Justins Perspektiv

Jag tittade ut genom fönstret där vi satt högt upp i en hög byggnad. Lite tidigare idag berättade jag för Joelle över telefon att jag skulle komma henne en vecka, och hon lät lika glad som jag kände mig. Jag har längtat så efter henne, få kyssa henne igen, ha henne i mina armar.

- Justin, koncentrera dig nu grabben.

Jag vände mig mot Scooter som höjt ögonbrynet mot mig.

- Joelle igen eller?

Jag nickade och log.

- Ja, jag kan inte få bort henne från mina tankar, hon är så underbar.

Jag bet i läppen och tänkte tillbaka på hennes ansikte för miljonte gången idag.

- Justin! Jag borde kunna operera bort tanken på henne från din hjärna för några dagar så att vi kan bli klara här.

Jag skakade på huvudet och slog skämtsamt till honom.

- Så, vad väljer du? Första eller andra?

- Andra blir väll bra. Sa jag även om jag inte visste vad han snackade om, det blir oftast bättre om man lämnar vissa saker till slumpen.

- Utmärkt, jag ringer Selena direkt.

- Vänta va?! Vad är det med Selena? Frågade jag uppmärksamt, men Scooter hade redan luren mot örat.

Jag mötte Alfredos blick som skakade på huvudet mot mig och skrattade.

- Man, du har nyss gått med på att ha Selena som dejt på måndag.

Kunde inte hitta någon bra på Alfredo, så fick bli en bild med en söt Justin på också

Joelles Perspektiv

När jag lagt på hade jag ingen tid att fundera över vad som hänt eller vad Hope ville. Allt jag tänkte på var att hon är, eller i alla fall var, min vän och vänner betyder väldigt mycket för mig. Även om man har gjort som Hope och inte snackat med mig på flera månader. Jag vred ratten det mesta jag kunde och gjorde en U - sväng så att jag var på väg mot området Hope bor istället för att åka mot Sophie som jag hade tänkt från första början. Ändrade planer verkar det som.

När jag kom till Hopes område saktade jag ner och svängde in till kanten och stannade en bit ifrån hennes hus. Jag vet inte varför, jag hade lika gärna kunnat parkera på deras uppfart, men det kändes fel med tanke på att vi inte umgåtts på ett tag. Jag steg ut bilen och började försiktigt och sakta gå mot hennes upplysta hus. Inte så långt ifrån, precis innan jag skulle gå in på hennes uppfart faktiskt, såg jag en mörk skepnad sitta på trappan. För en sekund fick jag kalla kårar längs ryggen och tänkte vända tillbaka, men när jag såg att det var Hope som steg fram till ljuset skyndade jag mig framåt.

- Jag skyndade mig hit så fort som möjligt, men trafiken...

Jag stelnade till när jag såg att hon satt där och huttrade medans hennes tårar rann i mänger längs hennes röda kinder. Det såg förmodligen värre ut än det egentligen är, med tanke på att hennes mascara var utkletad som en tvättbjörn under hennes blåa, klara ögon.

- Hope...

Jag drog henne till mig och brydde mig inte ett dugg när hon snorade på min jacka.

- Såja.

Hon började började skaka när hon började gråta ännu mer. Vi sa ingenting, jag bara stod där och kramade om henne, tröstade henne.

När gråten avtagit lite tog jag chansen.

- Vad har hänt? Frågade jag försiktigt och såg henne i ögonen.

Precis när jag uttalat frågan började hon att störtgråta igen.

- Mamma.. pappa.. bråka... kom på.. Fick hon fram mellan gråten.

Jag kände själv att gråten var i halsen, jag hatar att se en vän så här.

- Vad sa du? Vad har hänt här Hope? Har Sarah och du bråkat eller någonting? Frågade jag och klappade henne lätt på armen.

Hon skakade på huvudet och torkade bort lite tårar som klumpat ihop sig med mascaran. Hon tog ett djupt andetag innan hon började förklara.

- Nej. Mamma och pappa har slängt ut mig.

______________________________________________________________________________

Det var kapitel 124, och igen. Vi är väldigt ledsna över att det inte kommit något kapitel på länge. Men vi ska försöka bättra oss nu och passa på att skriva när vi har skrivork eller vad man nu säger :)! Liksom, vissa dagar orkar man bara inte, men de flesta så är det bara kul att skriva :) Kram Cissi och Hanna.

hur kommer man till kapitel 1



Du går till Arkiv, och sen oktober, och sen skrollar du längst ner på listan :)


P.S Förlåt för sämst upptratering, men i helgen får ni minst 2 kapitel ;)
Kramiz :)

När klockan slagit 4 gick jag ut till bilen för att åka iväg. Bredvid mig i sätet låg min handväska med mobil, kreditkort och mina solglasögon, allt jag behöver just nu.

När bilen körde in på parkeringen var klockan 20 i, så jag bestämmde mig för att sätta mig ner och läsa en tidning medans jag väntade.

- Ursäkta, är du Joelle?

Jag lyfte på huvudet och nickade mot kvinnan som stod där och log.

- Utmärkt! Jag slutade några minuter tidigare med min andra kund, så om du vill kan vi börja nu?

- Det går bra.

Jag la tidningen där den legat förut och följde efter kvinnan som börjat gå, tills vi stannade vid en ledig stol längst in i hörnet. Hon nickade mot stolen för att jag skulle sätta mig ner. Jag la väskan bredvid mitt ena ben och satte mig.

- Nu vill jag att du lutar dig tillbaka och bara slappnar av, okej? Jag sköter det här ska du se.

Jag gjorde som hon sa och suckade djupt. Slappna av behöver jag verkligen, det har vart så stressat på sistone. Under tiden hon klippte, satt jag och drack en kopp kaffe som jag fått innan hon börjat.

- Jag tycker verkligen att du skulle passa i en mer mörkbrun färg. Sa hon efter ett tag och rusade igenom mitt hår.

Jag tittade upp på mig själv och började föreställa mig i en mörkare ton. Det kunde faktiskt funka.

-  Vet du vad? Det vill jag faktiskt testa.

Jag mötte hennes blick och log. Hon gick iväg och hämtade lite färg för att sedan komma tillbaka någon minut senare.

- Nu kör vi då.

Hon “målade” på färgen och jag var nöjd över mig själv för att jag lyckats göra en förändring. Det enda jag kunde tänka på var: “Vad kommer Justin tycka?”

Ungefär en timma senare la hon ner hårtorken och log stort.

- Klart! Jag sa ju att du skulle passa i det?

Hon blinkade med ena ögat och gick iväg med färgskålen. Jag kunde verkligen inte slita ögonen från tjejen som stirrade tillbaka på mig i spegeln. Det såg verkligen inte ut som jag, det var en snyggare jag.

Efter att jag betalat gick jag ut till bilen. Klockan var inte så mycket, bara kvart över sex, så jag bestämde mig för att åka till Sophie och se om hon ville hitta på något. Halvvägs ringde min mobil. Den låg i väskan, så jag hann inte få upp den i tid. Skärmen lyste upp “Ett missat samtal från Hope” Vad ville hon?  Jag hann inte tänka så mycket på det, för någon sekund senare ringde hon igen. Jag tog ett djupt andetag och samlade ihop mig innan jag svarade.

- Hej, det är Joelle.

- Joelle, jag hinner inte förklara. Och jag vet att jag har mycket att säga, men jag hinner inte nu.  Snälla! Du måste komma!

Hope började gråta i luren, och jag kunde inte undvika att undra vad som hänt, med tanke på att hon är så förstörd.

______________________________________________________________________________

Förlåt för det har tagit sån tid med det här kapitlet, men vi har haft så mycket på sistone. Iallafall, här kommer ett efterlängtat kapitel till er.

P.S. Mimmi, du frågade härom dagen om det kommer vara ett lyckligt eller olyckligt slut. Jag och Cissi har kommit på ett perfekt slut, så det är bara att vänta och se hur det kommer bli för eran del :)

1 Månad Senare

Joelle’s Perspektiv

Ännu en dag i skolan, torsdag, vilket betyder att vi har matte direkt på morgonen.

Har vart här i en månad sedan vi började igen, och jag måste erkänna att jag redan är sjukt skoltrött. Hela dagarna tänker jag på Justin och kan inte koncentrera mig på lektionerna. Han har åkt iväg på ännu en turné och jag kommer inte se han på ett tag... igen. Rihanna har tydligen också börjat att samarbeta med honom, så nu har de släppt en singel tillsammans som dessutom ligger på topp 1 listan.

Sarah har helt plötsligt börjat att tro att vi är bästa vänner eller någonting, för att hon hänger efter mig som om jag vill spendera tid med henne, som om jag vill lyssna på hennes prat om onödiga saker. Och om det inte var nog, så tvingar hon mig att sitta med henne i matsalen, vilket jag självklart inte vill. Det har gjort så att jag inte hunnit prata med mina riktiga vänner om hur jag känner, och fråga hur dom känner sig. Jag vill bara bort från allt det här skitsnacket.

Hope är inte som jag trodde, hon har inte förändrats ett dugg. Fortfarande samma blonda hår, sminket och röker, avskyvärt. Jag bestämmer inte hur hon ska vara, bara hon är lycklig så spelar det egentligen ingen roll.

Jag får ständigt hat brev i mitt skåp, förmodligen från alla bieber- fans som finns i skolan. Jag bryr mig egentligen inte, utan varje gång det ligger en hög i mitt skåp, går jag till närmaste papperskorg och slänger dom. Jag har snackat lite med Justin på eftermiddagarna, när han inte är upptagen förstås. När jag berättar allt som händer runt omkring mig i skolan, alla förändringar, säger han varje gång som han sa vid första skoldagen. “Du borde gå i privatskola.” Men det vill jag inte, vill inte komma bort från Sophie och Julie. Vi har hunnit skypa ett fåtal gånger också, men det har bara slutat att jag är i tårar, och Justin mumlar tröstande ord från andra sidan jorden. Jag älskar honom så mycket, det är därför det gör så ont.

Mitt och Justin’s bröllop närmar sig, datumet är satt den 14 februari, alla hjärtans dag. Justin tyckte att det skulle vara romantiskt, och det erkänner jag faktiskt. Det är bara October, men jag och mamma har flera gånger suttit ner och pratat hur vi ska göra på bröllopet, hjälpt mig att planera. Hon har lagt fram flera underbara klänningsförslag som jag ska kolla på, men jag har inte riktigt hunnit än. Jag och Justin har bestämt oss för att vi vill gifta oss på Miami eftersom att det är varmt där, medans det är kallt här.

Jag rycktes ur mina tankar när någon puttade på mig. Jag vände mig sömnigt om och blev inte förvånad när Sarah log falskt mot mig. Nu börjar det igen.

-Joelle?

-Ja? Mumlade jag klistrade på ett trevligt leende.

- Max, du vet den snygga killen i klassen över oss. Han har fest i helgen, vill du komma? Du kan ta med Justin om du vill?

- Öhm, det går faktiskt inte. Justin är på turné. Sa jag och log för mig själv. Nu behöver jag ingen anledning till att säga nej.

- Men du kan väl komma?

- Miss Wintson! Huvudet i boken och sluta prata. Hörde jag våran mattelärare säga framme vid tavlan.

Jag vände mig om och försökte se koncentrerad ut. Ibland, väldigt sällan, kan en lärare vara räddaren i nöden. Om jag inte minns fel så går George i hans Max klass. Om George skulle komma, skulle det bara bli problem, så det är ingen bra idé ändå.

När jag kom hem efter skolan lade jag mig i soffan och började kollade på tv. Vi hade inga läxor idag, tack och lov. Idag får det bli en heldag framför tv:n för mig. Jag hoppade till av att min mobil lät från hallen. Jag reste mig upp och tog upp mobilen som låg på hallbordet. Ett sms från Justin. Jag log stort när jag öppnade det.

”Hej sötnos, jag saknar dig. Jag kan inte vänta tills jag ser dig nästa vecka, älskar dig. Justin <3”

Nästa vecka? Igår sa han ju att han skulle komma em om tre veckor, har det hänt någonting?

” Hej, saknar dig sjukt mycket. Var det inte tre veckor älskling? Glömmer du bort att du sa det igår? ;) Puss, din sötnos Joelle”

Jag satte mig vid tv:n igen, nu med mobilen i ett fast grepp, i väntan på att Justin skulle svara.

”Jo, egentligen. Men för mig gör det inget ;)”

”Nej, inte för mig heller. Det är faktiskt SUPER om jag ska vara ärlig. Saknar dig så mycket, kan inte vänta. Älskar dig”

”Älskar dig med, ska ut på scen nu. Vi hörs senare. *Sad face* Puss.”

“Okej, bryt ett ben nu älskling.”

”Tack. Favorite girl ska jag köra nu. Ikväll är den ägnad åt dig. Alla andra här också, men framför allt dig idag. Jag tänker på dig :).”

”Jag älskar dig.”

” Älskar dig med.”

Jag log stort för mig själv när jag insett för mig själv. Han kommer hem om en vecka! Om en vecka kommer han vara här i mina armar igen! Kan inte vänta.

Nella om Svar:

Jaha okej, förlåt om jag lät otrevlig :)


Nej då det är lungt. Det går ju egentligen inte att plugga till NP men vi vill bara förbereda oss mentallt typ, och sen kommer det dra jätte mycket energi, så vi kanske inte hinner tänka på bloggen, och upptrateringen, men något/några kapitel kommer iallafall i veckan :D
Kram

När jag väl tagit mig till samman, lyckades jag fatta vad som precis hänt. Jag drog upp solglasögonen på huvudet. Bakom Sarah fanns bland annat Hope. Min blick fastnade extra länge på henne. Jag saknar det vi hade. Jag skakade på huvudet och gick därifrån. Tro inte att jag vill umgås med er så fort ni vill hänga med mig. Tänkte jag och fnös för mig själv.

- Joelle, vi börjar inte om först 5 minuter, du behöver inte gå in nu. Hörde jag Sarah ropa efter mig.

Jag gick in och satte mig vid min vanliga plats vid fönstret. Precis när jag dumpat ner väskan bredvid mig, gled Sophie in på platsen bredvid mig.

- Vad är det med Sarah och alla dom tjejerna? Så fort du kom fick dom typ spel och började uppföra sig som förvirrade höns. Sa hon lågt och skrattade tyst.

Jag vände mig mot henne.

- Jag har absolut ingen aning. Så fort jag kom in genom dörren så var dom på mig. Jag har ingen aning varför.

- Ingen aning? Det kan ju bara vara en sak det här handlar om. Justin.

- Tror du verkligen det? Sa jag och tänkte efter.

Ja, jag antar att hon har rätt. Jag visste att Sarah måste ha en väldigt bra anledning till att ens prata med mig. Hon hatar mig, jag hon, det är så det ska vara. Jag behöver inte Sarah som tror att vi kommer bli bästisar.

- Du ska väll inte...? Började Sophie, men avbröt sig och en äcklad min for över hennes ansikte.

- Jag ska inte vad?

- Jag menar, umgås med henne?

- Vad tror du?! Nej! Såklart jag inte ska, hon är falsk. Jag behåller gärna mina riktiga vänner precis där vi är. Och du vet att jag inte står ut med att ha för många omkring mig utan att bli obekväm på något sätt.

Hon andades ut.

- Jag trodde nästan att du skulle överge oss där. Välkommen tillbaka Joelle. Sa hon och log varmt.

Hela dagen var ganska spänd runt omkring mig. Det är folk som viskar runt omkring mig hela tiden, vart jag än vänder mig. Det är inte bara störande, utan också väldigt jobbigt att bli utsatt av så många på en gång. Lunchen var nästan värst. Jag satt ner vid ett bord med Sophie och Julie och bara pratade för att komma ikapp det vi missat med varandra under sommaren. Dom hade tydligen haft det jätte tråkigt här hemma medans jag var ute och reste med Justin. Jag fick avbryta mig flera gånger när jag kände iver att berätta om förlovningen. Jag och Justin har gått med på att inte säga någonting till någon, och det betyder ingen.

Mitt i lunchen hade i alla fall Hope kommit fram och dragit mig åt sidan. Jag hade bara stått där med armarna i kors över bröstet och väntat på att hon skulle förklara sig själv. Och jag kunde ju alltid hoppas att hon drog mig åt sidan för att säga förlåt och berätta vad hon har haft för sig under tiden vi inte träffats. Men så blev det ju såklart inte. Sarah har visst lyckats med att förvandla Hope till en liknelse av sig själv. Hon hade frågat likadande frågor som Sarah gjort, vilket jag inte kände att jag skulle svara på. Dessutom kan Hope inte förvänta sig att jag ska berätta allt för henne igen bara om hon kommer fram till mig. Då tror hon helt fel faktiskt. Även fast jag inte kommer ihåg vad vi bråkar om, vilket är ironsikt, så kan jag bara inte förlåta henne för att ha ignorerat med hela denna tiden, förolämpat mig.

Direkt när jag fattade vart hennes frågor skulle leda till, suckade jag och gick ifrån henne utan att säga ett ord. Jag önskar att Hope ska fatta att hon inte är som Sarah och dom andra. Långt därinne kan jag fortfarande se den speciella flickan som var min bästa vän innan.

När jag väl kom hem, la jag mig utmattad ovanpå sängen och andades ut. Jag måste somnat, för när jag väcktes av mamma var det kolsvart utanför. Och jag hade lovat att ringa Justin direkt efter jag kommit hem från skolan. Så blev det ju med det. Han måste vara upprörd och orolig just nu.

Justins Perspektiv

Jag pillade nervöst och oroligt med mobilen. Joelle skulle ringt för... Jag tittade på klockan. … 3 timmar sen. Tänk om det har hänt henne någonting och behöver hjälp! Jag började slå in hennes nummer, men när jag fick en sträng min från Scooter la jag bort den direkt. Vi är mitt i ett viktigt möte, och ingenting får egentligen störa det. Vi håller på att börja planera på nästa turné, vad den ska ha för huvudämne och hur många låtar som kommer behövas att skrivas till mitt nästa album. Jag började pilla med mobilen igen, men när jag fick en sista stränga blicken från Scooter igen, la jag ner den i fickan och suckade.

- … planeringen... kostnaden... vart.

Då och då hörde jag små ord av vad som sades runt omkring mig. Även om jag ville lyssna, så kunde jag inte. Jag hade Joelle på minnet, och när det händer verkar det som om jag aldrig kan koncentrera mig på saker.

- Heeej! Utbrast alla plötsligt, vilket fick min uppmärksamhet.

Jag vände mig om log stort när jag såg Rihanna stå bakom mig och le.

Sista delen på 121, vad tycker ni?? :)

Nationella proven är ingenting man ska plugga till. Det är saker man redan ska kunna sedan innan. Plus att man gör dom i skolan, så varför skulle ni inte kunna ha lika bra uppdatering som innan?

OOOO gosh vad jag älskar er novell såå himla härlig och snälla kan du svara på min fråga , kommer det vara ett lyckligt slut eller olycklig.... JAG HOPPAS LYCKLIGT älskar er novell




Hej kul att du gillar novellen :) Varken jag eller Cissi vet hur den kommer sluta. Men vi får se, men jag tror inte det blir för sorgligt ;) Hoppas det svarar på din fråga
Kram


P.S Sorry för sämst upptratering, men båda jag och Cissi går i 9:an och nationella proven börjar nu, vilket betyder att vi har fullt upp med det. Så kapitlerna kommer komma upp oregelbundet lite då och då :/
Kram