Chapter 13 - Can’t Sleep, Because Of You - Part 2
Jag öppnade ögonen och skrattade lite åt det fina minnet. Tänk om Justin inte hade sagt något och jag hade fått gå runt med banan i hela ansiktet, vad pinsamt det hade varit. Jag har säkert legat här och tänkt ett tag, eftersom att när jag kollade på klockan så visade den halv tre. Jag suckade och vände mig om, och efter många av och på somnade jag äntligen.
När jag äntligen kom fram möttes jag av en arg Scooter direkt när jag körde in på parkeringen.
- Det var mycket trafik, jag lovar. Sa jag och försökte att låta övertygande.
- Vad som är gjort är gjort. Det jag tycker att du ska göra ät att lägga in ett gott ord hos Amanda, då kanske vi slipper deras tjat om hur du “förstör” för inspelningen.
- Okej? Det beror på vad du menar med att lägga in ett gott ord. Sa jag och la armarna i kors.
- Jag vet inte, vad du än hittar på. Fina kommentarer, gör det hon ber dig om osv.
- Varför ska jag... Började jag, men Scooter höll upp en hand för att avbryta mig.
- Inga men Justin. Du kan bara skylla dig själv, det är du som är sen. Och på tal om sen. Sa han och tittade på klockan.
Jag skakade på huvudet åt hans kommentarer, men orkade inte bry mig mer om det. Nu måste jag koncentrera mig på att jobba, jobba, jobba.
När det äntligen blev paus, efter flera timmar på samma scen, tog jag tillfället i akt och sprang bort till bussen för att hämta andan från allting. Det här med skådespeleri var jobbigare än jag trott. Jag tryckte upp dörren och gick genast fram till frysen och tog fram en vattenflaska för att kyla ner mig lite, det är ju trots allt 26 grader ute. Jag tog klunk efter klunk och njöt mer och mer efter varje klunk som nådde min mage. Innan jag visste ordet av det, hade jag klunkat hela flaskan, och nu knäcktes plasten i min hand så fort jag tryckte för att få mer.
- Du verkar törstig?
Jag ryckte till och satte nästan i halsen när jag såg att Amanda stod och lutade sig vid bänken och kollade på mig med ett leende.
- Ja, det är skit varmt ute, ska inte du ha en du med? Frågade jag och nickade mot kylskåpet där hon stod.
- Jag kan ta resten av din. Sa hon och log mot min flaska jag fortfarande hade i handen.
- Tyvärr, är inget kvar. Sa jag och slängde den skrattades i papperskorgen.
- Då tar jag väll en egen då. Sa hon och tog ut en innan hon gick och satte sig bredvid mig i soffan.
Jag började att resa mig upp, men hon drog ner mig igen.
- Kan du inte hålla mig sällskap, snälla? Frågade hon och såg oskyldig ut.
Mer oskyldig än vad hon snart kommer att vara.
Hon makade sig närmare och la sin hand på mitt knä.
- Justin, Amanda...
Jag ryckte till, åt både dörren som hastigt öppnats och Amandas hand som låg tungt på mitt knä. Jag stirrade förvånat på hennes hand medans Scooter pratade.
- Åh, jag ska lämna er ifred. Jag kom bara för att säga att ni gärna får ta en liten paus innan vi börjar igen. Det är bara att komma bort till huset sen, när ni är klara. Så kör vi igång med en annan scen den här gången.
- Det är lugnt, jag skulle precis gå och leta upp dig för att säga att jag är klar.
- Okej, Amanda, är du klar? Sa Scooter och log mot henne.
- Inte riktigt, men Justin, kan inte du stanna här och hålla mig sällskap? Jag blir ensam annars. Sa hon och tittade sårat bort.
Jag granskade hennes ansikte efter ledtrådar, men hennes ansikte var bara sorgset. Antingen är hon en riktig bra skådespelare eller så är det på riktigt. Jag vände huvudet mot Scooter som nickade uppmuntrande och jag kom och tänka på vårt samtal vi hade i morse. Vad förväntar han sig att jag ska göra?
- Jag kan stanna ett tag, i alla fall tills du är klar. Sa jag och log.
- Verkligen?
- Jadå.
- Du är en sån gentleman. Sa hon och log inbjudande mot mig.
Jag drog täcket över huvudet och tryckte ner huvudet i kudden. Varför kan jag inte sova? Jag är trött, men allt jag tänkte på var Melody. Jag börjar verkligen gilla henne.
*
Alarmet ringde klockan halv sju. Jag muttrade och var nära att slänga väckarklockan i väggen. Jag hade inte sovit någonting inatt, och det var precis det Scooter sa att jag var tvungen att göra för att jag skulle orka, och jag vet ju själv hur viktigt det är med sömnen. Det kanske inte är den bästa tiden att jag ska tänka på en tjej nu, jag har precis börjat jobba. jag och Melody är bara vänner, jag måste fokusera på att göra så bra jag kan, så att allt lönar sig. Jag nickade åt mitt inre beslut och kastade täcktet i en hög bredvid mig innan jag gick upp och drog på mig ett par byxor. När jag dragit en hand genom håret, gick jag ner till köket där jag gjorde i ordning en liten frukost. Jag kom och tänka på vad Scooter sagt, att om det går bra idag, riktigt bra, så kan jag få ledigt imorgon. Vilket betyder att jag måste jobba för att få det jag vill ha. Inget mer tänkade för mig idag. Tänkte jag beslutsamt och tog ett bett på min smörgås.
- Justin, klockan är sju nu. Började inte du 10 över? Sa mamma och väckte mig ur mitt tänkande.
- Ojdå.
Jag hade visst suttit där i en halvtimma redan.
- Ja, ojdå. Muttrade hon och gick för att göra i ordning en kopp av sitt kaffe hon tycker så mycket om.
Jag avslutade frukosten och joggade upp till mitt rum. Jag tog ut en t-shirt och drog den över huvudet och satte på mig en keps för att gömma min dåliga frisyr idag.
Påväg till inspelningen satt jag och drack kaffe som mamma varit så snäll och hällt upp till mig i en termos. Det är bra att man har en mamma som förstår vad man behöver utan att man behöver säga någonting. När min mobil ringde, tog jag upp den och svarade med en ton.
- Justin här.
- Var är du? Jag kvart över, exakt. Hörde jag Scooter säga i andra änden.
- Det är mycket trafik, men jag är där om fem minuter, max.
- Det får vi hoppas, för både din och min skull. Amanda och hennes mamma är inte glada.
- Jaja, jag skyndar mig. Sa jag och viftade bort kommentaren med Amanda.
- Vi syns snart.
*
När jag äntligen kom fram möttes jag av en arg Scooter direkt när jag körde in på parkeringen.
- Det var mycket trafik, jag lovar. Sa jag och försökte att låta övertygande.
- Vad som är gjort är gjort. Det jag tycker att du ska göra ät att lägga in ett gott ord hos Amanda, då kanske vi slipper deras tjat om hur du “förstör” för inspelningen.
- Okej? Det beror på vad du menar med att lägga in ett gott ord. Sa jag och la armarna i kors.
- Jag vet inte, vad du än hittar på. Fina kommentarer, gör det hon ber dig om osv.
- Varför ska jag... Började jag, men Scooter höll upp en hand för att avbryta mig.
- Inga men Justin. Du kan bara skylla dig själv, det är du som är sen. Och på tal om sen. Sa han och tittade på klockan.
Jag skakade på huvudet åt hans kommentarer, men orkade inte bry mig mer om det. Nu måste jag koncentrera mig på att jobba, jobba, jobba.
*
När det äntligen blev paus, efter flera timmar på samma scen, tog jag tillfället i akt och sprang bort till bussen för att hämta andan från allting. Det här med skådespeleri var jobbigare än jag trott. Jag tryckte upp dörren och gick genast fram till frysen och tog fram en vattenflaska för att kyla ner mig lite, det är ju trots allt 26 grader ute. Jag tog klunk efter klunk och njöt mer och mer efter varje klunk som nådde min mage. Innan jag visste ordet av det, hade jag klunkat hela flaskan, och nu knäcktes plasten i min hand så fort jag tryckte för att få mer.
- Du verkar törstig?
Jag ryckte till och satte nästan i halsen när jag såg att Amanda stod och lutade sig vid bänken och kollade på mig med ett leende.
- Ja, det är skit varmt ute, ska inte du ha en du med? Frågade jag och nickade mot kylskåpet där hon stod.
- Jag kan ta resten av din. Sa hon och log mot min flaska jag fortfarande hade i handen.
- Tyvärr, är inget kvar. Sa jag och slängde den skrattades i papperskorgen.
- Då tar jag väll en egen då. Sa hon och tog ut en innan hon gick och satte sig bredvid mig i soffan.
Jag började att resa mig upp, men hon drog ner mig igen.
- Kan du inte hålla mig sällskap, snälla? Frågade hon och såg oskyldig ut.
Mer oskyldig än vad hon snart kommer att vara.
Hon makade sig närmare och la sin hand på mitt knä.
- Justin, Amanda...
Jag ryckte till, åt både dörren som hastigt öppnats och Amandas hand som låg tungt på mitt knä. Jag stirrade förvånat på hennes hand medans Scooter pratade.
- Åh, jag ska lämna er ifred. Jag kom bara för att säga att ni gärna får ta en liten paus innan vi börjar igen. Det är bara att komma bort till huset sen, när ni är klara. Så kör vi igång med en annan scen den här gången.
- Det är lugnt, jag skulle precis gå och leta upp dig för att säga att jag är klar.
- Okej, Amanda, är du klar? Sa Scooter och log mot henne.
- Inte riktigt, men Justin, kan inte du stanna här och hålla mig sällskap? Jag blir ensam annars. Sa hon och tittade sårat bort.
Jag granskade hennes ansikte efter ledtrådar, men hennes ansikte var bara sorgset. Antingen är hon en riktig bra skådespelare eller så är det på riktigt. Jag vände huvudet mot Scooter som nickade uppmuntrande och jag kom och tänka på vårt samtal vi hade i morse. Vad förväntar han sig att jag ska göra?
- Jag kan stanna ett tag, i alla fall tills du är klar. Sa jag och log.
- Verkligen?
- Jadå.
- Du är en sån gentleman. Sa hon och log inbjudande mot mig.
Chapter 13 - Can’t Sleep, Because Of You - Part 1
Previous
- Men du vill säkert sova. Tidigare idag när du gav mig papprena i husbilen, du vet de jag glömde? Du kommer säkert inte ihåg, men..
- Jo, jag kommer ihåg. Avbröt jag och log åt minnet som kom tillbaka.
- Åh, du gör det! Jag tror att jag fick med ditt nummer av misstag då nämligen, jag vet att det kanske låter konstigt, men jag vet verkligen inte hur det hamnade det där och jag vill inte att du ska tro att jag är värsta “stalkern”.
Gulligt att hon trodde att hon fick mitt nummer av misstag. Men det är ju ändå bra att hon ringde om det. Däremot kan jag inte fatta hur hon inte ens tar beslutet att jag gav henne mitt nummer?
- Hallå? Justin, är du kvar? Frågade jag och lyssnade spänd.
Det kändes som om han bara lagt på. Men då hörde jag han mumla i andra änden.
- Ja, förlåt. Det är bara det att..
- Vadå?
- Nej, glöm det. Vi tar det någon annan dag, okej?
- Okej, men jag ville bara säga det här, så att du inte misstog dig. Men vi ses. Hejdå.
- Ja, det gör vi! Sov gott.
Jag lade på och log stort för mig själv. Jag har Justin’s nummer! Visst det var ett misstag, men han verkade inte bli så upprörd som jag först trott att han skulle bli. Och tänka sig, jag har Justin Bieber’s telefon nummer.
Jag satt uppe några timmar till för att slippa att gå och lägga mig. Jag är ju trots allt ledig imorgon. Jag kröp ner under täcket och lade mig till rätta. Jag blundade och väntade på att sömnen skulle ta över. Men ingenting hände. Jag kunde inte somna. Justin var allt jag tänkte på. Jag blundade och började tänka igenom dagen, hur roligt vi haft.
Det kändes som en evighet gick förbi när vi återigen satt tysta. Jag satt och åt upp min fruktsallad medans Justin satt och kollade ut igenom fönstret. Ibland mötes våra blickar då och då och då log vi mot varandra.
- Förlåt, men du har banan på kinden. Sa Justin och skrattade, isen hade brutits igen, bara för att jag är så klumpig.
- Var? Frågade jag och fingrade på min kind.
- Låt mig hjälpa dig.
Justin reste sig upp från stolen och sträckte sig över bordet. Hans högra tumme nuddade min kind och drog försiktigt den längst kinden. Jag hade slutats att andas, och nu tittade jag på hans bruna ögon som såg koncentrerade ut. Nu när jag tänker på det, jag har aldrig varit så här nära en kändis förut. Fast Justin är inte bara en kändis, han är Justin Bieber. Om jag tittade riktigt nära kunde jag se hans ögon blänka till, och plötsligt mötte han mina ögon.
- Borta. Sa Justin och höll upp fingret framför dig där det satt en stor, kladdig bananbit fastkletad.
- Tack, jag vill ju inte att den saks sitta där för resten av dagen, det är ju bara min första dag. Sa jag generat och tittade ner i bordet.
Jag öppnade ögonen och skrattade lite åt det fina minnet. Tänk om Justin inte hade sagt något och jag hade fått gå runt med banan i hela ansiktet, vad pinsamt det hade varit. Jag har säkert legat här och tänkt ett tag, eftersom att när jag kollade på klockan så visade den halv tre. Jag suckade och vände mig om, och efter många av och på somnade jag äntligen.
- Men du vill säkert sova. Tidigare idag när du gav mig papprena i husbilen, du vet de jag glömde? Du kommer säkert inte ihåg, men..
- Jo, jag kommer ihåg. Avbröt jag och log åt minnet som kom tillbaka.
- Åh, du gör det! Jag tror att jag fick med ditt nummer av misstag då nämligen, jag vet att det kanske låter konstigt, men jag vet verkligen inte hur det hamnade det där och jag vill inte att du ska tro att jag är värsta “stalkern”.
Gulligt att hon trodde att hon fick mitt nummer av misstag. Men det är ju ändå bra att hon ringde om det. Däremot kan jag inte fatta hur hon inte ens tar beslutet att jag gav henne mitt nummer?
- Hallå? Justin, är du kvar? Frågade jag och lyssnade spänd.
Det kändes som om han bara lagt på. Men då hörde jag han mumla i andra änden.
- Ja, förlåt. Det är bara det att..
- Vadå?
- Nej, glöm det. Vi tar det någon annan dag, okej?
- Okej, men jag ville bara säga det här, så att du inte misstog dig. Men vi ses. Hejdå.
- Ja, det gör vi! Sov gott.
Jag lade på och log stort för mig själv. Jag har Justin’s nummer! Visst det var ett misstag, men han verkade inte bli så upprörd som jag först trott att han skulle bli. Och tänka sig, jag har Justin Bieber’s telefon nummer.
*
Jag satt uppe några timmar till för att slippa att gå och lägga mig. Jag är ju trots allt ledig imorgon. Jag kröp ner under täcket och lade mig till rätta. Jag blundade och väntade på att sömnen skulle ta över. Men ingenting hände. Jag kunde inte somna. Justin var allt jag tänkte på. Jag blundade och började tänka igenom dagen, hur roligt vi haft.
Det kändes som en evighet gick förbi när vi återigen satt tysta. Jag satt och åt upp min fruktsallad medans Justin satt och kollade ut igenom fönstret. Ibland mötes våra blickar då och då och då log vi mot varandra.
- Förlåt, men du har banan på kinden. Sa Justin och skrattade, isen hade brutits igen, bara för att jag är så klumpig.
- Var? Frågade jag och fingrade på min kind.
- Låt mig hjälpa dig.
Justin reste sig upp från stolen och sträckte sig över bordet. Hans högra tumme nuddade min kind och drog försiktigt den längst kinden. Jag hade slutats att andas, och nu tittade jag på hans bruna ögon som såg koncentrerade ut. Nu när jag tänker på det, jag har aldrig varit så här nära en kändis förut. Fast Justin är inte bara en kändis, han är Justin Bieber. Om jag tittade riktigt nära kunde jag se hans ögon blänka till, och plötsligt mötte han mina ögon.
- Borta. Sa Justin och höll upp fingret framför dig där det satt en stor, kladdig bananbit fastkletad.
- Tack, jag vill ju inte att den saks sitta där för resten av dagen, det är ju bara min första dag. Sa jag generat och tittade ner i bordet.
Jag öppnade ögonen och skrattade lite åt det fina minnet. Tänk om Justin inte hade sagt något och jag hade fått gå runt med banan i hela ansiktet, vad pinsamt det hade varit. Jag har säkert legat här och tänkt ett tag, eftersom att när jag kollade på klockan så visade den halv tre. Jag suckade och vände mig om, och efter många av och på somnade jag äntligen.
Chapter 12- She Thinks It’s A Mistake
Previous
Jag skulle precis ge upp och slänga tillbaka alla papper igen, när jag såg en vit lapp som stack ut i mängden eftersom att den var mycket renare än dom andra, otroligt nog. Jag tog upp den och höll den i handen ett tag. Vad är det här för lapp? Jag kommer inte ihåg att jag lagt in en sån här lapp?
Med den tanken i åtanke, vek jag upp den och studerade innehållet. När jag förstod vad det var, hade min mun sedan länge sjunkit i längden, och jag bara stirrade. Hur fick jag den här lappen? Det måste blivit något fel någonstans.
När vi hade kommit hem från inspelningen lade jag mig trött med en duns i soffan.
- Trött gubben? Frågade mamma och satte sig vid mina fötter.
- Ja, verkligen. Sa jag och gäspade stort.
- Så, nu vet du hur det var att spela in en “riktig” film, hur var det tycker du?
- Eftersom att jag är utmattad så beror det på att jag har jobbat hårt mamma. Och jag hade inte jobbat hårt om jag inte tyckt det var kul. Sa jag och skrattade med ett trött leende på gång.
- Det borde jag förstått. Men jag borde inte uppehålla dig mer, Scooter behöver bara ta ett snack med dig, och sen får du gå och lägga dig. Det är en stor dag i morgon också, så se till att få lite sömn. Sa mamma och reste sig upp ur soffan.
Hon strök mig över pannan innan hon släntrade ur rummet, jag verkar inte vara den enda som är trött.
Jag tog tillfället i akt och reste på mig med en lång suck och gick ut till köket där Scooter satt med en kaffekopp i handen. Jag är verkligen inte den enda som är trött här. Tänkte jag och bekräftade mina baktankar.
- Jag ska försöka att inte hålla dig vaken så länge till, du har en stor dag i morgon. Och för att vara ärlig så behöver jag också sova. Sa Scooter och tog en klunk ur kaffekoppen.
- Okej, det är bara att börja. Sa jag och satte mig leende.
- Hur tycker du att dagen har varit? Som du kanske märkte så pratade jag med James innan, Melodys manager, och han sa att Melody tyckte det var jätte roligt.
- Jo, jag tycker det har varit bra, riktigt bra faktiskt. Det är inte varje dag man får göra något sånt här om du förstår vad jag menar. Och vad kul att hon gillade det.
- Bra att hon inte är ensam om att tycka det då. Det är ju trots allt viktigt att tycka att det är kul, annars är det bara en pina. Men nu ska jag inte uppehålla dig längre med onödig information. Imorgon kommer du att träffa Amanda, hon som ska spela rollen som Vanessa om du kommer ihåg.
- Jadå, hur kan man missa? Frågade jag och log.
- Eller hur.
Scooter himlade med ögonen.
- Jag vill bara varna dig för Amandas mamma. Hon är...vad ska jag säga.. väldigt bossig och inte speciellt snäll, så gör snälla allt i din makt för att inte reta upp henne. Vi vill ha henne på våran sida.
- Okej, tack för att du i alla fall sa till mig.
- Det är bara bra att jag säger det, så att du slipper få reda på det på det hårda viset. Det jag dock vill komma fram till är att du kanske ska försöka smöra lite för henne om du förstår. Hon vill bli fotad av paparazzi och skvallrar till alla olika källor om man är på hennes dåliga sida eller om du gör något som hon eller Amanda inte gillar.
- Okej, bra att veta. Men får jag gå och lägga mig nu?
- Oj, självklart. Jag ska inte uppehålla dig mer. Sov gott och så ses vi på inspelningen vid samma tid imorgon. Halv åtta prick, inte en minut sen! Godnatt Justin.
- Okej, om du säger så. Godnatt mannen. Sa jag och gick upp till mitt rum för att snabbt göra i ordning mig så att jag kunde slänga mig i sängen så fort som möjligt.
- Justin? Mamma knackade på dörren.
- Ja? Frågade jag och gick för att öppna.
- Jag ville bara säga godnatt, sov så gott min lilla stjärna.
- Godnatt mamma.
Jag kramade om henne och pussade henne på pannan. När hon gått, stängde jag dörren och gick för att någon sekund senare slänga mig raklång i sängen. Jag borrade ner huvudet i kudden och tog djupa andetag. Det kändes som om jag skulle somna när som helst när min mobil bestämmde sig för att ringa.
Jag stönade och tryckte på svara utan att se vem det var, det är säkert Alfredo som ringer mig för att jag ska få så lite sömn som möjligt.
- Yo Alfredo, måste du verkligen ringa mitt i natten? Frågade jag och la mig ner igen.
Ögonen höll på att falla ihop nästan direkt.
- Hallå? Justin? Hörde jag en ljus röst säga.
Det lät inte ens likt Alfredo. Jag slog upp ögonen och koncentrerade mig på samtalet.
- Ja, det är jag. Vem är det jag pratar med? Frågade jag misstänksamt och la huvudet på sned.
- Det är Melody.
- Åh hej Melody! Jag trodde det var Alfredo som ringde mitt i natten för att vara allmänt stört.
- Nej, det är bara jag.
- Det är nästan bättre. Ett samtal med honom hade tagit hela natten, eftersom att vi har en “deal” om att vi ska försöka få varandra att stanna uppe hur länge som helst, jag vet, löjligt.
- Nejdå. Sa hon och jag kunde höra hinten av ett leende.
- Nåväl, vad det någonting du ville? Frågade jag och log stort.
- Ja, faktiskt. Jag ringer inte bara för att jävlas med dig.
Hon skrattade.
- Men du vill säkert sova. Tidigare idag när du gav mig papprena i husbilen, du vet de jag glömde? Du kommer säkert inte ihåg, men..
- Jo, jag kommer ihåg. Avbröt jag och log åt minnet som kom tillbaka.
- Åh, du gör det! Jag tror att jag fick med ditt nummer av misstag då nämligen, jag vet att det kanske låter konstigt, men jag vet verkligen inte hur det hamnade det där och jag vill inte att du ska tro att jag är värsta “stalkern”.
Gulligt att hon trodde att hon fick mitt nummer av misstag. Men det är ju ändå bra att hon ringde om det. Däremot kan jag inte fatta hur hon inte ens tar beslutet att jag gav henne mitt nummer?
Jag skulle precis ge upp och slänga tillbaka alla papper igen, när jag såg en vit lapp som stack ut i mängden eftersom att den var mycket renare än dom andra, otroligt nog. Jag tog upp den och höll den i handen ett tag. Vad är det här för lapp? Jag kommer inte ihåg att jag lagt in en sån här lapp?
Med den tanken i åtanke, vek jag upp den och studerade innehållet. När jag förstod vad det var, hade min mun sedan länge sjunkit i längden, och jag bara stirrade. Hur fick jag den här lappen? Det måste blivit något fel någonstans.
När vi hade kommit hem från inspelningen lade jag mig trött med en duns i soffan.
- Trött gubben? Frågade mamma och satte sig vid mina fötter.
- Ja, verkligen. Sa jag och gäspade stort.
- Så, nu vet du hur det var att spela in en “riktig” film, hur var det tycker du?
- Eftersom att jag är utmattad så beror det på att jag har jobbat hårt mamma. Och jag hade inte jobbat hårt om jag inte tyckt det var kul. Sa jag och skrattade med ett trött leende på gång.
- Det borde jag förstått. Men jag borde inte uppehålla dig mer, Scooter behöver bara ta ett snack med dig, och sen får du gå och lägga dig. Det är en stor dag i morgon också, så se till att få lite sömn. Sa mamma och reste sig upp ur soffan.
Hon strök mig över pannan innan hon släntrade ur rummet, jag verkar inte vara den enda som är trött.
Jag tog tillfället i akt och reste på mig med en lång suck och gick ut till köket där Scooter satt med en kaffekopp i handen. Jag är verkligen inte den enda som är trött här. Tänkte jag och bekräftade mina baktankar.
- Jag ska försöka att inte hålla dig vaken så länge till, du har en stor dag i morgon. Och för att vara ärlig så behöver jag också sova. Sa Scooter och tog en klunk ur kaffekoppen.
- Okej, det är bara att börja. Sa jag och satte mig leende.
- Hur tycker du att dagen har varit? Som du kanske märkte så pratade jag med James innan, Melodys manager, och han sa att Melody tyckte det var jätte roligt.
- Jo, jag tycker det har varit bra, riktigt bra faktiskt. Det är inte varje dag man får göra något sånt här om du förstår vad jag menar. Och vad kul att hon gillade det.
- Bra att hon inte är ensam om att tycka det då. Det är ju trots allt viktigt att tycka att det är kul, annars är det bara en pina. Men nu ska jag inte uppehålla dig längre med onödig information. Imorgon kommer du att träffa Amanda, hon som ska spela rollen som Vanessa om du kommer ihåg.
- Jadå, hur kan man missa? Frågade jag och log.
- Eller hur.
Scooter himlade med ögonen.
- Jag vill bara varna dig för Amandas mamma. Hon är...vad ska jag säga.. väldigt bossig och inte speciellt snäll, så gör snälla allt i din makt för att inte reta upp henne. Vi vill ha henne på våran sida.
- Okej, tack för att du i alla fall sa till mig.
- Det är bara bra att jag säger det, så att du slipper få reda på det på det hårda viset. Det jag dock vill komma fram till är att du kanske ska försöka smöra lite för henne om du förstår. Hon vill bli fotad av paparazzi och skvallrar till alla olika källor om man är på hennes dåliga sida eller om du gör något som hon eller Amanda inte gillar.
- Okej, bra att veta. Men får jag gå och lägga mig nu?
- Oj, självklart. Jag ska inte uppehålla dig mer. Sov gott och så ses vi på inspelningen vid samma tid imorgon. Halv åtta prick, inte en minut sen! Godnatt Justin.
- Okej, om du säger så. Godnatt mannen. Sa jag och gick upp till mitt rum för att snabbt göra i ordning mig så att jag kunde slänga mig i sängen så fort som möjligt.
- Justin? Mamma knackade på dörren.
- Ja? Frågade jag och gick för att öppna.
- Jag ville bara säga godnatt, sov så gott min lilla stjärna.
- Godnatt mamma.
Jag kramade om henne och pussade henne på pannan. När hon gått, stängde jag dörren och gick för att någon sekund senare slänga mig raklång i sängen. Jag borrade ner huvudet i kudden och tog djupa andetag. Det kändes som om jag skulle somna när som helst när min mobil bestämmde sig för att ringa.
Jag stönade och tryckte på svara utan att se vem det var, det är säkert Alfredo som ringer mig för att jag ska få så lite sömn som möjligt.
- Yo Alfredo, måste du verkligen ringa mitt i natten? Frågade jag och la mig ner igen.
Ögonen höll på att falla ihop nästan direkt.
- Hallå? Justin? Hörde jag en ljus röst säga.
Det lät inte ens likt Alfredo. Jag slog upp ögonen och koncentrerade mig på samtalet.
- Ja, det är jag. Vem är det jag pratar med? Frågade jag misstänksamt och la huvudet på sned.
- Det är Melody.
- Åh hej Melody! Jag trodde det var Alfredo som ringde mitt i natten för att vara allmänt stört.
- Nej, det är bara jag.
- Det är nästan bättre. Ett samtal med honom hade tagit hela natten, eftersom att vi har en “deal” om att vi ska försöka få varandra att stanna uppe hur länge som helst, jag vet, löjligt.
- Nejdå. Sa hon och jag kunde höra hinten av ett leende.
- Nåväl, vad det någonting du ville? Frågade jag och log stort.
- Ja, faktiskt. Jag ringer inte bara för att jävlas med dig.
Hon skrattade.
- Men du vill säkert sova. Tidigare idag när du gav mig papprena i husbilen, du vet de jag glömde? Du kommer säkert inte ihåg, men..
- Jo, jag kommer ihåg. Avbröt jag och log åt minnet som kom tillbaka.
- Åh, du gör det! Jag tror att jag fick med ditt nummer av misstag då nämligen, jag vet att det kanske låter konstigt, men jag vet verkligen inte hur det hamnade det där och jag vill inte att du ska tro att jag är värsta “stalkern”.
Gulligt att hon trodde att hon fick mitt nummer av misstag. Men det är ju ändå bra att hon ringde om det. Däremot kan jag inte fatta hur hon inte ens tar beslutet att jag gav henne mitt nummer?
Hanna Här..
Ewweh om Hanna Här...:
Länkbyte? :D http://justbiebzz.blogg.se/ heter min blogg.. är ny på skrivandet och undrar om du vet någon som kan göra designer och sånt? Suger själv på de... <3
Puss&kram
Hej, självklart vill vi göra ett länkarbyte :)
Tyvärr vet jag inte någon som gör fina designer, typ med bubblor runt menyerna och så...
Kram
Hanna Här...
Anonym om Chapter 11- Call Me Maybe:
Jätte bra novell! Älskar den ;)
Vill ni göra ett länkarbyte? :)
Tack, för att du gillar vår novell :)
Självklart vill vi göra ett länkarbyte, lägger till dig nu :)
P.S Kapitel 11 under
Chapter 11- Call Me Maybe
Previous
Jag ställde mig upp och gav Melody en kram. Jag tog ett beslut och kollade bort mot några papper som låg i en hög.
- Här, glöm inte de här. Sa jag och gav dom till henne.
I den högen hade jag lagt en lapp, som jag egentligen skulle ge till Arthur, men jag kan ju lika gärna ge den till henne.
- Åh, tack. De här får jag ju inte glömma. Vi syns.
När jag kom hem, efter att ha sagt hejdå till James, stod förvånansvärt mammas bil utanför. Jag som trodde att hon skulle komma hem senare ikväll, eftersom att hon i morse sagt att hon hade möten.
- Hemma! Ropade jag när jag kom innanför dörren och tog av mig skorna och ställde upp dom.
- Åh, hej gumman. Sa mamma, som precis kommit ut till hallen.
- Vad gör du hemma? Jag trodde du skulle jobba sent? Frågade jag och log.
- Det är sent. Klockan är nio Mel, det är du som är sen.
Mamma log och la armarna i kors över bröstet.
- Aha, jag visste inte att klockan var så mycket? Frågade jag och rynkade på pannan.
Jag dumpade väskan på hallbordet innan jag gick vidare ut i köket.
- Förresten, hur gick det idag? Var du nervös?
- Såklart jag var nervös, vem är inte det när man spelar mot en kändis? Liksom, han är känd! Jag var orolig för att göra bort mig, men om jag uppfattade rätt från alla jag frågade, så gjorde jag bra. Men för att sammanfatta allting, det var skit kul, rent ut sagt! Sa jag och log stort.
- Vad roligt, du måste berätta mer för mig senare. Men inte nu, jag har precis lagat mat, kyckling, blir det bra?
- Ja, det går bra med vad som helst egentligen. Jag har vart hungrig det mesta av dagen.
Jag satte mig vid bordet medans mamma ställde fram en stor form fylld med kyckling och ris till.
- Har du inte ätit någonting idag? Frågade mamma och hejdade sig.
- Jo, klart jag har, jag har blivit fullproppad med mat hela dagen. Men jag hungrar alltid efter din kyckling. Sa jag och blinkade.
- Du är för rolig du.
- Det är bara sån jag är mamma, bäst. Skämtade jag och skrattade.
- Det är snarare jag som är bäst lilla du. Men nog skämtat, nu måste du berätta om din dag! Sa mamma upprymd och satte sig och åt bredvid mig.
- Okej, lugna dig. Dagen började med att...
Hela måltiden pratade vi inte om någonting annat än om min dag. Jag berättade om allt som hänt idag, caféscenen, bussen och hur roligt det är att jag äntligen fått en bra regissör.
- Tack för maten. Sa jag och reste mig upp på stela ben.
- Varsågod gumman, hoppas det smakade.
- Det behöver du inte oroa dig om, det gör det alltid. Sa jag samtidigt som jag ställde in tallriken och besticken i diskmaskinen.
Innan jag gick upp, gick jag ut i hallen och tog med mig min väska som kanat ner från bordet, och nu låg på golvet. Väskan lade jag på sängen och satte på datorn. Jag loggade in på Twitter och tappade nästan hakan när jag såg att jag nästan hade fått mer än 100 nya följare. Jag gick in och kollade på vilka som följde mig för att se om det var några jag kände. Men nej, det var bara folk som hette i stil med “Swaggiee, Bieber-fever, ILoveYouBieber”. Men en som stod ut i mängden var faktiskt den riktiga Justin! Justin hade hittat mig på twitter och gjort så att jag fått mer följare, tänka sig. När jag insåg att jag log mot skärmen, skakade jag av mig känslan, följde några tillbaka, inklusive Justin, och stängde ner datorn.
Jag bestämmde mig för att plugga på manuset. Lyckligtvis så har jag fått ledigt från skolan under tiden vi kommer spela in, så att jag slipper plugga vanliga läxor. Så nu är det bara manus som gäller. Jag drog till mig väskan och drog ut alla papper som låg i en enda stor hög därinne. Minst trettio olika papper kom ut när jag egentligen bara ville ha ett. Jag gick igenom alla, en efter ett medans jag letade efter manuset. Egentligen borde jag ju se den direkt, eftersom att häftet är ganska stort, men det verkar som om jag har blivit blind, eller i alla fall trött. Jag skulle precis ge upp och slänga tillbaka alla papper igen, när jag såg en vit lapp som stack ut i mängden eftersom att den var mycket renare än dom andra, otroligt nog. Jag tog upp den och höll den i handen ett tag. Vad är det här för lapp? Jag kommer inte ihåg att jag lagt in en sån här lapp?
Med den tanken i åtanke, vek jag upp den och studerade innehållet. När jag förstod vad det var, hade min mun sedan länge sjunkit i längden, och jag bara stirrade. Hur fick jag den här lappen? Det måste blivit något fel någonstans.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så kapitel 11!!
Vad tycker ni?
Kommentera :)
Jag ställde mig upp och gav Melody en kram. Jag tog ett beslut och kollade bort mot några papper som låg i en hög.
- Här, glöm inte de här. Sa jag och gav dom till henne.
I den högen hade jag lagt en lapp, som jag egentligen skulle ge till Arthur, men jag kan ju lika gärna ge den till henne.
- Åh, tack. De här får jag ju inte glömma. Vi syns.
När jag kom hem, efter att ha sagt hejdå till James, stod förvånansvärt mammas bil utanför. Jag som trodde att hon skulle komma hem senare ikväll, eftersom att hon i morse sagt att hon hade möten.
- Hemma! Ropade jag när jag kom innanför dörren och tog av mig skorna och ställde upp dom.
- Åh, hej gumman. Sa mamma, som precis kommit ut till hallen.
- Vad gör du hemma? Jag trodde du skulle jobba sent? Frågade jag och log.
- Det är sent. Klockan är nio Mel, det är du som är sen.
Mamma log och la armarna i kors över bröstet.
- Aha, jag visste inte att klockan var så mycket? Frågade jag och rynkade på pannan.
Jag dumpade väskan på hallbordet innan jag gick vidare ut i köket.
- Förresten, hur gick det idag? Var du nervös?
- Såklart jag var nervös, vem är inte det när man spelar mot en kändis? Liksom, han är känd! Jag var orolig för att göra bort mig, men om jag uppfattade rätt från alla jag frågade, så gjorde jag bra. Men för att sammanfatta allting, det var skit kul, rent ut sagt! Sa jag och log stort.
- Vad roligt, du måste berätta mer för mig senare. Men inte nu, jag har precis lagat mat, kyckling, blir det bra?
- Ja, det går bra med vad som helst egentligen. Jag har vart hungrig det mesta av dagen.
Jag satte mig vid bordet medans mamma ställde fram en stor form fylld med kyckling och ris till.
- Har du inte ätit någonting idag? Frågade mamma och hejdade sig.
- Jo, klart jag har, jag har blivit fullproppad med mat hela dagen. Men jag hungrar alltid efter din kyckling. Sa jag och blinkade.
- Du är för rolig du.
- Det är bara sån jag är mamma, bäst. Skämtade jag och skrattade.
- Det är snarare jag som är bäst lilla du. Men nog skämtat, nu måste du berätta om din dag! Sa mamma upprymd och satte sig och åt bredvid mig.
- Okej, lugna dig. Dagen började med att...
Hela måltiden pratade vi inte om någonting annat än om min dag. Jag berättade om allt som hänt idag, caféscenen, bussen och hur roligt det är att jag äntligen fått en bra regissör.
- Tack för maten. Sa jag och reste mig upp på stela ben.
- Varsågod gumman, hoppas det smakade.
- Det behöver du inte oroa dig om, det gör det alltid. Sa jag samtidigt som jag ställde in tallriken och besticken i diskmaskinen.
Innan jag gick upp, gick jag ut i hallen och tog med mig min väska som kanat ner från bordet, och nu låg på golvet. Väskan lade jag på sängen och satte på datorn. Jag loggade in på Twitter och tappade nästan hakan när jag såg att jag nästan hade fått mer än 100 nya följare. Jag gick in och kollade på vilka som följde mig för att se om det var några jag kände. Men nej, det var bara folk som hette i stil med “Swaggiee, Bieber-fever, ILoveYouBieber”. Men en som stod ut i mängden var faktiskt den riktiga Justin! Justin hade hittat mig på twitter och gjort så att jag fått mer följare, tänka sig. När jag insåg att jag log mot skärmen, skakade jag av mig känslan, följde några tillbaka, inklusive Justin, och stängde ner datorn.
Jag bestämmde mig för att plugga på manuset. Lyckligtvis så har jag fått ledigt från skolan under tiden vi kommer spela in, så att jag slipper plugga vanliga läxor. Så nu är det bara manus som gäller. Jag drog till mig väskan och drog ut alla papper som låg i en enda stor hög därinne. Minst trettio olika papper kom ut när jag egentligen bara ville ha ett. Jag gick igenom alla, en efter ett medans jag letade efter manuset. Egentligen borde jag ju se den direkt, eftersom att häftet är ganska stort, men det verkar som om jag har blivit blind, eller i alla fall trött. Jag skulle precis ge upp och slänga tillbaka alla papper igen, när jag såg en vit lapp som stack ut i mängden eftersom att den var mycket renare än dom andra, otroligt nog. Jag tog upp den och höll den i handen ett tag. Vad är det här för lapp? Jag kommer inte ihåg att jag lagt in en sån här lapp?
Med den tanken i åtanke, vek jag upp den och studerade innehållet. När jag förstod vad det var, hade min mun sedan länge sjunkit i längden, och jag bara stirrade. Hur fick jag den här lappen? Det måste blivit något fel någonstans.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så kapitel 11!!
Vad tycker ni?
Kommentera :)
Vi är med i blogaward!
http://juustinbbieberstory.blogg.se/2012/may/blogaward.html#comment
Som rubriken lyder så är vi med i en blogaward, kolla gärna in och rösta på oss! Det skulle betyda så mycket :)
Kram :)
P.S Kapitel 10 är under :)
Som rubriken lyder så är vi med i en blogaward, kolla gärna in och rösta på oss! Det skulle betyda så mycket :)
Kram :)
P.S Kapitel 10 är under :)
Chapter 10- The Café Scene
Previous
- Vi ses sen! Ropade Justin och log stort mot mig.
- Ja, det gör vi. Sa jag och log stort tillbaka.
Påväg till tältet, kollade jag hela resan ner i marken för att inte visa att jag var generad. Precis när jag skulle gå in, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen såg att det stod James på displayen. Varför smsar han mig nu? Vi pratade ju precis, om han vill mig någonting är det ju bara att komma hit? Jag tog upp mobilen och läste.
”Jag trodde att jag hade sett dig kär, men jag hade tydligen fel”
- Så, Justin. Den här scenen börjar med att du kommer att sitta i din bil, påväg till ett café där du kommer möta din syster Ella. Det enda som händer är att ni kommer ta en fika ihop och ni kommer att småprata lite om hur du ska göra inför den stora dagen då du ska träffa Vanessa. Vilket jag hoppas att du vet vid det här laget, eftersom att du borde ha läst manuset och ska kunna dina repliker utantill. Sa Arthur, regissören.
- Ja, jag har pluggat som en idiot, men tack för att du åtminstone går igenom dom. Sa jag och log.
- Det är mitt jobb att säga till andra vad dom ska göra.
Han lutade huvudet bakåt i ett högt och irriterande skratt. Jag skrattade lite smått jag också, bara för att han inte skulle upptäcka att det han sagt inte var kul.
- Vi syns senare mannen, jag måste göra i ordning mig för scenen nu. Sa jag och gick bort till en orange bil som skulle vara Seths.
Jag studerade den, kollade in rimmarna och lackjobbet. Jag log stort och satte mig nickade i det svarta lädersätet. Det här är en riktigt snygg bil, tänkte jag och log stort igen.
- Justin! Hör du mig?
Jag kollade runt omkring mig, men jag kunde ändå inte hitta vart ljudet kom ifrån.
- Hallå? Hörde jag rösten säga igen.
- Ja, det gör jag. Klart och tydligt. Sa jag och rörde på lite knappar i bilen, för att se om dom funkade framförallt.
- Rör ingenting, inget funkar ändå. Det är en prototyp. Sa rösten igen, och nu kände jag igen den som Arthurs.
Jag släppte allt och höll händerna framför mig för att visa att jag inte skulle röra något mer.
- Du får ju röra den, men den enda jag säger är att den inte funkar. Men Justin, det är dags. Försök att leva dig in i rollen som Seth nu, vi ska börja nu.
- Okej. Sa jag och tog några djupa andetag och tänkte igenom mina repliker i huvudet.
- Då kör vi, 3...2... Tagning.
Jag började röra mig fram och tillbaka till musiken som satt igång, och rörde ratten lite då och då för att det skulle se ut som jag verkligen körde. Precis som jag blivit tillsagd, vinklade jag backspegeln och kollade i den. Dom skulle såklart klippa in så att det såg ut som om bilen faktiskt rörde sig, men när man spelar in så ska man bara stå på stället och se ut som om man faktiskt gör det.
- Bryt! Bra Justin, fast lite mindre gungning och lite mer rörelse på ratten tack! Vi kör en tagning till.
- Uppfattat! Sa jag högt och skrattade, dom som säger att skådespeleri inte är roligt, har så fel.
*
Efter någon timma var vi äntligen klar med bilscenen. Jag vet att en timma låter mycket, men tro mig, det verkade behövas så mycket tid. Jag hade fått göra om samma scen minst trettio gånger innan Arthur blev nöjd, helt otroligt. Men nu när vi äntligen blivit klara, är det dags för ännu en scen. Fast den här gången är det den mesta delen av café scenerna, så mycket vi hinner idag. Så det betyder att den resterande delen av dagen förmodligen kommer vara med Melody. Jag ser faktiskt verkligen fram emot att se henne skådespela, igen.
Jag blev förd igenom många olika salar, rum med kameragrejer och vanliga arbetsrum där bord satt framsatta, förmodligen för ett möte av något slag, innan vi kom fram till där vi skulle vara.
Flera bord och stolar satt framsatta i en viss ordning, och olika sorters rekvisita stod framställd runt omkring. Såsom väggar, en disk och en “greenscreen” som, om jag hört rätt, kan ändra bakgrunden.
- Justin, är du beredd? Frågade Scooter och kom fram till min sida.
- Mer än beredd, det ska bli kul! Det blir ju i alla fall lite skillnad från att sitta i en bil i någon timma. Sa jag och log.
- Ja, det scenen kanske blev lite långtråkig, men det kommer bli mycket roligare, tro mig.
- Det hoppas jag. Mumlade jag och vi gick tillsammans fram till Arthur, där han stod och pratade med Melody.
- Hej Mel! Ropade jag och log.
- Hej Justin, hur visste du mitt smeknamn förresten? Frågade hon och kollade frågande på mig.
- Jag hörde James kalla dig det innan idag.
- Det kan förklara saken.
- Nu måste vi köra igång om vi ska hinna med någonting idag. Men kom ihåg, glöm inte att se trovärdiga ut, ni måste uppföra er som om ni verkligen känner varandra. Som om ni är riktiga syskon. Avbröt Arthur oss.
- Okej, jag tror det ska gå bra. Sa Melody och gick bort till sin plats, vid ett av borden.
Ella, eller Melody i det här fallet, ska redan sitta vid café bordet när jag kommer in.
- Okej, alla på sina platser! 3...2... Tagning.
Lampan som visar när kameran är igång började lysa i ett starkt rött sken och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå fram mot café bordet, där Melody satt och kollade i sin mobil, som hon skulle.
- Ella? Hej, det var ett tag sen. Sa jag och log mot Ella som reste sig upp.
Hon kollade upp från mobilen.
- Seth? Hej, vad kul att se dig! Sa Ella och kramade om mig.
- Bryt!
Både jag och Melody kollade mot regissören för att se vad han skulle säga.
- Ni var jätte duktiga, men tänk på att få det så trovärdig som möjligt. Nu är ni liksom.. stela. En gång till!
- 3...2... Tagning.
Jag började ännu en gång att gå mot henne.
- Ella? Hej, de var ett tag sedan. Sa jag och log även den här gången.
Hon kollade upp från mobilen.
- Seth? Hej, vad kul att se dig!
Vi gav varandra en kram och sen satte vi oss ner vid bordet.
- Jag har beställt en kaffe till dig, eftersom att senast vi träffades så var du galen i det. Det gör inget va? Frågade Ella och pekade på en kopp som stod bredvid hennes.
- Nej, det är helt perfekt, men med mjölk va?
- Självklart.
- Tack, du känner mig för väl syster.
- Bryt! Bättre, både Justin och Melody. Fortsätt så. Sa Arthur och gjorde tummen upp.
*
Några timmar senare var vi klara med café scenerna, men tyvärr så var dagen slut. Jag och Justin gick trötta in i bussen igen för att komma bort från solen, även om den åkt längre ner under dagen, var det fortfarande ganska varmt.
- Vill du ha en flaska vatten? Frågade jag direkt när vi kom in och öppnade kylskåpet.
- Ja tack! Svarade Melody och satte sig i den lilla soffan.
Jag tog fram två vattenflaskor och satte mig jämte henne. Jag gav henne en flaska och vi båda började dricka stora klunkar. Man blir verkligen törstig av en dag ute i värmen.
- Så hur tycker du det har varit den första dagen? Roligt? Frågade jag Melody och log när jag druckit över halva flaskan, och min hals inte längre var torr.
- Jo, det var mycket bättre än vad jag trodde innan jag kom hit, jag trodde regissören skulle vara lite mer av en skitstövel, som dom har varit i de andra filmerna jag medverkat i. Vad tycker du?
- Det har varit grymt! Men jag måste erkänna att det faktiskt tar på krafterna.
- Ja, det trodde man inte, men det är ganska tufft ändå.
Jag nickade och tog några klunkar vatten till för att stilla min hals.
- Melody är du här inne?! Hörde jag en röst ropa utanför dörren.
- Ja.
- Om du vill ha skjuts hem så får du komma nu.
- Jag kommer.
Melody ställde sig upp och tog hennes väska och jacka i ena handen.
- Vi ses väl imorgon antar jag. Sa jag och log.
- Tyvärr inte! Det är en scen med Seth och Vanessa imorgon, så jag är ledig. Sa Melody och log stort.
- Vad tur du har då. Själv ska jag spendera hela dagen och spela in scener om hur min mamma ringer mig eller någonting, jag vet inte.
Melody skrattade.
- Men vi ses snart iallafall, hoppas jag. Sa hon och log.
- Ja, jag har verkligen haft en bra dag idag.
- Jag med.
Jag ställde mig upp och gav Melody en kram. Jag tog ett beslut och kollade bort mot några papper som låg i en hög.
- Här, glöm inte de här. Sa jag och gav dom till henne.
I den högen hade jag lagt en lapp, som jag egentligen skulle ge till Arthur, men jag kan ju lika gärna ge den till henne.
- Åh, tack. De här får jag ju inte glömma. Vi syns.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så får vi veta era åsikter?
Som ni kanske förstod så skriver vi kursivt när det är scener ur filmen.
Vad tror ni Justin har skrivit på lappen?
Kommentera gärna vad ni tror, och vill att det ska stå :)
Kramiz Hanna & Cissi
Chapter 9- A Piece Of Banana
- Hej, du är Melody va? Sa Justin och log ett stort vackert leende som fick min mage att göra ont.
- Ja, det är jag. Sa jag och log nervöst tillbaka.
- Du gjorde en väldigt bra audition.
- Tack! Men hur vet du det? Jag såg inte att du var där?
- Oj, jag menar… Ja, du vet vad jag menar.
Justin knöt händerna stoppade dom i fickorna, det verkade nästan som om han blivit nervös för någonting. Men det kan ju inte stämma, varför skulle Justin bli nervös? Jag ignorerade min misstanke och nickade. För att inte stå där och se ut som en idiot, gick jag fram till den stora frukt skålen som stod placerad på en bänk. Jag tog upp ännu en skål, som stod bredvid, tog en slev med frukt. Under tiden som jag stod här, hade Justin gått och satt sig på en soffa, och om jag märkte rätt hade alla spår av hans nervositet försvunnit. Märkligt, det är nog min nervositet som gör att jag ser i syne eller någonting.
- Det finns vatten i kylen också, om du vill ha någonting till den där frukten. Personligen tyckte jag att den var lite... torr. Sa Justin och rynkade på näsan.
Jag tittade frågande på honom.
- Jag gillar inte mandariner. Sa Justin som en förklaring och log.
- Tack för tipset. Skrattade jag och öppnade kylen för att ta ut en vattenflaska.
Jag tog några klunkar och satte mig sedan för att äta några skedar av frukten för att slippa börja en konversation. Men när vi båda suttit tysta ett tag, och min frukt började ta slut, så kom jag på en fråga som jag undrat över ett bra tag.
- Vet du vem som ska spela Vanessa? Jag vill veta vem jag ska se upp till. Sa jag och log.
- Ja, Hon heter Amanda Williams och som faktiskt är ganska bra.
- Har du träffat henne någon gång mer? Jag menar mer än på provspelningen? Inte för att jag vill få reda på erat förhållande, jag vill bara veta vad du tycker om henne personligen. Sa jag nervöst och märkte precis vad det jag sagt måste låtit som.
Hade jag verkligen sagt förhållande? Herregud, vad händer med mig?
- Du behöver inte svara på det. Sa jag och kollade ner i min skål.
- Det gör inget, det är bara bra att du frågar, du vill bara veta mer om dina konkurrenter. Och för att svara, så nej, jag har inte träffat henne mer än första gången. Men det jag la märke till den dagen, var väll att hon var snäll, omtänksam och för att inte nämna en bra skådespelare. Fast även om jag tyckte att hon var bra, så tyckte jag att du var bättre, personligen. På tal om det, vad är du för slags skådespelare, på riktigt eller är det här din första roll? Frågade Justin och log.
Jag blev lättad när han bytte samtalsämne, han måste också känt av den pinsamma spänningen.
- Jag har bara varit med i små filmer förut, statister eller någons hembiträde. Men jag tror att den här rollen är den största rollen jag fått, trots att jag inte fick en huvudperson.
- Då antar jag att den här rollen betyder mycket för dig?
- Ja, det kan man säga. Hur är det med dig då? Har du bara jobbat med musik än så länge?
- Musik är mitt största intresse, men jag kan inte säga att det är det jag bara vill göra i min karriär.
Innan har jag medverkat i CSI, gjort en självbiografi på film som heter Never say Never. Du kanske har hört om den?
- Faktiskt så har jag gjort det, men jag har inte sett den.
- Jag tycker att du ska se den, om du vill kolla på en film som bara handlar om mig såklart. Sa Justin och skrattade högt. Du kanske tycker att det är lite själviskt att göra en film om sig själv? Frågade han och lät mycket mer seriös.
- Nej, nej. Jag skulle gärna se den, jag har hört att den är väldigt informationrik gällande dig. Sa jag och skrattade.
- Jag vet att jag har många haters i världen som inte vill att jag ska komma någonstans, som inte vill att jag ska lyckas. Vi gjorde inte den filmen till mina haters, utan till mina fans. Dom är bland det viktigaste jag har i mitt liv, och de är det som gjort mig till den jag är. Jag tyckte dom åtminstone förtjänade en sak. Sa han och kollade ner i golvet.
- Ja, jag antar att dom gör det. Mumlade jag och tog en klunk vatten, eftersom att spänningen just blivit högre igen.
Det kändes som en evighet gick förbi när vi återigen satt tysta. Jag satt och åt upp min fruktsallad medans Justin satt och kollade ut igenom fönstret. Ibland mötes våra blickar då och då och då log vi mot varandra.
- Förlåt, men du har banan på kinden. Sa Justin och skrattade, isen hade brutits igen, bara för att jag är så klumpig.
- Var? Frågade jag och fingrade på min kind.
- Låt mig hjälpa dig.
Justin reste sig upp från stolen och sträckte sig över bordet. Hans högra tumme nuddade min kind och drog försiktigt den längst kinden. Jag hade slutats att andas, och nu tittade jag på hans bruna ögon som såg koncentrerade ut. Nu när jag tänker på det, jag har aldrig varit så här nära en kändis förut. Fast Justin är inte bara en kändis, han är Justin Bieber. Om jag tittade riktigt nära kunde jag se hans ögon blänka till, och plötsligt mötte han mina ögon.
- Borta. Sa Justin och höll upp fingret framför dig där det satt en stor, kladdig bananbit fastkletad.
- Tack, jag vill ju inte att den saks sitta där för resten av dagen, det är ju bara min första dag. Sa jag generat och tittade ner i bordet.
Han nickade och log.
Jag åt upp den resterande frukten och drack några mer klunkar av vattnet innan jag och Justin gick ut ur bussen. Vi gick fram till James och Scooter, som fortfarande stod och pratade, fast de hade faktiskt flyttat sig in till skuggan, med tanke på att solen stod högt på himlen.
- Där är ni ju, vi skulle precis gå och leta efter er. Ni ska börja att spela in nu. Sa Scooter och kollade på klockan.
- Ja, Mel, du måste gå till sminkningen. Vad jag har fått höra så ska den vara i ett tält bara runt hörnet. Sa James och pekade. Du har övat nu va? Avslutade han och kollade på mig.
- Det kan man säga. Sa jag och skrattade.
- Övat? Frågade Justin och rynkade på näsan. Vi har ju...
Jag gav honom en bestämd blick och han tystnade.
- Jo, vi övade. Sa Justin och nickade.
- Mel, du skulle ju öva. Klagade James och kollade på mig med armarna i kors.
- Jaja, ta det senare istället. Sa jag och vände mig om för att gå.
- Vi ses sen! Ropade Justin och log stort mot mig.
- Ja, det gör vi. Sa jag och log stort tillbaka.
Påväg till tältet, kollade jag hela resan ner i marken för att inte visa att jag var generad. Precis när jag skulle gå in, fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen såg att det stod James på displayen. Varför smsar han mig nu? Vi pratade ju precis, om han vill mig någonting är det ju bara att komma hit? Jag tog upp mobilen och läste.
”Jag trodde att jag hade sett dig kär, men jag hade tydligen fel”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tycker ni så här långt om novellen? Vad tror ni James menade med sms:et?Kommentera mycket, så kommer nästa snart :) Förlåt för att det är lite försenat förresten, men ska försöka göra så att nästa kapitel ska komma så snart som möjligt.
Kram Hanna och Cissi
NY DESIGN!
Som ni kanske ser (Annars tryck F5) så har vi byt design. Vad tycker ni om den?
Kommentera gärna vad ni tycker om den :)
I väntan på nästa kapitel får ni en väldigt snygg bild på Justin :)
Puss och Kram Hanna & Cissi
Kommentera gärna vad ni tycker om den :)
I väntan på nästa kapitel får ni en väldigt snygg bild på Justin :)
Puss och Kram Hanna & Cissi
Chapter 8 - Scooter Braun
En vecka senare
“Hämtar upp dig om en timma sötnos! xx James”
Jag log åt sms:et jag precis fått, även om det inte är någonting mellan mig och James så får han mig alltid att le, oavsett vilket humör jag är på, och det är det jag älskar mest med honom. Det är det som får mig att bli alldeles rosig när han pratar med mig.
“Okej, ses! xx M”
Jag gick in i badrummet, fortfarande med mobilen i handen och stängde efter mig. Duschen stod redan på, eftersom att jag konstigt nog gillar att förvärma den. Jag vet inte varför, men jag har alltid kännt mig tvungen att göra så. Mobilen la jag bredvid handfatet och gick in i duschen för att njuta av en hettande, lugnande dusch. När jag äntligen kom ut från duschen, virade jag en handduk runt kroppen och gick fram till spegeln. Den hade immat igen efter all varm ånga som kommit från duschen, så jag lyfte handen och drog med ett enda svep över spegeln tills jag kunde se mig själv igen, och så började jag göra mig i ordning.
När jag tittade ut genom fönstret observerade jag hur solen nästan stod mitt på himlen, och insåg att det förmodligen kommer bli en varm dag idag. Det fick alltså bli ett par jeans shorts och en oversize tröja med Storbritanniens flagga som motiv, som jag fått av mamma i våras.
Jag var på väg ner till köket när jag insåg att håret fortfarande satt uppsatt i en knut efter duschen, så jag flätade en snabb och slarvig fläta innan jag gick ner till mitt egentliga mål och hittade en lapp som satt fast på bänken.
“Hej gumman, du har säkert insett att jag inte är här vid det här laget. Och nu ska jag berätta varför haha. Jag var tvungen att börja jobba tidigt idag, pågrund av att den där usla gubben jag pratade om här om dagen, han kan tydligen inte ta hand om en kopieringsmaskin, och det fanns ingen annan i världen som kunde hjälpa honom än mig får han det att låta som. Men, för att komma till saken, jag kommer komma hem lagom till middagen, så du behöver inte oroa dig om att behöva ta hand om dig själv. *Puss* Ha det bra på inspelningen idag, du kommer fixa det. Puss och Kram, din bästa mamma.”
Jag skrattade åt hennes antydande om att jag inte behöver ta hand om mig själv. Hon ska allt få höra när hon kommer hem senare. Tänkte jag och skrattade igen och hängde upp lappen på kylskåpet för att kunna komma ihåg att ta upp den senare. Även om lappen gjorde mig gladare, så kände jag samma orolighet jag känt hela morgonen. Jo, jag medger. En del av känslan beror på att jag inte ätit på 7 timmar, men ändå, jag kände fortfarande av den. Den kanske inte är lika stor som igår, men ändå lite. Mamma hade inte lyckats att kväva den helt med sina försök att muntra upp mig.
Jag gjorde i ordning en macka och en kopp vanilj te som jag tog med till tv:n för att fördriva tiden tills James skulle komma.
- Melody! Vart är du? Vi behöver åka, eftersom att jag tog lite längre tid på mig än väntat! Vart är du? Hörde jag James ropa
Jag reste mig upp och joggade fram till dörröppningen så att han skulle se mig.
- En minut bara. Jag ska ta undan min kopp.
Jag sprang in i köket med koppen i handen och slängde ner den i diskhon, och vidare ut till hallen igen och tog på mig mina skor.
Jag tog min väska och gick ut till James bil som stod och väntade på tomgång. Jag kan fortfarande inte vänja mig vid den här bilen. Tänkte jag och tittade på James silvriga porsche som han köpt förra året. Det känns som om man aldrig kommer börja vänja sig vid den heller, så snygg är den faktiskt.
När vi åkte på L.A:s gator passade jag på att titta ut genom fönstret, ut på alla främmande ansikten som far förbi.
- Hur nervös är du på en skala? 10 eller 10?
- Faktiskt bara en 4 eller något sånt. Jag har haft en hel vecka på mig att vänja mig. Men jag kan ju inte heller sitta här och säga att jag inte är nervös, för det är jag ju.. men.. Babblade jag utan att tänka mig för, jag måste låta riktigt dum. Som tur var avbröt James mig.
- Du är alltså nervös. Det är normalt, glöm inte att andas bara.
- Nja, det är nog omöjligt så som jag hyperventilerar. Vilken scen är det som spelas in idag? Frågade jag och tittade återigen ut genom fönstret.
- Om jag har rätt sa Daniel, han som ska regissera filmen, att det kommer vara en scen i början av filmen. Det är du som spelar idag, otroligt nog. Jag visste inte att man började i början, på dom filmerna jag vart med på har man hoppat rätt in i scenerna. Men nu är det så här.
- Kommer jag få en chans att repetera på replikerna innan eller? Och vad är det för scen förresten?
- Mel! Har du inte börjat repetera ännu! Okej, nu får vi se. Jag tror jag kan klämma in en stund nu på morgonen för dig att öva, och nu är det bäst för dig att du använder din förmåga att lära dig saker snabbt. Men för att svara på din andra fråga, Seth och Ella ska ta en fika på en allmänt café. Ella, du, kommer ge Seth råd om hur han ska göra för att uppvakta Vanessa som en riktigt prinsessa när det väl blir dags.
- Inte mitt fel att jag inte fått manuset än!
- Jag gav dig det häromdagen.
- Nej det gjorde du inte, jag svär.
- Nåväl, jag har med mig en kopia.
- Och förresten, kommer det bara vara jag och Justin som spelar idag? Frågade jag och log.
- Ja, vi börjar smått idag.
- Så... vi kommer vara ensamma?
- Inte riktigt, hela inspelningsteamet är ju där och spelar in, och regissören kommer vara där och ropa på er, men annars är ni ensamma om man ser på det sättet. Men...
Mina tankar fastnade på att jag och Justin skulle vara ensamma, så jag hörde inte när James fortsatte att prata. Men mitt leende växte sig större ju närmare jag kom inspelningslokalen.
*
När vi kommit fram var det redan jätte mycket folk som sprang runt på inspelningsplatserna och i lokalerna. Många olika sorters bilar stod huller om buller, några till och med täckte vägen, så man var tvungen att gå runt dom.
- Melody! Kommer du eller?! Frågade James och skrattade en bit fram.
- Ja. Sa jag och hann precis stanna innan en slags golfbil stannade framför oss.
Han i bilen log mot mig och tänkte precis sträcka fram handen mot mig när James klingande röst avbröt honom.
- Hej Scooter, det var länge sen. Sa James och kom fram till oss.
- Hej James! Det var inte igår. Sa mannen i golfbilen, som tydligen hette Scooter.
- Nej, verkligen inte. Det här är Melody som ska spela Ella. Sa James nickade mot mig.
- Jag vet, jag hade precis tänkt att hälsa på henne innan du kom. Men hej Melody, jag är Scooter. Justin’s manager. Sa Scooter skakade han med mig.
- Hej.
- Om du inte känner för att bli överkörd så kan du gå in i den bussen som är där borta. Det finns frukt och vatten om du vill ha. Sa Scooter och skrattade förtjust.
Jag log mot hans skämt och skrattade.
- Ja, jag kanske borde lyda ditt råd. James, jag går dit, du hittar mig sen om du vill något.
- Gör du så solstråle. Vi ses sen.
- Ja. Ropade jag bakåt, eftersom att jag redan gått och stod framme vid dörren av bussen som han pekat på.
Jag öppnade dörren sakta och märkte genast till att det var mycket svalare här inne. När jag i morse tänkt att det skulle bli varmt, så hade jag rätt. Jag stängde dörren och vände mig om till ett vitt leende som jag mycket väl kände igen. Det var Justin.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 8, vad tror ni kommer hända? :) Kommentera också gärna och ge oss feedback på det vi skriver, det skulle uppskattas haha :)
Kram Cissi och Hanna.
Chapter 7 - Disappointment
Jag tryckte ner handtaget. När jag kom in, gick jag med skakiga ben längre in i rummet. Men även om jag skakade, var jag väldigt samlad. Jag hoppas verkligen att jag får rollen som Vanessa och någonstans inom mig känner jag på mig att detta bör vara min chans, eftersom att jag har fått vänta så länge på en sådan här chans.
- Hej igen Melody! Du kan sätt dig. Sa den enda tjejen där och log.
Justin och de andra satt vid ett stort bord, med en ledig stol mittemot dom, där de förmodligen ville att jag skulle sätta mig. Jag satte mig på stolen och tog ett djupt andetag för att lugna mitt hjärta som verkar som om det har börjat slå ett extra slag.
- Är du nervös? Frågade en annan jurymedlem.
- Ja. Erkände jag och pressade fram ett leende.
- Jag ser det på dig. Sa han och skrattade. Men du behöver inte vara nervös, vi har diskuterat i över tre timmar som du kanske har märkt. Sa han och log.
Jag nickade och väntade spänt på vad han skulle säga.
- Vi alla har olika favoriter så det är därför det har tagit sin lilla tid.
- Okej. Sa jag och log spänt.
Kan de inte bara berätta om jag har fått rollen eller inte? Varför måste han dra ut på det?
- Men nu har vi lyckligtvis kommit fram till ett resultat. Vi har beslutat att ge dig rollen som Ella, Seth’s syster. Även om du kanske är lite besviken över att inte få rollen som Vanessa, så kan vi avslöja att den rollen som du får är ganska stor i alla fall.
- Åh.. Okej, men tack ändå. Sa jag och försökte hålla rynkan mellan ögonbrynen borta för att se så obekymrad ut som möjligt.
Jag hade verkligen hoppats att få rollen som Vanessa. Jag har aldrig varit en dålig förlorare, men nu kände jag hur besviken jag kände mig för att jag äntligen hade chansen, och så fick jag en liten roll. Dom försöker bara trösta mig, jag förstår dom, jag har hört sånt tillräckligt. Det känns som om jag aldrig räckter till! Jag har verkligen gjort mitt bästa, men det verkar inte hjälpa. Jag vet att jag låter som en väldigt dålig förlorare när jag tänker så här, även jag tycker det. Jag borde acceptera det här och bara ta smällen istället för att deppa om det.
- Vi förstår om du är lite besviken just nu, men bara så du vet har du ändå en ganska stor roll i filmen. Ella kommer vara med regelbundet i filmen, och det kommer du att förstå när du får se manuset. Hon kommer kanske inte vara med lika mycket som Vanessa, men det är fortfarande en stor roll.
- Tack. Sa jag och log smått mot dom.
Justin, som hade suttit tyst under hela tiden och inte gjort en enda min log uppmuntrande mot mig. Det lilla leendet som kom från honom, gjorde så att mitt leende växte till ett större. Jag kände mig, till skillnad från innan, glad och varm inombords.
Jag reste mig upp och det gjorde dom andra också.
- Vi skickar dig information via mejl inom kort, som kommer informera om när repetitionerna är bokade.
- Okej, tack för eran tid och för att jag får vara med. Sa jag och log.
Jurymedlemen som satt på min högra sida gav mig en kram, och de bredvid gjorde detsamma, som ett slags tack tror jag.
När Justin kramade mig, kände jag mig generad, eftersom att jag börjat gilla honom mer och mer. Jag har inte något problem med att vi bland annat ska spela in en film tillsammans. Det är det enda som känns bra just nu, som en tröst.
- Jag röstade på dig. Viskade Justin tyst i mitt öra medans han kramade mig.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera!
Lite oväntat att Melody inte fick rollen som Vanessa gissar jag ;)
Tror ni Justin börjar falla för Melody nu? Eller röstade han bara på henne för hon gjorde det bästa intrycket? Vänta och läs vidare på nästa kapitel som kommer snart :)
Kramiz Hanna & Cissi
Design-blogg! :)
Kolla gärna in Hannas design-blogg där hon lägger ut olika designer som hon gör :) Ge gärna feedback också, det hjälper :)
http://designerbybieberworlds.blogg.se
Kolla in den och säg vad ni tycker :)
Kram Cissi och Hanna :)
http://designerbybieberworlds.blogg.se
Kolla in den och säg vad ni tycker :)
Kram Cissi och Hanna :)
Chapter 6 - Deliberation(Överläggning) - Part 2
Samtidigt
Jag satte mig ner på min stol igen efter att jag kommit tillbaka från toaletten.
- Så? Ska vi börja nu? Frågade jag Shirley, den enda tjejen i juryn.
- Ja, det var vad vi hade tänkt. Jag tror bara att Kenny skulle gå och hämta ett glas vatten till dig. Men när han är tillbaka finns det inget som stoppar oss från att fortsätta. Om det är att du är uppspelt för att se vem det blir menar jag.
- Det kan man säga.
När Scooter först sagt till mig att jag skulle vara med i en film, och dessutom vara huvudpersonen i den, så blev jag alldeles exalterad. Jag menar, jag vill testa på mer än att vara en sångare. Även om jag har en stor passion av musik så vill jag också testa på något nytt, och det enda jag kommer på när jag tänker på nytt, är skådespeleri. Det skulle faktiskt vara riktigt kul att se en själv på film, alltså en riktig spel film. Det skulle kännas som en overklighet. Och nu när jag har fått den här chansen kan jag inte med ord beskriva hur glad jag är.
- Här grabben. Sa Kenny, som äntligen kommit tillbaka från sin tur efter något att dricka till mig.
- Tack man. Sitter du och mamma här bak eller? Inte för att jag tvivlar på de här tjejerna, utan för att jag gärna vill att ni är här och säger vad ni tycker efteråt. Hjälper mig och de andra att bestämma menar jag. Frågade jag och såg hoppfullt mot mamma som satt lite längre bort i hörnet.
- Jadå gubben! Vi sitter här. Ropade mamma precis som jag kollade på henne och log.
- Tack.
- Det här måste man ju bara se. Flinade Kenny ironiskt och gick bort till mamma samtidigt som han himlade med ögonen mot mig.
När han fått reda på att jag skulle vara med i en film så skrattade han bara. Inte för att jag förstår varför, men jag tror det beror på att han missförstår min anledning till varför jag gör det här. Han tror att jag gör det här bara för att kolla på tjejer. Men jag menar, nej, jag skulle aldrig göra något sånt. Jag är här för att uppfylla någonting, uppfylla en annan dröm som jag har vart tvungen att lägga åt sidan.
- Eftersom att du nu är klar, börjar vi.
- Kan Carla komma in tack? Ropade Shirley och knäppte händerna framför sig och fick genast en allvarlig min.
Om hon är professionell, ska jag minsan också vara det.
En nervös tjej kom in genom ridån och satte sig på en stol som var framsatt.
- Hej. Du heter väll Carla Evens?
- Ja, svarade Carla nervöst.
- Okej, Carla vi har tyvärr dåliga nyheter, du är tyvärr inte antagen till dem fem bästa.
- Varför inte? Jag är ju en av dom bästa här. Fräste hon och gick ut från scenen med några långa, arga steg.
Fyra platser var redan tagna, så det fanns bara en plats kvar. Och den platsen ska gå till en tjej som heter Amanda som ska komma in precis efter Carla, om det går som planerat.
Amanda kom som förutspått ut på scenen med kaxiga steg. Och jag kunde inte låta bli att titta på henne uppifrån och ner, jag menar, jag är en kille.
- Så, Amanda Williams. Grattis, du är uttagen till top fem! Sa Sherily och log samma leende som hon gjort de senaste timmarna.
- Verkligen? Tack så mycket! Ni ska bara veta hur glad jag är för att ni ser det rätta och tar med mig! Tack! Skrattade Amanda och log stort, så stort att två perfekta rader av vita tänder visades.
- Kan du berätta lite om dig själv? Vad du gör på fritiden och så?
- Jag går i skolan och på fritiden övar jag på min skådespelning genom teatern, vilket jag älskar mer än någonting annat!
- Vad tycker du om Vanessa, som person?
- Hon verkar vara snäll och ärlig, precis som jag är såklart. Det är därför vi passar så bra, om ni förstår vad jag menar? Frågade hon och tittade mig i ögonen.
Hon mimade någonting som jag inte lyckades att uppfatta, men hon fick ett större leende på läpparna efteråt. Undra vad det var hon försökte säga.
- Tyvärr så måste vi komma igång med överläggningen, så du får ställa dina frågor sen. Men vi återkommer till er sen!
- Okej, hejdå!
Amanda gick ut från scenen och nu skulle det “riktiga” jobbet börja. Överläggningen. Dem fem bästa var redan uttagna, men nu ska vi välja vem som skulle spela Vanessa, som var den största rollen, men sen finns det också fyra andra “delroller” som vi kan kalla dom. Det är fyra mindre, vissa större än andra, och mindre roligare än Vanessas.
Vi gick in i ett annat rum, där vi skulle sitta och diskutera, eftersom att det var ett mer mindre och välordnat rum och så slipper man ekningen varje gång man pratade som det var i teatern.
- Så då är det bara att börja! Vem tycker ni har varit bäst? Frågade en av de två killarna, Oliver.
- Jag tycker Nicki var väldigt bra, men hon verkade väldigt osäker dock. Sa Simon, den fjärde och sista av oss fyra.
- Ja, ganska. Men jag gillade Amanda och jag tycker verkligen att hon ska ha rollen som Vanessa.
- Hon var ju bra och så, men var hon inte lite väl falsk? Frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
- Lite kanske, men hon har ju den rätta looken om man säger så. Men kvar har vi Melody, Sarah och Tyra. Jag tycker personligen att Melody var den bästa av dem tre. Sarah och Tyra utstrålar inte lika mycket energi som hon gjorde. Jag kunde inte låta bli att sitta där och le när hon spelade, det var underbart.
- Inte jag heller. Jag vet att vi hade bestämt oss för att vara sten kalla, men jag kunde inte hjälpa det.
- Men Amanda har ju varit skådespelare en längre tid, vilket betyder att hon vet mer om industrin, om så att säga. Sa Oliver och rynkade på pannan.
Tre timmar senare
Vi hade diskuterat i snart över tre timmar i sträck. Men äntligen hade vi kommit överens till ett resultat som överlag alla var glada över. Alla fyra hade sin egna favorit, vilket gjorde det mycket svårare att välja än det egentligen behövde vara.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6 :) vi verkade inte få några frågor till frågestunden, “akward”, så jag antar att vi sket i det :) Hoppas ni gillar det nya kapitlet och kommentera gärna feedback :) Kram Cissi och Hanna
FRÅGESTUND!!!!
Som rubriken lyder, så ska vi ha våran första FRÅGESTUND här på bloggen!! :)
Ni får ställa frågor om bloggen eller om ni vill veta något om oss bloggare (Hanna & Cissi). Ni kan skriva era frågor i kommentarboxen, och vi försöker svara på alla frågor i morgon eftermiddag. Så det är bara att fråga på i massor ;)
Kramiz Hanna & Cissi
Chapter 6 - Deliberation(Överläggning) - Part 1
När jag kom in stod den en pall mitt på scenen. En av jurymedlemarna gjorde en handgest och visade att jag skulle sätta mig på den. När jag gjort det skiftade jag blicken mellan de olika ansiktena som satt där. När jag mötte Justins log han stort och lutade sig bakåt i stolen.
- Melody McCartney, eller hur? Hörde jag tjejen i mitten säga med hög röst.
- Ja, det är jag det. Sa jag och log så trevligt jag kunde.
- Bra, för vi har nämligen bara bra nyheter att berätta om för dig. Det är nämligen så att vi kan berätta det redan nu, att Melody, du har verkligen gjort dig förtjänt av en av dem fem platserna som vi har att erbjuda..
Jag tittade på hennes som om hon precis sagt något obegripligt.
- Vänta, va?
- Ja faktiskt.
- Verkligen?!
- Ja, grattis. Sa hon och log.
- Wow. Sa jag tyst för mig själv och log ner mot golvet.
Hade jag verkligen klarat det här? Det som var så omöjligt att få? Herregud, det här trodde jag aldrig skulle hända.
- Så, Melody. Vill du vara snäll och berätta lite om dig själv?
- Okej.
Jag tog ett djupt andetag och log så stort att mina mungipor gjorde ont.
- Jag heter Melody McCartney och är 17 år gammal. Enda sedan jag vart liten har jag älskat att hålla på med skådespeleri. Jag har haft några små roller i filmer och jag har varit statist i några musikvideor, men aldrig gjort något så här stort. Till mitt försvar har jag väntat på att mina chans ska komma, som ni kanske vet så är det ganska svårt att hitta bra roller och ännu svårare när man inte är känd.
När jag sa det gled min blick över till Justin automatiskt.
- Jag bor för tillfället i Los Angeles med min mamma, men jag har även bott i San Francisco när jag var mindre. Ja, vad ska jag säga mer? Jag är hemskolad sen några år tillbaka pågrund av många olika skäl som jag kanske inte ska gå in på.
- Så bra att du har bott på olika ställen. Vad tycker du hur Vanessa är som person? För det är väl ändå henne du önskar att spela? Frågade en annan, en kille den här gången.
- Ja, jag skulle gärna vilja spela Vanessa. Som jag förstår det som, när jag läste den lilla delen av manuset så såg jag att Vanessa är en väldigt ödmjuk och trevlig tjej som skulle göra allt för sin kille Seth. Hon verkar gilla romantiska saker som middagar och sena myskvällar.
- Okej, tack Melody, det var våra frågor för stunden. Har du några frågor som du vill ställa till oss?
- Nej, inga jag kommer på.
- Okej, då måste jag be dig att gå ut. Tack för att du kom hit.
Jag log och gick ut från scenen. Direkt när jag kom ut möttes jag av en väldigt nyfiken James.
- Nå? Hur gick det?
- Ska jag vara ärlig...? Frågade jag och kollade ner i marken för att göra honom extra nervös.
- Jag var en av dom fem bästa! Nästan skrek jag rakt i ansiktet på honom.
Han kollade först allvarligt på mig men brast sen ut i skratt.
- Skräm mig inte så där! Sa James och slog till mig löst på armen. Jag visste redan att du skulle gå vidare Mel, för det är bara sånt jag vet.
- Jasså du? Men i alla fall, dom skulle överlägga, så jag fick gå ut. Nu är det bara till att vänta antar jag.
Jag och James gick och satte oss på en bänk. När tiden gick såg jag mer och mer folk gå med nerböjda huvuden. När det bara var ett tiotal kvar i lokalen vände sig James till mig.
- Nu kan du äntligen säga att du har gjort det! Det värsta är över. Nu är det säkert att du i alla fall kommer att få en roll. Sa James och log stolt mot mig.
- Du ska bara veta hur jag är inombords! Fast om jag ska vara ärlig tror jag inte du vill det, om du inte vill höra mina skrik såklart.
Sa jag och rabblade upp det jag gjort det jag gjort sedan jag fick reda på det i hjärnan. “Jag kom in! Jag kan inte fatta det!” Jag lutade mig tillbaka och tog upp mobilen ur fickan. Jag hade fått ett sms från mamma någon gång när jag vart därinne, men jag märkte det inte förrän nu.
“Hej gumman! Hur går det? Bryt ett ben och ring mig när du hinner. Kram från mamma”
Jag väntade inte en stund till, jag letade upp mammas nummer och ringde henne direkt.
- Mrs McCartney! Hörde jag mamma svara i luren.
- Hej mamma! Det är Melody.
- Hej gumman, hur har det gått?
- Du ska bara veta! Jag är uttagen till en av de fem bästa. Vilket betyder att jag i alla fall har en roll i filmen, om jag inte lyckas på Vanessa rollen.
- Nej vad kul! Grattis gumman! Det här måste vi fira med något speciellt när du kommer hem. Jag får åka till affären och köpa lite smått och gott till dig.
- Det behöver du inte göra. Protesterade jag och tänkte på mammas rygg.
Den hon haft ont i det senaste, hon ska på massage snart tror jag.
- Jo, sluta protestera. Det gör jag så gärna! Jag måste återgå till arbetet nu, men ring mig igen när du har fått veta vilken roll du har fått! Jag måste få veta de bra nyheterna först!
- Tro inte något annat! Jag älskar dig, hejdå.
- Älskar dig också.
Jag lade på och la ner mobilen i fickan. Nu är det bara att vänta då. Tänkte jag och suckade.
Fyra timmar senare
Det hade gått fyra timmar sen jag satt på den där scenen sist. Helt otroligt att det kan ta över fyra timmar att överlägga. Men de måste la göra vad det måste göra. Sen jag senast pratat med mamma har det gått ytterligare fem, så nu är det bara jag och fyra andra tjejer som sitter kvar och väntar spänt på vad som ska hända härnäst.
- Melody McCartney kan gå till sal nummer 3. Jag upprepar. Melody McCartney, sal nummer 3!
Jag reste mig upp från stolen så hastigt jag kunde.
- Bryt ett ben! Sa James högt efter mig när jag börjat gå med stela ben mot sal 3.
Där inne skulle min närmaste framtid att avgöras. Vanessa eller inte. Jag har faktiskt överträffat mig själv genom att lyckas så här långt, och jag är väldigt stolt över mig själv. Jag stannade framför dörren. Det är nu det avgörs. Tänkte jag och tog tag i handtaget.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så kapitel 6 (Part 1) Tror ni Melody får rollen som Vanessa eller får hon en kant roll? Kommentera för mer :-)
Ps. För dom som inte hört det, så kommer Justin tydligen att komma till Sverige. Vilka ska gå mer än vi? :D
Kram Hanna & Cissi
Hanna Här...
Tyvärr hinner inte vi skriva ett till kapitel ikväll, så ni får ett på söndag istället, FÖRLÅT!
Chapter 5- You Again?
Två dagar senare
Jag vaknade upp ur mitt tänkade av att James knäppte med fingrarna framför ögonen på mig.
- Lyssnar du? Eller är du utom hörhåll? Frågade han och hade ett litet flin på läpparna.
- Jag lyssnar.
- Bäst för dig. Idag, klockan tre så ska vi åka tillbaka till teatern, där du provspelade. När vi väl är där så kommer dom att ropa upp dom som är bland dom fem bästa.
- Vi?
- Ja, jag hade faktiskt tänkt att hänga med dig denna gången. Har ingen bättre för mig, och du behöver ju mig som en turamulett vet du. Sa han och skrattade högt.
- Om du säger det så. Sa jag och log. Men vad händer om jag kommer bland dom fem första då? Vilket inte är så troligt, eftersom att jag mumlade vissa ord.
- Säg inte det, du har säkert gjort ett utmärkt jobb. Det kommer vi att få se senare idag. Och dom bra nyheterna slutar inte där. Dom fem som kommer bli uppropade kommer att få vara med i filmen på något sätt, delroller eller det bästa då, huvudrollen som Vanessa.
- Va? Kommer fem att få vara med i filmen? Fem? Jag trodde det skulle vara en! Sa jag förvånat.
- Som tur är det fem, jag tror faktiskt att du åtminstone fixat en av dom. Det får vi hoppas i alla fall. Sa James och log.
Plötsligt hördes en knackning, och både jag och James vände oss mot dörren.
- Kom in! Ropade James och satte jag raktryggad i stolen.
Cherrys röda hår syntes till i dörröppningen.
- Jag undrar bara om ni önskar något att dricka eller möjligtvis något att äta? Frågade Cherry och log.
- Nej tack Cherry, inte för mig i alla fall. Melody, vill du ha något?
- Nej tack, det är lugnt.
- Okej, då återgår jag till mitt jobb då. Förresten, James. Din mamma hälsar att hon kommer imorgon klockan 7.
- Okej, tack.
Cherry nickade och stängde dörren efter sig.
- När ska hon någonsin klippa sig? Frågade jag och skrattade högt.
- Det var inte snällt sagt, hon har faktiskt haft samma frisyr i snart 6 år. Sa James allvarligt och nickade.
Det tog dock inte lång tid innan han också brast i skratt.
- Nej, nu får vi skärpa oss, hon kan ju faktiskt höra. Sa han och lugnade ner sig själv.
- “Just sayi’n”.
James hostade till och drog ena handen genom sin långa lugg som han har slickat på huvudet.
- Förresten? Vem är det egentligen som bestämmer rollerna? Är det han som var här häromdagen? Den gubben? För ifall det hade vart en yngre tjej lovar jag att du hade kunnat charma till dig min roll, eller hur?
- Vadå charma? Vem säger att jag är så charmig att jag kan få vad jag vill? Vad har du fått det ifrån? Frågade han och log irriterande sexigt.
- Vadå, du gör ju det hela tiden. Det här är någonting du inte kan neka James.
- Vi lämnar det där området obesvarat. Och för att svara på din fråga, så är det ingen person så som bestämmer. Det är mer det systemet med den som får högst poäng.
- Vad menar du med poäng? Poängsatte dom när man provspelade? Sa jag oroligt och tänkte på min dåliga prestation.
- Nej, inte på det sättet. Alla som medverkade kommer att intervjuas, och under tiden så poängsätter dom dig. Men tänk inte på det för mycket, för då kommer du bara att skämma bort dig Mel. Sa James och skrattade.
- Vadå skämma bort mig? Vart har du fått det ifrån? Sa jag och log.
- Det är något du brukar göra bara, lita på mig. Var bara dig själv cutie.
- Okej, det är bara lite svårt att vara mig själv ibland. När så mycket händer omkring mig “you know”?
- Ja, men om du någonsin känner att det du håller på med, det som håller på att hända inte är du, så är det bara att tänka på just den här situationen. När jag, din manager och bästa vän sitter och pratar med Melody, den riktiga Melody, okej?
- Ja.
- Bra! Så lägligt att vi ska åka till teatern nu då. Klockan börjar närma sig halv nu.
Jag möttes av ett blixtrande leende.
Jag reste mig upp och tog på mig min jacka innan vi började gå mot James bil. Under hela bilresan satt jag och dagdrömde, mest om killen som jag krockade i för två dagar sedan. Det var något underligt likt med honom, som om jag känt honom i ett tidigare liv eller nått, eftersom att jag kände åtminstone lite igenkännande. Inte tillräckligt mycket för att känna honom, men tillräckligt för att känna igen honom. Konstigt. Det var något med honom som fick mina minnen att komma igång. Han var ganska lik en föredetta kille jag haft när jag var mindre. Jag vet inte varför, men jag blir alltid irriterad när jag tänker på honom, konstigt nog. Det kanske är för att han dumpade mig, precis efter att ha snackat skit bakom min rygg. Det är helt otroligt vad killar kan göra med en. Men nu när jag väl tänker på det, så blir jag fortfarande snurrig i huvudet när jag tänker på honom, bortom all irritation.
- Sådär! Nu är vi framme. Sa James glatt och körde in på en parkeringsplats.
- Wohoo.. Sa jag glädjelöst och James skratt ekade bredvid mig på nolltid.
- Jag vet att det kan vara väldigt spänt just nu, men när du väl fått reda på resultatet kommer du att må mycket bättre. “I tell you what”. Jag bjuder ut dig på en bulle och kanske varm choklad efter?
- Bjuder ut? Frågade jag och tittade genomskådande på honom.
Menar han bjuda ut som kompisar eller bjuda ut, bjuda ut?
- Du måste inte såklart. Det är helt frivilligt.
- Nej. Jag vill. Sa jag snabbt och log varmt.
Jag tror till och med mina kinder skiftade i någon nyans av röd.
- Okej! Då är det fixat då, ska vi gå in? Frågade James och gick ut.
Innan jag hunnit svara, hade han gått runt på min sida och öppnat dörren.
- Mam?
Han räckte fram handen åt mig. Jag lät han ta min och hjälpa mig ur bilen.
- Så! Ska vi ta och gå in då? Frågade han och släppte leende min hand.
*
När vi kom in och satte oss i samma hall som jag satt i förut, hade ingenting förändrats. Det enda jag kunde märka var att det var fem eller sex tjejer mer som satt på stolarna den här gången. När jag tittade på de andra tjejerna märkte jag att dom var mer fixade än mig. Jag, med mina jeans och en blus kan inte matcha upp till deras kjolar, långklänningar som glittrade av olika sorters glitter. Plötsligt kände jag mig som ett troll bland prinsessor, så jag kände att jag behövda fixa till mig lite för att jag åtminstone ska se ut lite som de.
- James, jag går bara på toa. Jag kommer snart.
- Okej, vet du vart den ligger då?
- Ja, jag såg en när jag var här senast. Passa min jacka medans jag är borta är du snäll. Sa jag och gick iväg längs korridoren.
När jag kom fram till toaletten jag sett tidigare, ryckte jag i dörren. Men när den visade låst, tog jag ett steg bakåt och suckade. Jag behöver verkligen komma in på en toa, typ nu. Tänkte jag och tittade mig omkring. Då slog det mig, när jag provspelade hade jag sett en toa dörr längre bak längs läktarna som såg användbar ut. Jag bestämmde mig och gick, eller snarare smög längre nerför korridoren för att inte missa dörren. När jag väl kom fram till den, smög jag så tyst jag kunde bland läktarna och fram till dörren. Lyckligtvis var det en svängdörr, så när jag öppnade den gick den ljudlöst igen. Det var ett stort upplyst rum med tre olika handfat och toalettbås. När jag kollade närmare såg jag dock att två av båsen var “ur funktion”, så det var bara den längst till höger kvar. Jag gick fram och ryckte tag i handtaget. Den var låst. Vem går på toa här inne egentligen? Det försej, det var ju trots allt tänt härinne. Tänk om det är en av jurymedlemmarna? Då skulle det hela sluta med katastrof. Precis när jag tänkte gå, smällde dörren upp.
- Hej där. Sa en bekant röst.
Jag vänder mig sakta om.
- Jag vet att jag inte får vara här inne, förlåt. Men den andra var upptagen och jag ville inte.... vänta. Mumlade jag och tittade igenkännande på honom.
Det var killen från i förrgår.
- Jag såg ingenting. Sa han och log mot mig.
- Tack.. antar jag.
Jag gick mot toan, och tänkte precis stänga den när jag hörde hans röst utanför båset.
- Jag måste gå, men om jag träffar på dig igen, vad ska jag kalla dig?
- Melody.
- Fint namn! Du kan kalla mig Justin.
- Okej. Sa jag och log.
- Hejdå, Melody. Sa Justin och lämnade toalettrummet med ett leende på läpparna.
*
- Var det lång kö eller? Eftersom att du var borta så länge menar jag? Frågade James när jag kom tillbaka.
- Ganska.
- Okej, men du är ju i alla fall tillbaka nu. Dem ropar upp alla namn i bokstavsordning verkar det som. Nu är dom uppe i K, så det borde vara din tur snart
- Melody McCartney! Ekade det från högtalarna som satt på väggen.
Jag trängde mig fram och gick efter kvinnan, samma som förra gången, till ett annat rum. Där satt fyra personer uppradade vid ett bord. Tre av dem var jurymedlemmarna från häromdagen, och den fjärde var en kille som jag mycket väl kände igen. Justin.
¨
---------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 5!! Nu vill vi veta vad ni tycker :) Jag och Cissi ska bort i helgen, men om ni kommenterar mycket så får ni ett kapitel innan helgen :)
Kramiz Hanna och Cissi
