Det kändes som om världen var ur balans när jag gick några trappor upp och satte mig stelt på några stolar som stod utanför hallen där provspelningen ägde rum. Även om jag kommit försent, hade jag hunnit göra i ordning mig, repeterat och tagit en liten rundtur för mig själv för att få se lite mer av omgivningen om inte för att lugna ner mig. Medans jag gått omkring kunde jag inte undgå att se hur gammalt detta stället var. Det var fina, gamla uppbyggnader som såg ut som om det byggts på 500- talet eller något åt det hållet. Det viktigaste var att det faktiskt lugnade mig. Men inte åtminstone ett dugg av det lugnet jag haft, finns kvar i mig. Jag vände blicken mot mitt knä, där mina händer låg och darrade som bara den. Det finns ingen anledning till att jag ska vara nervös egentligen, jag har gjort samma sak minst ett tiotal gånger och fixat det utmärkt. Men nu känner jag mig bara rädd. Jag tror det beror på att det här är en mycket större roll, och därför behöver mycket större jobb. Jag kanske bara är rädd för att gå framåt?

- Melody McCartney!
Jag tittade upp och lyckades få fram ett leende till en medelålders kvinna, med glasögon på näsan och ett stort skrivblock i handen.
- Det är jag. Svarade jag darrigt.
Jag tog min väska och gick så stadigt jag kunde efter henne in genom dörren in till scenen.
Vi stannade till bakom ett skynke och hon log mot mig.
- Okej, du vet vad du ska göra va? Ställa dig i mitten och så är det bara att börja göra din grej Sa hon och kollade ut genom en öppning i skynket utan att vänta på det minsta svar från mig.
Jag sträckte på mig och lyckades precis se ut genom en liten glipa precis över damens huvud. Där utanför såg jag hur ett bord var uppsatt, men inte mer. För precis när jag skulle sträcka på mig ännu mer, smällde skynket ihop och hon hade vänt sig mot mig igen. Hon tog ett hastigt steg bakåt när hon såg hur nära jag stod. Jag backade också ett steg, för säkerhetens skull.
- Öhm.. okej? Dom är redo för dig nu, gör din grej. Det var de sista ordet hon sa innan hon släntrade iväg längs kanten och försvann ut ur mitt sikte.

Innan jag gick in, öppnade jag väskan och lyckades precis fiska upp mitt manus, som James skickat med mig, innan väskan drämde i golvet med en stor smäll. Jag mumlade ett högt oj, innan jag suckade för mig själv. Vad oprofessionell jag kommer verka nu. Jaja, skadan är redan gjord. Jag tog några djupa, sista andetag innan jag sköt undan skynket och tog ett steg ut på den lilla scenen som låg framför mig.

Jag häpnade hur vackert det var. Flertals av läktare var uppradade i rummet, både stora och små och jag tror inte att det inte var en enda vägg som inte var full av konst. Allt såg bara så... gammalt ut, så antikt. Jag kände glädjen över att jag ens fick stå här, på scenen, full med konstvärk och olika saker. Jag vet inte vad det är, men antika saker gör mig på något sätt.. lugn och upprymd, ända sedan jag vart liten. När jag tittade mellan läktarna, såg deras fina arbete och gamla kvalitet, märkte jag att en större del av teatern var mörkläggd, och jag tror jag till och med kunde se några stolar upplagda på varandra.

Jag måste stått tyst en lång stund, för plötsligt harklade någon sig. Jag tittade bort mot det lilla bordet jag sett tidigare. Där satt nu tre dommare och tittade irriterat på mig. Great, det här är ju
en bra start, nu kommer jag aldrig att få rollen. Tänkte jag och hostade till innan jag försökte le så charmigt jag kunde.
- Hej, jag heter Melody McCartney. Jag hade tänkt att läsa den tredje scenen. Det första i början, när tjejen, Vanessa och killen, Seth träffas på deras dag.
- Okej. Hörde jag en tjej säga från bordet med “juryn”.
Jag tog ett djupt andetag och började sen läsa, precis som jag gjort för mig själv dagen innan, högt och tydligt trots att jag var väldigt nervös. När jag hörde att jag darrade lite på rösten försökte jag intalat mig själv att jag kan det här.


Kommentera massa nu! Vi vill höra vad ni tycker :)