Chapter 4 - Am I In Trouble?
Jag var så koncentrerad på Melodys akt att jag inte hörde när mobilen ringde. Det var först efter, när Melody gått av scenen och en brunhårig tjej kommit in istället som jag vände mig bort och fiskade upp mobilen ur fickan. Det missade samtalet jag fått var från mamma. Shit, det hade jag glömt av, hon förväntade ju sig att jag skulle komma hem i tid till att hon skulle bort eller nått. Med oro i åtanke, ringde jag upp henne igen.
- Är det du Justin? Hörde jag hon säga så fort samtalet var i gång.
- Ja, vem annars skulle ringa från min mobil? Frågade jag och kunde inte låta bli att le.
- Jag bara kollar. Varför svarar du inte när jag ringer? Vart är du?
- Mamma, det är ingen fara, jag är på väg hem nu. Sa jag och tog min jacka som jag hängt på en utav stolarna.
- Bäst för dig det unga man. Vi syns hemma sen då, för jag räknar med att du kommer hem nu Justin, jag litar på dig. Jag älskar dig. Hejdå!
- Älskar dig också.
Jag lade ner mobilen i byxfickan igen och suckade. Varför ska mammor alltid vara så oroliga. Jag skakade på huvudet för mig själv och insåg snabbt att det jag måste göra nu kommer bli det svåraste hittills, att komma ut härifrån obemärkt. Jag såg till att släcka innan jag stängde dörren och smög ut. Juryn satt fortfarande kvar vid sitt bord, men om jag har tur kan jag smita ut utan att de hinner se mig. Jag gick så ljudlöst jag kunde nerför trappan, och liksom hukade mig längre och längre ner ju närmare jag kom scenen. När jag kom till dörren jag tidigare gått in genom, svängde jag tyst ut genom den och såg till så att dörren stängdes så ljudlöst som det är möjligt. Jag joggade längs korridoren, så nära väggen som möjligt. Jag tar ett djupt andetag av den friska luften när jag kom ut genom entrén. Så fort jag gått ut och hunnit ställa mig vid räcket, började mobilen ringa igen. Men den här gången är det Scooter.
- Det är Justin. Svarade jag och drog kepsen närmare ansiktet.
- Hej Justin! Var är du? Din mamma ringde mig innan och sa att du inte svarade på din mobil. Är du okej?
- Varför måste alla ställa så många frågor? Men, ja, jag vet. Jag tog bara en omväg, är på väg hem nu. Svarade jag och försökte verka trovärdig på rösten.
- Vi vill bara din bästa. Vill du att jag ska plocka upp dig? Eller så är det ju bara att be Kenny köra dig eller något?
- Nej, det går bra. Det är skönt med luft. Sa jag snabbt och suckade över att jag är tvungen att ljuga igen.
- Ring om det är något bara. Ses imorgon.
- Ja det gör vi.
Jag la på och muttrade tyst för mig själv. Jag borde sluta ljuga. När jag vänder mig om för att gå nerför trappan krockar jag i någon.
- Shit, se dig för. Mumlar en blond tjej och kollar ner på alla papper som nu ligger utspridda över hela trappavsatsen.
- Oj! Förlåt. Sa jag snabbt och gick ner på huk för att hjälpa till att samla in alla papper igen, innan vinden tog dom.
- Tack! Muttrade hon irriterat och mötte min blick.
Det var ju den tjejen där inne på provspelningen för Vanessa. Vad var det nu hon hette?
- Ingen orsak, det var mitt fel. Sa jag vänligt och försökte komma ihåg hennes namn.
- Det var det verkligen. Muttrade hon och gick iväg utan att ge mig en enda blick till.
*
- Justin! Var har du varit? Sa nästan skrek mamma till mig när jag öppnade dörren.- Ute bara. Svarade jag och sparkade av mig skorna och lade jackan på en stol.
- Vadå ute? Du skulle väll vara i studion?
- Om du vet vart jag var, varför frågar du då?
- Jag vill vara säker.
Jag skakade trött på huvudet och gick mot trappan.
- Du kan väll åtminstone hänga upp jackan? Frågade mamma och lade armarna i kors.
Jag suckade men gjorde som hon sa innan jag gick upp mot mitt rum och loggade in på twitter. Jag följde, och retweetade några av mina fans innan jag loggade ut, dom förtjänar egentligen mer. Men det är inte mycket jag kan göra från mitt rum klockan halv elva på kvällen. Halv elva! Jag borde nog sova, det har varit en lång dag och jag ska upp tidigt imorgon.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 4 :) Förlåt för att det tog så lång tid för att komma ut, men som Hanna sa så hade vi olika tankar om det, men här är det i alla fall :) Hoppas ni tycker det är bra och kommentera gärna :) Kram Cissi och Hanna
Hanna här...
Hej, förlåt att det tar så lång tid till nästa kapitel, men det kommer komma i helgen :) Jag och Cissi har lite olika ideer det är därför det tar lång tid, men kapitel 4 är på väg :)
Kram Hannna
Kram Hannna
Chapter 3- The Question Is, Who Will Be My Vanessa?
Tidigare
- Jättebra Justin, nu tror jag att vi är klara för idag. Sa Scooter och klappade mig leende på ryggen.
- Bra, då är det bara att åka hem då? Frågade jag och tog av mig hörlurarna som jag haft på mig den senaste timmen.
- Ja, det är bara att åka hem. Softa hemma eller göra vad du vill. Äta pizza, “what ever”.
- Gött! Utbrast jag och spelade en sista ton på gitarren för att märka mitt ord.
Scooter skrattade högt samtidigt som han skakade på huvudet för sig själv innan han lämnade studion. Inte långt efter han gått, stack mamma in huvudet genom dörren.
- Jag lyckades höra några toner utifrån hallen, verkligen jättebra Justin. Ni har gjort ett bra jobb, även fast ni inte jobbar så seriöst alltid. Sa hon och gav mig en fejkad irriterad blick.
Inte långt efter brast vi båda i skratt.
- Man måste ju leva livet! Sa jag glatt och hängde gitarren på dess krok på väggen.
- Ja, om bara jag förstått det när jag var i din ålder. Sa mamma och log lustigt.
- Om du vill ha skjuts hem, så måste vi åka nu eftersom att jag ska träffa några väninnor lite senare idag.
- Det behövs inte, jag kan be Kenny hämta mig, eller bättre, om jag får ta bilen och så kan du få skjuts?
- Dröm vidare unga man, du valde själv att inte ta en egen bil
Hon kom fram och kysste mig på pannan.
- Glöm inte att ta med dig Kenny vart du än går, det kan vara farligt att gå på gatorna utan en livvakt som kan skydda dig. Fortsatte hon med en allvarlig ton.
- Ja, jag får väl be om skjuts senare, eller i värsta fall får jag la gå. Jag stannar kvar lite, jag har ganska mycket att göra.
- Okej, gör du så. Jag älskar dig, och jag förväntar mig att se dig hemma sen. I tid!
Jag suckade och himlade med ögonen. Enda sedan jag och Alfredo haft lite kul ute en natt, och jag inte hört av mig på hela natten eftersom att jag krashade på soffan hos honom, så har jag inte fått vara ute senare än 12, om jag inte säger något till mamma, och hon godkänner det.
- Jag älskar dig med.
- Den där låten måste bli extra bra nu, eftersom att du jobbar övertid med den så mycket.
- Jag hoppas det. Jag känner bara ibland att jag måste stanna kvar och jobba, precis som nu.
Jag hatar att ljuga för mamma. Jag var egentligen klar för idag, men jag vill så gärna gå till teatern och se provspelningarna för tjejen som kommer att spela Vanessa. Scooter har sagt att jag absolut inte ska visa mig ens i närheten av teatern, pågrund av säkerhets skäl, men jag kan inte hålla mig borta verkar det som. Jag blev så glad när Scooter berättade att jag skulle göra en film, att jag sprungit runt och spelat basket hela dagen, utan något att äta, alls. Jag ska spela Seth, en kille som är väldigt kärleksfull och orolig för sin flickvän. De ska fira sin ett års dag tillsammans med mycket som händer, både bra och dåligt. Men jag är i alla fall jätte glad över att ens ha fått den här chansen.
- Justin, låser du innan du går? Frågade Scooter, som tydligen kommit tillbaka, och stack in huvudet genom dörren.
- Ja, det är lugnt. Ses imorgon bro.
- Ja det gör vi.
Jag ryckte upp min jacka som låg slarvigt nerslängd i en fåtölj, stängde och låste innan jag klev ut i kylan. Det är i mitten på oktober och börjar att bli riktigt kallt. Jag knäppte jackan och drog mössan tätare omkring öronen. Det hade börjat att mörkna när jag gick mot teatern, med huvudet och blicken neråt för att inte ta chansen för att bli igenkänd. Jag vet att det var en risk jag tog när jag inte tog med Kenny, men jag vill inte att någon ska känna igen mig, inte ens dom på teatern, eftersom att dom bara kommer att gå och skvallra för Scooter. Och då kommer jag få utegångsförbud i minst ett år.
Jag stod utanför den stora teatern och tittade mig omkring. Ingen hade känt igen mig på vägen hit, och det verkar inte som det skulle hända nu heller. Det var glest med folk på gatorna. Jag tog första steget upp på trappan, innan jag joggade resten. Så när jag öppnade den stora dörren, var jag alldeles varm. Jag tog ett steg in och släppte dörren utan att tänka. En ljudlig smäll ekade längs rummets väggar. Hoppas att ingen hörde det där, jag vill inte att någon ska komma hit rusandes och fråga om jag behöver hjälp med något. Jag lämnade snabbt dörren bakom mig och gick längre in, genom dörrar och rum tills jag kom fram till en stor tom teatersal. Scenen där framme var mörkläggd och knarrade i mörkret. Jag gick närmare scenen och tänkte precis gå upp på den när jag började höra röster som närmade sig.
Jag vände mig om och sprang tillbaka upp för trapporna, fast åt ett annat håll, som ledde till ett annat rum. Det var ett väldigt litet rum med några stolar som stod staplade, och ett litet bord som stod i ena hörnet. När jag tittade runt lade jag märke till två mellanstora fönster i mitten av rummet. Jag förde fingret mot det ena och märkte att det var väldigt tjockt, troligen mörkläggande som är ogenomträngliga av ljuset. Alltså, det går inte att se igenom dom. Utan att fundera på varför ett sånt här rum ens finns, tog jag en stol och ställde den precis bredvid ett av fönstren, så att jag hade en klar utsikt över scenen, framför mig. Någon hade tänt upp rummet, så nu lystes varenda hörna upp av de väldiga strålkastarna. I mitten av rummet hade tre personer nu satt sig och höll på att fixa med portföljer eller något, medans det skrattade högt, troligen åt varandra.
Jag hade säkert suttit där bak i över en timma och det var nu jag började känna av utmattningen efter dagen. De tre i juryn hade ännu bara gått igenom ungefär hälften av dom som provspelar, och ingen av dom som vart hade fått min uppmärksamhet, mer än här och där men inget speciellt. Jag hade precis tänkt att gå när juryn ropade ut nästa.
- Nästa, tack! Ropade en av jurymedlemmarna snorkigt.
Dem verkar vara väldigt tuffa och stränga, eftersom att ingen av de provspelande har ens fått ett leende i respons från någon av dom, och jag vet fortfarande inte om jag tycker att det är positivt eller inte. In kom en nervös tjej med långt, vågigt blont hår. Hon hade svarta, tighta jeans och en enkel tanktop till. Hon var faktiskt väldigt söt.
- Hej, jag heter Melody McCartney. Jag hade tänkt att läsa den tredje scenen. Det första i början, när tjejen, Vanessa och killen, Seth träffas på deras dag. Sa tjejen, som jag nu fick reda på hette Melody.
En vid bordet ropade något i stil med “okej, kör igång”. Och det gjorde hon, riktigt bra. Hon är bäst ikväll, hittills åtminstone. Hon lyckades få min uppmärksamhet, det måste ju betyda en bra sak, eller hur?
Jag försökte andas så tyst jag kunde, för att jag skulle höra så mycket av det hon sa jag kunde. Det här var verkligen perfekt, undra vart hon har lärt sig att få med en så där, med i akten och så. Liksom riktigt förhäxa en på något sätt. Jag gav juryn en snabb blick och märkte att en av dom faktiskt var på väg mot ett leende.
Chapter 2- My Turn To Shine
Det kändes som om världen var ur balans när jag gick några trappor upp och satte mig stelt på några stolar som stod utanför hallen där provspelningen ägde rum. Även om jag kommit försent, hade jag hunnit göra i ordning mig, repeterat och tagit en liten rundtur för mig själv för att få se lite mer av omgivningen om inte för att lugna ner mig. Medans jag gått omkring kunde jag inte undgå att se hur gammalt detta stället var. Det var fina, gamla uppbyggnader som såg ut som om det byggts på 500- talet eller något åt det hållet. Det viktigaste var att det faktiskt lugnade mig. Men inte åtminstone ett dugg av det lugnet jag haft, finns kvar i mig. Jag vände blicken mot mitt knä, där mina händer låg och darrade som bara den. Det finns ingen anledning till att jag ska vara nervös egentligen, jag har gjort samma sak minst ett tiotal gånger och fixat det utmärkt. Men nu känner jag mig bara rädd. Jag tror det beror på att det här är en mycket större roll, och därför behöver mycket större jobb. Jag kanske bara är rädd för att gå framåt?
- Melody McCartney!
Jag tittade upp och lyckades få fram ett leende till en medelålders kvinna, med glasögon på näsan och ett stort skrivblock i handen.
- Det är jag. Svarade jag darrigt.
Jag tog min väska och gick så stadigt jag kunde efter henne in genom dörren in till scenen.
Vi stannade till bakom ett skynke och hon log mot mig.
- Okej, du vet vad du ska göra va? Ställa dig i mitten och så är det bara att börja göra din grej Sa hon och kollade ut genom en öppning i skynket utan att vänta på det minsta svar från mig.
Jag sträckte på mig och lyckades precis se ut genom en liten glipa precis över damens huvud. Där utanför såg jag hur ett bord var uppsatt, men inte mer. För precis när jag skulle sträcka på mig ännu mer, smällde skynket ihop och hon hade vänt sig mot mig igen. Hon tog ett hastigt steg bakåt när hon såg hur nära jag stod. Jag backade också ett steg, för säkerhetens skull.
- Öhm.. okej? Dom är redo för dig nu, gör din grej. Det var de sista ordet hon sa innan hon släntrade iväg längs kanten och försvann ut ur mitt sikte.
Innan jag gick in, öppnade jag väskan och lyckades precis fiska upp mitt manus, som James skickat med mig, innan väskan drämde i golvet med en stor smäll. Jag mumlade ett högt oj, innan jag suckade för mig själv. Vad oprofessionell jag kommer verka nu. Jaja, skadan är redan gjord. Jag tog några djupa, sista andetag innan jag sköt undan skynket och tog ett steg ut på den lilla scenen som låg framför mig.
Jag häpnade hur vackert det var. Flertals av läktare var uppradade i rummet, både stora och små och jag tror inte att det inte var en enda vägg som inte var full av konst. Allt såg bara så... gammalt ut, så antikt. Jag kände glädjen över att jag ens fick stå här, på scenen, full med konstvärk och olika saker. Jag vet inte vad det är, men antika saker gör mig på något sätt.. lugn och upprymd, ända sedan jag vart liten. När jag tittade mellan läktarna, såg deras fina arbete och gamla kvalitet, märkte jag att en större del av teatern var mörkläggd, och jag tror jag till och med kunde se några stolar upplagda på varandra.
Jag måste stått tyst en lång stund, för plötsligt harklade någon sig. Jag tittade bort mot det lilla bordet jag sett tidigare. Där satt nu tre dommare och tittade irriterat på mig. Great, det här är ju
en bra start, nu kommer jag aldrig att få rollen. Tänkte jag och hostade till innan jag försökte le så charmigt jag kunde.
- Hej, jag heter Melody McCartney. Jag hade tänkt att läsa den tredje scenen. Det första i början, när tjejen, Vanessa och killen, Seth träffas på deras dag.
- Okej. Hörde jag en tjej säga från bordet med “juryn”.
Jag tog ett djupt andetag och började sen läsa, precis som jag gjort för mig själv dagen innan, högt och tydligt trots att jag var väldigt nervös. När jag hörde att jag darrade lite på rösten försökte jag intalat mig själv att jag kan det här.
Kommentera massa nu! Vi vill höra vad ni tycker :)
Chapter 1 - The Future Can Be Frightening
Jag vaknade med ett ryck. Svetten rann längs pannan och ner i lakanen som sög till sig det som en svamp.
- Ännu en mardröm. Mumlade jag tyst för mig själv och tryckte ner huvudet i kudden med en suck.
Jag lyfte på huvudet och suckade ännu en gång när jag såg vad väckarklockan lyste upp, 04:16. Jag vände mig om i sängen och försökte att somna om. Efter en lång tid hade jag vridit och vänt på mig, men ändå inte lyckats att somna. När jag vände på mig ytterligare en gång bländades jag av solen som lyste igenom de nerdragna persiennerna. Snart hade jag vart vaken i över en timma. Varför måste jag påverkas av sömnlöshet just idag? Innan jag gick hem igår hade James tydligt sagt att jag skulle vara riktigt utvilad till imorgon. Men det blev tydligen raka motsatsen, jag kommer vara trött och tjurig, vilket förmodligen kommer att leda till att jag kommer göra dåligt på scenen.
“Pip Pip Pip.” Ljudet av min förskräckliga väckarklocka var det som väckte mig igen. Jag sträckte trött på handen och stängde av den med en suck. När jag kollade på klockan såg jag att jag bara hunnit sova två timmar sedan jag vaknade sist, klockan var 06: 50. Jag gick in i badrummet för att kolla på mig själv i min badrumsspegel. Huden var blek och svarta ringar under ögonen hade kommit fram under natten. Jag satte på vattnet och sköljde ansiktet några gånger för att i alla fall se lite fräschare ut innan jag drog på mig de första kläderna jag kunde hitta, ett par svarta jeans och en beige tröja. För att “puffa upp” mig lite satte jag på mig en klocka och lät ett långt halsband hänga från min hals. Jag sminkade mig snabbt innan jag gick ner till köket där mamma stod och gjorde frukost, så lägligt.
- God morgon gumman! Sovit gott? Frågade hon och log så fort jag kom in genom köksdörren.
- God morgon, och nej. Jag kunde inte sova inatt, för nervös tror jag.
- Aj då, när skulle du vara där?
- Halv tio. Svarade jag samtidigt som jag tog ett bett på en smörgås som mamma gjort i ordning till mig. .
- Jag kan köra dig om du vill, jag börjar ändå klockan 1 idag, möte förstår du.
- Verkligen? Tack mamma! Sa jag och log stort.
Det hade blivit lite krångligt att ta sig dit utan någon skjuts. När jag ätit upp små joggade jag upp till mitt rum för att ta min handväska innan vi skulle åka.
När vi satt i bilen passade jag på att ringa James för att fråga vad som skulle hända.
- Hej James. Det är Melody.
- Hej sötnos. Är du på väg till provspelningen eller? Såklart du är, varför frågar jag ens? Sa James och skrattade som vanligt åt sig själv.
- Du har fel. Vi är inte på väg till provspelningen, eftersom att vi är vilse!
Jag tittade surt på mamma som oroligt tittade på vägen framför sig och knöt händerna hårt om ratten.
- Vi är inte vilse. Hörde jag henne mumla lågt för sig själv.
- Nej, tydligen är vi inte vilse. Vi är bara mitt ute i ingenstans mamma! Utbrast jag förskräckligt och tittade återigen på skogen som omgav oss.
- Låt mig få prata med henne. Sa James lugnt i andra änden.
- Men du förstår inte, vi är... Ropade jag, men blev avbruten.
- Låt mig få prata med henne. Upprepade han, men lät fortfarande lika lugn.
Jag gav motvilligt mamma telefonen och såg hur hennes uttryck ändrades från orolig till leende
när James fick henne att förstå. När hon fått tag om situationen igen räckte hon mig min telefon, som jag tog irriterat. När jag tryckte den mot örat suckade jag högt och skakade på huvudet. Bara hon inte har förstört min chans att få den här platsen!
- Mel, lyssna på mig nu. Du kommer att bli någon minut försenad, därför vill jag att så fort du kommer fram måste du skynda dig att registrera dig själv. När du har gjort det kommer du ha mindre tid att öva än de andra, eftersom att du kommer lite senare, men det här fixar du tjejen.
Medans James pratade lugnade jag långsamt ner mig, så när han var klar nickade jag förstående för mig själv.
- Okej, “i got it”. Sa jag och log.
- Fixar du det här nu då? Jag kommer att finnas där för dig direkt efter du är klar där, åk bara ner till mitt kontor så kommer jag finnas där. Du kanske kommer att få vänta några minuter på mig, eftersom att jag måste ringa några samtal för att se hur du ligger till, men du kommer fixa det här utmärkt. Tro bara på dig själv Mel. Sa han uppmuntrande.
- Okej, ja, jag fixar det här. Jag fixar det här. Upprepade jag tyst för mig själv.
- Det är bra attityd, vi ses sen då. Gör din magi, och se till att förtrolla dom precis som du gör med mig. Okej?
- Jag ska försöka. Sa jag och log.
- Bra! Hejdå, lycka till nu.
- Hejdå.
När vi lagt på satt vi tysta, det var bara ljudet av motorn som ljöd i tystnaden.
- Har du fortfarande en “crush” på James eller? Sa mamma skrattretande och log stort.
- Tyst mamma! Jag var typ 10! Utbrast jag och vägrade prata igen förrän vi körde fram till den stora lokalen.
- Okej Mel. Det är nu din framtid bestäms, du kan göra det här! Mumlade jag för mig själv och tittade en gång till på den skrämmade byggnaden jag hade framför mig.
______________________________________________________________________________
Kapitel 1 :) Nu är novellen officiellt igång och jag och Hanna ska försöka att skriva så ofta vi kan för att hålla igång den :) Tycker ni att den är bra hittills, spännande haha? :) Kram Cissi och Hanna.
Hanna Här...
agnes om Ny Design!:
Jag har precis startat en ny novell. Det kommer komma ut fyra kap i veckan och novellen är redan färdigskriven, länkbyte?
Hej, klart att vi gör länkarbyte, lägger till dig nu ;)
Ny Design!
Nu har vi ordnat ny Design tryck F5 om ni inte ser den =)
Vad tycker ni om den?
Kram Hanna ♥
P.S PROLOGEN för nästa novell ligger ute ;)
Vad tycker ni om den?
Kram Hanna ♥
P.S PROLOGEN för nästa novell ligger ute ;)
Prolog + Info
- Mamma, du kan inte köra mig till James? Frågade jag mamma medans jag drog på mig mina svarta converse.
- Det beror på. Är det viktigt? För jag skulle nämligen åka och hälsa på din mormor. Men om det verkligen behövs, kan det vänta antar jag.
- Han sa att det var ganska viktigt i alla fall. Fast jag vet inte.
- Jag tar och kör dig då, om han säger att det är viktigt så är det väll det. Han är ju trots allt din käraste manager. Sa mamma och blinkade retligt på sina ögonfransar.
Hur länge ska hon behöva komma ihåg det där? Jag tänkte tillbaka till minnet då jag faktiskt tyckte att James var snygg, och då jag gjorde misstaget att berätta det för mamma.
Jag skakade på huvudet och log.
- Tack, han sa att det hade något att göra med “min stora chans”. Sa jag och gjorde kaninöron i luften för att märka orden jag sa.
Han lyckas alltid tro att min stora chans ska komma nu, men när all väl kommer till så är det ju inte så.
- Jag går ut till bilen så länge och väntar. Sa jag och gick ut och satte mig i bilen och lyssnade på musik.
När vi körde in på parkeringen till James kontor, stannade mamma vid ingången, för att släppa av mig. Hon drog ut nyckeln och log mot mig.
- Såå! Då var vi framme då. Jag åker till mamma nu, men jag kommer att nås på mobilen om du vill snacka. Men du får ha det så kul älskling. Sa mamma och log stort.
Jag nickade och log.
- Tack för skjutsen.
Precis när jag skulle stänga dörren, stack jag in huvudet.
- Och hälsa mormor från mig.
Sen stängde jag ingen bildörren med en smäll och såg henne åka iväg. När hon kört ur mitt synfält tog jag fram solglasögonen jag hade i väskan, och drog handen genom håret innan jag marscherade in genom dörren.
- Nej men hej Melody, jag visste inte att du skulle komma idag. Vill du att jag ska hämta något att dricka åt dig?
Jag vände blicken mot James receptionist som satt och log mot mig. Hon är i tjugo åldern och jag måste säga att hon är riktigt trevlig.
- Nej tack Cherry. Är James där inne eller? Frågade jag och pekade på den stänga dörren längst bort i korridoren, James kontor.
- Ja, men jag tror att han har någon där inne just nu. Är du säker på att jag inte ska hämta någonting åt dig?
Jag tittade henne i ögonen och log. Varför inte? Tänkte jag och log ännu större.
- Ett glas vodka. Sa jag försökte se så seriös ut som möjligt.
Utan att vika undan med blicken såg hon förvånad ut.
- Men.. men du är ju bara 16 år.
- 17. Rättade jag henne och skrattade.
Jag tänkte precis säga till henne att det var lugnt, att jag bara skojjat, men precis då öppnades James dörr och ut kom en medelålders man.
Jag skrattade en sista gång åt Cherrys min innan jag tog min väska i handen och gick in till James som satt spänt på sin stol.
- Varför så spänd? Frågade jag och log när jag kom in.
Han satt tyst ett tag innan han tittade upp på mig, som om han först då märkt att jag var där.
- Och hur länge har du stått där fröken? Sa han och log ett av sina vita leenden.
- Jag kom precis. Men du verkar ha mycket att tänka på. Sa jag och satte mig skrattade på stolen mittemot honom.
- Ja, just det! Lika bra att komma till saken. Den mannen som du förmodligen mötte på vägen ut?
- Ja?
- Han är en filmdirektör och... du kommer inte fatta det... han vill ha med dig i sin nästa stora film! Utbrast James och log stort.
- Mig? Varför just mig? Det är ju inte så att alla vet vem jag är direkt.
- Jo, han sa att han blivit tipsad av en av sina närstående vänner. Dom hade tydligen sett din förra film du var med i, den med den kidnappade sonen du vet. Jag vet inte hur, men han gillade tydligen när du sa dina repliker i slutet. Och fråga mig inte varför, för jag har ingen aning själv, så oduglig som du är. Sa han och skrattade ironiskt.
- Vadå? Så han kom in hit personligen för att säga att jag fått en huvudroll i en stor film? Frågade jag och rynkade skeptiskt på näsan. Det låter lite ironsikt.
- Nja, så lätt är det inte gumman. Han har bara fixat en PLATS för provspelning, inte själva rollen. Från och med nu måste du börja öva och göra ditt bästa när det är dags. Sa han och såg allvarligt in i ögonen på mig.
Trots att han alltid är oseriös, tog jag honom nu på allvar.
- Jag ska göra vad jag kan. Sa jag lika allvarligt.
- Men vänta tills mina kompisar får höra om det här! Utbrast han och klappade händerna.
All allvarlighet var som bortblåst, nu fanns bara den alldagliga James kvar.
Jag skrattade och log.
- Det är bäst för dig det.
Jag tog fram mobilen och skickade snabbt iväg ett sms till mamma.
“Vet du vad? James har tydligen fixat en provspelning åt mig! Världens roll! Fattar du vilken chans jag har fått eller? Jag älskar honom!”
Efter jag skickat det, tänkte jag mer på vad jag skrivit. Om hon misstolkar “Jag älskar honom” så får hon ge sig, hon vet att jag inte menar på det sättet.
- Mel! Vi firar det här genom att jag bjuder dig på lunch! Men sen måste du börja att öva på direkten, du måste förstå allvaret. Det här är ingen delroll som i alla andra av dina filmer hittills. Det är här på riktigt. Jag måste be dig att lova att du ska göra ditt bästa.
- Jag lovar. Sa jag och slog honom snabbt på armen. För att senare höra han skrika till av lycka.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är alltså den nya novellen - A Little Thing We Call Love :)
Novellen handlar om en tjej i 17 årsåldern vid namn Melody. Melody är en skådespelare men har aldrig lyckats att få sin riktiga, stora roll. Men nu har James, hennes manager, hittat den perfekta rollen för Melody, åtminstone är det vad han säger. Melody ska nämligen få provspela för den nya filmen A Little Thing We Call Love, som James tror kommer att bli en stor succe. Melody får inte reda på mer om filmen än att den handlar om ett tonårspar som ska fira deras ett årsdag tillsammans.
Självklart är Melody jätte nervös inför provspelningen, och tror inte det minsta att hon får rollen eftersom att det finns andra, mer begåvade, skådespelare än hon själv.
Hur kommer det att gå för Melody på provspelningen? Läs vidare för att få reda på mer om Melody’s liv, och hur det går för henne att nå toppen.
Så vad tycker ni om den kommande novellen? :)
Kommentera ♥
- Det beror på. Är det viktigt? För jag skulle nämligen åka och hälsa på din mormor. Men om det verkligen behövs, kan det vänta antar jag.
- Han sa att det var ganska viktigt i alla fall. Fast jag vet inte.
- Jag tar och kör dig då, om han säger att det är viktigt så är det väll det. Han är ju trots allt din käraste manager. Sa mamma och blinkade retligt på sina ögonfransar.
Hur länge ska hon behöva komma ihåg det där? Jag tänkte tillbaka till minnet då jag faktiskt tyckte att James var snygg, och då jag gjorde misstaget att berätta det för mamma.
Jag skakade på huvudet och log.
- Tack, han sa att det hade något att göra med “min stora chans”. Sa jag och gjorde kaninöron i luften för att märka orden jag sa.
Han lyckas alltid tro att min stora chans ska komma nu, men när all väl kommer till så är det ju inte så.
- Jag går ut till bilen så länge och väntar. Sa jag och gick ut och satte mig i bilen och lyssnade på musik.
När vi körde in på parkeringen till James kontor, stannade mamma vid ingången, för att släppa av mig. Hon drog ut nyckeln och log mot mig.
- Såå! Då var vi framme då. Jag åker till mamma nu, men jag kommer att nås på mobilen om du vill snacka. Men du får ha det så kul älskling. Sa mamma och log stort.
Jag nickade och log.
- Tack för skjutsen.
Precis när jag skulle stänga dörren, stack jag in huvudet.
- Och hälsa mormor från mig.
Sen stängde jag ingen bildörren med en smäll och såg henne åka iväg. När hon kört ur mitt synfält tog jag fram solglasögonen jag hade i väskan, och drog handen genom håret innan jag marscherade in genom dörren.
- Nej men hej Melody, jag visste inte att du skulle komma idag. Vill du att jag ska hämta något att dricka åt dig?
Jag vände blicken mot James receptionist som satt och log mot mig. Hon är i tjugo åldern och jag måste säga att hon är riktigt trevlig.
- Nej tack Cherry. Är James där inne eller? Frågade jag och pekade på den stänga dörren längst bort i korridoren, James kontor.
- Ja, men jag tror att han har någon där inne just nu. Är du säker på att jag inte ska hämta någonting åt dig?
Jag tittade henne i ögonen och log. Varför inte? Tänkte jag och log ännu större.
- Ett glas vodka. Sa jag försökte se så seriös ut som möjligt.
Utan att vika undan med blicken såg hon förvånad ut.
- Men.. men du är ju bara 16 år.
- 17. Rättade jag henne och skrattade.
Jag tänkte precis säga till henne att det var lugnt, att jag bara skojjat, men precis då öppnades James dörr och ut kom en medelålders man.
Jag skrattade en sista gång åt Cherrys min innan jag tog min väska i handen och gick in till James som satt spänt på sin stol.
- Varför så spänd? Frågade jag och log när jag kom in.
Han satt tyst ett tag innan han tittade upp på mig, som om han först då märkt att jag var där.
- Och hur länge har du stått där fröken? Sa han och log ett av sina vita leenden.
- Jag kom precis. Men du verkar ha mycket att tänka på. Sa jag och satte mig skrattade på stolen mittemot honom.
- Ja, just det! Lika bra att komma till saken. Den mannen som du förmodligen mötte på vägen ut?
- Ja?
- Han är en filmdirektör och... du kommer inte fatta det... han vill ha med dig i sin nästa stora film! Utbrast James och log stort.
- Mig? Varför just mig? Det är ju inte så att alla vet vem jag är direkt.
- Jo, han sa att han blivit tipsad av en av sina närstående vänner. Dom hade tydligen sett din förra film du var med i, den med den kidnappade sonen du vet. Jag vet inte hur, men han gillade tydligen när du sa dina repliker i slutet. Och fråga mig inte varför, för jag har ingen aning själv, så oduglig som du är. Sa han och skrattade ironiskt.
- Vadå? Så han kom in hit personligen för att säga att jag fått en huvudroll i en stor film? Frågade jag och rynkade skeptiskt på näsan. Det låter lite ironsikt.
- Nja, så lätt är det inte gumman. Han har bara fixat en PLATS för provspelning, inte själva rollen. Från och med nu måste du börja öva och göra ditt bästa när det är dags. Sa han och såg allvarligt in i ögonen på mig.
Trots att han alltid är oseriös, tog jag honom nu på allvar.
- Jag ska göra vad jag kan. Sa jag lika allvarligt.
- Men vänta tills mina kompisar får höra om det här! Utbrast han och klappade händerna.
All allvarlighet var som bortblåst, nu fanns bara den alldagliga James kvar.
Jag skrattade och log.
- Det är bäst för dig det.
Jag tog fram mobilen och skickade snabbt iväg ett sms till mamma.
“Vet du vad? James har tydligen fixat en provspelning åt mig! Världens roll! Fattar du vilken chans jag har fått eller? Jag älskar honom!”
Efter jag skickat det, tänkte jag mer på vad jag skrivit. Om hon misstolkar “Jag älskar honom” så får hon ge sig, hon vet att jag inte menar på det sättet.
- Mel! Vi firar det här genom att jag bjuder dig på lunch! Men sen måste du börja att öva på direkten, du måste förstå allvaret. Det här är ingen delroll som i alla andra av dina filmer hittills. Det är här på riktigt. Jag måste be dig att lova att du ska göra ditt bästa.
- Jag lovar. Sa jag och slog honom snabbt på armen. För att senare höra han skrika till av lycka.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är alltså den nya novellen - A Little Thing We Call Love :)
Novellen handlar om en tjej i 17 årsåldern vid namn Melody. Melody är en skådespelare men har aldrig lyckats att få sin riktiga, stora roll. Men nu har James, hennes manager, hittat den perfekta rollen för Melody, åtminstone är det vad han säger. Melody ska nämligen få provspela för den nya filmen A Little Thing We Call Love, som James tror kommer att bli en stor succe. Melody får inte reda på mer om filmen än att den handlar om ett tonårspar som ska fira deras ett årsdag tillsammans.
Självklart är Melody jätte nervös inför provspelningen, och tror inte det minsta att hon får rollen eftersom att det finns andra, mer begåvade, skådespelare än hon själv.
Hur kommer det att gå för Melody på provspelningen? Läs vidare för att få reda på mer om Melody’s liv, och hur det går för henne att nå toppen.
Så vad tycker ni om den kommande novellen? :)
Kommentera ♥
Hanna Här...
Förlåt för sämst upptratering, men nu har jag och Cissi påsklov, så då ska vi säkert få ihop en prolog tillden nya novellen :) Är någon av våra läsrare sugna på en ny och fräsch novell? :)
Epilog - I’ll Stand By Your’e Side, No Matter What!
- Nej, han är fortfarande på operation. Samma svar som du fick för två minuter sen. Sa receptionisten med en rätt så lugnt röst.
Men jag kunde inte undgå att se den irriterande rynkan som spred sig över hennes panna.
- När kommer han ut därifrån då? Kommer han att överleva? Mumlade jag och lät tårarna som brände under mina ögonlock att falla.
- Kom nu gumman. Hon har sagt allt hon vet. Och dessutom så lovade hon att säga till om hon hörde något. Sa mamma och la en tröstande hand på min axel.
- Jag vill träffa honom, om det så ska vara mitt i den här operationen dom snackar om. Jag förstår inte, senast jag såg honom så mådde han fint. Sa jag och bröt ihop igen.
- Gumman, kom, vi sätter oss här borta.
Mamma ledde mig till två stolar lite mer avskiljt. Jag sjönk ner och lade ansiktet i händerna. Varför? Varför ska detta hända Justin? Jag fattar bara inte. Han betyder allt för mig. Vi ska gifta oss, han ska bli pappa till barnet jag bär. Han får inte dö, han måste klara det här, han måste vara stark nog.
Timme efter timme rann iväg utan att det verkade hända något alls, som om tiden stod stilla. Men varje gång en läkare hade turen att gå förbi tog jag chansen och frågade om dom hade fått reda på något från hans operation, men alla svarade nej. Jag höll på att bryta ihop ännu en gång när en man i femtio års åldern stannade vid oss.
- Joelle Winston?
- Ja, det är jag. Utbrast jag och gick genast fram till honom.
Oron smög sig fram i magen på mig igen.
- Operationen med Justin är precis avklarad, och eftersom att du står som en familjemedlem på listan så får jag berätta det här för dig..
- Hur gick det? Hur är det med honom? Lever han?
Frågor snurrade runt i huvudet på mig, men jag ville inget mer än att höra orden jag vill höra komma ut ur hans strupe.
- Han överlevde.
Jag började skrika och skratta på samma gång. Vad är det som händer med mig?
- MEN. Han är svårt omtöcklad och är fortfaranade i ett svårt läge.
- Det betyder inte att du inte får träffa honom såklart. Sa han och log mot mina ord som kommit ur hans mun.
- Rum 45.
Jag nickade och små joggade till rummet som faktiskt inte låg så långt bort från där vi suttit.
Väl utanför dörren tvekade jag, vill jag verkligen gå in här och se Justin helt förstörd? Kommer jag verkligen bli så glad som jag hoppats? Kommer han att se ut precis som vanligt, eller har hans utseende förändrats på något sätt? Jag bestämmde mig ändå för att öppna dörren eftersom min längtan efter honom tog över.
Jag öppnade försiktigt och såg Justin ligga där i en stor metallsäng med alla sorters slangar inkopplade i hans armar. Bredvid sängen var det fullt av olika sorters blommot och “Get well” kort. Jag gick så ljudlöst jag kunde fram till honom och stod där och tittade på honom. Han såg ut precis som vanligt. Tänkte jag och log stort. Det var skönt att få se honom ligga här, alldeles fridfull och säker. Jag drog till en metallpall som stod en bit bort för att kunna sitta bredvid honom. Hans hand hade jag lätt börjat att smeka när han öppnade ögonen.
- Joelle. Mumlade han med en tyst, skrovlig röst.
- Hej där. Sa jag tyst och log stort.
Plötsligt rann tårarna nerför mina kinder igen, men denna gången var det lyckotårar.
- Nej, varför gråter du gumman?
- Jag var så orolig, vet du det? Jag åt inget på flera dagar efter att jag fått reda på det, jag stod bara inte ut med att leva här utan dig.
Jag tryckte hans hand.
- Joelle...
- Nej, jag mår fint. Hur är det med dig då? Jag hörde att operationen gick bra. Efter några timmar dock. Muttrade jag och skakade på huvudet.
- Sådär, jag mår illa och huvudvärken verkar inte vilja försvinna.
- Det är inte bra, det kan det väll inte vara menar jag? Ska jag ringa efter doktorn?
- Nej, dom sa att det bara var bieffekter från behandlingen jag fått eller något sånt sa dom.
- Är du säker? Jag menar..
- Jag är säker gumman. Men tack ändå. Sa Justin och log mot mig.
- Hur mår alla andra då? Frågade Justin efter en stunds tystnad.
- Alla har oroat sig och undrat om du skulle klara dig. Sa jag och kände klumpen i halsen på mig växa. Din mamma är här förresten, om du vill att jag ska kalla in henne.
- Nej, det är bra. Låt henne oroa sig lite till. Kom hit. Mumlade Justin och log varmt.
Han visade med handen att jag skulle komma närmare. Jag gjorde som han sa och mötte hans kalla läppar i en kyss. Någonting väcktes till liv i mig, en känsla som det var länge sen jag fick känna.
- Fjärilarna har kommit tillbaka. Mumlade jag tyst mot hans läppar.
Efter en timma kom en doktor in. Under tiden som jag vart där hade jag lagt mig bredvid Justin på den hårda sängen, för att kunna vara så nära honom som möjligt. Men när doktorn kom in blev jag tvungen att flytta på mig för att han behövde göra några prover på Justin. Men när vi väl fick provsvaren såg det väldigt bra ut. Doktorn hade berättat att trots Justin hade suttit långt fram i planet och därför var svårt skadad, så var det något som hade skyddat honom. Vi båda kom fram till att han måste ha en skyddsängel av något slag. Med tanke på att han bara hade några brutna revben, och underarmen som var full av blåmärken efter stötar han fått på sig.
Två dagar senare
Det hade nu gått två dagar, men Justin hade ännu inte blivit utskriven. Men däremot trodde doktorn att han alldeles snart var beredd för det, han behövde bara återhämta sig lite mer. Hela tiden hade jag suttit vid Justins sida, eller legat bredvid honom, så att jag inte ens tänkt på att gå och äta. Jag ville inte behöva vika av från hans sida. Idag hade jag bestämt mig, jag tänker berätta för honom om graviditeten, ända problemet är att jag är så rädd för hur han ska reagera. Tänk om han lämnar mig. Tänk om han aldrig mer vill se mig. Men jag tog i alla fall mitt initiativ och hosta till innan jag började att prata.
- Justin, jag har en sak jag måste berätta.
- Vad är det? Mumlade han sömnigt och gäspade.
- För ungefär 5 dagar sen var jag på ett läkarbesök.
- Varför det? Vad har hänt? Sa Justin och reagerade väldigt starkt.
- Inget allvarligt. Något... vackert. Justin jag... jag är gravid.
Justin kollade chockat på mig i början, men sen ändrades hans ansiktsuttryck sakta till ett varmt och lent leende.
______________________________________________________________________________
Och där är Mistletoe novellen helt avslutad. Hoppas verkligen att ni gillade den :)
Prologen på den nya novellen kommer att komma inom en snar framtid.
Kommentera och gilla gärna :)
Kram Cissi och Hanna.
P.S. Det blev knappt några bilder till epilogen, eftersom att vi ville att den skulle vara lite mer "serious" om ni förstår vad jag menar :)
Cissi här :)
Hej, jag har äntligen fått tillbaka min dator. Så epilogen kommer troligtvis komma senare idag, när vi skrivit den :)
Jag har lagt till http://weheartit.com/ under länkar, så om man inte hittar den är det bara att klicka där :)
Kram Cissi.
Jag har lagt till http://weheartit.com/ under länkar, så om man inte hittar den är det bara att klicka där :)
Kram Cissi.
Hanna Här...
Hej,först..SUPER DUPEER BRAA ! :D
Vi tänkte fråga om vi kunde "Låna" din bild på detta inlägg,till våran novell.Och om vi får det,kommer bilden komma lite längre in i novellen.Men om vi får det,tack så mycket. ! :D ♥
Tack för ni gillar novellen :) ♥
Självklart får ni "låna" bilden. Den är tagen från weheartit.com, men aa, det är inga problem att ni lånar den :)
Kram Hanna
P.S
Epilogen kommer antagligen ut imorgon, vad tror ni händer? ;)
