Så snygg jag tror jag dör ;) ♥ Det är nästan olagligt ♥♥♥

Hej Hej, tänkte bara göra ett inlägg och visa Justins nya låt för dom som inte hört det :) Både jag och Hanna gillade den stort och tycker att ni alla borde lyssna :D Den är lite annorlunda jämfört med alla hans andra låtar, men det gick i alla fall hem stort hos oss :)!

Det var allt, kommentera gärna vad ni tyckte och lyssna så mycket ni orkar, själv har jag klickat så många gånger på repris att den snart går sönder eller nått tahah ;)

I alla fall, Kram på er :) Cissi och Hanna

______________________________________________________________________________________________

Update: Det förra klippet funka visst inte, men nu är det fixat :) Kram Cissi

Senare på kvällen

Doktorn lät mig komma hem så fort dom tagit lite mer prover för att veta mer om mitt tillstånd. Mamma, som satt inne i rummet när läkaren berättade nyheten, blev inte arg, men däremot riktigt besviken. Hon trodde hon vart riktigt tydlig om att inte ha oskyddat sex, hon trodde att jag förstod hur viktigt det var. Det gör jag ju, men hon har nu börjat tvivla. Men även om hon tyckte det här var riktigt fel, såg hon lättare förbi och accepterade det här än när jag och Justin hade förlovat oss.

- Joelle! Hörde jag mamma skrika nere från köket.

- Jag kommer!

Det var antagligen mat, och det var jag glad över. Jag hade inte ätit sen Starbucks, och då åt jag ju bara en liten bulle. Jag borde börja tänka på att jag faktiskt äter för två nu, en tanke jag fortfarande inte riktigt vant mig vid. Nu när jag vet om det, ser jag faktiskt lite tjockare ut än för någon månad sen, men det trodde jag bara berodde på att jag ätit så mycket onyttigt, inte att jag hade ett foster inuti mig. Jag tog en sista titt på magen i spegeln innan jag hasade ner tröjan och gick ner till mamma.

- Vad blir det? Frågade jag och slickade mig runt läpparna av en ren reflex.

- Fläskgryta.

- Vad gott.

Jag satte mig ner vid bordet och strax därefter kom Brian och satte sig bredvid mig. Han muttrade och suckade så att jag inte kunde undgå att se att han var arg.

- Vad har hänt? Frågade jag och kollade oroligt på honom.

- Jag förlorade på ett spel. Muttrade han och ryckte till sig skålen med grytan så fort mamma ställt ner den.

- Jaså? Sa jag och skrattade tyst för mig själv.

Han har alltid varit en dålig förlorare.

- Ska ni se American Idol sen då? Frågade mamma och avbröt mitt vilda fnitter.

- Självklart. Sa jag och log. Jag vill se vem som vinner, det är ju trots allt finalen idag. Det ska bli så spännande att se vem av dom som vinner, Paul eller Shirley.

- Ja det ska det faktiskt bli, Brian då? Fortsatte mamma och log.

- Nej tack, jag ska spela med Alexander, och denna gången ska jag vinna.

- Du gör som du vill.

Efter maten satt jag och mamma i soffan med varsin godis skål i famnen och kollade uppmärksamt på tv:n som var på. Jag och mamma hade gjort det här till en tradition när hon och pappa skiljde sig, att sitta och kolla på American Idol på nästan alla fredagar.

- Jag måste bara fråga, det här har plågat mig enda sedan vi fick reda på det, skyddade ni er eller hände det för att ni ville det? Frågade mamma i en paus.

Jag vände mig mot henne och nickade.

- Ja, vi skyddar oss varje gång. Jag vet inte hur...

- Det var allt jag ville veta gumman. Det känns bra här inne att veta att ni inte har... det utan skydd. Sa mamma och klappade på sitt hjärta. Du behöver inte vara orolig över att jag är arg eller något sådant, det är sånt här som händer. Det tar bara ett tag att vänja sig bara. Jag vill bara veta att jag finns här, alltid.

- Tack mamma, jag älskar dig. Jag log och kramade henne hårt, och makade mig närmare henne medans vi tittade vidare.

Vi satt och kollade ett tag, jag och mamma sjöng till och med med i låtarna som spelades. Men helt plötsligt avbröts American Idol av en nyhetssändning. Både jag och mamma suckade högt.

- Tyvärr måste vi avbryta American Idol för en brådskande nyhetssändning. Klockan 22:14, amerikansk tid, kraschade ett plan i norra Atlanta. Det var närmare 200 personer på planet, bland annat pop sångaren Justin Bieber. Vi vet ingenting om hur läget står till, vilka som överlevde eller inte. Men polis, brandkår och ambulans är på plats. Vänta, nu får vi reda på någon ting. Nu får vi höra att det är många svårt skadade, så djupt att dom flesta är på sjukhuset. Vi vet ännu inte hur stor dödssiffran är, men rapportern på plats säger att det åtminstone är 10 - 20 liksäckar här. Ingen vill säga hur många. Ni hörde det här först, från tvkanalen NBC.

___________________________________________________________________________

THE END. Nu måste vi tyvärr meddela att novellen är slut, men det kommer komma en epilog om vad som händer lite efter. Hoppas ni är nöjda med novellen, hur det började, mitten och hur det slutade. Kommentera gärna vad ni gillade bäst, och vad som ni gilla lite mindre. Vad ni tycker, mer eller mindre bilder i nästa, vad ni nu tänker på :) Det betyder väldigt mycket, hur vi kan bättra våran skrivning o.s.v. Det skulle vi uppskatta :) Efter epilogen, så kommer det till slut att komma en ny novell.  Om ni har några idéer är det riktigt välkomna. Vi vill också säga tack till alla våra trogna läsare, vi vet att vi hade några riktigt långa pauser emellanåt, då flera av våra läsare tappade lusten och försvann, men det fanns några som fanns kvar. Tack till alla som kommenterat, och tack till alla andra som har läst novellen :)

Detta var sista delen på UNDER THE MISTLETOE.

När jag vaknade upp tog det ett tag att inse att jag inte låg hemma i min egna säng. Jag blinkade till några gånger, som för att vänja mig vid det plötsliga ljuset. När min syn vant sig, kunde jag väl se mig omkring. Det var när jag väl kunde se omgivningen, se mamma sitta där med sin hand i min och såg tankspridd ut som jag förstod att jag var på vårt anmäla sjukhus.

- Hej, mamma. Sa jag och hostade till för en plötslig spykänsla spred sig i munnen på mig.

- Åh, du är vaken.

Mamma log stort och kramade min hand innan hon rotade i väskan efter något, innan hon såg upp med en lurig min.

- Jag hann köpa lite av ditt favorit godis innan jag kom hit.

Hon höll fram en ask med tootsie rolls.

- Tänkte att det kunde muntra upp dig lite. Jag måste få veta, var det något dåligt du åt någon annanstans eller hemma? Det skulle nämligen vara svårt att kunna leva med att ha förgiftat sin egna, kära dotter.

- Jag vet inte vad som hände, plötsligt fick jag kvällningar och rätt som det var låg jag på marken och kräktes. Men jag är säker på att det inte var din mat som gjorde att jag spydde, jag menar, du och Brian är ju inte sjuka och ligger och spyr?

Jag kramade hennes hand och såg henne bestämt i ögonen, även om det skulle vara hennes mat som gjort det kanske det inte skulle vart så snällt att säga det. Och vad spelar det för roll egentligen? Jag är säkert bara matförgiftad och kommer få lämna sjukhuset så fort jag blir godkänd och utskriven av doktorn.

- Läkaren sa att du skulle må bättre när du fick i dig lite socker nämligen. Annars skulle jag aldrig gett dig det så nära inpå. Sa mamma och pratade på som om hon inte sagt vad hon sagt.

Mammor.. Tänkte jag och skakade på huvudet.

- Det var ett smart råd av honom. Sa jag och öppnade en tootsie roll och kastade in den i munnen.

Jag kände ett extremt sug efter socker otroligt nog.

- Ja just det, någon Scooter ringde innan, sa att han var Justins manager? Aja, men jag tänkte att det inte var rätt tillfälle för dig att svara då, med tanke på att du låg och sov, men då sa han bara att du skulle ringa tillbaka så snabbt kunde eftersom att det tydligen var viktigt. Och kan du tro det?! Direkt efter han sagt vad han ville få sagt slängde han bara på luren som ingenting, utan ett hejdå till och med! Kan du fatta? Utbrast mamma och såg orolig ut.

- Han hade säkert bara bråttom, som sagt är han Justins manager och behöver dagligen till sådana saker du inte förstår. Muttrade jag och skakade på huvudet. Vad ville han förresten? Sa jag nyfiket.

- Jag vet inte sa jag ju, han ville inte säga. Men han hade visst all tid i världen att vara oförskämd. Muttrade mamma och kollade argt på sin hand.

- Det är inget att oroa sig för, har du min telefon?

- Eh.. ja. Här.

Hon gav mig telefonen i min utsträckta hand. Jag letade bland kontakterna och såg sedan numret jag fått av Justin.

- Scooter här.

- Hej Scooter, det är Joelle, du sa att du ville något viktigt?

- Ja, hej Joelle. Mår du bättre?

- Ja, jag behövde bara lite sömn. Sa jag och skrattade.

- Vad bra. Det är lika bra att gå rakt på sak. Justin han inte så han bad mig säga det, och vad gör jag inte för honom? Han missade planet, men han hälsar att han älskar dig och kommer ringa dig så snart han kan eller något.

- Hur kunde han missa planet? Jag pratade ju med honom precis innan han skulle gå på?

- Han är på väg till Atlanta med ett annat plan, han ska nämligen förbi Selena och Mandy för ett viktigt möte.

- Han sa ju att han inte ville åka dit.

- Ja, jag vet. Men jag var tvungen att övertala honom, jag skrev på ett kontrakt som tydligen sa att dom måste göra den här saken tillsammans. Dom hade annars tänkt att stämma oss.

- Varför skulle du skriva på ett sånt kontrakt? Du vet ju att jag och Justin är ihop.

- Förlåt, jag skrev på det innan ni träffades och nu kan vi inte göra något åt det.

- Men varför skulle...

- Det spelar ingen roll, det är en för lång historia. Jag måste gå.

- Men när kommer han tillbaka då? Utbrast jag och den vita väggen mittemot mig hade blivit väldigt intressant.

- Han skulle vara hos Selena över helgen, och sen på måndag är galan. Så måndag eller tisdag natt kommer han vara hos dig om jag känner honom rätt.

- Okej.. Är han på planet mot Selena eller?

- Ja, jag skickade iväg honom ungefär när hans plan skulle gått.

- Okej, tack för att du ringde, jag uppskattar det verkligen.

- Ingen fara, men Joelle. Jag vill bara be om ursäkt för att jag vart ett svin mot dig, det var inte min mening.

- Det gör ingenting.

- Säkert? Jag önskar er förresten all lycka till för bröllopet, jag ska försöka göra allt för att vara där.

- Tack, jag uppskattar det.

- Då säger vi så. Jag måste gå nu, men ha det så bra.

- Okej, hejdå.

Jag lade på och vände mig mot mamma som satt och tittade undrande på mig.

- Vad ville han?

- Inget viktigt.... Viskade jag och hoppades att min lögn inte skulle tränga sig igenom rösten.

- Okej. På tal om något annat, du ser mycket bättre ut nu, piggare.

Precis när jag tänkte svara henne kom en läkare in med ett pappersark i handen. Han satte sig på en pall jämte mig och harklade till innan han sträckte sig mot mig och kände på min panna. Han kladdade ner något på pappret innan han såg upp och log mot mig.

- Du är frisk som en nötkärna. Det här är vanliga reaktioner och...

- Vanliga reaktioner? Mumlade jag och såg oförstående ut.

- Ja, för att vara gravid i tredje månaden så är det fullkomligt normalt.

- VA? Skrek jag chockat och kramade mammas hand.

- Ja, du är gravid. Har ingen meddelat det?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 129, vad tycker ni?
Nu är det bara ett kapitel kvar (+epilog) hur tror ni novellen slutar? Vi vill höra alla era åsikter :)
Många kramar från Hanna & Cissi :)

Joelles Perspektiv

Jag ryckte till och rörde mig inte. Alla omkring oss hade tystnat och stod nu och stirrade förvånat på mig. Min hand for automatiskt upp mot kinden där Sarah slått mig. När jag fingrade på den svullna huden, fick det min mage att vränga sig ut och in. Den kändes som om jag precis hade blivit påkörd, och att jag svimmat av. Ilskan som gömt sig inom mig åkte upp till ytan i ett högt, argt stön.

- Kan ni inte bara lägga av och sluta bråka?! För fan, bete er som vuxna. Sarah, det ända jag har att säga till dig är, kan inte du bara lägga ner?! Hope vill inte vara under dig längre, okej? Sluta trycka ner och snacka skit om henne. Även om jag och Hope inte haft kontakt på ett tag är hon fortfarande min bästa vän. Och ingen bråkar med min bästa vän, okej?! Skrek jag så högt jag kunde, tills jag fattade att det var knäpptyst runt mig.

Till och med Sarah förblev tyst när jag tog Hope i armen och marscherade därifrån.

- Hur gick det med kinden? Frågade Hope och såg oroligt på mig.

- Det gick bra. Sa jag, även om min kind verkade värka i takt med mina hjärtslag.

- Är du säker på det? Frågade Hope och började fingra precis under mitt öga. Ska jag inte ta dig till syster då?

- Nej. Så farligt är det inte. Sa jag och skyggade när hon råkade komma åt en känslig punkt.

En timma framåt hade det bestämts att våran klass skulle få håltimma. Läraren skulle på något möte eller någonting, jag bryr mig inte. Men jag och Hope bestämde oss i alla fall för at göra det bästa av stunden och gå till Starbucks för att ta en kaffe. När vi gick in genom dörrarna svärmade det av folk som gick fram och tillbaka mellan borden. Det förvånade mig därför inte att det var svårt att hitta ett bord, men tillslut blev ett ledigt precis vid fönstret
.

- Jag kan gå och beställa, vad vill du ha? Frågade jag Hope och reste mig upp.

- Överraska mig.

Jag log och gick iväg för att beställa till oss. Det blev två latte med två kanelbullar som sockerintag. Man måste ju få gotta sig ibland. När jag betalat gick jag med brickan mot Hope.

- Det fick bli en latte. Sa jag och ställde muggen framför henne. Det gick bra va?

När hon inte svarade kollade jag upp och upptäckte att hon satt och stirrade på något. Jag följde hennes blick bort mot ett bord med högljudda killar.

Jag puttade på henne och skrattade.

- Någon du känner eller?

När hon inte förstod vad jag menade, nickade jag bort mot killarna. Hennes kinder blev snabbt rosa och hon tittade ner i knät.

- Vadå? Är det någon du gillat ett tag eller?

- Ja, på sätt och vis. Vi har vart ihop, men för en månad sen gjorde jag slut, och har inte sett honom sen dess. Han ser så mycket snyggare ut nu.

- Vänta lite nu. Jag visste inte att du hade en pojkvän. Berätta allt för mig. Sa jag intresserad och lutade mig framåt när Hope började att prata.

Killen hette Peter och dom blev ihop ungefär precis när jag och Hope började att bråka. Han var ett år äldre och tydligen väldigt mogen för sin ålder.

- Jag har Justin, men jag måste säga att han ser bra ut. Sa jag och tittade bort mot bordet för minst tionde gången den senaste halvtimman.

- Bort med tassarna! Utbrast Hope och slog på skoj till mig på armen.

- He’s all your’s, jag vill inte ha någon annan än min älskling. Inte ens en söt kille kan ändra på det, eftersom att Justin är den snyggaste för mig, det finns bara han. Jag tror inte ens att jag har kollat på en kille på det där sättet sedan vi blev ihop.

- Åh, en sån kille vill jag också ha. Men ni förtjänar varandra, verkligen.

Hope log mot mig och för första gången på länge kände jag att jag verkligen hade min kompis tillbaka.

- Du kommer hitta din speciella du också. Men på tal om Justin, han kommer hem idag förresten.

Jag log stort och kände saknaden i mitt bröst.

- Vad kul! Då kanske jag kan få träffa honom?

- Kanske inte idag, jag vill bara vara själv med honom, ta igen det vi förlorat du vet?

- Ja, så hade jag också gjort. Men man kan ju alltid fråga. Sa Hope och log.

- Ska vi gå tillbaka nu eller? Vi börjar om 10 minuter otroligt nog.

Hope reste sig upp och tog på sig jackan.

- Vi har inget val, eller hur?

- Nej.

På vägen tillbaka gick vi bredvid varandra och pratade som om vi aldrig bråkat alls. Solen lyste högt på himlen, inte ett ända moln.
 

Joelle och Hope

Helt plötsligt kände jag en yrsel sprida sig genom min kropp, och jag vinglade till. Hela min syn snurrade och det kändes som om jag skulle falla ihop vilken sekund som helst.

- Joelle?! Mår du bra? Frågade Hope och stannade för att hjälpa mig att stå.

- Va? Mumlade jag som svar, eftersom att jag inte hörde vad hon sa. Det lät som om hon viskade.

- Joelle?! Ropade Hope när jag böjde på mig.

Det kändes som om magen vändes ut och in. Det var det sista jag kom ihåg, att jag kräktes upp hela lunchen över Hope.

______________________________________________________________________________

Ja, vad händer här? Stanna för nästa kapitel som kommer snart :) Kram Cissi och Hanna.

Justins Perspektiv

Tidigare

- Jag måste gå på nu. Jag älskar dig, ringer när jag är framme. Avslutade jag och la på samtalet med Joelle.

Jag kan inte vänta tills jag kommer hem och får hålla om henne. Jag måste väckt henne, för hon lät så trött när jag pratat med henne. Och kände en stark skuldkänsla över att ha väckt henne mitt i natten, är hon ska till skolan imorgon. Hon har ju sagt att hon vill fokusera på skolan, så det borde jag fatta.

- Flyg 34, stänger om 10 minuter. Jag upprepar, flyg 34 stänger om 10 minuter. Hördes det ur högtalarna.

Jag tog min jacka och gick mot ingången av planet. Plötsligt hoppade två tjejer fram i mitt synfält. Jag log mot dom och tänkte sedan gå förbi dom, när jag tänkte på att det förmodligen ser väldigt oförskämt ut om jag bara går, så jag stannade till och vände mig om.

- Var det något ni ville eller? Jag log så stort jag kunde och gick fram till dom.

Det är alltid kul att träffa fans, men just nu hade jag bara Joelle på huvudet.

- Kan vi få din autograf och kanske ta ett kort med dig? Sa den minsta av dom och log blygt.

Det är det gulligaste jag någonsin sett. Jag tog upp henne i famnen och log.

- Självklart.

För stunden glömde jag bort allt som hade med Scooter, Selena och till och med Joelle att göra. Jag blev så tagen av att mina fans stödjer mig hur jag än gör, och att dom fått mig hit jag är. Jag vill bara försöka ge tillbaka så mycket jag kan.

Den största av tjejerna tog fram en kamera och gick en bit ifrån för att få med hela oss. När blixten for av log jag stort mot kameran och pussade sedan den lilla flickan snabbt på kinden innan jag släppte ner henne igen. Den andra tjejen kom fram till oss igen, nu denna gången med ett litet skrivblock och en liten rosa penna. Hon sträckte blygt fram sakerna mot mig och vägrade möta min blick. Jag skrattade och kramade om henne.

- Vad heter du?

Hon tittade upp mot mig och började att rodna.

- Alison, och det här är min lillasyster Amanda. Sa Alison och pekade på den lilla tjejen jag så omsorgsfullt hade kramat innan.

- Okej, Alison och Amanda.

Jag tog emot blocket och började klottra ner min autograf och en liten hälsning, fortfarande med Alison i famnen.

- Här har ni sötnosar.

Jag räckte fram blocket och log.

- Men nu måste jag tyvärr gå, ska hinna med ett plan till Atlanta.

Jag sa hejdå innan jag skyndade mig till ingången igen. Men när jag väl kom dit hade dom stängt igen och ingen stod kvar där.

- Fan. Svor jag för mig själv och tog upp min mobil.

Precis när jag tänkte ringa Joelle hörde jag hur någon ropade mitt namn. Jag vände mig om och såg Scooter springa fram mot mig. När han kom till mig var han andfådd och andades ansträngt.

- Justin.... bra, du har inte gått på än.. Du får inte åka tillbaka riktigt än, jag behöver verkligen att du ska åka upp till Selena och Mandy för att bestämma det här. Du behöver vara med henne på måndag.

- Nej! And for the record, jag missade flyget, jag valde inte att inte gå på. Jag behöver inte vara med henne på måndag, säg en bra anledning.

- Hon och Mandy hotar att stämma oss om vi inte gör det.

- Vadå stämma? Hon har ingenting emot oss, och vad har vi gjort?

- Jo, tyvärr... Tydligen har jag skrivit på ett kontrakt, där det står att du måste hänga med eller någonting. Jag vet! Det låter extremt konstigt. Varför skulle jag skriva under ett sånt kontrakt. Och om jag ska vara ärlig så vet jag inte, jag gjorde det la för en lång tid sen, när jag och Mandy började att planera det. Men som mitt försvar, du och Selena var fortfarande ihop då.

- Det var ju jätte länge sen! Kan vi inte upphäva det eller någonting då?

- Jag vet, men det var då vi började att planera. Tydligen så är Selenas klänning skräddarsydd just för denna dagen eller något, jag vet inte. Och nej, tyvärr, jag har redan försökt, tro mig. Jag kontaktade din advokat så fort du protesterade att du inte ville, och om du inte visste det, så lyssnar jag visst på dig. Jag bryr mig om dig, för du är mer än bara en klient. Du är min bästa vän och har alltid varit, okej?

- Jag har redan ringt Joelle och sagt att jag är på väg hem. Vad ska jag säga till henne?

- Jag kan ringa henne, det är lugnt. Det är det minsta jag kan göra för dig efter det här.

- Okej, när vill du att jag ska åka upp då?

- Nu faktiskt. Det är redan ett plan bokat för när vi skulle åkt upp, och jag ville inte avboka det ifall att. Och Selena bor ju också i Atlanta, så du kan åka till Joelle efter mötet.

- Nu? Ska jag åka nu? Sa jag och lät lite oförskämd.

- Ja, och... du får åka själv. Jag, din mamma och alla i ditt crew måste stanna här. Det är ett stort möte imorgon som vi måste närvara på.

- Jaha, kan du visa vart jag ska gå på då? Och lova att du ringer Joelle då, och säger att jag blir sen?

- Ja, jag lovar!

Han tog mig i hand och vi gjorde en “kill” hälsning innan vi gick iväg mot mitt plan jag skulle ta istället.

När jag väl satt mig på planet och sagt hejdå till Scooter satte jag mig bekvämt i det lilla planet jag skulle flyga i. För en stund sedan hade jag fått ett glas med vatten och en varm macka att äta medans vi flög. Jag tog upp mobilen och stirrade på min bakgrund. Det var jag och Joelle på stranden förra sommaren, och Joelle log det vackraste leende jag någonsin fått se. Jag bestämde mig för att skicka iväg ett litet sms ändå, som en säkerhetsåtgärd.

“Hej älskling, ändrade planer. Scooter kommer att ringa och berätta allt för dig, om han inte redan gjort det. Jag ville bara säga att även om jag behöver göra det här nu, så längtar jag jätte mycket tills vi träffas igen, jag kan inte vänta. Jag älskar dig med hela mitt hjärta, även om det stannar varje gång du ser på mig, varje gång jag möter dina ögon. Jag vill bara ha dig, alla dina brister, misstag, leenden, skratt, skämt och din sarkasm. Allting. Jag vill bara ha dig.”

Jag klickade på skicka och suckade lättat när överföringen var klar. Jag lutade mig lättat tillbaka och tänkte att det var lika bra att sova resten av vägen.

______________________________________________________________________________

Det var kapitel 127! Hoppas ni gillar’t :) Det fick bli ett långt kapitel till er. Snart är den här novellen slut, och då hade jag och Hanna tänkt att börja på någon ny. Har inte kommit på en idé riktigt än, men det kommer väll :) Kram, Cissi och Hanna.

- Ja, Scooter ville att vi skulle gå på röda mattan tillsammans på måndag, men jag sa nej. Och då började han prata om att jag var tvungen att göra det för någon anledning. Orkade inte höra på det, så jag stack och bestämde mig för att åka hem i förtid istället.

- Okej, men om det är så viktigt, kanske du ska gå med henne. Det är ju ingen “big deal” eller hur? Både du och jag vet ju att det inte är någonting på gång mellan er.

- Jag vill inte ta chansen och förstöra allt det vi har för något så dumt som det här.

- Det skulle vara okej för mig Justin, bara så du vet.

- Nej, jag har bestämt mig för att inte göra det, jag vill inte göra så mot dig.

- Okej älskling, du gör som du vill.

- Jag måste gå på nu. Jag älskar dig. Jag ringer när jag är framme.

- Älskar dig också.

Vi lade på och trots att jag var jätte trött för en stund sedan, hade jag blivit jätte pigg nu.

Jag stirrade upp i taket och tänkte på Justin, att jag snart skulle få hålla om honom, kyssa honom, vara i hans armar. En skön känsla virvlade runt sig i magen på mig, och det var helt underbart.

Jag måste somnat någon gång då, för nästa gång jag öppnade ögonen stod Hope bredvid och skakade mig.

- Vi är sena! Joelle, vakna! Skrek hon och slog till mig på armen.

- Va? Mumlade jag yrvaket och kisade upp mot henne.

- Klockan är fem i nio, din klocka ringde aldrig!

Det var först då mitt medvetande kom till liv igen, och jag förstod våran situation.

- Oj!

Jag hoppade upp ur sängen och halvsprang fram till min garderob och tog ut det första bästa jag fick tag i. Ett par slitna jeans och en enkel tröja. När jag dragit på mig kläderna sprang jag in till badrummet och började att sminka mig.

- Joelle! Ropade Hope från mitt rum.

- Ja?

- Om du inte kommer ihåg det så har jag inga kläder med mig. Kan jag få låna?

- Ja, du vet vart dom finns.

När vi båda var helt klara gick vi ut till bilen och körde så snabbt jag kunde till skolan.

När vi gick in i skolkorridorerna var det inte en ända person nära. Dom var antagligen på lektion.

- Vi har matte va? Frågade Hope och tittade sig omkring.

- Ja, jag tror det.

Vi hämtade ut våra saker innan vi kom instormande till lektionen.

- Ni är sena. Hörde vi Mr Ericson säga medans vi smög så snabbt vi kunde längst bak.

- Vi försov oss.

- Jag skriver upp er, men tänk på att komma i tid nästa gång, okej? Gå och sätt er nu, resten av klassen har redan börjat att räkna.

Så fort vi satt oss slog vi upp böckerna och började. Matte har aldrig varit ett av mina favoritämnen, så den största delen av lektionen spenderade jag med att fråga Hope hur man gjorde.

- Hope. Väste jag mellan tänderna för att göra så lite ljud som möjligt.

- Ja?

- Hjälp mig! Utbrast jag tyst och slog ut med händerna mot boken.

- Den där är ju enkel. Först tar du 52/89, och + 47, och så får du fram svaret.

- Okej...? Mumlade jag och slog nästan huvudet i bordet av frustration.

- Nu är lektionen slut, men vi syns på måndag allihopa. Sa Mr Ericson innan vi reste på oss och gick ut.

Idag är det fredag, och det är jag överlycklig för. Eftersom att när som helst kan Justin komma gående och överraska mig.

- Jasså, du hänger med Joelle nu eller? Hörde jag Sarah säga bakom oss så fort vi kom ut från klassrummet.

- Ja, vadå då? Hon är iallafall en tjej man kan lita på Sarah. Hörde jag Hope säga spydigt.

Jag vände mig mot Hope och log. Jag visste inte att hon fortfarande kände så, jag menar det har gått ett tag.

- Våda? Kan man inte lita på oss då eller? Och om du litade på henne, varför skulle du då snacka så mycket skit om henne? En hel dag kunde inte gå förbi utan att man fick höra ett dåligt ord om henne från dig.

- Det gör jag ju inte. Sluta hitta på saker!

- Joho du, försök inte undvika det här nu. Hela tiden hörde man beaver.

- Ursäkta, men han heter Bieber, okej?

- Sak samma. Det du behöver veta är att Hope inte är något att lita på mig. Jag anförtrodde mig till henne, men dagen efter hörde jag det runt skolan.

- Vad fan snackar du om? Utbrast Hope och puttade till Sarah.

- Du puttade inte mig precis. Skrek Sarah och hoppade på Hope.

Dom puttades och skrek. När jag försökte lugna dom genom att gå emellan dom, fick jag en rak höger på kinden av Sarah.

__________________________________________________________________________________

Förlåt för att det inte blev någon bild, men kunde inte hitta någon :) Novellen börjar närma slutet, men vänta bara på hur :) Kram Cissi och Hanna

Senare

Jag och Hope hade åkt hem till mig, för varför skulle hon stå där ute i kylan och tycka synd om sig själv? Och dessutom behövde hon ett ställe att bo på, och jag har nog med plats. Direkt när vi kom innanför dörren gick vi upp till mitt rum. Mamma är inte hemma, vilket nog är ganska bra för stunden. Hope ska slippa behöva bli utfrågad när hon mår så dåligt om det.

- Fint rum. Sa Hope och log utan glädje. Du har flyttat runt lite sen vi sågs sist eller hur?

- Ja. Jag log mot henne. Jag ska bara gå och ta fram en extra säng, du kan ta en dusch eller något så länge medans du väntar. Jag kommer tillbaka om typ 5 minuter. Sa jag och gick iväg.

- Joelle.

Jag vände mig mot Hope och log.

- Ja?

- Jag antar att jag bara vill... tacka dig. Men om jag ska vara ärlig så förtjänar jag inte det här. Jag slutade att prata med dig i månader. Du hade inte gjort något fel, det är bara något fel på mig.

Jag gick fram och satte mig bredvid henne på sängen. Tårar hade börjat att rinna nerför hennes kinder. Jag la armen om henne och log.

- Du behöver inte tacka mig Hope. Du är min bästa vän, och det har du alltid varit. Jag har inte börjat hata dig eller någonting, det ända jag har gått runt och tänkt på är att, när ska Hope komma så att jag kan berätta allt som hänt för henne. Och nej, det är inte något fel på dig, du gick bara igenom en svår tid för dig själv, och det är okej, för det gör alla. Okej? Jag hatar inte dig, och det har jag aldrig gjort.

Jag log och bemöttes av ett leende tillbaka. Kanske jag kommer få tillbaka min bästa vän nu?

- Men nu måste jag faktiskt gå och hämta en extra säng så att du kan sova, du ser ut att behöva det. Sa jag och reste mig upp.

När jag var vid dörröppningen hörde jag Hope säga mitt namn igen.

- Joelle?

Jag vände mig om och log.

- Ja?

- Tack.

Jag vände mig om igen och gick för att hämta en säng.

När jag kom tillbaka från vinden med den förskräckliga madrassen hade Hope kommit ut från duschen och satt nu vid mitt fönster och kollade ut.

Jag la ner madrassen och började bädda med rena lakan jag tagit fram ur garderoben. När jag reste mig upp igen såg jag att Hope nu satt och kollade på mig med ett leende.

- Du har inga kläder jag kan få låna?

- Jo, jag tänkte att du skulle fråga det. Det finns i garderoben, ta för dig.

Hon tog ut ett par mjukis byxor och en stor vit t-shirt. Vi satte oss i min säng och pratade igenom vad som hänt medans vi vart ifrån varandra. När Hope berättade om hur situationen vart med Sarah lät hon väldigt ledsen över att hon hade dissat mig och vart med Sarah. Men jag sa bara som det var, att det inte gjorde någonting.

- Hur är det med Justin då? Frågade Hope och log.

- Det är väldigt bra. Han är i Japan eller något sånt nu, men han kommer hem om mindre än en vecka.

- Vad kul. Saknar du honom inte?

- Du ska bara veta. Men vi klarar oss igenom det här,  för vi älskar varandra.

- Jag önskar jag var lika stark som dig, Joelle. Du kan säga nej till saker som inte jag kan.

- Alla gör misstag, du vet det. Och jag förlät dig för vad du gjort innan jag ens träffade dig, du vet när du ringde? Jag åkte dit för att jag saknar dig, okej. Annars skulle jag inte gjort det, eller hur? Kan vi inte bara glömma allt det här, jag är så trött på att höra det. Nu vill jag bara prata med min bästa vän om saker som hon missat.

- Tack. Verkligen, jag menar det.

Vi gav varandra en kram.

Ett långt tag satt vi och bara snackade minnen, men när Hope började att gäspa bestämmde vi oss för att gå och lägga oss.

- God natt. Sa jag innan jag släckte lampan.

- God natt.

Mamma hade kommit hem för ett tag sen. Jag hade nämnt att Hope var här och hon sa att det var okej, att hon fick sova över.

Imorgon är det fredag vilket är så skönt, eftersom att det snart är helg. Jag somnade inte långt efter det, tänkandes på Justin.

Jag vaknade av att mobilen lätt hysteriskt. Så fort jag vaknat till, kollade jag fort på klockan. 03:14. Det enda jag kunde tänka på var att jag ställt klockan fel. Men när jag väl kollade var det inte alarmet, det var Justin som ringde.

- Hej, det är Joelle. Mumlade jag trött och gäspade stort.

- Hej Joelle, det är Justin.

- Hej.

- Jag sitter på flygplatsen här i Japan. Jag kommer hem till dig, snart. Imorgon, jag hämtar dig efter skolan.

- Va? Mumlade jag eftersom jag inte förstod ett ord av vad han sa.

- Ja, jag kommer hem till dig nu. Jag klarar inte av Selena längre….

Vadå Selena?

En lång stund stod jag bara tyst och stirrade ut i tomma intet. Vad var det hon hade sagt? Hade hon blivit utslängd? Varför? Jag rätade till mig och harklade högljutt.

- Varför? Frågade jag med krasslig röst som tydligen inte ville höras.

- Du vill inte veta.

Hope tittade skamset ner på sina fötter.

- Hope, du vet att du kan lita på mig va?

Hon kollade upp och jag möttes av ett par söndergråtna ögon.

- Mamma och pappa fick reda på… Snyftade Hope fram.

- Fick reda på vad?

- Jag röker, dricker, festar, tar med killar hem eller hem till dom, det är inte direkt den dottern någon vill ha.

Jag satt tyst, eftersom att jag inte hade något att säga emot, jag kunde inte. Hope har verkligen förändrats på sistone, och även om jag inte vill erkänna det för mig själv så har hon helt rätt. Allt jag kan göra är att hoppas, hoppas på att hon kommer att fatta vart hon är på väg.

- Jag vet inte vad jag ska göra. Joelle snälla hjälp mig, jag ber dig.

- Jag… Jag vet inte vad jag kan göra. Sarah då, har du frågat henne?

- Hon har varit fejkad från första början. Joelle, du är den ända jag kan lita på, snälla hjälp mig.

Hope såg ut som om hon ville ställa sig på sina bara knän och be mig. Det var då jag fick en idé.

- Du kan få bo hos mig om du vill? Sa jag och log.

Justins Perspektiv

Jag kan inte fatta varför Scooter ens tänker tanken på att jag vill gå med Selena, han borde inte ens gett mig det förslaget, speciellt inte såhär mitt på dagen då han vet att jag tänker på henne. Han borde förstått vid det här laget att jag ska gifta mig med Joelle och att jag inte vill ha Selena här som förstör allting. Jag vill inte riskera det jag har med Joelle, det speciella vi har. Jag älskar henne med hela mitt hjärta och det är henne jag vill ha, inte en ett ex som jag är helt färdig med kärleks mässigt. Inget ont mot Selena, men på senaste tiden har hon liksom tydligt vart i vägen för oss och visat att hon verkligen inte gillar Joelle. Men jag kan inte fatta, Joelle är hennes kusin, kan hon inte bara acceptera det och gå vidare. Jag skulle gärna vilja börja umgås med Selena igen, bara hon slutar göra vad hon nu har i tanke att göra.

- Kommer du eller? Frågade Scooter från dörröppningen.

Jag tittade runt mig och såg att alla stolar var tomma. Vart tog alla vägen? Jag reste mig upp och gick sakta fram till Scooter.

- Vart ska vi?

- Lyssnade du inte igen? Frågade han och flinade stort.

Jag skakade generat på huvudet och log.

- Vi ska och hälsa på Selena och Mandy för att kunna planera måndagen.

Jag slutade att le och tittade upp på honom.

- Okej, innan du skäller ut mig. Ja, jag vet att du inte vill ha med Selena att göra eller någonting mannen, men jag måste erkänna att det är väldigt bra för pressen, så slipper dom snoka så mycket. Alla blir nöjda.

Han slog ut med händerna framför sig och såg så oskyldig ut han kunde.

- För pressen? Det kommer bara att bli värre, förstår du inte det? Det är pressen som kommer att förstöra allting, för de kommer tro att jag är otrogen mot Joelle.

- Justin, Selena är känd, du är känd, och det är lika med mycket pengar. Kom igen nu, du måste tänka på våran situation också.

- Det här handlar inte om pengar utan hur jag vill att mitt och Joelles liv ska bli tillsammans, inte att Joelle ska få massa hat brev som kommer förstöra henne. Jag skiter fullständigt i pengarna, har du inte förstått det? Jag ska inte gå med Selena på måndag, bara så du är informerad om det, så att du inte kommer tjäna några pengar. Sa jag med ironi i rösten och trängde förbi honom.

- Men Justin, du...

- Save it.

Jag lämnade honom bakom mig där han stod i dörröppningen och försökte förklara sig själv alldeles i onödan. Jag trodde han förstod, tydligen inte.
__________________________________________________________________________

Kapitel 125, vad tycks?? :)
Jag (Hanna) vill bara säga att nu är det inte långt kvar på novellen. Det kommer bli till 130, + en epioliog. Men när denna novellen är slut så kommer en ny börja, men det kommer dröja ett tag. MEN innan  det så kommer ett spännande slut på "Under The Mistletoe"

Kramiz Hanna och Cissi

Grattis säger vi till våran älskling!!! Hoppas han får en underbardag :) Kärlek från oss på bloggen <3