifrån hennes hus. Jag vet inte varför, jag hade lika gärna kunnat parkera på deras uppfart, men det kändes fel med tanke på att vi inte umgåtts på ett tag. Jag steg ut bilen och började försiktigt och sakta gå mot hennes upplysta hus. Inte så långt ifrån, precis innan jag skulle gå in på hennes uppfart faktiskt, såg jag en mörk skepnad sitta på trappan. För en sekund fick jag kalla kårar längs ryggen och tänkte vända tillbaka, men när jag såg att det var Hope som steg fram till ljuset skyndade jag mig framåt.

- Jag skyndade mig hit så fort som möjligt, men trafiken...

Jag stelnade till när jag såg att hon satt där och huttrade medans hennes tårar rann i mänger längs hennes röda kinder. Det såg förmodligen värre ut än det egentligen är, med tanke på att hennes mascara var utkletad som en tvättbjörn under hennes blåa, klara ögon.

- Hope...

Jag drog henne till mig och brydde mig inte ett dugg när hon snorade på min jacka.

- Såja.

Hon började började skaka när hon började gråta ännu mer. Vi sa ingenting, jag bara stod där och kramade om henne, tröstade henne.

När gråten avtagit lite tog jag chansen.

- Vad har hänt? Frågade jag försiktigt och såg henne i ögonen.

Precis när jag uttalat frågan började hon att störtgråta igen.

- Mamma.. pappa.. bråka... kom på.. Fick hon fram mellan gråten.

Jag kände själv att gråten var i halsen, jag hatar att se en vän så här.

- Vad sa du? Vad har hänt här Hope? Har Sarah och du bråkat eller någonting? Frågade jag och klappade henne lätt på armen.

Hon skakade på huvudet och torkade bort lite tårar som klumpat ihop sig med mascaran. Hon tog ett djupt andetag innan hon började förklara.

- Nej. Mamma och pappa har slängt ut mig.

______________________________________________________________________________

Det var kapitel 124, och igen. Vi är väldigt ledsna över att det inte kommit något kapitel på länge. Men vi ska försöka bättra oss nu och passa på att skriva när vi har skrivork eller vad man nu säger :)! Liksom, vissa dagar orkar man bara inte, men de flesta så är det bara kul att skriva :) Kram Cissi och Hanna.