Joelle’s Perspektiv

När både jag och Justin var klara ätit upp och gjort i ordning oss, bestämde vi oss för att gå ut på Paris gator. Jag hade på mig ett par jeans shorts och ett blått linne till som jag fick av mamma när hon var i Italien för några månader sen.

Inte så långt efter att vi gått ut, hörde vi hur folk viskade om oss. VI försökte att inte bry oss så mycket, men det blev ännu värre när papparazzis omringade oss.

- Ser du? Frågade Justin, utan att bry sig om blixtarna som bländade honom hela tiden, och pekade mot eiffeltornet.

- Ja. Sa och log mot honom. Det är så vackert.

- Ja, det håller jag med om, det är jätte vackert. Men du är vackrare.

Jag log mot honom och kunde inte undgå att rodna lite. Justin gör mig fortfarande sådan här, även fast vi har vart ihop ett väldigt långt tag nu. Men jag antar att det är bra, att kärleken fortfarande håller igång. Jag tog tag i Justin’s hand och vi gick iväg mot eiffeltornet.

- Vad hög den är. Sa jag och, jag fick sätta handen för ögonen för att inte bländas av solen, kisade upp mot toppen som var så hög att man nästan inte såg den.

- Ja, det kan man verkligen säga.

Justin kollade också upp innan han vände sig mot mina ögon. Han log, tog sina händer om mina kinder och kysste mig mjukt. I det tillfället struntade vi i om det fanns massa papparazzis som såg oss och skulle skriva och hitta på om oss. Just nu finns bara jag och Justin. Vi avslutade kyssen och kollade in i varandras ögon. Utan att säga ett enda ord, förstod vi varandra precis. Jag kände hur glädjen steg i magen och ett leende spred sig över mina läppar.

- Ska vi fortsätta? Frågade Justin och tog mig i handen igen.

Jag nickade som svar och vi började gå vidare. Jag kollade på Justin, som gick och småflinade.

- Vad ler du åt? Frågade jag och skrattade.

- Jag tänker på dig. Det är som en reflex varje gång jag ser dig, eller tänker på dig i det här fallet, vilket händer väldigt ofta. I stort sett hela tiden. Du gör mig så lycklig Joelle.

- Det är precis samma för mig.

Jag log och kysste honom igen. Han gör mig lycklig.

-Jag har en idé för ikväll. Sa Justin när vi hade kommit hem efter våran promenad vid eiffeltornet.

- Jaså? Vadå? Frågade jag och satte mig jämte honom i soffan.

- Du får se.

- Justin, jag hatar överraskningar.

- Jag vet. Det är just därför jag gör det.

Justin log ironiskt samtidigt som min mobil ringde. Jag sprang fram till den och såg att det stod mamma på skärmen. Undra vad hon vill, har det hänt någonting?

- Hej det är Joelle. Svarade jag och reste mig ur soffan.

- Joelle, det är mamma. Är du och Justin förlovad?

Kapitel 106 vad tycker ni? Det är fortfarande en liten paus, men efetersom det är nyårsafton idag så får ni ett idag :) Kommentera massor, så kommer nästa snabbare än ni tror ;)

Hej Hanna :) Jag gjorde ett inlägg om att jag ville länka med er men... Ni har inte gjort det? Kan du göra det? Cissi verkar inte göra det så du kanske kan? Kram kram <3
-
http://myybieberstoory.blogg.se/


Hej, förlåt att vi inte såg det... Men självklart vill vi göra ett länkarbyte :) lägger till dig nu
Kram Hanna

Eran novell blogg är sååå himla bra! Älskar den! :)
-
Kika gärna in på min nya jb-novell http://jssmn.blogg.se
-
Vill ni göra ett länkbyte? Puss


Hej där! Tack så mycket att du gillar våran novell :) Vi vill gärna göra ett länkar byte :) Lägger till dig nu ;)


Kram.

P.S Kapitel 106, så snart som möjligt förhoppningsvis

Justin’s Perspektiv

När jag väl vaknade låg inte Joelle bredvid mig. Först kände jag en orolig känsla i magen, precis som igår natt när hon försvann, men inte långt efter hörde jag att kranen på toa gick igång. Jag tog ett djupt andetag, hon är på toa, inget annat. Jag bestämde mig för att gå upp och göra en god frukost åt oss båda. Jag stekte ägg och bacon och hällde upp juice i en kanna. Joelle hade fortfarande inte kommit ut från toan, och det var minst en halvtimma sen jag hörde henne på toan. Jag blev genast orolig igen, har det hänt något? Jag knackade på dörren och väntade spänt på att höra Joelle’s glada stämma, men istället hörde jag henne mumla någonting ohörbart. Hon pratade antagligen i telefon.

- Hur är det? Frågade jag och knackade på dörren ännu en gång.

- Ingen fara med mig. Hörde jag henne mumla där inne.

Även fast hon sa att hon mådde bra, hörde jag på henne att hon ljög, som alltid. Jag kände på dörren, men den var låst.

- Snälla, låt mig få komma in. Frågade jag och knackade ännu en gång på dörren.

- Nej, jag kommer ut snart.

Jag suckade och gick och la mig i sängen, det lät verkligen som om hon var upprörd. Och hon blir bara så upprörd av en person, George.

Selena’s Perspektiv

Jag känner mig faktisk riktigt elak. För en gång skull i mitt liv känns det här inte rätt. Jag vill självklart ha Justin till varje pris, och därför förstöra för dom så att Justin hamnar rätt igen. Men de verkar så lyckliga tillsammans. George verkar dock inte känna som jag, han verkar gör allt till varje pris som jag säger för att få slut på dom.

- Selena?

George kom in i mitt rum och satte sig på sängkanten jämte mig.

- Ja? Mumlade jag, lite smått frånvarande.

- Joelle och Justin är inte i Atlanta längre. Igår åkte dom till Paris, för en “romantisk resa”

Jag vände mig mot George och spärrade upp ögonen. Är dom i Paris? Men... det kan inte vara sant...

- Vad ska vi göra? Frågade George efter en lång tystnad. Ska vi åka dit? Fortsatte han och andades lugnt, som om det var helt naturligt att åka till Paris mitt på dagen utan någon planering alls.

- Nej... Sa jag och tvekade.

- Varför inte?

- Jag har en annan idé.

Joelle’s Perspektiv

När jag hade pratat klart med George och hans dumma teori om att Justin inte älskade mig, gick jag ut ur badrummet. Hur mycket George än försöker kan han inte ljuga för mig, jag ser rakt igenom honom.

- Vad ville han? Frågade Justin, med en aning arghet i rösten.

- Inget. Mumlade jag och ville verkligen inte dela med mig av det George sagt. Det kommer bara göra Justin arg, riktigt arg.

- Joelle, vad sa han? Sa han lugnt och tog sin hand i min.

- Kan vi inte bara glömma att han har ringt och äta frukost? Glömma allt bara för idag?

- Självklart, allt för dig. Sa han, men inte med så mycket övertygelse i rösten. Han har verkligen inte glömt det här.

Justin kysste mig mjukt.

- Jag älskar dig. Mumlade jag.

- Jag älskar dig mer.

Detta var bara ett mellan kapitel, men vad tror ni Selena har för idé? God Jul alla godingar förresten. Ha en underbar jul allesammans och ät MYCKET god jul mat, det ska jag göra i alla fall (Cissi)! :D God Jul för sista gången och nästa kapitel kommer snart :) En julig kram från Cissi och Hanna ;)

Jag satt som förstenad och kunde inte slita blicken från hans gnistrande leende ögon. Friar han till mig... igen? Jag harklade mig för att försöka förklara till honom för tredje gången att jag vill satsa på skolan och inte gifta mig vid 18 års ålder, men jag kunde bara inte när jag såg hans hoppfulla ögon. Då slog tanken mig, finns det någon anledning som EGENTLIGEN är emot att jag ska säga ja just nu? Jag har inte sagt nej för att jag vill satsa på skolan eller utbildningen, utan för att jag är rädd för hur det ska bli med mig. Men varför är jag rädd? Jag är med den mest underbaraste killen på jorden, och hur mycket jag än skulle letat skulle jag inte hittat en bättre, sötare kille. Jo, vi är kanske lite för unga, men det spelar ingen roll. Jag och Justin kommer klara oss, det gör vi alltid. Det är Justin som jag vill spendera resten av mitt liv med.

- Ja, Justin. Jag vill gifta mig med dig.

Ett större leende bredde sig på Justin’s läppar han satte på ringen på mitt finger och reste sig upp och kysste mig.

- Jag älskar dig Joelle. Så jävla mycket. Du gör mig så glad. Utbrast Justin och log stort.

- Jag älskar dig mer, du ska bara veta.

Jag hoppade upp i hans famn och skrattade ett högt, lyckligt skratt.

Joelle och Justin

Efter att vi plockat undan all disk och lagt in allt annat, satt sig jag och Justin i soffan precis bredvid varandra. Vi sa inget, men förstod varandra ändå. Jag log någongång ibland och då möttes jag också av ett leende. Jag tror att vi båda tänker, wow... vi är förlovade. Att båda är lite skraja över det, men även super glada. Jag log och kysste honom på munnen. Jag är glad över att det är honom jag är förlovad med och inte någon kille som lätt kunnat bryta mitt hjärta bara för att han leker. Men Justin är inte så, det vet jag.

- Vad tänker du på älskling? Frågade Justin och fingrade på min kind.

- Jag är förlovad Justin. Vi är förlovade. Utbrast jag med stor glädje, eftersom att jag inte kunnat hålla mig.

Jag kände tårarna som rann nerför kinden, men brydde mig inte om dom, det är lyckotårar.

- Älskling, varför gråter du? Frågade han förvånat och torkade bort en tår med sitt finger.

- Jag är bara så glad. Det är inte många i världen som hittat sin själsfrände, men här sitter jag med min och är förlovad, bunden. Jag älskar dig Justin. Sa jag, med tårarna rinnandes nerför kinden, och tryckte mina läppar mot Justin’s.

- Åh Joelle, jag verkligen älskar dig. Jag undrar detsamma, hur hittade jag dig egentligen?

En lång stund satt jag i Justin’s famn och kelade med honom. Det är så mysigt.

- Är du trött? Frågade Justin efter ett tag och flinade när jag gäspade till.

Jag nickade och vände mig mot honom för att han skulle svara han också.

- Ja, jag är också trött. Vi går och lägger oss gumman.

- Ska vi göra något speciellt imorgon? Frågade jag medans vi gjorde iordning oss för sängen.

- Nej, jag hade tänkt att eftersom att det är din resa, så får du får välja precis vad du vill.

- Eftersom att vi är i Paris tycker jag att vi ska gå till Eiffeltornet, vill se hur det ser ut på nära håll. Sa jag och flinade när jag la mig bredvid Justin i sängen.

- Då blir det så. Mot Eiffeltornet imorgon då.

Justin släckte lampan och la armen runt mig. Inte långt efter det somnade både jag och Justin. Båda helt slut efter en underbar och händelserik dag.

Jag vaknade mitt natten av att det var väldigt varmt, så jag krånglade mig ur Justin’s grep och gick mot toan. Jag tog ett glas med vatten och sköljde även ansiktet med kallt vatten för att svalka av mig lite extra. Somrarna är väldigt varma i Atlanta, och det är dom tydligen i Paris också. Jag satte mig lugnt ner på toalettstolen, men jag kände mig inte särskilt lugn. Det kändes som om timmarna flög iväg och tankarna likaså. Var det rätt val att säga ja till Justin? Vad kommer mamma och pappa tycka? Och vad kommer hända när Justin’s fans få reda på det?

- Hur är det? Sa Justin som precis kom in och satte sig på huk jämte mig.

- Det är bra. Mumlade jag och torkade av pannan med ena handen, det var då jag märkte att den skakade.

- Joelle jag ser när du ljuger. Ångrar du att du sa ja?

- Nej absolut inte. Det jag oroar mig över är hur alla andra kommer ta det... våra föräldrar, kompisar... dina fans.

- Vi kommer klara oss igenom det här. Tillsammans.

Jag log mot Justin och kramade om honom. Han bar upp mig och gick tillbaka till sovrummet med mig i sin famn. Han lade mig mjukt ner i sängen och lade sig sedan jämte mig igen.

- Framtida Mrs Bieber... Joelle Bieber. De låter faktiskt bra. Mumlade Justin, innan han andades lugnt och stilla igen.

Jag somnade tillslut jag också, men vaknade strax där efter av att mobilen ringde. Jag fumlade lite med mobilen för att få fram den i det mörka rummet. Men istället för att få ett fast grepp om den, åkte den ner på golvet med en smäll. Bakom mig hörde jag Justin mumla någon. Jag vände mig om och insåg att han fortfarande sov. Jag andades ut och vände blicken mot golvet där jag tror den hamnat. Där nere låg den, och skärmen lyste upp George.

När vi landat och gått av planet, höll jag och Justin varandra i handen hela vägen. Vi är trots allt i kärlekens stad.

När vi äntligen kom fram till hotellet åkte vi hiss upp till högsta våningen där vårat rum, 404, ligger. Precis när Justin öppnat dörren för mig, kom jag in i drömmarnas värld.

- Vad vackert det är Justin. Sa jag och tittade mig runt med andan i halsen.

Jag log mot Justin och kysste honom när jag stannat.

- Vad kul att du gillar det. Det fanns tyvärr inget större. Tro mig, jag letade.

- Större? Justin vi hade kunnat bo i en städskrubb, bara jag får vara med dig. Det är det viktiga.

Justin log stort när jag gick fram till den stora sängen. Där hade man utsikt över hela Paris, underbart.

- Så fint utsikt.

- Vad bra.

Justin lade sig jämte mig och la armarna under min tröja.

- Je t’amie.

- Vad betyder det? Frågade jag och log mot honom.

- Jag älskar dig.

- Jag älskar dig också.

Jag kysste Justin och han kysste mig intensivt tillbaka. Man känner av styrkan från all kärlek här i stan redan nu.

- Är du hungrig? Frågade Justin när han pillade i mitt hår.

Jag nickade, för trött för att svara. Det här var mysigt.

- Ska vi ta något att äta?

- Ja, jag antar det. Jag ska bara ta en snabb dusch.

- Gör du så. Jag borde nog också ta någon lite senare.

Justin’s Perspektiv

Medans Joelle var i duschen gjorde jag i ordning på balkongen där vi skulle äta. Maten var redan framme och det doftade jätte gott över hela lägenheten. Joelle kom tillbaka efter ungefär en kvart. När hon kom ut på balkongen tappade jag hakan.

- Wow...

Hon hade på sig en tunn svart klänning som ryckte lite i vinden. Hon blinkade med sina söta ögonfransar och log mot mig.

- Justin det här är för mycket.

- Inget är för mycket för dig.

Jag kom upp vid hennes sida, kysste henne och avslutade den med ett leende.

- Vad fint du har gjort här ute. Sa Joelle och kollade ut över räcket där Paris livliga gator syntes nedanför.

Eiffeltornet syntes precis nedanför och fullgjorde hela bilden. Så vackert med min Joelle alldeles intill.

Joelle’s Perspektiv.

Maten var hur gud som helst, den godaste jag ätit på länge faktiskt.

- Det var jätte gott, tack. Sa jag och torkade munnen med en servett som jag lagt i knät.

Justin log mot mig och ställde sig upp.

- Joelle, jag älskar dig. Jag vet också att du tycker det är för tidigt, men jag vill att du ska veta att jag älskar dig och att jag vill leva resten av mitt liv med dig, föralltid.

Justin tog ett djupt andetag innan han gick ner på ett knä och tog fram en ring ur en ficka på jeansen. Samma ring som han friat med för några månader sen, samma gång jag sagt nej.

- Därför undrar jag om du vi gifta dig med mig.

Kapitel 103 Vad tycker ni? Vad tror ni Joelle svarar? Ja eller nej? Hon har ju sagt nej förut.... hm... Vem vet ;)

Joelle’s Perspektiv

- Kan du inte säga vart vi ska? Frågade jag för minst 100 gången denna kväll.

- Nej, det ska bli en överraskning. Sa Justin och det log det leende jag verkligen älskar.

- En ledtråd kan du väl ge mig?

- Nej, du får se imorgon. Det blir inte en lika bra överraskning om du vet vad det är för nått.

Jag suckade högt och lugnade mina nyfikna nerver. Det är ingen idé att försöka. Både jag och Justin bestämde oss för att gå och lägga oss när klockan slog 12. Vi gjorde oss i ordning och lade oss i sängen.

- Godnatt. Viskade Justin och släckte lampan.

- Godnatt.

Jag vände mig om mot Justin för att kyssa honom.

- Jag älskar dig. Sa Justin precis efter han avslutat kyssen.

- Jag vet, men det är otroligt skönt att höra.

Justin skrattade ett gulligt skratt och det var det sista jag hörde från honom innan jag somnade i hans famn.

Jag vaknade nästa morgon av att Justin kysste mig på pannan.

- God morgon.

- God morgon sunshine.

- Vad är klockan?

Jag gäspade stort.

- Snart halv sex på morgonen, vi måste gå upp alldeles strax.

Jag gäspade ännu en gång.

- Trött märker jag. Du kan sova på flyget. Sa Justin och log stort.

- Så vi ska alltså åka flygplan? Det betyder att det ligger långt bort.

Jag skrattade åt att Justin insåg att han försa sig en aning.

- Men du vet inte vart.

- Nej tyvärr. Du kan väl ge mig en ledtråd till?

- Haha, jag kan inte hålla emot längre. Nous allons à la ville romantique du monde.

Jag kollade chockat på Justin och undrade vad det var han precis sagt.

- Och det betyder?

- Det vill du allt veta va? Frågade Justin och pussade mig på pannan innan vi gick upp ur sängen. Jag tog en snabb dusch innan jag tog på mig ett par svarta jeans och en randig tröja till.

Jag satte upp håret i en slarvig tofs och sminkade mig lite lätt.

- Vad fin du är. Sa Justin precis när jag kom ut ur badrummet.

- Tack. Sa jag och log mot honom.

- Vi måste åka nu. Kenny smsade precis att han är utanför.

- Okej.

Vi tog på oss våra jackor och våra skor. Enligt Justin, visste mamma att vi skulle vara borta, men jag skev en lapp för säkerhetens skull. Direkt när vi satt oss i bilen körde Kenny ut från utfarten.

- Har Justin berättat vart ni ska ännu? Frågade Kenny och kollade på mig i backspegeln.

- Nej, han vägrar. Jag har försökt sjukt mycket. Mumlade jag och vände blicken mot Justin som tog min hand.

- Det är ju för att du ska bli så överraskad som möjligt älskling.

Han tog tag om min kind och kysste mig mjukt.

- Ni kommer säkert få kul iallafall. Hörde vi Kenny säga från framsätet.

- Ey. Sa Justin och slog till Kenny på armen.

- Haha, just sayin.

När vi kom fram till flygplatsen gick vi ut ur bilen. Vi gick in på flygplatsen där det var hur många människor som helst. Mest tjejer i min ålder som alla ropade på Justin, som naturligtvis glatt vinkade tillbaka. Han älskar verkligen hans fans, det visar hur Justin är som person. Justin skrev några autografer och sen checkade vi in.

- När går planet? Frågade jag och kollade på skärmen där alla flyg stod.

- Älskling vi åker privat. Sa Justin, som precis kommit upp vid min sida.

- Privat?

- Ja. jag är Justin Bieber.

- Haha, spelar det någon roll.

- Nej kanske inte, men jag ville att vi skulle ha det lite mer privat på den här resan eftersom att den är lite mer speciell.

Utan att protestera, gick vi mot gaten. På planet satte vi oss jämte varandra och planet startade någon minut senare.

Jag och Justin spelade något kortspel och pratade under hela resan, hade allmänt trevligt.

- Ja, jag vann! Sa jag stolt och log.

- Haha vad står det nu? 500-1 eller något sånt till mig?

- Ha-ha jätte kul.

Efter ännu några timmar i planet drog Justin helt plötsligt ner gardinen, så att den täckte fönstret.

- Varför gjorde du så?

- Man förstör överraskningen. Sa Justin och log.

Eftersom att jag satt närmast fönstret drog jag upp gardinen. Jag kunde inte tro mina ögon. På avstånd såg jag konturer av eiffeltornet.
 

- Bienvenue à Paris chéri.

Justin log mot mig, men jag fattade ingenting av det han sagt.

- Haha, det betyder välkommen till Paris älskling på franska.

- Vad gör du här? Frågade jag, eftersom att det var det ända jag kom på, och tittade frågande på honom.

- Jag ville gratta dig eftersom att du fyller år. Här.

Han log stort och räckte fram buketten och en present som han haft i fickan.

- Det hade du inte behövt... Började jag, men blev avbruten när George la handen på min arm.

- Öppna den, för mig.

Jag öppnade det rosa fina papperet, och inuti låg ett kedje armband med ett hjärta som en berlock. .

- George... tack!

- Det var så lite så. För jag komma in?

George Perspektiv

Hon hade låtit mig komma in, ja! Nu går min och Selenas plan rätt, även fast allt det här inte handlar som vad Selena vill ska hända. Jag gillar verkligen Joelle. Vi satt i Joelle’s rum och bara pratade ett tag.

- Hur går det med Justin då? Frågade jag och log, lite falskt men det hoppas jag inte syntes.

- Han är på tour just nu, så...

- Med Selena eller hur?

Joelle nickade och kollade ner. Jag märkte att hon blev besvärad.

- Jag förstår att det är jobbigt, men Joelle lyssna på mig nu, Justin är inte bra för dig.

- Och varför ska jag lyssna på dig? Sa Joelle uppriktigt och tittade argt på mig.

- Snälla, Justin är känd. Han är den mest framgångsrika tonåringen i hela världen och han väljer en vanlig tjej istället för någon känd, är inte det konstigt?

- Vad snackar du om?

- Joelle. Justin uttnyttjar dig bara...

- Han skulle aldrig...

- Varför tror du då han ger tillstånd till att göra en musikvideo med Selena Gomez, med en kyss scen?

- Justin ville aldrig göra det. Sa hon förtvivlat och skakade på huvudet för sig själv.

- Det är vad han säger Joelle, inte vad han menar. Såklart han inte säger det till dig.

Joelle skakade bara på huvudet. Det här kommer visst bli svårare än vad jag trott. Men det är inte över än.

- Du måste tro på mig. Jag vill inte att du ska bli sårad av att Justin förstör dig.

- Nej.

Joelle flyttade sig åt andra hållet, men tillslut kom armstödet.

- Joelle... Mumlade jag innan jag närmade mig med mina läppar.

- George... Hann Joelle bara mumla innan dörren öppnades och Alexa kom in.

- Joelle. Du har besök.

Jag hann precis flytta ansiktet från Joelle innan hennes mamma kom in. Varför skulle hon komma in just nu när jag var så nära att få vad jag vill ha? Joelle gick ut ur sitt rum och jag hängde efter.

Joelle’s Perspektiv

Tur att mamma kom precis när George skulle kyssa mig, för jag vet inte vad jag hade gjort. Såklart han tar chansen när jag är sårbar. Jag gick ut till hallen. Jag trodde inte tro mina ögon, där stod Justin.

Jag kastade mig i hans armar och kramade om honom länge. Jag drog in hans lukt, det kändes som evigheters sen. Men vad gör han här? Han skulle komma om en vecka.

- Vad gör du här? Sa jag chockat efter att jag släppt honom.

- Jag kan ju inte missa min tjejs födelsedag.

- Aw, vad söt du är.

Jag lutade mig fram och tryckte mina läppar mot Justin’s. För första gången på två månader. Under mitten av kyssen hördes någon som harklade sig bakom oss. George höll armarna i kors över bröstet och tittade med ett upphöjt ögonbryn på oss.

- Vad gör han här?

- Han ville bara säga grattis.

Justin mötte min blick, han såg orolig ut.

- Tro på mig.

Justin nickade långsamt.

- Snälla!

- Jag tror dig.

- Hallå, jag står också här. Sa George och harklade sig igen.

Vi ignorerade honom och kysstes passionerat igen.

Jag och Justin gick upp till mitt rum, medans George bestämde sig för att gå hem. Konstigt nu när Justin är här.

- Hur har din dag varit då, förutom att du har behövt dras med George? Försökte han någonting förresten? Frågade Justin precis när vi satt oss i min säng.

Ska jag säga sanningen? Han kanske blir svartsjukt eller orolig och kommer göra något dumt? Efter ett tag bestämde jag mig ändå för att berätta sanningen.

- Ja.. Han försökte kyssa mig. Men annars har min dag varit perfe.... Började jag och försökte komma bort från samtalsämnet.

- Han gjorde vad? Utbrast Justin och reste sig hastigt upp med knytnävarna spända.

Jag reste mig upp och tryckte ner honom på sängen igen, för att lugna honom.

- Ta det lugnt Justin. Jag lät honom inte.

- Det hoppas jag för din skulle Joelle. Jag visste hela tiden att han vill ta dig ifrån mig.

- Jag vill inte att han ska ta mig ifrån dig. Jag älskar dig Justin.

- Jag älskar dig med Joelle. Jag glömde det nästan, din present. Den är lite speciell. Vi ska åka imorgon.

- Vart ska vi åka?

- Det får du veta då.

Det är ingen idé att fråga mer, han skulle aldrig ge sig.

George’s Perspektiv

Varför var Justin tvungen att komma precis vid fel tillfälle? Han kommer alltid mellan mig och Joelle, alltid! Han har förstört allt. Jag slog in Selena’s nummer och väntade irriterat.

- Hej det är Selena.

- George här. Planen är förstörd, Justin kom.

- Va?! George jag litade på dig. Men det gör inget, jag har en annan ide. Plan B.

Joelle’s Perspektiv

Fredag 8 September

- Happy birthday to you...”

Jag vaknade till och såg Brian och mamma stå vid sängkanten och sjunga ut sista tonen. När jag äntligen vant mig vid mörkret, kisade jag upp mot dom och dom mötte mig med ett leende och klappade mig på låret. Idag är det min dag, min födelsedag.

- Grattis!

- Tack.

Jag satte handen för ögonen när Brian gick och tände lampan.

- Din present står utanför, så gå upp nu. Sa han och gick ut genom dörren, utan att vänta på att jag stigit upp.

- Utanför? Mumlade jag tyst och reste mig upp för att kolla ut genom fönstret.

Även fast jag ansträngde mig, kunde jag inte se något annat än något par som var ute och gick, mammas bil och en silvrig bil. Precis när jag vände mig om för att fråga mamma vad det var för något, fattade jag och kollade ut genom fönstret med stora ögon.

- Vänta?!

- Ja.

Jag vände mig mot mamma som såg så lugn ut. Jag gav henne ett stort leende och kramade om henne hårt.

- Du måste skojja!!

Jag tog hårdare om henne och började hoppa upp och ner. Hon har köpt en bil till mig! En äkta bil, som bara är min!
 

- Gillar du den?

- Vad tror du?!

Jag gav henne ännu ett blixtrande leende innan jag rusade mot min mobil. Jag är bara tvungen att berätta det här för Sophie. Dagen började sjukt bra, så just nu känns det som om det inte kan bli bättre.

Efter några timmars städande i lägenheten kom hela släkten, förutom Selenas familj då. Jag hade fått bl.a kläder och smink, men i stort sett hade nästan hela släkten hjälpt till med att köpa bilen. Men jag kan inte klaga, det är världens bästa present någonsin.

- Är det dags för tårta då? Sa mamma precis innan hon fått våran uppmärksamhet.

Vi alla tyckte det var en bra ide, så vi alla satte oss ner för att ta en bit allesammans. Även fast vi var väldigt många, försökte vi så gott vi kunde trycka in alla i våran lilla 3:a
.

- Har ni bakat själva? Frågade mormor, som satt vid andra sidan bordet.

- Ja. Joelle och Brian var så duktiga och gjorde det alldeles själv förstår du.

- Åh, så duktiga ni är. Sa hon och nöp tag om Brian’s kind eftersom att han satt närmast.

Han gjorde en sur min och drog sig undan. Jag kunde inte göra annat än att skratta.

- Joelle. Idag för sjutton år sedan klockan 13:52 föddes du på sjukhuset här i vår hemstad Atlanta. Alltså nu... Började mamma, men hon avbröts av dörrklockan som ringde en ton i tystnaden omkring oss.

- Jag öppnar! Skrek jag och rusade mot dörren, allt för att slippa mammas pinsamma snack om minnen från när jag var liten.

Jag öppnade dörren och hade ett förväntat leende fastklistrat på läpparna om det skulle vara Justin som stod på trappen. Med min vanliga otur, gjorde han inte det. Det var inte ens nära. Där stod George med en bukett med rosa blommor i handen och log stort.

Jag hade fått den hjälp jag behövde, även fast Scooter inte gått med på det till 100% till en början, men efter lite övertalande gick han med på det lika snabbt som smör smälter i solsken. Jag kollade på nummret en extra gång innan jag slog in det i min mobil. Jag förde mobilen mot örat och väntade på att han skulle svara.

Efter ungefär 3 signaler till, svarar en mörk röst.

- Ja, det är George.

Joelle’s Perspektiv

Justin hade sagt att videon var avklarad sedan förmiddagen, och att han inte brydde sig någonting om vad som hade spelats på morgonen. Att allt bara var skådespeleri, vilket var skönt att höra.

- Joelle, vill du hänga med mig och shoppa? Frågade mamma och kom in i mitt rum.

- Ja, det kan väl vara kul.

Shopping låter alltid bra när man är rastlös. Vi tog på oss våra skor och gick ut till bilen.

- Vill du ha något speciellt? Frågade mamma precis när hon körde ut från utfarten.

- Menar du i födelsedags present? Jag fyller år på fredag nästa vecka.

(Det är lördag)

- Jag vet gumman, hur kan man glömma av det?

Jag såg på henne en stund och avgjorde att hon var redo för det jag skulle säga. Hon log mot mig, så det var lika bra att köra.

- Jag önskar mig en bil.

- En bil?

- Ja, det blir lättare att färdas runt när jag vill åka någonstans. Och dessutom slipper du alla frågor och stunder när jag vill låna bilen. Sa jag och blinkade.

- Önskar du dig inte... någon mindre sak?

- En bil är vad jag vill ha mest. Men kläder funkar alltid. Sa jag och log.

- Bra.

Vi parkerade bilen, så fort vi hittat en parkeringsplats. När vi gick ut från bilen blev vi bokstavligt talat attackerad av papparazzis.

- Eh.. Joelle? Hörde jag mamma säga från andra sidan bilen.

Jag trängde mig förbi allt folk som samlats omkring mig och gick fram till mamma.

- Jag vet inte hur dom fick reda på att vi skulle vara här just idag. Mumlade jag och höll hårt i mammas arm för att inte tappa bort henne i vimlet.

Vi tryckte oss förbi ännu några papparazzis och jag tänkte tyst för mig själv. Varför just idag? Jag vill bara ha en ledig dag, kan dom inte förstå det?

- Joelle? Joelle? Hur går det utan Justin? Har ni gjort slut?

Frågorna kom från folkmassan bakom oss, och jag såg även blixtarna som avfyrades varje sekund.

- Mamma, kan vi gå in här? Frågade jag och pekade på närmsta affär.

- Ja.

Mamma gillade inte denna situationen särskilt mycket och det syntes.

- Brukar det alltid vara så här runt omkring dig? Sa mamma medans vi gick runt i affären som visat sig vara en klädaffär som hade väldigt mycket snygga saker.

- Nästan. Och ja, det är jobbigt. Du behöver inte fråga.

- Är det på grund av Justin?

Jag nickade som svar och fingrade på en jätte fin blå klänning som jag köpte.

Bara klänningen

Efter en lång dag med mycket shopping, som vanligt, åkte jag och mamma hem. Papparazzis hade tillslut låtit oss vara för oss själva, tack och lov. När jag kom hem lade jag mig i sängen och tänkte ta det lugnt en stund. Men den idén förstördes när mamma kom in i mitt rum direkt när jag stängt dörren.

- Det har kommit något till dig.

- Jaha.

Jag suckade och kravlade mig upp ur sängen. Jag gick mot dörren där en man, som jag aldrig sett förut, stod och log.

- Hej, är du Joelle?

- Ja... det är jag.

- Bra.

Han gav mig en bukett med rosor innan han vände ryggen till och gick.

Jag stirrade efter honom ett tag innan jag stängde dörren efter mig och gick in till köket. Jag vände blicken mot den stora buketten med rosor som jag ställt på köksbordet. Vem kan det vara ifrån? Jag hittade en lapp som satt fast i pappret som blommorna var invirade ii.

“Jag får ledigt om två veckor då jag kommer hem till dig. Dagen efter blir det en överraskning du sent kommer glömma, älskar dig idag, imorgon och för alltid. Din Justin.”

Jag log när jag läste igenom lappen för tredje gången. Om två veckor ska jag äntligen få träffa honom igen. Äntligen.

Justin’s Perspektiv

Joelle, hon är den underbaraste flickan jag någonsin träffat. Jag har tänkt oavbrutet på henne den sista tiden, men det kanske inte är så konstigt. Hon är tjejen jag älskar över allt annat. Hon är mitt allt.

- Justin kom nu. Dags att upp på scen.

Jag vaknade till och gick ur mot loge upp mot scenen där mina fans väntade. Jag körde några låtar och tyckte att det var lika kul varje gång. Det är inte alla som får uppleva denna underbara känsla att stå på scen inför minst 10 000 fans som skriker ens namn och sjunger med i låtarna.
 

När det var dags för one less lonley girl kände jag en förväntning som steg. Det är riktigt kul att se vem det blir, och alltid få tjejen att rysa under ens beröring. Jag torkade av svetten med ena handen och började sjunga.

“There’s gonna be one less lonely one less lonely girl...”

När jag såg vem som hade blivit OLLG blev jag nästan arg. Varför ska hon ta mina fans plats. Det är mina fans som ska få chansen att få tillbringa en stund uppe på scen med mig och känna sig som en drömflicka. Selena satt på stolen framför mig. Jag vände blicken mot Scooter för att få någon sorts förklaring, men han bara log. Självklart är det han som har bestämt det här men varför? Efter ett tag ställde sig Selena upp och började sjunga med i låten. Jag försökte spela med, som om det var en bestämd grej. Jag tror inte jag lyckades särskilt bra.

När hela konserten var slut, tackade jag mina fans en sista gång och gick sedan in i min loge. Jag hörde hur Selena kom efter mig.

- Jag ska bara kolla en sak. Kommer snart.

Jag suckade och satte mig tungt i soffan. Vilken vecka det har varit, jag är helt slut. Imorgon fick vi en ledig dag, innan vi flyger vidare till Italien. Mitt i mitt tänkade hörde jag hur det lät någonstans inifrån rummet. Det var Selena’s telefon som låg på bordet. Jag lutade mig fram och tittade vad det stod.

“Ja jag håller med, vi kommer klara det!”

Jag förstod ingenting. Jag tittade på avsändaren, George. Är det den George jag tror det är?

Selena’s Perspektiv

Några timmar senare

Jag låg i mitt hotellrum och saftade på en stor jordgubbe. Trots att jag vill ha tillbaka Justin så frågar jag mig själv hela tiden om jag gjorde rätt. Vill jag verkligen krossa Justin’s hjärta? Ville jag att han ska vara olycklig? Men det är redan gjort, inget att göra åt saken nu. George är redan på väg och jag vet att Joelle kommer gå över till George så fort hon dumpar Justin, om George spelar rätt såklart.

Det knackade på dörren. Jag gick upp ur sängen och öppnade dörren. Där stod en snygg kille jag dock aldrig sett förut. Han hade svarta solglasögon på sig.

- Hej. Jag är George. Sa han och log ett vitt leende mot mig.

Efter att jag hämtat mig log jag tillbaka.

- Kom in.

Jag släppte in honom utan ett enda ord och visade med handen att han kunde slå sig ner i soffan.

- Så hur har du tänkt dig? Frågade George och tog av sig solglasögonen.

Kapitel 100! Jag (Hanna) och Cissi är verkligen jätte stolta över att vi har kommit upp till hundra kapitel. Vi har fått så många nya läsare på tiden som gått, och det är vi riktigt glada över. Vill bara säga tack! Tack till er som har hängt med i novellen, men också tack till alla som kom in lite senare. Vi uppskattar verkligen att ni gillar våran novell hittills. Ni fick ett extra långt kapitel som tack och eftersom att det är vårt 100.

Så vad tror ni Selena vill George och hur kommer det att gå med allt? Mer drama väntar ;)

Äntligen är videon klar, efter mycket hårt jobb och roliga men också väldigt konstiga stunder är över. Jag gjorde mig precis redo för att åka tillbaka till hotellet när Selena kom upp bakom mig.

- Justin.

Jag vände mig om och mötte ett leende.

- Vill du hänga med och äta? Jag hade tänkt att ta en matbit innan jag behöver åka tillbaka, och varför inte ta och äta med dig då?

Jag tvekade. Jag vet inte, hur kan det här gå i slutändan? Vem vet vad Selena kommer att hitta på? Men förresten så är det bara en lunch. Bara.

- Okej, men den får inte bli en lång. Ska tillbaka till hotellet och ringa till Joelle.

- Det är okej med mig.

Selena log och väntade på mig när jag letade efter min mobil som nästan låg gömd på en stol.

- Redo? Frågade hon när jag kom upp vid hennes sida igen.

- Ja.

Vi tog med oss Kenny, för säkerhetens skull, och började promenera i solskenet som var olyckligtvis på väg ner.

När vi väl kom fram till restaurangen valde vi ett bord lite avskilt och beställde in mat till oss båda. Kenny satt en bit längre bort, för att inte störa oss samtidigt som han höll ett vakande öga på oss. Jag beställde en pastasallad medans Selena beställde en biff med klyftpotatis. Direkt när jag fick min mat började jag hugga in för att jag verkligen var jätte hungrig. Det sliter på en att jobba i solsken hela dagarna. Selena hade inte riktigt fått sin mat än eftersom att den rätten tar lite längre tid att göra, så jag kände hennes genomträngande blick på mig medans jag tog ett gaffel full med pasta.

- Såå, vad tyckte du om scenerna vi genomgick idag då? Frågade Selena och stödde sig på armbågarna.

Jag tittade förvånat upp och hade munnen halvöppen, så det måste sett äckligt ut eftersom att Selena gjorde en grimas. Jag stängde munnen och tuggade klart innan jag valde att svara.

- Antar att det var okej och att man inte såg att jag och du spelade. Det ska ju bli så verklighetstroligt som möjligt, även om det är motsatsen i verkligheten.

- Ja, jag håller med dig. Mumlade Selena och tittade ner i bordet.

Vi sa inget till varandra tills Selenas mat kom in, och inte så mycket efter det heller. Det var inte en pinsam tystnad utan mer en vanlig tystnad som uppkommer bland ny funna vänner ibland. Tystnaden varade inte så länge efter det, eftersom att Joelle ringde på min mobil.

- Jag ska bara svara. Sa jag och pekade på mobilen när jag gjorde en ansats för att resa mig upp.

- Är det Joelle eller?

- Ja.

- Ta den tid du behöver.

Jag gick iväg från bordet och klickade på svara. Det är underligt hur snäll Selena har vart den sista timman, jag trodde det skulle bli lite mer.. pinsam stämning, men det visade ju motsatsen.

- Hej, det är Justin här. Sa jag glatt och log för mig själv.

- Hej Joelle här.

Joelle’s gulliga skratt hördes i luren.

Selena’s Perspektiv

Jag vet inte hur jag ska få det att hända, men jag måste få bort Joelle från honom. Han inser inte att hon utnyttjar honom, men jag är tillräckligt smart för att inse det. Jag vet inte hur jag ska säga det till Justin, eftersom att han kommer inte tro att jag talar sanning. Justin måste komma tillbaka till mig på något sätt. Vi var Hollywood’s hetaste par, innan Joelle kom i vägen. Jag måste på något sätt fixa till det här stora problemet som är i vägen för att jag och Justin ska vara tillsamans igen. Jag fick plötsligt en idé när jag såg Scooter gå in i restaurangen och titta sig omkring. Jag reste mig hastigt upp och sprang mot honom.

- Scooter!

- Ja? Sa han och vände sig förvånat om.

- Du måste hjälpa mig med en sak.

Det var kapitel 99. Så vad tycker ni, och vad tror ni Selena har i kikaren??

Kram.

- Justin, kom nu. Vi måste börja filma innan det blir mörkt. Hörde jag Kenny säga och kom in i rummet.

- Okej. Jag kommer. Sa jag och reste mig upp.

Jag log mot sminksösen som tack innan jag gick ut genom dörren och ner till stranden.

När jag väl kom ner, var allt redo så alla satt och väntade på mig.

- Okej, nu när du äntligen valt att komma hit Justin, så kan vi börja. Sa regissören och tittade irriterat på mig.

- Okej, bra då. Jag visste inte att ni väntade på mig.

Regissören gav mig ännu en blick innan han vände sig mot Selena som var klädd i en blå bikiniöverdel och vita shorts.

- Selena, är du klar för att filma sötnos?

Regissören log äckligt mot henne.

- Jadå. Jag är klar när ni är.

Selena vände sig mot mig, mötte min blick och log stort.

- Okej, det är så här vi ska göra. Selena, du ska springa mot Justin som möter dig i sina armar...

Jag tittade chockat på honom. Kyss scenen ska ju vara sist av allt?

- Ursäkta. Vi flyttade kyss scenen till slutet istället.

Han vände sig och tittade irriterat på mig.

- Jag vet. Gör bara som jag säger. Låt mig göra mitt jobb så blir vi klara fortare.

Jag suckade och vände blicken mot den stekande solen. Det här kommer bli en lång dag.

- Selena som jag sa, du kommer mot Justin och hoppar in i hans armar och sen snurrar ni runt, okej? Det är en kort scen, men kommer bli underbar och är väldigt betydelsefull scen.

Både jag och Selena nickade och gick och ställde oss vid vattnet.

- Justin! Du ställer dig en meter längre bort. Ropade regissören från sin kamera lite längre upp.

Jag gjorde som han sa och kisade mot Selena som log mot mig. Hennes hår var uppsatt i en tofs, med jag kunde ändå se hur hennes hår fladdrade i vinden. Jag skakade av mig tanken och koncentrerade mig på min uppgift. Det här är bara skådespeleri. Sa jag för mig själv och gjorde mig redo för scenen som skulle spelas här.

- Oooch, kör! Ropade han och Selena började springa mot mig.

Precis innan hon skulle hoppa in i mina armar, trampade jag snett och råkade ramla.

- Bryt! Igen.

Denna gången fixade jag det. När hon kom mot mig, sträckte jag ut mina armar och lyfte upp henne.

Jag snurrade runt som jag blivit tillsagd och satte sedan ner henne i det grunda vattnet igen.

- Bra! Nu kör vi kyss scenen allihopa!

Är det slutet redan? Aja, bara att få det överstökat. Selena log stort mot mig innan hon vände sig om och gick upp för att byta kläder. Jag tittade efter henne, innan jag förstod vad jag höll på med och vände blicken neråt. Hon håller på att förhäxa mig eller någonting, det är vad hon gör. Jag skakade på huvudet för mig själv och gick också upp för att byta om till mina andra kläder, en vit skjorta med olivgröna shorts. När jag var klar igen, gick jag ner till stranden, som nu var full med ännu mer kameror. Mitt i allt stod Scooter och pratade med Selena, antagligen om scenen som skulle komma.

När det var dags, ställde vi upp oss för att filma. Selena hade denna gången på sig en lång blå strandklänning som var så lång att den nådde ända ner till fötterna på henne. Selena såg upp mot mig och log stort igen.

- Tro inte att jag gillar det här. Det här är bara skådespeleri, så du vet. Sa jag och rynkade på nästan av avsky.

Hon svarade inte, utan låtsades som om hon inte hört och tittade på regissören som nu sa att vi skulle bli redo.

- Okej, Kör!

Jag log ett fejkat leende mot henne och tog tag om hennes midja.

- Äntligen händer det. Viskade Selena innan hon sträckte på sig för att hon skulle nå mig.

Våra läppar möttes och jag ville dra mig tillbaka, men Selena tryckte sig närmare mig. Det kändes på något sätt... bra.
 

Det var kapitel 98, ett speciellt kapitel eller hur? Vad menar Selena med det? Hur kommer det gå, kommer Justin bli kär i Selena igen? Allt får ni veta i nästa kapitel. Kram Cissi och Hanna.

Justin’s Perspektiv.

- Hallå Joelle?!

Inget svar. Hon är säkert jätte arg nu, men hon måste förstå att jag inte kommer göra det. Aldrig att jag skulle göra så mot Joelle, plus att jag inte vill kyssa Selena. Hon spelar fult hela tiden, och hotar min och Joelle’s relation hela tiden. Scooter vill få ihop mig med Selena igen, men det kommer han aldrig att lyckas med. Jag älskar verkligen Joelle, över allt annat här i världen. Till och med över mina fans.

- Justin, kom nu! Skrek Scooter och kom fram till mig där jag satt mig i korridoren.

- Jag kommer. Sa jag och tittade surt på honom.

Scooter stack fram handen för att hjälpa mig upp, men jag ignorerade den. Mot min vilja lade jag på samtalet och gick tillbaka till de andra, med Scooter hack i häl. Jag satte mig tungt på min stol igen och vägrade möta alla andras blickar som landat på mig när jag kom in. Jag är inte på humör.

- Justin, vi måste göra en video till den här låten. Det kan bli vår stora chans, och vi kan tjäna miljoner. Sa Scooter och lade armarna i kors.

- Nej, jag tänker aldrig kyssa någon annan än Joelle. Plus att jag inte bryr mig om pengarna, och det vet du. Jag kommer ändå ge massa till välgörenhet, vare sig om ni vill eller inte.

- Jag vet det, men kom igen Justin. Fansen skulle älska det.

- Nej, jag gör det inte om Selena ska vara med som huvudroll.

- Jo, Justin det är jag som bestämmer här, och du ska lyssna på mig.

- Om det ska vara så, så får du helt enkelt hitta någon annan.

Mötet höll på i evigheter, eftersom att det inte fanns någon utväg. Trots att jag inte gav mig, hittade Scooter alltid på nya argument till varför jag ska göra det. Jag är tvungen att göra musikvideon och Selena är tvungen att vara “kärleksobjektet”. Selena är gladare än någonsin, medans jag inte kan bli mer arg. Jag har ringt Joelle mer än 100 gånger sen samtalet ute i korridoren, men hon vägrar att svara. Jag förstår henne till 100%, men jag måste få prata med henne, jag bara måste. Selena har i stort sett klängt på mig hela dagen, vilket gör mig ännu irriterad. Jag vill bara slå till något, vad som helst. En vägg, vad som helst. Om hon bara kunde ringa, jag kollade ner i mobilen

Mitt i mitt tänkande kom det en signal från mobilen. På skärmen lyste det upp en bild på Joelle och jag jag kände redan mitt humör lätta.

“Hej...Jag vill bara säga att det är okej om du gör musik videon, det var inte meningen att inte svara när du ringde och så. Jag behövde bara tänka. Jag vet att du älskar mig, och det är bara en musikvideo, eller hur? xxx Joelle”

En lättnad sköljde över mig. Jag vill verkligen inte kyssa Sel, men det är inte på riktigt för mig, bara skådespeleri. Om Joelle går med på det, slipper vi allt snack och gör den här musikvideon så vi får det överstökat.

“Hej. Okej, jag vet inte om jag ska tacka eller inte, men jag har pratat med Scooter och om två och en halv månad får jag ledigt i fem dagar. Var beredd på överraskning då.

Älskar dig xx Justin”

De närmaste dagarna flöt på som vanligt, mycket jobb. Vi hade hunnit nästan hälften av musikvideon, så den är snart över. Efter lite prat om det, ändrade vi lite i den så att kyss scenen med Selena hamnade i sista scenen, vilket var helt okej med mig för då skulle jag behöva göra den sist av allt. Jag satt nu i ett omklädnings rum, klar för att gå ner och filma. Undra hur det här ska gå...?

- Nej Selena. Jag gör hellre ingen video än att kyssa dig i någon dum video. Det är slut mellan oss sedan länge. Kan inte du förstå att jag Ä-L-S-K-A-R Joelle och inte dig?

- Justin...

- Nej säg inget mer, jag skiter i det här nu. Nu ska jag hem, hem till Joelle.

Joelle’s Perspektiv

Precis när jag kom hem från Sophie efter en jätte rolig helg, lade jag mig i sängen och andades ut. Jag är helt slut eftersom att jag inte hade sovit så mycket om man säger så. Vi var vakna det mesta av helgen för att ta vara på tiden tillsammans.

- Joelle, kan du komma ner? Ropade pappa nerifrån köket.

- Kommer. Mumlade jag och reste mig suckande upp från sängen.

Alltid måste någon störa min lugna tid. Jag gick ner för trappan och satte mig i köket jämte Brian som satt och höll på med sin mobil.
 

- Nu är hon här. Så, vad vill du? Muttrade Brian högt till pappa och la ifrån sig mobilen.

- Ni vet, mitt jobb....

Både jag och Brian nickade.

- Jag måste åka tillbaka till Spanien.

- Va?! Sa jag chockat. Du har ju ledigt?

- Jo, jag hade ledigt. Men det har hänt massa saker nu, så jag måste tyvärr åka.

- När?

- Ikväll, så jag kör er båda till Alexa när jag åker till flygplatsen.

Jag suckade högt och sprang upp till mitt rum. Pappa har vart borta halva mitt liv, och när han äntligen är tillbaka skiljer sig mamma och pappa, och sen ska han åka iväg igen. Det är någonting jag missar här, men vad?

- Joelle? Frågade Brian och stack in huvudet.

- Ja. Mumlade jag och vände huvudet mot dörröppningen där Brian kom in genom.

Han gick fram till mig och satte sig bredvid mig på sängen.

- Är du arg på pappa?

- Nej Brian. Det är bara att jag tycker att hans jobb tar för mycket plats i hans liv, jag tycker att han borde bry sig mer om oss.

- Det tycker jag med. Det har varit så jobbigt när pappa har varit borta, och jag vill inte genomgå den ännu en gång. Det var för jobbigt på något sätt.

- Jag vet Brian, jag tycker det samma. Sa jag och kramade om honom.

Vi satt tysta ett tag innan jag vände mig mot honom med en beskymrad min.

- Det här kommer inte gå. Mamma kommer inte kunna vara hemma mycket den veckan för att hon jobbar sent varannan vecka, det var därför vi skulle bo hos pappa just denna veckan.

- Jag vet. Men det klarar vi, eller hur? Frågade han och tittade upp mot mig med sina bruna ögon.

- Ja, jag tar hand om dig.

Jag drog honom till mig igen och pillade i hans hår. Vi satt så en stund innan pappa stack in huvudet.

- Kom nu, vi måste åka. Även fast ni inte gillar det här, så är det ett måste.

- Jag vet, vi kommer nu. Mumlade jag och reste mig upp.

Jag tog med min väska ner, tog på mig mina skor och gick ut. Efter att jag lagt in väskan i baksätet, satte jag mig i bilen och pappa började köra. När vi kommit ungefär halvvägs ringde min mobil. När jag kollade på displayen såg jag att det var Justin.

- Hej älskling. Sa jag precis när jag satte mobilen vid örat, och log trots att Justin inte såg det.

- Hej baby. Hur är det? Sa Justin och lät konstig, som om det har hänt något.

- Det är väl bra, på väg till mamma med Brian nu.

Jag sa inget om att pappa skulle åka på ännu en resa, för han lät redan nedstämd.

- Jaha, okej.

- Hur är det själv, du låter inte så glad. Sa jag oroligt och väntade spänt på hans svar.

- Det är bra, saknar dig bara.

En ilning for genom kroppen på mig och jag kände att det inte var det enda.

- På riktigt Justin. Vad är det?

- Okej, jag kan inte undanhålla det här för dig. Scooter vill att jag ska göra en ny musikvideo till den nya låten “sometimes”.

- Men det är väl bra nyheter? Eller?

- Ja, missförstå mig inte, det ska bli jätte kul. Det är inte det som är problemet.

- Nähä, vad är det då?

- Jo, Scooter vill att jag ska kyssa... Selena.

Mobilen gled ur min hand och landade på bilgolvet. Kyssa Selena?

Så vad tycker ni?
Jag (Hanna) fyller år idag, så tyvärr blir det bara ett kapitel...
Kramiz

Justin’s Perspektiv

- Efter att ha avbrutit mötet helt av en onödig sak, fortsätter vi. Som vi vet heter din nya singel Sometimes, och nu är frågan om du känner att du orkar göra en musikvideo för den? Sa Scooter och tittade allvarligt på mig medans han kliade på sin skäggstubb som växt ut under den senaste veckan.

Skägget bara, så ni förstår idén haha.

- Ja, absolut. Diggar verkligen den här sången, och känner på mig att den kommer bli stor. Lika bra att göra en musikvideo till den så förstår alla att vi menar allvar med den.

- Bra, vi har nämligen kommit på några idéer och saker vi kommer ha med i den ifall vi bestämmer oss för att göra en.

- Okej, låt höra då. Sa jag och stödde mig på min ena armbåge och vilade huvudet i handen.

- Är du beredd?

Jag nickade och gäspade. Imorse slet verkligen ut på mig. Jag behöver gå och lägga mig tidigare ikväll så att jag får sova ut. Problemet med det är att det aldrig kommer hända. Jag har massa events och andra möten lite senare ikväll som håller på tills sent på natten. Jag kommer aldrig att få sova.

- … och så gör man så. Lyssnar du på mig Justin?

Jag tittade undrande på honom, hade han börjat att prata alls?

- Va? Jag hörde inte riktigt, ta det igen.

Jag måste verkligen vara trött. Scooter suckade innan han fortsatte igen.

- Okej, lyssnar du nu då?

- Ja. Börja prata nu.

Jag vände huvudet mot Selena som satt och log stort mot Scooter, vad har hon att vara glad över?

- Vi har tänkt oss att den ska utspela sig delvis på en strand och resten av tiden i storstaden. Alltså vi hade tänkt Miami beach eller något liknande och sedan i Hollywood.

- Okej, det blir bra. Sa jag och tänkte precis resa mig upp för att gå när Scooter tittade strängt på mig.

- Sitt ner och lyssna Justin. Vi har inte all tid i världen. Du har redan slösat värdeful tid på att ringa hon där... Jennifer eller vad hon nu heter. Du behöver inte hålla på att störa i ett viktigt möte som säger mycket om vad som kommer hända härnäst för dig. Lyssna nu!

- Jag slösade inte tid på Joelle. Hon är min flickvän, jag borde få ringa henne lika mycket som du ringer Carin. Sluta skylla ifrån allt på mig och börja prata igen då. Sa jag la armarna i kors direkt när jag satt mig ner.

Scooter skakade på huvudet för sig själv innan han tog ett djupt andetag.

- Innan vi blev avbrutna, så förklarade jag vart den skulle utspela sig. Låten handlar i sig mycket om kärlek, så då ska självklart det vara med också.

Scooter vände blad i sitt lilla stödhäfte och granskade sidan innan han vände blicken mot oss igen.

- På stranden ska det vara mycket som i gamla romantiska filmer. Tjejen ska hoppa in i din famn och så ska ni kyssas.

Jag tittade upp och höll händerna framför mig.

- Hey! Vänta lite nu. Jag sa inget om kyss scener!

Selena tog sig själv för pannan och tittade irriterat på mig som om jag är trög.

- Justin, du förstår väll själv att det måste vara en slags kyss i en romantisk musikvideo? Det är alltid det.

- Då får vi göra ett undantag. Jag går inte med på att kyssa någon annan än Joelle. Ifall ni så gärna vill ha en kyssscen får vi ha med Joelle.

Selena och Scooter suckade i takt med varandra.

- Sluta sucka som om jag är dum. För det är jag definitivt inte.

- Justin.. Började Selena igen, men Scooter avbröt henne.

- Du är absolut inte dum. Det är inte det vi säger här direkt, inte ett enda ord.

- Inte rätt ut nej.

Jag ställde mig upp och tog tag i kepsen som låg framför mig på bordet.

- Vart ska du?

- Ut. Jag tänker inte göra någon kyss scen. Kom på en ny idé.

Jag satte på mig kepsen, tog mobilen och tänkte precis gå ut genom dörren när jag gick rakt in i glasdörren.
 

suddig jag vet, men den enda jag hittade

-

Aj. Utbrast jag högt och tog mig för pannan.

- Gick det bra? Frågade Selena och sprang fram till mig.

- Ja, låt mig vara. Sa jag argt och öppnade dörren för att gå ut.

Vad var det för fel på alla? Och hur kan Scooter tro att jag vill kyssa någon annan än Joelle just nu? Aldrig att jag kommer göra det.

- Justin!

Jag vände mig om och såg Selena komma springandes bakom mig.

- Vad vill du?! Lämna mig ifred. Fräste jag argt och tittade surt på henne.

- Justin jag förstår om du inte vill kyssa någon annan än Joelle, men det här kommer bli en succé om vi genomför den. Alla våra fans kommer att älska den.

- Vänta, våra fans?

- Justin är du verkligen så dum? Det är ju jag som är tjejen som du ska kyssa.

Kapitel 95, vad tycks?? :D

Justin’s Perspektiv

Jag visste att Selena hade svarat när någon ringde men jag orkade inte bry mig. Jag halvsov redan då, men när jag fick reda på att det var Joelle, kunde jag inte bli mer arg. Joelle tror säkert fel saker för tillfället och det gör mig ännu mer arg. Efter några möten med teamet fick jag äntligen fem minuter över, så då tog jag tillfället i akt och ringde Joelle.

- Hej, det är Joelle. Svarade hon trött i andra änden.

Det kändes som om en bomb träffade mig. En skön känsla flög runt i magen på mig av att bara höra hennes röst.

- Hej, det är Justin. Sa jag när jag lugnat ner mig och höll andan.

- Vad vill du?

Det är bara att ta emot hennes ilska, hon har all rätt att vara det. För jag förmodar att Selena inte sa något snällt direkt, om jag känner henne rätt.

- Jag vet inte varför Selena svarade i min telefon. Jag var halvvaken och visste knappt vad jag gjorde.

Det blev alldeles tyst i luren. Har hon lagt på? Undrade jag för mig själv.

- Hallå, Joelle? Är du där?

Jag hörde en suck i luren.

- Ja.

- Jag vet att jag inte ringt på typ 5 timmar, förlåt. Men det har vart ganska mycket på gång idag.

- 12 Justin.

- Va?

- 12 timmar. Du har inte ringt på tolv timmar.

Jag tystnade och kände skuldkänslorna komma. Hon har suttit och väntat på att jag ska ringa hela dagen.

- Förlåt. Jag menar det verkligen. Jag förstår om du inte vill prata med mig på ett tag, jag kan ge dig tid och ringa imorgon ifall du vill.

- Nej, jag är inte arg. Bara besviken Justin, besviken. Förstår du hur rädd jag var att du hade lämnat mig för Selena? Du får bara inte göra så mot mig.

- Jag kommer aldrig lämna dig för Selena. Jag älskar dig. Mitt liv tillsamans med Selena är över sedan länge, jag lever vårt nu.

Selena öppnade dörren och gick ut till mig.

- Vi börjar nu. Sa hon och tittade misstänksamt på mobilen jag hade mot örat.

- Tack. Sa jag och vände mig bort från henne.

Hon vill inte veta vad jag tycker om henne för tillfället.

- Var det Selena? Hörde jag Joelle säga försiktigt.

- Ja, vi har möte. Jag fick fem minuter ledigt, så jag ringde dig. Ville höra din röst, och jag visste att du skulle vara arg på mig. Förlåt, jag visste inte att hon tog min mobil.

Okej, det var en liten lögn. Jag visste att hon tog min mobil, men jag visste inte vad hon skulle göra med den.

- Okej, då måste du la gå då.

- Ja, tyvärr.

- Vänta! Vad är klockan hos dig? Frågade hon plötsligt och livligt.

Jag tog mobilen från örat för att snabbt kolla på klockan innan jag satte tillbaka den.

- Fem över 3.

- Hmm, på natten eller dagen?

- Dagen, hurså?

- Jag visste det!

- Vad visste du? Att det är jätte varmt och stekande sol här? Sa jag och skrattade åt min egna kommentar.

- Nej, Selena sa att klockan var 3 på natten och ville därför inte väcka dig. Du sa att du var halvvaken när hon tog din mobil?

- Ja, jag hade en ganska jobbig morgon och behövde gå upp tidigt. Direkt när jag blev ledig, slängde jag mig på sängen för att försöka sova. Men det gick ju som det gick.

- Aha, måste vara jobbigt att gå upp så tidigt?

Jag log och smackade med tungan.

- Nej, inte om jag tänker på dig. De här månaderna går snabbare om jag gör det här, och då kommer jag hem till dig.

- Justin! Du måste komma nu, vi väntar! Utbrast Scooter, som nu stuckit ut huvudet.

- Jag kommer! Ropade jag och blev irriterad över att alla ska förstöra när jag har min enda tid med Joelle.

Jag har inte pratat med henne på 12 timmar, give it a rest! Scooter skyggade tillbaka av mitt tonfal och stängde dörren bakom sig.

- Jag måste gå nu. Förlåt, jag vill egentligen stå här i flera timmar bara för att höra din röst. Fast det bästa är såklart att få vara där och hålla om dig, men det är omöjligt. Jag är i Spanien och du är i Atlanta. Så långt ifrån varandra.

- Det är okej Justin. Jag önskar också att jag kan vara där hos dig och hålla om dig. Men det går inte.. Jag älskar dig Justin. Hejdå.

- Jag älskar dig med Joelle, för alltid.

Hon la på, så jag tog ner mobilen från örat och bara tittade på den. Åh vad jag saknar henne! Jag gick in till dom andra igen, som satt och väntade på mig.

- Då börjar vi la igen då. Sa jag och satte mig ner på min plats bredvid Selena.

Det var kapitel 94, hope you like it. Vill bara säga att vi är extremt tacksamma för alla underbara kommentarer vi har fått under hela vår tid som bloggare. Det värmer extremt i hjärtat på båda två. Kram Cissi och Hanna.

- Det var länge sen Sophie. Han är säkert inte det längre. Försvarade jag mig själv samtidigt som jag höll upp händerna.

- Jag nöjer mig med det. Idag på gallerian till exempel. Han tittade på dig hela tiden. Jag såg det eftersom att jag var så upptagen med att titta på honom hela tiden. Joelle det är inte ditt fel.

Sophie verkade arg fast inte på mig... Hon verkade arg på George.

- Förlåt.

- Nej Joelle. Det är inte ditt fel. Du har Jus... Vi ska inte prata om honom, förlåt.

- Det är ingen fara. Jag älskar honom verkligen, men Selena svarade i hans telefon klockan tre på natten, det verkar ganska misstänksamt. Jag vet inte vad jag ska tro.

- Men vad gör hon uppe när inte han är uppe? Och varför svarar hon i hans mobil? Får han inte ha lite privat eller?

- Eller hur? Vad gör hon uppe? Det är något hon döljer och nu är det så att Justin inte har ringt på tolv timmar.

Vi satt och pratade hela kvällen och det var verkligen jätte skönt att äntligen få prata ut med någon. Om jag ska vara ärlig så hade Hope varit bättre eftersom att hon förstår mig lite bättre, men Sophie och jag har blivit som systrar på sistone. Visst, jag saknar verkligen Hope, men det känns som Sophie kommer bli en tryggare vän. Hon är bättre på att lyssna.

- Ska vi sova? Klockan är snart halv tre. Sa Sophie och gäspade stort.

Jag nickade och reste mig upp. Vi gick till Sophie’s badrum, borstade tänderna och bytte om till pyjamas innan vi gick och lade oss. Sophie somnade direkt, man hörde att hon andades djupare och djupare. Men jag däremot, kunde inte somna. Jag har för mycket att tänka på.

Trots att jag var hur trött som helst kunde jag inte somna. Jag tänker på Justin, på Selena... Vad som händer där dom befinner sig just nu. Det känns som om Justin inte vill prata med mig, och spenderar istället tid med Selena för att slippa mig. Jag vet inte, det är något som inte känns rätt. Mitt i mitt tänkade ringde min mobil. När man tänker på trollen, det var Justin som ringde.

- Är Justin där? Frågade jag lugnt och försiktigt.

- Vem är det här? Frågade Selena och började låta rädd.

- Joelle. Sa jag och vände mig bort från Sophie som nu börjat kolla undrande på mig.

- Åh hej Joelle, jag hörde inte att det var du. Jag trodde att det var något galet fan som fått tag i Justin’s nummer. Justin sover, så han kan inte prata med dig nu. Ville du något speciellt?

- Nej, jag...

- Joelle, klockan är tre på morgonen här i Spanien. Justin sover, han behöver vila upp sig för våran nästa konsert. Avbröt Selena mig och jag kramade nästan sönder fodralet igen.

Sophie fångade min blick igen och lättade på taget om fodralet och tog det själv.

- Är du med i hans crew eller nått?

- Ja det kan man säga. Scooter tyckte vi skulle sjunga overboard tillsammans.

- Jaha, det tyckte han. Sa jag och bet sambitet ihop tänderna för att jag inte skulle börja skrika eller något liknande.

- Bara för vi var så söta tillsammans. Sa Selena och skrattade falskt.

- Selena, jag behöver... Sa jag och ignorerade hennes kommentar totalt. Men precis som innan, avbröt hon mig innan jag hunnit prata klart.

- Jag måste gå nu Joelle. Hejdå.

Selena lade på direkt i örat på mig. Vad är hennes problem?! Jag förstår ingenting. Vad hände med “jag ville inte träffa Justin mer?” Så hade hon hade ju själv sagt när jag och Justin var i Kanada, eller? Har jag missuppfattat allting? Hemlighetshåller dom saker för mig?

- Hur är det Joelle? Frågade Sophie och väckte mig ur mitt tänkande.

- Selena är hos Justin. Fick jag fram och ansträngde mig för att andas.

- Åh, det är säkert inget att oroa sig för.

- Klockan är tre på natten i Spanien. Det är klart att Selena sover hos Justin.

- Joelle, jag är så ledsen. Nu tycker jag att vi åker hem och gör det jätte mysigt. Inget kill prat, okej?

- Det låter som en bra idé.

Vi betalade godiset och filmen och åkte sen hem till Sophie. Justin skulle aldrig göra något sådant, men jag tror däremot att Selena skulle det. Dom kanske sover i samma rum fast i olika sängar? Men om det är så att klockan är tre på natten i Spanien, vad gör Selena uppe nu? Vi åkte hem till Sophie och direkt när vi kom innanför dörren satte vi på filmen och började kolla.

- Vad tycker du om Selena? Sa Sophie, så plötsligt att jag vände mig mot henne.

- Min kusin?

- Ja, vem annars?

- Om jag ska vara ärlig, så är hon väldigt falsk...

- Håller med. Eller jag har aldrig träffat henne, men du förstår.

- Ja. Hur går det mellan dig och George då?

- Jag är helt såld på honom men jag vet att han gillar någon annan. Att jag bara är hans andrahandsval.

- Vänta? Han gillar visst dig. Sa jag och tittade chockat på henne.

- Du fattar ingenting eller hur? Han är fortfarande kär i dig.

Det var kapitel 93 part 1 Vad tycks?? Nu har vi gort alla prov, så nu hoppas vi att bloggningen blir som vanligt igen :D Förlåt för bildlöst...

Kram på er

Jag tittade på gropen som blivit av att Justin legat där, och bara tänkte. Har han åkt utan att säga hejdå? Han lovade ju. Precis när jag tänkte kravla mig upp ur sängen för att göra lite dagliga sysslor, såg jag en lapp som låg helt platt på Justin’s kudde. Jag tog upp den i handen och granskade den en stund innan jag beslöt mig för att läsa.

“Joelle, jag vet, förlåt. Jag var tvungen att åka. Jag vet att jag lovade dig att stanna tills du vaknade, men det kom någonting i vägen och vi var tvungna att åka tidigare. Jag ringer dig när jag får tid över. Kom ihåg att jag älskar dig så innerligt.

Din Justin”

Jag la mig ner och rätade till kudden under huvudet. Jag klarar inte av att vara arg på honom, det var ju trots allt inte hans fel.

A Few Days Later

Det kändes som om flera månader gått sen jag låg bredvid Justin på min säng. Jag saknar han något enormt, som inte ord kan beskriva.

Sophie ringde igår och frågade mig ifall jag ville ut på stan och shoppa med henne. Såklart jag inte kan säga nej till henne, och dessutom behövde vi båda en tjejkväll ute. Men.. Det finns alltid ett men i mitt liv. George ska med... Så det kommer inte bli så mycket med tjejkväll idén. Men spela roll, det kan bli kul endå. Det är viktigt att tänka positivt nu när jag är i mitt tillstånd.

Jag tog en snabb dusch innan jag tog på mig. Idag fick det bli ett par vita shorts och ett blommigt linne som matchade praktiskt. Det är lika bra att klä sig lätt nu när det är sommar ute. Innan vi hunnit blinka blir det vinter igen och då blir det varmare och tråkigare kläder.
 

Jag tog på mig mina vita converse innan jag tog handväskan i ena handen och gick ut genom dörren. Sophie fick sitt körkort för ungefär en månad sen, så hon är exalterad att få använda det så mycket hon kan. Därför bestämde hon sig för att hämta mig, det är inte emot mig. När jag stått där ute i den olidliga värmen och knappat lite på mobilen, körde en rosa lamborghini intill trottoaren precis framför mig. Jag tittade på den ett tag med oförstående blick. Precis som på beställning, stack Sophie ut sitt huvud ur rutan och vinkade glatt till mig. Jag gick fram till henne och log.

- Snygg bil! Utbrast jag och försökte krama henne så mycket det gick.

Kan inte säga att det gick jätte bra, med tanke på att hon satt inne i en bil.

- Tack! Fick den av pappa! Sjukt glad, fattar du eller?!

- Ja, jag fattar! Jag är så avundsjuk.

Hon log belåtet mot mig och nickade mot sätet bredvid henne.

- Kom och sätt dig.

Jag tog på mig mina solglasögon och satte mig tungt i sätet.
 

- Okej, nu åker vi till gallerian och möter George där.

- Okej.

- Bra! Sen tycker jag att du och jag hyr någon film, så att vi kan ha en liten tjejkväll. Eftersom att George bestämde sig för att vara med nu, så får vi ta det senare istället. Jag tror George skulle till någon kompis då, så det blir perfekt.

- Bra, jag blev nästan rädd att han förstörde hela tjejkväll grejen. Vi förtjänar att vara för oss själva och bara ha kul, utan killar.

När vi kom fram var det ganska svårt att hitta en parkeringsplats. Alla bestämmer sig visst för att åka och shoppa på en lördag. Men när vi väl hittat en i allt vimmel nästan skrek vi av lycka.

- Äntligen! Utbrast jag och log.

- Ja! Nu går vi och möter George.

Vi båda tog våra handväskor och gick genom den fulla parkeringen till den stora gallerian. Jag kan inte säga att jag är nervös, men jag har inte träffat George på ett tag och jag är rädd för att det kommer bli en nervös stämning mellan oss med tanke på vårt förflutna. George satt på en bänk utanför någon affär och tittade omkring sig. Direkt när Sophie fick syn på honom, sprang hon fram till honom och kastade sig i hans armar. Jag hade nästan glömt av att dom dejtar. Jag gick fram till dom och tittade småleende mot George. Han har vuxit och fått mycket brunare hår ser jag. Båda tittade på varandra ett tag och kände hur det blev pinsamt. Ska vi kramas eller skaka hand? Jag vet inte vad vi gör längre.

- Hej. Sa George och kramade mig i alla fall.

- Hej. Mumlade jag och klappade honom på ryggen för att säga att han skulle släppa mig nu.

Efter att ha stått och tagit igen lite av det vi missat tillsamans, gick vi äntligen in i en smyckesaffär eftersom att Sophie ville in där. Hon köpte ett jätte fint halsband och en silver ring med en blomma på, också väldigt fint.

- Kan vi inte gå in i skoaffären där borta? Frågade jag och pekade mot min favoritäffär som låg en bit bort.

- Har du inte tillräckligt med skor? Frågade Sophie ironiskt och skrattade.

- Nejdå. Jag såg ett par underbara skor innan när vi gick förbi.

Dom gick tillslut med på att vi skulle gå in i affären, efter ett stort övertygande. Jag hittade dom skorna jag ville köpa och dem var hur snygga som helst men också väldigt dyra... Jag köpte dom i alla fall, för annars vet jag att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Det var “Campbell” och jag älskade dom sen första gången jag såg dem. Äntligen är dom mina. Tänkte jag belåtet där jag gick med min lilla påse i handen.

Efter några timmar var alla tre sjukt trötta på att gå runt.

- Ska vi åka hem då? Frågade Sophie och log mot mig.

Jag nickade och kramade om min påse. Sophie kysste George hejdå innan vi gick iväg till bilen.

- Så ska vi åka direkt och hyra film?

- Ja, och köpa godis i mängder. Jag behöver mycket energi.

- Självklart, vad är en tjejkväll utan godis?

- Eller hur.

När vi kom till bilen lade Sophie in alla kassar i bilen och körde iväg. Vi åkte den vanliga vägen och dessutom den snabbaste, så inte efter lång tid kom vi fram till filmaffären.

När vi plockat ihop allt godis och valt film, ställde vi oss i kön. Den var sjukt lång, så jag tänkte att det var lika bra att läsa på löpsedlarna som satt fast på vägen bredvid.

“Justin dumpar Selena för Joelle. Men nu ser det ut som Joelle blir dumpad för Selena. Jelena igen kanske?”

Jag klämde hårdare på filmfodralet jag hade i handen. Det var först när jag hörde ett ljud från den, som jag lättade på greppet och letade efter mobilen i min ficka. Jag knappade in Justin’s nummer och väntade spänt på att han skulle svara. Jag vet att tidningar brukar skriva saker som inte riktigt är sant ibland, men bara för att vara säker...

- Det är Selena.

Selena?! Men jag ringde ju på Justin’s mobil. Varför svarar hon?

Kapitel 92. Vad tycker ni? Uppdateringen ska bli bättre, men vi har haft otroligt mycket i skolan på sistone. Men det kommer bli bättre:) Kram Hanna & Cissi

länkbyta med mig med? :)


Självklart :D Jag lägger till dig nu :)

Ska vi göra ett länkar byte : )?


Självklart!! :D Jag lägger till dig nu :D

Nu när jag fått reda på att Justin skulle lämna mig i sex månader, mådde jag riktigt dåligt av det. Tänk om vi inte klarar oss. Tänk om jag inte klarar mig, han ska vara långt borta från mig i sex månader. Jag kommer knappt att få höra hans röst på hela den tiden, vilket göt att jag redan nu känner ett sting av längtan, även fast han låg precis bredvid mig.

- Vad tänker du på? Frågade Justin som låg jämte mig i sängen och pillade i mitt hår.

- Oss...

- Vi kommer klara det, vi behöver bara tro på det så kommer det gå.

Justin tryckte mig närmare honom och pussade mig på pannan.

- Jag hoppas att du har rätt. Sa jag och tryckte mina läppar mot Justin’s.

Mitt i kyssen hörde jag dörren öppnas och där stod Brian helt och hållet generad.

- Vill ni vara med och..? Okej kanske inte. Började Brian, men när han såg vad vi höll på med gick han ut ur rummet.

Stackars Brian, han måste känna sig fullkomligt utskämd nu. Justin skrattade för full hals. Jag fnittrade till och gick ut till Brian’s rum där han satt vid sin dator.

- Vad skulle du säga? Frågade jag Brian, som såg väldigt, väldigt uttråkad ut.

- Jag tänkte fråga ifall ni ville spela spel, eftersom att jag har så tråkigt. Men ni verkade upptagna.... så jag lämnade er ifred.

Brian var fortfarande lite rosig på kinderna, men de blev rödare och rödare igen.

- Det är inget att skämmas för Brian. Du förstår när du är i min och Justin’s ålder. Sa jag och klappade honom lugnt på axeln.

Brian hann inte svara innan Justin kom ingående.

- Vad var det du ville Brian? Frågade Justin och log stort, inte alls generad över vad som nyss hänt.

- Undrade om ni ville spela spel. Upprepade Brian och skiftade blicken mellan mig och Justin.

- Så? Vill ni spela något? Fortsatte Brian och hans blick fastande på mig, som om jag skulle säga någonting eftersom att det började bli lite pinsam stämning här inne, men Justin hann faktiskt före denna gången.

- Ja, men bara ifall jag vinner någonting. Sa Justin och log självsäkert mot mig.

- Som vad? Frågade jag och höjde på ögonbrynen.

- Ifall jag vinner, vill jag ha en kyss av dig Joelle.

- Självklart. Det får du även ifall du vinner eller förlorar.

Jag gick fram till honom och han tog tag om min midja och drog mig till sig. Precis när vi skulle kyssas, släppte han mig.

- Men då blir det ju inte kul älskling. Antingen vinner man storvinsten eller förlorar. Och för min del är du min storvinst.

Han pussade mig på kinden innan han vände sig mot Brian igen, som stod i ett hörn och kände sig besvärad.

- Ska vi sitta nere eller?

- Ja, jag antar det.

Vi gick ner till köket och började spela något spel som Brian plockat fram. Det har i alla fall vart hans favoritspel sedan han var riktigt liten. Jag kommer ihåg när jag, mamma, pappa och Brian satt på verandan en dag och spelade hela dagen. Från morgon tills kväll. Vi hade så roligt, det var då vi fortfarande var en familj. Jo, vi är en familj fortfarande. Men det är inte samma sak längre, när jag och Brian är hos pappa eller mamma, saknar vi alltid den andra och devirse.

- Yes! Jag vann igen! Ropade Brian och log stort.

- Fuskare. Utbrast Justin tjurigt och kastade korten på bordet.

- Inte då!

- Haha, det är bara ett spel. Sa jag och skrattade högt.

- Nej, det är vinna eller försvinna...

Både Brian och Justin ville köra en gång till, men eftersom att Brian vinner hela tiden blir Justin sjukt tjurig eftersom att han är van vid att vinna.

Efter några ytterligare spel, som Brian vann, slutade vi spela och vi gick skilda vägar. Brian in på sitt rum och jag och Justin in på mitt. Vi la oss på min säng, tätt intill varandra.

- Är du trött? Frågade Justin precis när jag gäspade stort.

- Nej. Mumlade jag och fick tvinga mig själv att hålla ögonen uppe.

Det här kommer bli en lång natt. Kom jag fram till när jag var nära på att ta tillfället i akt och blunda några sekunder.

- Du behöver sova älskling. Jag stannar tills morgonen, det är lugnt, du kan sova en stund. Jag väcker dig när jag ska gå, knappast att jag tänker gå utan att säga hejdå till den som betyder mest.

- Jag vill inte sova bort vår tid tillsammans. Det är helt otroligt, vi kommer inte träffas på ett halvår.

- Jag vet, det är mycket. Mumlade Justin och tryckte mig närmare honom, så att jag fick lägga mitt huvud på hans varma bröst för att det inte skulle komma ikläm. Men det gör ingenting, det är bara mysigare så här.

- Jag älskar dig.

- Jag älskar dig också.

Trots att jag låg i Justin’s armar kunde jag inte hjälpa känslan som kom krypandes. Justin kommer vara borta imorgon, borta i ett helt halvår. Hur ska jag klara mig utan honom utan att allt kommer bli fel? Utan han i närheten kommer jag hamna i jobbiga och konstiga situationer som jag annars inte kan komma ut från om det inte är för honom. Det kommer ut bilder på mig och Justin dagligen. Jag kan bara inte förstå hur dom kan få tag på sånna, personliga, bilder. Men vad kan man vänta sig? De är pressen, de snokar i folks liv utan att bry sig ett skit om det. Även fast jag stretade emot, föll mina ögonlock och jag somnade i Justin’s famn.

När jag vaknade morgonen efter, letade jag med handen efter Justin’s varma kropp som skulle legat precis bredvid mig. Det tog ett tag innan jag förstod att han inte låg där. Jag var helt ensam, och Justin hade åkt för länge sedan.

Jag mötte Justin´s röda ögon lite fort, innan han vände blicken neråt, mot sina fötter.

- Förlåt Joelle. Jag vet inte vad som tog åt mig.

- Det är okej, kom in. Vi går upp på mitt rum i stället.

Justin tog av sig hans skor och vi gick upp för trapporna mitt rum, där vi satte oss i min säng.

- Joelle. Du tycker inte att det är okej. Hur mår du? Jag vet att jag sår....

- Jag mår bra! Avbröt jag honom och försökte låta så övertygande som möjligt för att Justin inte skulle få några skuldkänslor.

- Nej, jag ser på dig att du inte mår bra. Det är mitt fel alltihop. Jag var så...

- Nej Justin. Kan du inte bara berätta vad som har hänt istället för att sitta här och tracka på dig själv? Jag står inte ut med det.

- Det har hänt lite saker. Och det kom så plötsligt... Jag ska åka på turné.

- Va? När då?

Är han rädd för att jag inte ska tycka att det är okej att han åker iväg? Det är ju inte direkt så att jag kan hindra honom, det är hans passion. Och dessutom så är det bara en månad ungefär.... eller?

- Jag åker..

Justin avslutade inte meningen, utan kollade ner i marken istället, eftersom att det rann tårar nerför hans kinder.

Nej, det kan inte vara sant.

- Du åker ikväll, eller hur? Fick jag fram och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

- Förlåt...

- Hur länge är du borta? Frågade jag och gick rakt på sak, för att slippa all ångest.

Justin mötte inte min blick den här gången heller. Det var då jag fattade. Han kommer vara borta längre än en månad, det här kan inte vara sant. Några små tårar rann nerför kinden på mig, även fast jag försökte hindra dom utan framgång.

- Förlåt. Joelle, jag älskar dig.

Justin tog ett stadigt tag om mig och grät ut på min axel, likaså jag på hans.

- Jag kommer förmodligen ha en vecka ledig i mitten. Då ska jag gottgöra dig, jag lovar. Joelle snälla, vi kan hålla ihop. Vi är starka, det här klarar vi.

Va? Jag såg på honom under mina tårar och förstod ingenting.

- Hur länge ska du vara borta egentligen Justin?

- Jag kommer gottgöra dig! Jag lovar. Sa Justin och försökte undvika frågan som jag nyss ställt.

- Justin... Hur länge?

Jag la handen på hans arm för att visa att allt var okej, vilket det var, för stunden....

- Ett halvår ungefär. Turnén ska gå igenom hela Europa och sedan in i en bit av Asien.

- Du får bara ledigt en gång på ett halvår?

- Snälla Joelle, jag vet att vi kan klara av det här.

- Ett halvår, 6 månader... Justin, jag tvivlar på att det kommer funka. Vi kommer knappt att ha kontakt med varandra, och du kanske träffar.... en ny tjej, som du tycker är bättre än mig. Och då vill inte jag stå i vägen för dig och bara vara den flickvännen som försökte hålla ihop med dig, men inte gick.

Jag lade mig på rygg och torkade bort tårarna som var under ögonen på mig. Justin la sig jämte mig och tog bort luggen från mitt ansikte. Jag vände blicken mot fönstret och såg hur solen strålade där utanför. Ett fint väder, för en dålig dag.

- Vi kommer att klara det. Det kommer alltid vara vi ända tills slutet, det är jag säker på.

- Lovar du? Frågade jag, med lite hopp i rösten.

- Ja, när jag äntligen får ledigt ska jag gottgöra dig.

Jag log och kysste Justin som besvarade den direkt. Jag rullade över så att jag låg över Justin och fortsatte att kyssa honom.

- Jag älskar dig. Viskade jag.

- Jag älskar dig också. Idag, imorgon och för alltid.

Kapitel 90, vad tycks så här långt av novellen? Bra /dålig? Kan vi förbättra något? Eller ni kanske har någon idé om vad som kan hända :)
Förlåt för dålig upptratering, men både jag(Hanna) och Cissi har hur mycket som helst i skolan just nu.
Kram Hanna & Cissi

Joelle’s Perspektiv

Hela söndagen hade jag bara legat i sängen och tänkt på vad som gått fel. Vad kan det ha vart som gjorde att Justin var tvungen att sticka? Jag kom inte på en ända anledning till varför Justin behövde behandla mig som han gjorde. Timmarna gick och ingenting hände, jag låg bara i min säng och tänkte på Justin och mig, på oss. Mamma hade kommit in i mitt rum flera gånger och frågat hur det var med mig, men jag hade bara skakat på huvudet och hon hade gått ut. Pappa däremot var inte lika lätt att få iväg. Han tyckte att jag blivit sviken tillräckligt med gånger av Justin, så det kommer ta ett tag innan han förlåter Justin.

- Joelle. Du kan väl komma ner och äta?

Mamma hade kommit in i mitt rum igen och stod nu med en bekymrad min vid dörröppningen.

- Jag är inte hungrig. Sa jag och tittade bestämt ner i täcket.

- Joelle, han kommer berätta om det är någonting viktigt som berör dig.

Jag nickade och vände mig mot kudden igen. Tankarna for runt i mitt huvud hela tiden, jag fick bara inte stopp på dom. Jag tänkte hela tiden på Justin. Vad är det som har hänt? Upprepades hela tiden i min skalle som ett slags band som hamnat på upprepning. Tänk om det var mitt fel att han stack? Men om jag gjort någonting fel, så borde han ha sagt någonting? Det kanske beror på att jag sa nej, igen, när han friade. Jag vet att jag sårade honom, det såg jag, men alltså jag måste tänka på min framtid. Jag och Justin kanske bryter upp någon dag, och då vill jag inte bli lämnad där alldeles ensam utan en ända utbildning av något slag. Fast nu ska jag inte tänka sådana tankar, jag måste tänka positivt.
 

- Joelle.

Det var Brian som sa det, efter att han knackat på dörren, även fast den var öppen.

- Kom in.

Brian kom in och satte sig i sängen jämte mig.

- Vad har hänt? Frågade han efter ett tag och såg riktigt upprörd ut.

- Brian, det är ingen fara. Du behöver inte oroa dig för mig.

Jag kunde inte ens säga sanningen till min egna lillebror, mitt eget kött och blod. Men jag vet inte hur jag ska säga det, eftersom att jag egentligen inte visste vad som hade hänt. Justin hade lämnat ett stort frågetecken efter sig.

- Helt säkert? För pappa är verkligen jätte arg. Han går där nere och grubblar högt hela tiden. Han säger typ “ Han ska inte komma undan med det här” “Han ska inte få skada min älskade dotter något mer”.

- Va? Vad ska han göra åt det då?

- Jag vet inte riktigt, men han sa något om att inte släppa in honom i vårt hus igen.

Jag flög upp ur sängen och sprang nerför trapporna.

- Varför är du arg på Justin? Skrek jag när jag kom ner till vardagsrummet där pappa fortfarande gick runt i rummet.

- Han har gjort min lilla flicka illa, kära du. Jag kan inte låta honom göra det, jag ser ju hur du mår efter att han behandlar dig såhär.

- Sluta pappa. Jag är inte liten längre, jag är 17. Jag vet inte ens vad det är frågan om. Du ska absolut inte bli arg på Justin för det. Han var bara jätte stressad, och visste därför inte vad han gjorde.

- Sluta försvara honom. Joelle, kommer du ihåg när Selena var här.... Hur förkrossad du blev?

- Ja, men det är glömt nu. Det är historia. Det finns ingen anledning att ta upp det gamla.

Det är inte alls glömt, inte ett dugg. Jag kommer ihåg det som det var igår. Jag grät i sträck i mer än en månad.

- Men jag vill inte att det ska hända igen.

- Pappa, jag älskar Justin. Jag älskar honom över allt annat i världen.

- Jag förstår det också, man ser det ganska tydligt. Men han är inte en vanlig kille. Han är känd, så därför lever han i en helt annan livstil än vi normala människor gör. Han är bara trubbel.

- Står du och säger att jag inte får träffa Justin mer? Säger du det?!

- Nej, bara att du ska förstå...

- Vi har varit ihop i mer än ett halvår. Det är lite svårt att i ifråga sätta det nu.

Jag riktade all min ilska mot pappa, vilket jag egentligen inte ska göra eftersom att det inte är hans fel, han vill bara mitt bästa. Men om han menar allvar med att jag inte får träffa Justin mer, så vet jag inte vad jag gör. Jag var så arg att jag inte ens hörde att det ringde på dörren förrän mamma ropade från hallen att Justin var här.

- Jag kommer. Ropade jag tillbaka och gav pappa en sträng blick.

Jag suckade innan jag gick ut till hallen och mötte personen som jag älskar mest av allt på hela jorden.

Jag förstod ingenting, ska vi åka hem? Nu? Jag som trodde att vi skulle åka hem imorgon.

- Vad snackar du om? Frågade jag och tittade chockat på honom.

- Jag måste in till land, och då antar jag att du också måste det. Det är ett riktigt viktigt möte med crewet snart. Jag har redan sagt till chauffören att styra mot land, så vi är där om en timma ungefär. Vi måste börja packa.

Innan allt hunnit sjunka in, sprang Justin ner för däck, och utom synhåll för mig. Vad är det som är så viktigt att han hellre dissar mig än skippar ett möte? Jag gick dit Justin precis försvunnit och ner till rummet där Justin sprang fram och tillbaka mellan resväskan och badrummet.

- Kan du inte i alla fall säga varför vi har så bråttom? Det måste hänt någonting.

Justin svarade inte, utan ignorerade mig totalt.

- Justin!

- Packa istället. Sa Justin tjurigt utan att ägna sig åt mig för en sekund.

- Jag har inget att packa ner.... Började jag, men insåg sedan att det inte var sant.

- Jo, en hel garderob som du ska få ihop på mindre än en timma. Så du får nog skynda dig.

- Garderoben var det ja... Sa jag och gick in i den stora garderoben där det hängde olika sorters av kläder i fin ordning.

Justin är väldigt arg, det märks på långa vägar. Jag kan bara inte förstå varför, eftersom att han inte vill berätta för mig tydligen. Det är väll bara att börja då. Tänkte jag och tog fram min lilla resväska som jag haft med mig. Allt kommer absolut inte att få plats här i. Tänkte jag och tittade menande på den lilla väskan i min hand. Jag kan ju plocka ner de finaste, och lämna resten. Ifall Justin är på bra humör senare, så kanske han kan hjälpa mig? Jag tog en handfull med kläder och la de snyggt och prydligt i resväskan, för att så mycket som möjligt skulle få plats. Plötsligt kom Justin in i rummet, han försökte inte smyga, så jag hörde han tydligt och klart innan han ens tagit ett steg innanför garderoben.

- Har du sätt en av mina blå tröjor? Frågade han och jag såg på honom att han var extremt stressad.

- Nej. Svarade jag och såg osäkert på honom.

Justin suckade högt och gick ur garderoben igen.

- Vad är det som är så viktig med den tröjan? Ropade jag medans jag pressade i två par av skor som jag tyckte var ursnygga.

- Är du säker på att du inte står på den eller någonting?! Skrek Justin irriterat.

- Nej det gör jag inte, det skulle jag nog märkt Justin. Kan du inte bara berätta vad det här handlar om?

- Det har hänt någonting bara. Fortsätt packa istället för att stå här och slöa.

Jag har aldrig sett Justin så här frustrerad förut och aldrig så här arg heller. Det måste vara något allvarligt som har hänt.

- Kom nu. Båten har stannat och vi behöver skynda oss.

- Men jag har inte packa... Började jag men blev avbruten av att Justin tog tag om min arm.

- Lämna allting bara.

Jag kämpade emot. Han ska inte tvinga mig att gå utan mina saker. Tänkte jag och drog åt mig min hand.

- Jag lämnar INTE min väska här. Även fast jag inte packat ner alla kläderna du gav mig, så lämnar jag inte väskan. Sa jag bestämt och såg hur Justin gav mig en blick innan han rusade iväg.

- Ta den och spring efter mig sen! Skrek han utifrån korridoren, vilket gjorde att hans röst ekade lite lätt mot väggarna.

Jag gick in i garderoben igen och stängde min väska så gott jag kunde. Vad är hans problem?! Jag kan väl åtminstone få ta min väska utan att han får ett utbrott på mig? Jag drog upp väskan och började med snabba steg gå mot utgången som Justin gått ut genom.

När jag kom ut från båten, hjälpe Kenny mig med väskan. Jag tackade Kenny och gick och satte mig bredvid Justin som tydligen redan satt sig ner, utan att vänta på mig. Kenny satte sig bakom ratten och började köra.

- Kenny, kör fortare! Och varför kör vi en omväg?! Ropade Justin ursinnigt och slet sitt hår.

- Vi ska lämna av Joelle. Sa Kenny och behöll lugnet.

- Men snälla, kör i alla fall snabbare.

- Jag kör redan så snabbt man får köra här Justin. Sitt ner, så sköter jag bilkörandet. Det går inte snabbare för att du håller på att tracka på mig, vet du.

Justin suckade högt, och vände blicken ut genom fönstret. Jag kände hur oron steg i magen på mig. Vad är det egentligen som har hänt? Justin ser helt förstörd ut.

- Så Joelle, då är vi framme. Sa Kenny och tittade leende bak mot mig.

- Tack för skjutsen Kenny.

- Det är ingen fara.

Jag log mot Kenny och sedan mot Justin, men han satt fortfarande och kollade ut genom fönstret. Jag skakade på huvudet för mig själv och gick ut ur bilen. Jag öppnade bagageluckan och släpade ut min väska. Jag sa ett sista obesvarat hejdå till Justin innan jag smällde igen bagageluckan igen och gick in genom ytterdörren. Precis när jag kom in, gled jag nerför vägen med tårarna sprutandes. Helgen började ju så bra... men slutade som en mardröm, vad är det som har hänt?

Justin’s Perspektiv

-Justin! Sa Kenny högt precis när vi svängt ut från Joelle´s infart.

- Ja?

- Vad har du gjort? Du sa inte ens hejdå till personen du älskar. Hur tänker du? Det här är väl inte viktigare än du flickvän, eller? Hon tror säkert att hon har gjort någonting nu, hon förtjänar inte det slags beteendet av dig, inte av någon.

- Joelle betyder allt för mig Kenny. Sa jag lugnt och vände blicken mot honom.

- Bevisa det. Just nu tror jag att hon mår hur dåligt dom helst. Att hon tror att hennes pojkvän inte bryr sig om henne.

- Vi har haft en fantastisk helg ju, hon har ingen anledning att tro det.

- Men du avslutade den inte så bra i alla fall. Justin jag förstår mig inte på tjejer så bra, men just nu är jag säker på att hon undrar vad det är frågan om? Du har inte ens berättat för henne eller hur?

- Nej, hur ska jag kunna göra det? Det är inte en månad denna gången, utan det är ett halvår....

Vad tycker ni? Kan någon lista ut vad det handlar om?

Kram Hanna & Cissi

-Vad önskade du dig? Frågade Justin och tittade in i ögonen på mig.

- Det kan jag inte säga, då är det troligt att den inte kommer gå i uppfyllelse.

- Haha, okej. Jag önskade mig det här i alla fall.

Justin lutade sig fram och kysste mig. Jag lutade mig närmare honom och tryckte Justin mot mig.

Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag älskar Justin, han är mitt liv. Jag måste ha haft det så tråkigt och ett ointressant liv innan jag träffade Justin. Jag var kär i George innan jag träffade Justin. Tänk om jag och George hade vart tillsammans nu, hur hade det vart? Jag funderade en stund innan jag skakade av mig tanken, George är inte Justin. Och Justin är allt för mig. Jag fokuserade på Justin’s ögon. De är dom vackraste ögonen i hela världen. Sådär lagom bruna, med gilmten i ögat och en fin form, vad mer kan man mer önska sig?

- Vad tänker du på? Sa Justin och lämnade mina läppar för en stund.

- Dig. Dina ögon....

- Dom är ingenting emot vad dina är. Joelle, du förstår inte hur vacker du är, för mig är du allt, du är mitt liv. Du är perfekt.

- Ingen är perfekt Justin.

- Jo, du. Du är iallafall perfekt för mig. Jag älskar dig.

- Jag älskar dig också.

Jag fokuserade på Justin’s läppar innan jag kysste honom. Justin drog av mig t-shirten som jag hade på mig och drog sina fingrar löst på min rygg. Justin t-shirt åkte av i samma veva, även våra byxor. Precis när jag Justin började leta efter en kondom, började hans mobil ringa.

- Skit iden. Sa jag och försökte få Justin att tänka på annat.

Justin lämnade mina läppar igen och tog tag i mobilen.

- Det är Scooter. Han skulle bara ringa om det var något riktigt, riktigt viktigt. Förlåt, men jag kommer snart
.

“I’m Sorry”

Jag suckade när Justin gick längre och längre iväg, så istället tittade jag upp mot himlen där stjärnorna lyste i ett gul/ vitt sken. Jag har alltid älskat stjärnor. Jag älskade att ha sånna där klistermärken som föreställde stjärnor fastsatta i pannan, och så gick jag runt där. Jag vägrade ta av dom varje gång jag skulle till skolan eller gå och lägga mig. Stjärnor är som mig, det finns många av mig och jag har liksom ett lysande sken runt mig eftersom att jag oftast är glad. Jag vände huvudet mot Justin´s håll igen. Han gick runt och runt med en bekymrad min som fastklistrad i ansiktet. Jag drog på mig t-shirten igen, eftersom att det börjat att blåsa. Precis då gick han utom synhåll för mig, så jag kan lika gärna resa mig upp. Jag gick till främre delen av skeppet och såg ut över de svarta vågorna som dundrade där nere. Vinden slet tag i mitt hår och det flög runt. Jag blundade, för att inte få håret i ögonen, och njöt av vinden som träffade mig i ansiktet. Precis då hörde jag steg bakom mig, så jag vände mig om och såg Justin marschera mot mig.

- Vad har hänt?! Frågade jag chockat och gick fram till honom.

- Vi måste åka tillbaka till land, och det är nu.

Chapter 88 inte så långt kanske, men vad tror ni har hänt?

Kramiz Hanna och Cissi

Jag vaknade upp flera timmar senare av att någon slog till mig. Jag öppnade ögonen och såg att Justin låg med handen på min arm. Han blundade och andades jätte djupt, vilket betyder att han sov. Jag tog upp min mobil och tittade på klockan. 18:00, har vi verkligen sovit så länge? Den var ju nyss 9? Jag gäspade och dog handen genom håret en gång innan jag knuffade till Justin i sidan.

- Justin! Klockan är 6, vi kan inte sova hela dagen.

Justin grymtade till och vände på sig. Jag knuffade envist till honom igen, vilket denna gången gjorde att han öppnade sina ögon och tittade trött på mig.

- Vad? Frågade han surt och gnuggade i ögonen.

- Klockan är 6, ska vi inte hitta på något att göra? Vi borde passa på, vi ska ju bara vara här tills imorgon.

- Vad sa du att klockan var? Frågade Justin och hävde upp sig på armbågarna.

- 6.

- Är klockan 6?! Hur länge har inte vi sovit egentligen?

- Ingen aning, men rätt länge verkar det som.

- Kan man lugnt säga. Och jag som hade.... Började Justin, men avbröt sig själv.

Vad tänkte han precis säga? Och jag som hade....? Vad har han hittat på nu?

- Du hade... vad?

- Ingenting. Skyndade Justin sig att säga och log.

- Nej, ingenting...?

- Nej. Jag försa mig bara.

Justin verkade plötsligt yrvaken, och studsade nästan upp ur sängen. Han tog en snabb titt i spegeln innan han rusade ur rummet.

- Vart ska du? Ropade jag efter honom, och han kom genast tillbaka.

- Jo, jag hade tänkt att gå på.... toa. Stannar du här eller? Bra. Sa Justin snabbt och skyndade sig att försvinna ur min sikt igen.

Toa? Det finns ju en toa precis bredvid det här rummet. Inte alls i den riktningen som han sprang. Vad har han i kikaren nu? Vill jag ens veta? Frågade jag mig själv och la mig ner, i väntan på att Justin skulle komma tillbaka.

Någon timma senare, gick Justin in genom dörren igen. Jag lyfte trött på huvudet och tittade på honom.

- Vad lång tid du tog på dig. Var du lös i magen? Skämtade jag och började fnittra.

- Vadå? Jag har inte vart på toa? Frågade Justin förvånat.

- Jo, det var vad du sa innan i alla fall, men jag vet inte vad du kan ha hittat på.

- Åh, var det det jag sa?

- Ja... Sa jag och tittade misstänksamt på honom.

- Aja spela roll. Gå upp nu, jag har en sak du kommer uppskatta väldigt mycket!

- Vadå? Frågade jag och blev mer på min vakt.

Jag visste att han försökte dölja någonting innan idag. Han glömde visst av sin egna lögn.

- Det är något jag har fixat bara. Kom igen nu. Sa Justin och drog upp mig ur sängen.

Jag gäspade och sträckte på mig en sista gång innan jag gick fram till Justin och kramade honom.

- Vart ska vi då?

- Kom.

Justin tog min hand och drog med mig ut ur rummet. Vi gick förbi rum för rum och fortsatte en lång bit innan vi stannade vid foten av en trappa.

- Vad ska vi göra på däcket? Frågade jag och blev förvånad över att jag själv visste vad “däck” var för någonting.

- Hur visste du att vi skulle till däcket älskling?

- Jag visste inte, men eftersom att vi går upp så förmodade jag att vi skulle upp till ytan om man säger så.

Jag skrattade och började gå.

- Kommer du eller? Fortsatte jag och log stort mot Justin som fortfarande stod vid nedersta trappsteget.

Han nickade sakta, fortfarande förstummad över att jag blev så smart för en sekund, och följde sedan efter mig upp.

När vi kom upp kunde jag inte tro mina ögon. Det var så vackert. Justin hade lagt ut en röd/vit rutig filt, med en korg i mitten av den. Runt om var ljus tända och stjärnorna lyste så klart att det nästan tog andan ur mig. Finns det något mer romantiskt?

- Justin, vad fint du har gjort allt.

- Det är du som är gullig. Sa Justin och kramade om mig bakifrån.

Jag log stort och tog hand hand. Justin drog ner mig på filten och la upp lite mat framför mig.

- Justin det här är jätte mysigt. Sa jag och pussade honom på munnen.

- Visst är det? Jag vill att min tjej ska ha det bra.

Jag log stort och kramade om honom. Bakom honom såg jag en fallande stjärna, så jag klappade Justin på axeln så att han skulle vända sig om.

- Ett stjärnfall Justin
.

- Önska dig något. Sa Justin och log stort.

- Jag har allt jag någonsin har önskat mig, jag har dig.

- Något måste du ju önska dig.

- Okej, men bara för att du säger det.

Jag log lite innan jag också önskade mig någonting. Jag skulle göra vad som helst för att min önskan ska gå i uppfyllelse.

Kapitel 87, vad tycks gott folk? Vad tror ni Joelle önskar sig?

Kommentera Kramiz Hanna och Cissi.