Chapter 3- The Question Is, Who Will Be My Vanessa?
Tidigare
- Jättebra Justin, nu tror jag att vi är klara för idag. Sa Scooter och klappade mig leende på ryggen.
- Bra, då är det bara att åka hem då? Frågade jag och tog av mig hörlurarna som jag haft på mig den senaste timmen.
- Ja, det är bara att åka hem. Softa hemma eller göra vad du vill. Äta pizza, “what ever”.
- Gött! Utbrast jag och spelade en sista ton på gitarren för att märka mitt ord.
Scooter skrattade högt samtidigt som han skakade på huvudet för sig själv innan han lämnade studion. Inte långt efter han gått, stack mamma in huvudet genom dörren.
- Jag lyckades höra några toner utifrån hallen, verkligen jättebra Justin. Ni har gjort ett bra jobb, även fast ni inte jobbar så seriöst alltid. Sa hon och gav mig en fejkad irriterad blick.
Inte långt efter brast vi båda i skratt.
- Man måste ju leva livet! Sa jag glatt och hängde gitarren på dess krok på väggen.
- Ja, om bara jag förstått det när jag var i din ålder. Sa mamma och log lustigt.
- Om du vill ha skjuts hem, så måste vi åka nu eftersom att jag ska träffa några väninnor lite senare idag.
- Det behövs inte, jag kan be Kenny hämta mig, eller bättre, om jag får ta bilen och så kan du få skjuts?
- Dröm vidare unga man, du valde själv att inte ta en egen bil
Hon kom fram och kysste mig på pannan.
- Glöm inte att ta med dig Kenny vart du än går, det kan vara farligt att gå på gatorna utan en livvakt som kan skydda dig. Fortsatte hon med en allvarlig ton.
- Ja, jag får väl be om skjuts senare, eller i värsta fall får jag la gå. Jag stannar kvar lite, jag har ganska mycket att göra.
- Okej, gör du så. Jag älskar dig, och jag förväntar mig att se dig hemma sen. I tid!
Jag suckade och himlade med ögonen. Enda sedan jag och Alfredo haft lite kul ute en natt, och jag inte hört av mig på hela natten eftersom att jag krashade på soffan hos honom, så har jag inte fått vara ute senare än 12, om jag inte säger något till mamma, och hon godkänner det.
- Jag älskar dig med.
- Den där låten måste bli extra bra nu, eftersom att du jobbar övertid med den så mycket.
- Jag hoppas det. Jag känner bara ibland att jag måste stanna kvar och jobba, precis som nu.
Jag hatar att ljuga för mamma. Jag var egentligen klar för idag, men jag vill så gärna gå till teatern och se provspelningarna för tjejen som kommer att spela Vanessa. Scooter har sagt att jag absolut inte ska visa mig ens i närheten av teatern, pågrund av säkerhets skäl, men jag kan inte hålla mig borta verkar det som. Jag blev så glad när Scooter berättade att jag skulle göra en film, att jag sprungit runt och spelat basket hela dagen, utan något att äta, alls. Jag ska spela Seth, en kille som är väldigt kärleksfull och orolig för sin flickvän. De ska fira sin ett års dag tillsammans med mycket som händer, både bra och dåligt. Men jag är i alla fall jätte glad över att ens ha fått den här chansen.
- Justin, låser du innan du går? Frågade Scooter, som tydligen kommit tillbaka, och stack in huvudet genom dörren.
- Ja, det är lugnt. Ses imorgon bro.
- Ja det gör vi.
Jag ryckte upp min jacka som låg slarvigt nerslängd i en fåtölj, stängde och låste innan jag klev ut i kylan. Det är i mitten på oktober och börjar att bli riktigt kallt. Jag knäppte jackan och drog mössan tätare omkring öronen. Det hade börjat att mörkna när jag gick mot teatern, med huvudet och blicken neråt för att inte ta chansen för att bli igenkänd. Jag vet att det var en risk jag tog när jag inte tog med Kenny, men jag vill inte att någon ska känna igen mig, inte ens dom på teatern, eftersom att dom bara kommer att gå och skvallra för Scooter. Och då kommer jag få utegångsförbud i minst ett år.
Jag stod utanför den stora teatern och tittade mig omkring. Ingen hade känt igen mig på vägen hit, och det verkar inte som det skulle hända nu heller. Det var glest med folk på gatorna. Jag tog första steget upp på trappan, innan jag joggade resten. Så när jag öppnade den stora dörren, var jag alldeles varm. Jag tog ett steg in och släppte dörren utan att tänka. En ljudlig smäll ekade längs rummets väggar. Hoppas att ingen hörde det där, jag vill inte att någon ska komma hit rusandes och fråga om jag behöver hjälp med något. Jag lämnade snabbt dörren bakom mig och gick längre in, genom dörrar och rum tills jag kom fram till en stor tom teatersal. Scenen där framme var mörkläggd och knarrade i mörkret. Jag gick närmare scenen och tänkte precis gå upp på den när jag började höra röster som närmade sig.
Jag vände mig om och sprang tillbaka upp för trapporna, fast åt ett annat håll, som ledde till ett annat rum. Det var ett väldigt litet rum med några stolar som stod staplade, och ett litet bord som stod i ena hörnet. När jag tittade runt lade jag märke till två mellanstora fönster i mitten av rummet. Jag förde fingret mot det ena och märkte att det var väldigt tjockt, troligen mörkläggande som är ogenomträngliga av ljuset. Alltså, det går inte att se igenom dom. Utan att fundera på varför ett sånt här rum ens finns, tog jag en stol och ställde den precis bredvid ett av fönstren, så att jag hade en klar utsikt över scenen, framför mig. Någon hade tänt upp rummet, så nu lystes varenda hörna upp av de väldiga strålkastarna. I mitten av rummet hade tre personer nu satt sig och höll på att fixa med portföljer eller något, medans det skrattade högt, troligen åt varandra.
Jag hade säkert suttit där bak i över en timma och det var nu jag började känna av utmattningen efter dagen. De tre i juryn hade ännu bara gått igenom ungefär hälften av dom som provspelar, och ingen av dom som vart hade fått min uppmärksamhet, mer än här och där men inget speciellt. Jag hade precis tänkt att gå när juryn ropade ut nästa.
- Nästa, tack! Ropade en av jurymedlemmarna snorkigt.
Dem verkar vara väldigt tuffa och stränga, eftersom att ingen av de provspelande har ens fått ett leende i respons från någon av dom, och jag vet fortfarande inte om jag tycker att det är positivt eller inte. In kom en nervös tjej med långt, vågigt blont hår. Hon hade svarta, tighta jeans och en enkel tanktop till. Hon var faktiskt väldigt söt.
- Hej, jag heter Melody McCartney. Jag hade tänkt att läsa den tredje scenen. Det första i början, när tjejen, Vanessa och killen, Seth träffas på deras dag. Sa tjejen, som jag nu fick reda på hette Melody.
En vid bordet ropade något i stil med “okej, kör igång”. Och det gjorde hon, riktigt bra. Hon är bäst ikväll, hittills åtminstone. Hon lyckades få min uppmärksamhet, det måste ju betyda en bra sak, eller hur?
Jag försökte andas så tyst jag kunde, för att jag skulle höra så mycket av det hon sa jag kunde. Det här var verkligen perfekt, undra vart hon har lärt sig att få med en så där, med i akten och så. Liksom riktigt förhäxa en på något sätt. Jag gav juryn en snabb blick och märkte att en av dom faktiskt var på väg mot ett leende.
Kommentarer
Postat av: Becka
Bra :)
Postat av: Becka
Bra :)
Postat av: Alexandra
Super bra :D meerraa!
Postat av: Anonym
kika gärna i min på började novell och säg vad du tycker om den:)
Trackback
