Chapter 13 - Can’t Sleep, Because Of You - Part 1
Previous
- Men du vill säkert sova. Tidigare idag när du gav mig papprena i husbilen, du vet de jag glömde? Du kommer säkert inte ihåg, men..
- Jo, jag kommer ihåg. Avbröt jag och log åt minnet som kom tillbaka.
- Åh, du gör det! Jag tror att jag fick med ditt nummer av misstag då nämligen, jag vet att det kanske låter konstigt, men jag vet verkligen inte hur det hamnade det där och jag vill inte att du ska tro att jag är värsta “stalkern”.
Gulligt att hon trodde att hon fick mitt nummer av misstag. Men det är ju ändå bra att hon ringde om det. Däremot kan jag inte fatta hur hon inte ens tar beslutet att jag gav henne mitt nummer?
- Hallå? Justin, är du kvar? Frågade jag och lyssnade spänd.
Det kändes som om han bara lagt på. Men då hörde jag han mumla i andra änden.
- Ja, förlåt. Det är bara det att..
- Vadå?
- Nej, glöm det. Vi tar det någon annan dag, okej?
- Okej, men jag ville bara säga det här, så att du inte misstog dig. Men vi ses. Hejdå.
- Ja, det gör vi! Sov gott.
Jag lade på och log stort för mig själv. Jag har Justin’s nummer! Visst det var ett misstag, men han verkade inte bli så upprörd som jag först trott att han skulle bli. Och tänka sig, jag har Justin Bieber’s telefon nummer.
Jag satt uppe några timmar till för att slippa att gå och lägga mig. Jag är ju trots allt ledig imorgon. Jag kröp ner under täcket och lade mig till rätta. Jag blundade och väntade på att sömnen skulle ta över. Men ingenting hände. Jag kunde inte somna. Justin var allt jag tänkte på. Jag blundade och började tänka igenom dagen, hur roligt vi haft.
Det kändes som en evighet gick förbi när vi återigen satt tysta. Jag satt och åt upp min fruktsallad medans Justin satt och kollade ut igenom fönstret. Ibland mötes våra blickar då och då och då log vi mot varandra.
- Förlåt, men du har banan på kinden. Sa Justin och skrattade, isen hade brutits igen, bara för att jag är så klumpig.
- Var? Frågade jag och fingrade på min kind.
- Låt mig hjälpa dig.
Justin reste sig upp från stolen och sträckte sig över bordet. Hans högra tumme nuddade min kind och drog försiktigt den längst kinden. Jag hade slutats att andas, och nu tittade jag på hans bruna ögon som såg koncentrerade ut. Nu när jag tänker på det, jag har aldrig varit så här nära en kändis förut. Fast Justin är inte bara en kändis, han är Justin Bieber. Om jag tittade riktigt nära kunde jag se hans ögon blänka till, och plötsligt mötte han mina ögon.
- Borta. Sa Justin och höll upp fingret framför dig där det satt en stor, kladdig bananbit fastkletad.
- Tack, jag vill ju inte att den saks sitta där för resten av dagen, det är ju bara min första dag. Sa jag generat och tittade ner i bordet.
Jag öppnade ögonen och skrattade lite åt det fina minnet. Tänk om Justin inte hade sagt något och jag hade fått gå runt med banan i hela ansiktet, vad pinsamt det hade varit. Jag har säkert legat här och tänkt ett tag, eftersom att när jag kollade på klockan så visade den halv tre. Jag suckade och vände mig om, och efter många av och på somnade jag äntligen.
- Men du vill säkert sova. Tidigare idag när du gav mig papprena i husbilen, du vet de jag glömde? Du kommer säkert inte ihåg, men..
- Jo, jag kommer ihåg. Avbröt jag och log åt minnet som kom tillbaka.
- Åh, du gör det! Jag tror att jag fick med ditt nummer av misstag då nämligen, jag vet att det kanske låter konstigt, men jag vet verkligen inte hur det hamnade det där och jag vill inte att du ska tro att jag är värsta “stalkern”.
Gulligt att hon trodde att hon fick mitt nummer av misstag. Men det är ju ändå bra att hon ringde om det. Däremot kan jag inte fatta hur hon inte ens tar beslutet att jag gav henne mitt nummer?
- Hallå? Justin, är du kvar? Frågade jag och lyssnade spänd.
Det kändes som om han bara lagt på. Men då hörde jag han mumla i andra änden.
- Ja, förlåt. Det är bara det att..
- Vadå?
- Nej, glöm det. Vi tar det någon annan dag, okej?
- Okej, men jag ville bara säga det här, så att du inte misstog dig. Men vi ses. Hejdå.
- Ja, det gör vi! Sov gott.
Jag lade på och log stort för mig själv. Jag har Justin’s nummer! Visst det var ett misstag, men han verkade inte bli så upprörd som jag först trott att han skulle bli. Och tänka sig, jag har Justin Bieber’s telefon nummer.
*
Jag satt uppe några timmar till för att slippa att gå och lägga mig. Jag är ju trots allt ledig imorgon. Jag kröp ner under täcket och lade mig till rätta. Jag blundade och väntade på att sömnen skulle ta över. Men ingenting hände. Jag kunde inte somna. Justin var allt jag tänkte på. Jag blundade och började tänka igenom dagen, hur roligt vi haft.
Det kändes som en evighet gick förbi när vi återigen satt tysta. Jag satt och åt upp min fruktsallad medans Justin satt och kollade ut igenom fönstret. Ibland mötes våra blickar då och då och då log vi mot varandra.
- Förlåt, men du har banan på kinden. Sa Justin och skrattade, isen hade brutits igen, bara för att jag är så klumpig.
- Var? Frågade jag och fingrade på min kind.
- Låt mig hjälpa dig.
Justin reste sig upp från stolen och sträckte sig över bordet. Hans högra tumme nuddade min kind och drog försiktigt den längst kinden. Jag hade slutats att andas, och nu tittade jag på hans bruna ögon som såg koncentrerade ut. Nu när jag tänker på det, jag har aldrig varit så här nära en kändis förut. Fast Justin är inte bara en kändis, han är Justin Bieber. Om jag tittade riktigt nära kunde jag se hans ögon blänka till, och plötsligt mötte han mina ögon.
- Borta. Sa Justin och höll upp fingret framför dig där det satt en stor, kladdig bananbit fastkletad.
- Tack, jag vill ju inte att den saks sitta där för resten av dagen, det är ju bara min första dag. Sa jag generat och tittade ner i bordet.
Jag öppnade ögonen och skrattade lite åt det fina minnet. Tänk om Justin inte hade sagt något och jag hade fått gå runt med banan i hela ansiktet, vad pinsamt det hade varit. Jag har säkert legat här och tänkt ett tag, eftersom att när jag kollade på klockan så visade den halv tre. Jag suckade och vände mig om, och efter många av och på somnade jag äntligen.
Kommentarer
Postat av: Becka
Bra :)
Postat av: Hanna
Toppen :)
Trackback
